Syster Lycklig

Petter och Lunkan ca. 1984. Foto: Torndahl.

Vid kanten av en av stadens kyrkogårdar ligger de dödas bar. Hit flockas de vänner som gått bort men envist lever sig kvar bland de efterlevandes minnen och här kan levande och död mötas för att dryfta gamla tider igen. En kväll stod jag också utanför portarna, men den här gången för att tala med de levande. Det kom att handla om det nu återuppstådda bandet Syster Lycklig. Samma Syster Lycklig som, under några intensiva år på 80-talet, hann med att släppa två skivor och spela en hel del konserter runt om i Sverige. Ett band som är relativt bortglömt idag, men har den stora stämpeln KULT mellan varje rad.  Det här året träffades tre musiker i en replokal. Lång tid hade gått sedan de spelat tillsammans, men efter en djävulsk nydebutspelning på Snövit i maj visade de att återföreningar inte alltid behöver handla om gubbighet och en dragning åt bluesen. Det var helt enkelt en mycket bra spelning. Syster Lycklig är helt enkelt ett mycket bra band.

På något sätt börjar samtalet att handla om den nu bortgångna Göran Linderoth. Göran, liksom Anders Jansson och Petter Brundell, kom från Jakobsberg. I Jakobsberg fanns det en hel del punkare i slutet av 70-talet: Pink Champagne, där Anders syster spelade, kom från de trakterna, likaså Kommo, där Göran spelade, Myrmark, Dokument och så förstås: Ståålfågel. Erik Fritjofsson, Anders och Petter bodde i samma område där Petter gjorde sig uppmärksammad av de andra då han gick ut med familjens stora, lufsiga hund.

Petter: En bearded collie. Den såg ut som jag, men var gladare än vad jag var.

Med punken kom en rörelse som fångade upp de flesta som var involverade i musiken. Och eftersom alla tre i bandet hade spelat musik innan var steget inte långt till att kliva på det rusande tåg som satts igång. Därmed inte sagt att musiken behövde förändras. Anders ”Lunkan” Lönnkvist hade sedan länge spelat invecklad progg i Myrbein, Anders och Petter förnekar bestämt att de någonsin spelat punk.

Lunkan på Långholmen. Foto: Johan von Sydow.

Petter: Jag var hippie redan på den tiden och jag är fortfarande hippie. Syster Lycklig var inget punkband!

Anders håller med: Det som var då var att man skulle spela. Det var själva attityden. Man behövde inte vara ett underverk av teknisk skicklighet för att spela i band. Själva grejen var att göra grejer tillsammans.

Som ett ideologiskt paraplybegrepp fungerade punken som en enande rörelse. Olika former av uttryck kunde rymmas under ett samlat begrepp och punken framstår snarare som en ideologi än en speciell musikstil. Punk kunde vara viljan att spela, viljan att ge fan i traditioner, eller att anamma dem för att skapa något helt nytt ur dem. Men fanns det något enhetligt punk-sound?

Petter förklarar: Det var ju absolut inte den där klichéartade punkenergin, som inom parentes nästan inga hade när det begav sig. Jag kommer ihåg när Ståålfågel lirade. Det var 79-80 och alla sa att punken föddes 77. Yeah right att den gjorde! Det var kanske ett band, som Malcom Mclaren hittade på, som föddes då. Det var inte en käft som lirade sådan punk då. Dom enda som var något bra och lät så då var ju Ebba. Sen fanns det en massa folk som skrek också. Som Skabb som var rätt ok. Det var ju ingen som hade, vad man tänker idag, den där typiska punkenergin.

Genom den gamla musikrörelsen, som fortfarande var relativt aktiv, och den kommunala musikskolan kunde de flesta band få både kompetens och ställen att spela på. Den gräsrotsrörelse som proggen trots allt byggt upp funkade fortfarande utmärkt när punken gjorde intåg i Sverige. Som ett nytt band kunde man komma ut och spela, också i andra städer runt om i Sverige. Punken innebar att fler fick chansen att pröva sina idéer, då kompetens inte var huvudsaken utan det uttryck man förmedlade.

