Asken Yggdrasil är musik med mitt första band. Att skivan gavs ut bör ses som en arkivhandling, så det är mycket av nostalgiska skäl. Det blev inte av något släpp när det spelades in, men jag tänkte att det kunde vara kul att göra såhär i efterhand. Jag tyckte det var såpass bra att det kunde få en publik nu, eftersom det finns många som gillar den musik som gjordes på 70-talet. Dessutom har vinylen kommit tillbaka numera, så det var naturligt att släppa den på vinyl.
Yggdrasil visar på spåren av min musikaliska utveckling. Då lärde vi oss allting själva samtidigt som vi spelade in. Vi skapade också vår egen lilla studio. Det var jag, min bror och en kompis som var bandet. Vi spelade aldrig live med Yggdrasil - vi var nog för blyga för det.
Men vi ville skapa något eget av våra influenser - Mike Oldfield, Bo Hanssons skiva "Sagan om ringen". Vi hittade musiken via bekanta och syskon. Jag växte upp i en musikalisk familj.
På den tiden var det lätt att hitta experimentell musik. Det var en väldigt kreativ period. Banden blandade vilt mellan stilar och var väldigt ambitiösa. Det fanns dessutom en väldigt vital livescen i Linköping. Det gick ofta att se väldigt bra band! Linköpings musikforum anordnade konserter med progressiva grupper och jag satt med i styrelsen där och jag gick mycket på den lokala jazzklubben "Jazz Club Complete Communion".
Hösten 1980 flyttade jag till Stockholm för att studera musik på folkhögskolan Birkagården. Studieperioden var 2 år och under tiden intresserade jag mig mycket för improviserad musik och konstmusik. I Linköping hade jag spelat en del rockmusik men även startat avantgardegruppen Fontana Mix. I denna grupp flyttade alla till Stockholm. Vi utökade då gruppen från 3 till 4 personer. Fontana Mix spelade fri improviserad musik och komponerad konstmusik. Vi rörde oss kring scenen som fanns på Fylkingen, en mycket bra förening för ny konstmusik, elektroniskt, performance-konst och även en del fri improviserad musik.
Skivetiketten Bauta Records fanns bland den bekantskapskrets jag hade i Linköping. Det fanns inte någon definitiv musikalisk tillhörighet i början, utan det var kring 1983 i samband med att vi släppte en skiva med Zut Un Feu Rouge som jag blev involverad på allvar.
Zut un Feu Rouge var ett gäng kompisar som hade träffats på gymnasiet. Någon började skriva texter och vi lekte fram idéer. Sen kom vi på att vi borde bilda ett band. Bara 2 av medlemmarna hade sysslat med musik förut, så allt skedde i postpunkens anda. Det var väldigt högt i tak! Jag spelade i Zut parallellt med studierna och bandet i Stockholm. Zut var en mycket social företeelse, vi träffades och umgicks och så uppstod det verk av själva den sociala processen.
Eftersom de andra var oskolade fick jag och Lars Druid lära upp de andra och eftersom vi spelade rätt mycket blev det riktigt bra. Vi hade ingen speciell stil tycker jag. Sviten "Sju sovare" är tillexempel väldigt präglad av mitt sätt att skriva musik. Skivan "Who's afreud" var det mest avancerade vi gjorde.
Mellan 1983 och 1987 spelade vi mycket live. Mest på små ställen runt Linköpingstrakten. Men vi spelade t.ex. på Smålands nation i Lund och på kulturhuset i Stockholm. 1983 flyttade jag tillbaka till Linköping. Tillsammans med Lars Druid köpte vi studioutrustning, bland annat en 8-kanals bandspelare. På den tiden kunde man få bidrag till skivutgivningar från statens kulturråd så vi skrev till dem och vi skrev en bra ansökan - så vi fick pengar! Skivan växte fram som en organisk process. Vi lärde oss under tiden vi spelade in. Zuts första skiva är inspelad i en källare till en villa i Sturefors där vi satte upp utrustningen till att börja med. Senare byggde jag ett hus för detta på min egen tomt vid gården Skog.
