Mao

Mao bildades 1985 av fyra högstadieungdomar från Karlskrona. Under den senare hälften av 80-talet släppte de två utmärkta singlar.

Där den första, An Hour / Strange Girl från 1987 är kall, gotisk postpunk med hög internationell klass! Kalla gitarrer, bra produktion och två utmärkta låtar.

Love Train / Belladonna från 1988 är betydligt poppigare, men behåller ändå så pass mycket av det alternativa och kalla att musiken inte faller i andra-singeln-fällan.


Båda singlarna finns, som synes, på Bandcamp och enligt bandet kommer det att hända mycket mer inom kort på den sidan. https://maomusic4.bandcamp.com/

Under tiden vi väntar på fler livstecken har vi gjort en intervju med Johan Peterson (Trummor) och Martin Elmberg (Bas) om deras tid i Mao. Varför bandet hette som det hette, varför det inte blev mer än två singlar och liknande frågor. Tack Johan och Martin!

Martin: Mao bildades våren-sommaren 1985. Det började med gitarristen och keyboardisten (Roger och Tobbe) som bildade band. Johan och jag (trummis och basist) började lite senare, ca maj-juni gissar jag.

Johan: Vi var fyra vänner på ett stort högstadie i en förort till Karlskrona. Det var trångsynt och man såg ner på folk som inte var enligt normerna. Man skulle hålla på med idrott och lyssna på hårdrock. Att läsa böcker var något konstigt. Vi ville något annat. Vi bestämde oss för att bilda ett band 1985 som reaktion mot detta. Vi lärde oss spela tillsammans.

Martin: Första repningen gjorde vi hemma i Tobbes föräldrars vardagsrum. Som tur var hade föräldrarna åkt till sommarstugan!
Det som var lite speciellt var att vi var fyra kompisar som bestämde oss för att börja spela musik, annorlunda musik, sån musik som vi gillade. I en intervju kommenterade reportern också detta - hon hade aldrig förut träffat ett band där alla pratade lika mycket (ingen som dominerade), vi var liksom alltid ett jämlikt och demokratiskt band som beslutade saker tillsammans och till stor del även skrev låtar tillsammans - även om det ofta var Roger eller jag som kom med en mer eller mindre förarbetad låt-idé.
Sen ska man inte glömma de andra som hjälpte till med bandet. Framförallt Fredric Hagström som var vår mixer-kille på många av spelningarna. Men även Per Gunar-Opulous som var producent på andra singeln, Peter O Nilsson som tog många band-foton och skrev tidningsartiklar om oss, m.fl.
Vi hade väldigt många influenser helt enkelt. Vi hade så många olika influenser att det inte går att lista dom alla, minst över 100st. Många olika stilar från rock, pop, synth, ska, avantgarde, jazz, you name it. Självklart var vi influerade av populära post-punkband från den tiden, men det är att göra det alldeles för enkelt för sig att säga att "dom låter som The Cure", som en del journalister gjorde (ofta bara för att vi spelade Cures A Forest som cover, på några av de första spelningarna).

Mao Live 1987

Martin: Karlskrona hade musikföreningen Noice (senare Oden) och ett rätt så rikt musikliv. Musikhuset Oden blev ett ställe att spela på (from 1986 när kommunen tog över huset efter Flottan), annars var det tunnsått med ställen - diskoteket Ritz och Stadshotellet möjligen. Det här var ju på 80-talet, det var svårt för ställen att få alkohol-tillstånd så det fanns ytterst få ställen som anordnade live-spelningar. Inga större skivbolag, men seriösa band gav ut egna skivor.
Det band som var närmast oss musikaliskt var nog Babies, ett Karlskronaband som gav ut två LP och sen flyttade till Malmö. De sista åren 88-90 spelade vi en del spelningar ihop med Karlskronabandet Mystery, som väl var mer av Imperiet än den rock vi spelade. Det hade funnits andra band före oss, typ 1981-83 som var i ungefär samma genre, men dom var "borta" när vi började.

Johan: Det var väldigt aktivt. En musikförening med 10-20 band, ett musikhus med replokaler och en liten scen hade precis blivit verklighet. Men även där var vi outsiders. Där var det punk och blues som gällde

Martin: Har tappat bort listan med alla spelningar vi gjorde, men 50+ blev det runtom i södra Sverige.
Hultsfredsfestivalen -87, vi agerade ersättning för ett band som ställde in med kort varsel. Det lär ha varit över 1000 pers i tältet för 500pers och minst 1000pers till utanför som inte kom in, enligt de som var där (vi stod ju på scen, svårt att räkna då). Att berätta om alla spelningar tar flera timmar, vi spelade självklart i alla städer i Blekinge, spelade förband till Sator i Alvesta och Karlskrona, gjorde en "Stockholms-turné" april 1988 (Ultrahuset i Handen, Tumba, Gamla stan och nån nation i Uppsala).
Bästa spelningen måste ha varit Lidköping 1988, vi gjorde väl tre extranummer och den många hundra personer stora publiken stod minst 15-20 min och ville ha ett fjärde (vår gitarrist vägrade göra ytterligare ett extranummer).