Anders: Jag tror på sätt och vis att det som skiljer idag från igår är att man då faktiskt ställde sig tillsammans och började från scratch. För att se vad det kunde bli. Sen hittar man något och får fatt i något som alla gillar och så bygger man vidare på det.

Det var väl det att vara i en replokal och faktiskt få saker och ting att fungera: Det kräver en jävla massa tid.

Petter: Då var det fem dagar i veckan. Med spelningar och repningar var det lätt 5 dagar. Inte 9 till 5 eller så men man levde med gitarren på magen och då blir det till slut något.

Lunkan: [Punken] kändes väldigt uppfriskande när den kom. Gillade energin, öset och enkelheten. Jag var ju inbiten symfoni-, avantgarde- och jazzrockare när punken kom. Musik skulle vara så avancerad och krånglig som möjligt. Med punken så började jag frångå det tänkandet. Men jag fortsatte själv att spela krånglig musik i några år till. 

Foto: Hatte Stiwenus.

Fenomenet Syster Lycklig blev resultatet av Jakobsbergsborna Petter och Anders behov av en bra trummis. Efter att Ståålfågel slutat hade Anders och Petter bildat Syster Lycklig tillsammans med en trummaskin och spelat i några månader tillsammans. Redan när Petter spelade i Stååffågel hade Petter träffat Östersundsbon Lunkan, som var inbladad i musikforums arrangemang i sin hemstad. Efter att ha flyttat till Stockholm i början av 80-talet och börjat spela enklare musik än förut, exempelvis med Skallarna, blev han rekommenderad av Anders Jogstam till Petter och en dag blev han uppringd och ombedd att komma och provspela.

Anders förklarar vad som är speciellt med bandet: Det handlar absolut inte om avancerade kompositioner eller virtuost spe,l utan det handlar mer om att bli samspelta och att en konstellation får utkristallisera sin stil eller sin egen art. Som i vårt fall är det de här tre personerna och hur vi kan hantera våra instrument, med både våra förmågor och begränsningar. Jag hade inte spelat bas innan Petter frågade om jag ville vara med. Jag hade spelat gitarr, så egentligen är vi två gitarrister.

Petter: Vi står alla tre som kompositör och textförfattare på alla låtar och det var likadant med Ståålfågel. Det kanske inte tillhör vanligheterna.

Syster Lycklig, liksom Ståålfågel, var ett band med attityd. Alla medlemmarna var lika mycket medverkande i den skapande processen. I ett nummer av tidningen Schlager liknades systrarnas musik vid moderna protestsånger, vilket verkar rimligt. Texterna sa mycket, både om sin tid och framtiden.

Petter: När vi körde ”Djuret” på Snövit kändes det som någon jävla miljölåt. Men det tänkte man inte på för fem öre. Då var det någon utanförskapsgrej. Det är väl så att konsten uppstår i betraktarens öga, eller öra i det här fallet. Om du spelar den om 20 år, om planeten finns kvar då, kommer den att betyda någonting helt annat.  Det är det som är det tuffa. Tillsammans skapar man någonting som har bäring åt massa jävla håll och så är det folk därute som tar till sig olika delar av det.

Syster Lycklig 1984. Foto: Hatte Stiwenius.

Jag har alltid uppfattat Syster Lyckligs musik som högst politisk. Det är ett ständigt ställningstagande för människan, där människan positionerar sig gentemot samhället. I många fall är det hård samhällskritik, som den ovan nämnda ”Djuret”, andra gånger är det tidsenlig oro för atombomben (Sirenernas sång), men i de flesta fall är det den enskilda människans kamp mot ett samhälle som inte är anpassat efter människan. Ta texten till ”Pingviner i storm”, som visar människan som ensam och utsatt i natten, eller ”Tuggad” där den enskilde befinner sig på botten men väntar på att slå tillbaka. Slaget tillbaka tycks vara att skapa en egen verklighet, en möjlighet för människan att göra sig en plats på jorden. Som ”Den lycklige” gör. Som i ”Mig mot himlen”. Detta är dock bara hur jag uppfattat Syster Lycklig i alla år, samtidigt som de betytt väldigt mycket för min uppfattning om hur samhället är. När jag frågar Anders och Petter om Syster Lycklig var ett politiskt band svarar de nekande.