Våra texter skrevs kollektivt på ett väldigt lekfullt sätt. Det fanns definitivt en anda av absurd humor och vi var väldigt inspirerade av absurdism, surrealism och dadaism. Samtidigt fanns det ett kulturhistoriskt intresse. Sjusovaredagen handlar om en legend om sju kristna martyrer. Det var Gunnar som skrev texten. Andra låtar, som Autumn Leaves, var en parodi eller en pastisch på den typiska balladen. Vi ville göra en konventionell låt med en absurd text. Vi gillade att leka med traditionerna.
Zut kan inte upplösas, men vi gjorde ett långt uppehåll på grund av att alla medlemmarna hade så mycket att göra i sina liv. När alla vinylerna varit slutsålda i flera år så vi samlade upp allt på cd. På det sättet kunde vi göra det tillgängligt för nya lyssnare.
Vi har börjat spela ihop igen på senare år. Vi kände allihopa att vi ville göra något kreativt igen tillsammans. De senaste åren har vi haft som tradition att spela på en privat sommarfest varje år. Sedan började vi göra lite musikfilmer ihop, vilket ingen av oss hade sysslat med förut. Nu är det bestämt att vi ska spela in nya låtar och förmodligen blir det en vinyl-LP om något år!
Ur Kaos hade ett helt annat temperament än Zut. Det är som olika sidor av min personlighet. Ur Kaos kallades "Art-punk" under 80-talet och det är en bra beskrivning. Musiken var inramad av konsten. Vi utgick mer från progressiv rock än i Zut. Alla i Ur Kaos gillade Magma och Henry Cow. Hela Rock In Opposition-scenen var stora för oss även om vi var för sent ute för RIO-festivalerna. Vi lyssnade mycket på de bandens skivor.
Vi började spela som Ur 1982. Det fanns en krets av likasinnade musiker i Linköping under den tiden, som spelade i olika lösa konstellationer och bland dessa träffade jag Mats Paulsson och Johan Hedrén. Först gjorde vi traditionella låtar men kring 1986-87 blev min studio klar. Då fick vi möjlighet att jobba på ett annat, nytt sätt. Vi jammade och spelade in och byggde sen vidare på det vi tyckte lät bra. Det var ett kul sätt att jobba på. Vi hade mycket punkattityd och jobbade med enkla idéer. Det gällde att hitta ett riff och sen bygga en låt på det. Mycket av arbetet skedde i efterhand. Vi sökte ett tema i det inspelade materialet. Det blev som ett pusslande. Texterna skulle däremot vara enhetliga och vi var väldigt inspirerade av den klassiska litteraturen. På vår tredje skiva var det mest Mats som skrev texterna. Det blev lite mer drömskt och det var väl den mest egenartade skivan vi gjorde. Mats gjorde även alla bilder till omslaget.
Under 90-talet spelade vi allt mindre eftersom vi hade mycket annat att göra. Det var svårt att hålla ihop gruppen, vi drogs åt olika håll. Vår första skiva tog ett halvår att spela in, den andra var mer tungrodd och tog 3 år. Den tredje började vi spela in redan mellan 91 och 93, så den tog väldigt lång tid att sammanställa. Vi hade svårt att komma överens och gjorde många omtagningar. Skivan blev som ett bokslut för oss.
Mellan 87 och 89 spelade vi live med Ur Kaos. Några spelningar vi gjorde var helt improviserade. Vi spelade mest i Linköpingstrakten men 1988 spelade vi på Hultsfredsfestivalen på en av de mindre scenerna.
Alla skivorna jag medverkat på har till större delen sålts till utlandet. Jag etablerade tidigt en kontakt med Recommended Records i London. Jag lärde känna Chris Cutler genom distributionsnätverket som fanns. Det skickades mycket brev och det fanns en hel del fanzines internationellt. Försäljningen var hela tiden i liten skala. Vi fick flera fonogramstöd från staten och mina två soloskivor gjordes med stöd från kulturrådet.
Under hela 80-talet, i princip, hade jag så låga levnadsomkostnader att jag kunde ägna mig åt musiken på halvtid. Jag levde ett fritt ungkarlsliv och hade alltid tillgång till replokal då jag bodde nära vår studio.