Live på The Carnival 1988

Johan: Vi var väldigt på hugget från början och spelade ute så mycket vi kunde. Det fanns muslkföreningar i de flesta städer, fritidsgårdar etc. Allt möjligt från discotek till punkarnas Ultrahus utanför Stockholm. Vi gjorde 10-15 spelningar om året ungefär. Ibland arrangerade vi själva spelningar, tog bjöd in andra band som fick vara förband till oss eller var vi förband. 1987 spelade vi på Glädjetågets scen på Hultsfreds festivalen.
Första singeln spelades in 1987 i den nybyggda studio SMM i Karlskrona. Tekniker var Mats Flax Johansson, studions ägare. Utrustningen var ny och modern (för tiden). En-tums 24-kanalare, 32-kanals mixerbord om jag minns rätt. Jämfört med de flesta studios var själva inspelnings-rummet gigantiskt. En stor, modern, fräsch och luftig studio helt enkelt.
Som det demokratiska band vi var så fick Roger sjunga en låt och jag en. Det blev An Hour på förstasidan, som också hade varit första-låt på vår första riktiga demotape som kom våren 1987 och som vi fått bra respons på (många spelningsbokningar).
Första singeln blev på ett sätt avslutet på första fasen av Mao, den lite mörkare tiden. Då kändes det bara som ett steg på vägen, när vi spelat in och tryckt den var siktet redan inställt på nya låtar och nya demokassetter. Idag känns det som en viktig milstolpe i bandet och den håller väl på ett sätt fortfarande vilket är kul.

 Mao 1988.

Johan: Vi spelade in den i en lokal studio, Studio SMM med en tekniker som blev lite ställd inför vår musikstil och att vi inte var så ... speltekniskt kunniga. Vi valde de låtar som funkade bäst live. Det var bra att få en singel gjord, att kunna använda den för att få spelningar men den mottogs svalt av radio och tidningar. Före grungen spelades aldrig någonsin alternativ musik på radion, det var bara ren skit. Sedan blev ju indie en etablerad genre.
Det var väldigt mycket gör-det-själv. Vi gjorde omslagen själva, kontaktade de som pressade vinyl, skickade ut singlarna med vanlig post alla upptänkliga spelställen, radiokanaler, skivbolag.

Första singeln An Hour / Strange Girl.

Martin: Det fanns firmor som erbjöd tryck av singel eller LP så det var egentligen inget svårt att trycka skivor, däremot var väl kostnaden en tröskel att ta sig över. Bara att spela in låtar i studio kostade stora summor. Vi hade finansiering med en egen kassa i bandet, dit t.ex. gage från spelningar gick så det var så vi finansierade det.
Det svåraste på den tiden var att få spridning (distribution) av sin musik. Första singeln sålde vi själv och i skivaffärer i närheten. Andra singeln fick Pet-sounds -distribution, vilket var en skjuts på vägen.
Mao var ett band som utvecklades hela tiden. Under perioden 87-89 gick vi mot lite pop-rockigare sound genom nya låtar, inspelningar. Åren 87-88 var åren då vi också spelade mest live-spelningar och det var egentligen live-spelandet som var vår huvud-grej.

Johan: Vi spelade mycket mer live och blev mer sammansvetsade och modiga att stå för det vi gjorde.

Martin: Vi försökte få första singeln spelad i Riksradion (SR) men misslyckades med det så vitt jag minns. Fanns ju bara P1-P3 på den tiden - inga som helst andra radiokanaler utom små lokalradiostationer med 4km räckvidd... i P3 fanns det program som spelade pop/rock med sammanlagt ca 2-3 timmars speltid per vecka. Resten var dragspel, hawai-musik eller dansband (möjligen spelade man melodifestivalslåtar ibland). Ungefär så var det i 80-talets musik-Sverige.
Andra singeln var ett försök att visa att vi "platsade" i Riksradion. Vilket vi också lyckades med, den blev spelad minst två gånger efter att den släpptes 1988. Lars Aldmans spelade den t.ex. i sitt radioprogram Lilla Bommen. Låter inte så mycket idag, men med dåtidens Riksradio var det ett stort framsteg.
Till skillnad mot första singeln - där vi försökte göra två minst lika bra låtar på vardera sidan - så gav vi medvetet ut en som vi tyckte svagare låt på baksidan. Vissa recensioner höll dock inte med oss om det utan gillade även baksidan, vilket ju inte alls var vår avsikt.