Petter: Nej. Bandet som sådant är ju en musikorkester. Jag är avgrundsvänster. Du kan inte ens föreställa dig. Om du vaknar på natten och har en fruktansvärd mardröm om en vänstertyp så är det jag. Men det är inte en individualistisk utan en kollektivistisk utgångspunkt. Men sen, vi hade en svartröd skiva, och ”Pingviner i storm” har inte jag skrivit utan det är ett Bakunincitat…
Men jag är inte anarkist. Vi är ju inte ett politiskt band på det sättet.

Anders: Om du lyssnar på ”Dörren till sommaren”, den handlar ju om att komma bort från en plågsam vardag. Visst man kan läsa in politik om man vill men det är lite långsökt. Det handlar om en vilja att kunna fly.

Petter: Om vi vill skriva politik då skriver vi en pamflett.

De två skivorna de gav ut på 80-talet spelades in under samma session. I en källare någonstans i Huddinge sattes den mobila inspelningsutrustningen från skivbolaget Urspårs buss upp . Syster Lycklig hade repat intensivt i flera veckor för att få låtarna att sitta ordentligt, sen gick de in i källaren och körde låtarna, i princip live.

Petter: Det är nästan live rakt igenom, den plattan. Det är bara tjoff in.

Första plattan, Syster Lycklig, släpptes 1984 och ett år senare kom uppföljaren ”Dörren till sommaren”. Även om grunderna till båda skivorna spelades in samtidigt blev mixningen av ”Dörren…” utförd av en annan mixare. Anders och Petter håller med om att den andra skivan är mer utvecklad.

Anders: Då hade vi kanske fått lite distans till den också. Sen så fanns grunderna där de fanns. Vi visste att det var det här materialet vi har att jobba med.

Båda plattorna gavs ut på det lilla oberoende skivbolaget Urspår, drivet av Thomas Gabrielsson. Efter att ha smyglyssnat utanför replokalen där Syster Lycklig repade tog han kontakt med bandet.

Lunkan: Vi repade vid Sankt Eriksplan och Thomas repade med sitt band Förklädd Gud i lokalen bredvid vår. Han brukade tjuvlyssna på oss utanför vår lokal och en dag knackade han på och sa att vi lät väldigt bra och frågade om vi hade någon spelning snart. På vår nästa spelning var Thomas där och lyssnade och efter konserten så erbjöd han oss ett skivkontrakt.

Foto: Hatte Stiwenius.

Efter två skivor sprack bandet. Lunkan spelade samtidigt i både Syster Lycklig och Skallarna och när tiden inte räckte till valde han att fortsätta i det senare bandet. Efter att Skallarna också upplöstes har han spelat i band som Tugga Terrier och Kretsen. Idag spelar Lunkan, vid sidan av Syster Lycklig, också i en hop andra band, bland annat ett också återuppstått Skallarna. Petter och Anders fortsatte ett tag som duo men fortsatte sen till andra projekt. Anders började spela teater och håller fortfarande på och sätter upp pjäser. Petter klipper numera dokumentärer för TV, jobbar med tidningen ETC och spelar i sitt andra band: Fågel Roc.

Petter: Vi i Fågel Roc skulle inte finnas utan nätet. Våra flesta lyssnare finns i Mexico City, i Chile, Sao Paolo och Turkiet och Grekland såklart. Utan internet skulle de inte veta ens att vi fanns. Sen så tror jag att det är en mänsklig drivkraft. Sverige är så extremt rikt. Det är ju mycket rikare nu än när vi var små. Jag kommer ihåg när jag tjackade min första Marshall-top. Då hade jag jobbat i ett år för det. Nu behöver man jobba mindre och grejerna blir billigare. Och i sin laptop har man en skivstudio. Det är lättare och alla gör det. Då fler gör det är det fler som ska dela på marknaden. Alla gör bra grejer. Jag kommer ihåg när jag lyssnade på demositer runt 98-99 och det var så jävla dålig musik överallt. Sen så hände det något. Plötsligt fick alla verktygen. Myspace kom, folk langade upp låtar och började lyssna på varandra. Så bara höjs nivån. Det blir inte mer lönsamt eller fler spelställen, men musiken blir bättre. Det är ingen som sjunger falskt längre och det sitter tio gånger bättre. Det blir som en skola. Men det kanske inte är så mycket fysiska mötesplatser.

Anders: Det är den riktigt stora skillnaden. Att man kanske möts i mer nischade platser.

Mycket har förändrats på de 30 år som Syster Lycklig legat vilande. Internet, skarpare subkulturer, blixtsnabb distribution av låtar, Spotify. Musikmarknaden är i ständig omvälvning. Petter sammanfattar:

Fågel Roc får in 10-15000 om året på Spotify och då har vi ändå 100000 spelningar. Det blir inga pengar. Det blir så man kan göra lite annonser. Men man slipper göra skivor, man slipper trycka, man slipper skivbolagen. Den här singeln vi gett ut nu [Stilla / De dödas bar] och även återutgivningen av skivorna ges ut på mitt skivbolag som är otroligt litet. Men då har man en direkt kanal. Först dog skivförsäljningen: runt 2000-2010 så försvann den helt. Sen har även nedladdning försvunnit. Det är ingen som laddar ned skivor längre. Såklart. Varför skulle de göra det? Det är bra tycker jag, att musiken sprids. Folk lyssnar på många låtar får impulser. Allting blir bara bättre och bättre.

Men varför återuppstod då Syster Lycklig i år som en fenix ur det svenska kulturlivet?

Dagens Syster Lycklig.

Anders: Det har väl vart lite på tapeten. Det är Lunkan som har frågat: ”Ska vi inte?” Men sen har Petter haft en massa jobb, med Fågel Roc, och barn.

Petter: Barn, framförallt. Det är ett jävla otyg. Nu har jag barnbarn och det är lite lättare.

Anders: Men plötsligt så kände vi att: varför inte? Vi prövar. Så vi bestämde att vi repar några gånger så får vi se hur det känns. När vi väl gjorde det gick det ganska snabbt att känna att det var roligt. Och då bestämde vi oss att för att vi skulle spela.

Lunkan: Jag frågade Petter och Anders redan 2012 om de intresserade av att träffas och gå ner i replokalen och testa att spela lite Syster Lycklig-låtar för skojs skull och eventuellt göra något reunion-gig om det funkade bra. Det var dom men det fanns inte tid då, men gärna senare. Nu frågade jag igen hösten 2017 och då hade dom tid och det funkade väldigt bra och var kul att spela låtarna igen, så nu kör vi på.   

Men mycket har förändrats under de här åren. Från ett etablerat kontaktnät med spelställen som satsade på en bred variation av ungdomsmusik, ser läget helt annorlunda ut idag. Tanken var att Syster Lycklig skulle spela på PSB i september, men klubben lade hastigt ned och systrarna stod utan lokal.

Petter: Det roligaste med att spela det är att repa. Sen när man har konserter så är det kul precis när man står och spelar för publiken, men allt runtomkring är ganska outhärdligt. Att prata med idioter till ställen som plötsligt stänger, som PSB. Way back kunde man boka spelningar någon månad fram i tiden. Nu är det ett halvår! Fan vet jag om jag ens är i landet om ett halvår. Även på små, små ställen som Southside här. Vi ringde till dom i maj, då var det uppbokat till oktober. Det är helt bisarrt. Det är rätt långt från spontant.

Anders: När vi spelade på de större musikfesterna utomhus var det ändå ganska mycket olika band som var med, även om det var någon slags postpunk eller vad du nu väljer att kalla det för. Så var det när vi gjorde musikfester i Jakan. Då plockade vi några band inom våra kretsar. Kända band. Det vill säga såna som någon gång hade gjort en skiva eller blivit omskrivna. Sen var det de lokala banden och de kunde låta hur olika som helst, men alla kunde vara med och spela. Den sortens diversifierad subkultur känns det som att det inte finns idag.