Live på Carnival 1988

Johan: Vi hade börjat lyssna på andra genrer och blev säkert påverkade av det, liksom att vi föll för vad som gav respons på spelningarna.
1988-90 fortsatte vi att skriva låtar och spela live. Vi skulle ha splittrats redan hösten 1988 pga studier men det blev lyckligtvis inte så. Hösten 1989 måste däremot trummisen Johan lämna bandet pga värnplikt. Han ersattes av Roger Ohlson, en erfaren trummis från Karlskrona. i gjorde flera live-spelningar och inspelningar i den sättningen. Sista inspelningen hade dock Tobbe (keyboardisten) lämnat bandet och ersatts av Sven-Gunnar Petersson, som också spelade keyboard på sista spelningen, i Karlskrona juni 1990. (Tobbe gick till vårt "syster-band" Mystery och fortsatte med det bandet när dom flyttade till Göteborg 1990, om jag minns rätt).
Vi splittrades i slutet av juni 1990. Det lär vara så att några veckor senare fick gitarristen löfte om skivkontrakt (tror det var Silence Records) men då var det försent, bandet var redan splittrat.

Johan: Vi fick fler spelningar, skrev fler låtar och hade kontakt med några bolag men det lyfte inte liksom. Och sedan gjorde vuxenlivet sig påminnt med värnplikt och studier och sånt så, ja, vi splitrades.
Det finns 3 demotaper, inspelat material som skulle varit med på samlings-LP som aldrig blev av och några live-inspelningar av dålig kvalité. De flesta master-taper är däremot borta så det som finns kvar är nog av dålig kvalité, förutom singlarna.

Johan: Vi spelade in ca 10-15 låtar i studior av varierade kvalitet. Det mesta för demokassetter.

Martin: Vi spelade ihop med Nevskij Prospekt några gånger, dom var ju i samma genre som vår tidiga mörka period. Vi spelade förband till Göteborgs-bandet Camouflage nån gång också, det var ungefär samma genre, fast vi var ju lite annorlunda och sjöng på engelska (vi fick mkt skäll för det i början, nu i efterhand är jag glad att vi valde att göra så).

Johan: Vi var förband ibland till banden på Radium, som Cortex, Sator, Union Carbide. Då tyckte vi att vår musik passade bra in i ett större sammanhang. De tyckte väl att vi var ett gäng lantliga småglin.

Martin: Det var en kul tid. Och jag är lite imponerad på den energi vi hade att skriva, repa, spela så mycket som vi gjorde. Helt otroligt egentligen, allt vi hann med på dom där 5 åren.
Man ska ju komma ihåg att när vi började som band kunde vi egentligen ingenting om hur man gör. När vi slutade kunde vi... allt!
I efterhand kan jag tycka att det är lite intressant att se hur vår musik speglar tiden. Vi började som ett mörkt, deppigt band. Det var mitt under kalla kriget, vi levde under det ständiga hotet om kärnvapenkrig eller bli anfallna av "ryssen" (minns U-137 i Karlskrona, jag såg den själv). 88-89 blev vi mer och mer ett band med "gladare" musik och det sammanfaller med Berlin-murens fall och den "glada era" som blev 90-talet.
Vi försökte också alltid att vara ett annorlunda band, som gjorde musik som vi själva tyckte var bra men som samtidigt inte liknande nåt annat band alltför mycket. Det där är naturligtvis svårt, men vi valde ofta att prova nya grepp för att förnya vår musik. När Roger köpte en "sampler" t.ex. kunde vi göra lite annorlunda saker, vi provade också t.ex. att lägga in rapp i en låt och i samma låt försökte jag ta inspiration från ett nytt okänt band som vi hört talas om på Hultsfredsfestivalen 1988 - Guns and roses... Det jag på ett sätt är stoltast över är när "vår" studio-tekniker Mats Flax ska lägga ner sin studio och blir intervjuad av Blekinge Läns Tidning. När reportern frågar vilket av banden han tyckte mest om att jobba med, av alla hundratals som han spelat in med, så väljer han oss. Som han själv sa, "en slags hat-kärlek" och "dom vågade göra annorlunda saker". För det var så det var, inledningen till An hour mixade t.ex. Mats om en sen natt, den skulle inte alls ha låtit så om vi fått göra som vi brukade. 

Johan: Nu, trettio (!) år senare gillar jag vårt tidigare material bättre. Det har mer nerv och är mer konsekvent än det senare materialet som jag tycker spretar åt alla håll. Det är fortfarande bra men inte så personligt. Vi repade först i ett garage där vi fick köra ut en bil först för att få plats. Vi brukade tävla om att få göra det, ingen hade körkort. Bokstäverna på nummerskylten var MAO. Sedan gillade vi det då det gav en klang av österländsk mystik och av dogmatiska sanningar, att heta som en kinesisk diktator. Vi hade kinesiska tecken på affisher och demokassetter och sånt också. Nu i efterhand känns det lite gymnasialt.

Martin: Tack vare Facebook. Eller egentligen, mest tack vare den utställning som Blekinge museum gjort, Rockscen Blekinge (bl.a. på Facebook). Det var genom utställningen som vi letade upp varandra igen, på Facebook. Det roliga med den utställningen är att mycket började hända runt bandet. Vi har bland annat blivit kontaktade av ett skivbolag, så här 30 år senare. Vi får se vart det leder.