Petter: Allting finns samtidigt nu. Som när punken kom, eller som när hiphopen kom. Hiphopen var väl den sista breda vågen som verkligen svepte golvet. Jag lyssnade väldigt mycket på hårdrock när jag var 16-17, typ Black Sabbath och så, och sen efter punken kommer jag ihåg att helt plötsligt upptäckte man: ”Shit, de finns fortfarande! De försvann inte.” Nu finns allting samtidigt. Det finns reaggeband, det kommer alltid att finnas. Det finns edm-musik och det finns punk. En polare på jobbet, han är 40 bast, spelar i ett band som låter som punk lät förut. Ingenting försvinner. Då blir det ju heller inte några breda rörelser.

Anders: Man har sin nisch. Där kan man hålla igång saker och kanske åka på turnéer i Europa. Det var ju inte att tala om då.

Syster Lycklig live på snövit maj 2018.

Hur upplever då medlemmarna att det är att spela i Syster Lycklig idag, jämfört med hur det var under 80-talet? Förutom att spelställena blivit mindre spontana, att det både är lättare och svårare att komma fram i bruset bland allt annat som finns och att varje subkultur blir mer och mer sluten gentemot varandra kvarstår tre människor som fortsätter på ett värv de började på för mer än 30 år sedan. Petter berättar hur han skriver flera låtar i månaden, att det finns ett oändligt förråd av låtar att ta av. Att det finns fler inspelningsplaner. Anders minns vissa av sina texter och hur de framstod då och hur de framstod nu. Vissa gamla låtar har de valt att inte spela, eftersom ingen av dem känner att de kan stå för texterna idag.

Anders: Att det här kan jag inte med bästa vilja i världen läsa in något annat än att det är en pretentiös 23-åring som undrar vart han ska ta vägen i livet. Där är inte jag längre, om man säger så. Sen finns det andra som är skrivna av den personen men som ändå har något som gör att man 35 år senare kan känna att den berättar någonting som gör det värt att ställa sig och sjunga.

Till exempel är ena sidan av den nya singeln, ”Stilla”, en gammal låt i ny tappning. En låt som spelades in under den där källarsessionen i Huddinge men som nu har omarrangerats och spelats in på nytt.

Anders: Vissa saker är sig likt, men vi krånglade till det lite för mycket tror jag. Vi slog väl knut på oss för att få det att låta lite originellt. Medan nu så är det mer pang på. Lunkan kör ett enklare trumkomp och gör det inte krångligare än vad det behöver vara.

Med den nya singeln befäster sig Syster Lycklig återigen som ett band att räkna med. Från att ha gjort två fantastiska skivor för 35 år sedan, tar de upp kampen och glädjen igen. Lunkan sammanfattar känslan av att spela nu och vad som förändrats:'

Musik är då som nu min passion här i livet men numera en ren hobbyverksamhet. Men det måste kännas kul och kännas bra och vara på en lagom nivå. Det får inte vara för intensivt. Jag har en ganska avslappnad attityd till hela mitt musicerande nu för tiden och det tycker jag är skönt. Det blir roligare då.

På väg mot tunnelbanan berättar Petter om Göran. Om den maximala otur som gjorde att han förlorade en av sina närmaste vänner. Göran var på fel plats vid fel tillfälle, men höll flaggan i topp till slutet. Därför är ”De dödas bar” dedikerad till Göran. Men den handlar också om de prövningar som möter en i livet. Om de prövningar som mött medlemmarna i Syster Lycklig. Det är inte bara tungt att förlora en nära vän, det är också tungt att själv närma sig döden, på de många sätt det går att göra det på. Men Syster Lycklig har, för mig, alltid varit protestens band. Ett band som vägrar ge med sig, utan envist letar sig fram till den plats som den utsett till den bästa. Därför handlar ”De dödas bar” också om motstånd, till och med mot den dödskalle som grinar emot en på omslaget. Jag tror att Syster Lycklig kommer hålla på ett bra tag till.

Hela Syster Lyckligs produktion finns, tack vare Petters mikroskopiska skivbolag, på Spotify!