Mina soloskivor gjorde jag eftersom jag inte ville kompromissa med någon annan om min musikaliska vision. På den första skivan hade jag gästmusiker på de partier jag inte kunde spela själv och 2 av låtarna är förstadier till Ur Kaos. Min musikaliska ambition var väldigt hög. Jag ville göra kontrollerad och komponerad musik och hade ett väldigt ambitiöst arbetssätt.
På den andra skivan använde jag mig av Birgitta Trotzigs texter. Jag läste litteraturvetenskap i slutet av 80-talet och studerade hennes texter. Jag gillade förfallstematiken och det andliga ljuset. Hon var en bortglömd författare då och jag ville sprida hennes texter. Jag hade kontakt med henne och hon tyckte det var en kul idé. Hon gillade skivan.
Det skrevs inte mycket om mina band i pressen. I lokaltidningarna figurerade vi en hel del, men inte mycket nationellt sett. DN recenserade Ur Kaos första LP. Inte heller riksradion ville spela vår musik, så vi fick sprida den genom mindre kanaler. Men jag la ganska lite energi på marknadsföring.
Mot slutet av 80-talet jobbade jag mycket som tekniker i min studio. Många Linköpingsband spelade in sin musik där. På Bauta kunde jag ge ut kompisars projekt och andra band som jag gillade. Det fanns en underetikett till Bauta - Twisthouse - där lite mer poppiga band kunde ges ut.
Linköping hade en väldigt kreativ miljö. Musik och konst frodades och det skapades en bra grogrund för experiment.
"Songs between cities and waterholes" var ett kortvarigt men intensivt projekt. Vi gjorde en turné våren 1992. Det började som ett samarbete mellan mig, Sten Sandell och Niklas Billström. Sen kontaktade vi Chris Cutler och han var intresserad. Vi repade in materialet och gjorde en turné i Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike. Många av konserterna spelade vi in och vi spelade också in i min studio The Forest.
Det skulle ha blivit en ny turné, men projektet rann ut i sanden. För några år sedan bearbetade jag materialet vi spelade in för en nyutgåva och tog med lite låtar som var inspelade i replokalen. Vi gjorde en återförening 2014 och gjorde 2 spelningar i Sverige, på Fylkingen och i Norrköping. Men ingen av oss hade energi eller möjligheter att hålla igång bandet.
Jag har varit väldigt influerad av Chris Cutler så det var en kul idé att spela tillsammans. Jag trodde att vi skulle funka bra ihop musikaliskt och han hängde på. Det var lättare att få spelningar genom hans kontaktnät också. Men egentligen var Cities... inget band utan ett projekt.
När punken kom förstod jag mig inte på den. På senare år har jag däremot blivit mer nyanserad. Jag hade inte lyssnat på enklare rockmusik kring 1980 och jag var mest generad över det genomslag punken fick. Det innebar dock att musiklivet tog en ordentlig fart. Jag gillade t.ex. Linköpingsbandet IQ 55, de hade en anarkistisk ådra. De som var politiska och aktuella gillade jag. Nya vågens experiment var kul när de gjordes i den där anarkistiska punkens anda. Att slå underifrån mot etablissemanget. Genom mitt jobb i studion lärde jag mig en del om punken. Jag träffade punkmusiker t.ex. när jag jobbade med hardcorebandet Raped Teenagers. De ville experimentera och hade hört talas om min musik, så de sökte upp mig och ville arbeta tillsammans med mig. Jag var med på deras första skiva. Det som var tråkigt med punken var att det samtidigt blev ett angrepp på pretentiös musik och att banden och publiken därför kunde sky experimentmusik.
Numera är jag väldigt inne på medeltida musik, något som egentligen började redan i slutet av 80-talet. Jag gick på konserter och festivaler med medeltida musik och lärde mig liturgisk och gregoriansk sång. Sedan det senare 90-talet har jag haft en egen ensemble. Jag anordnar dessutom en internationell festival i Söderköping varje år – Nomemus (Nordisk Medeltida Musik).
Jag gillar den medeltida musiken, den är inte långt från konstmusik. Den är väldigt speciell och det är intressant att det finns andra sätt att göra musik på. Dessutom är det kul med de historiska anorna. När jag inte sysslar med Bauta gör jag medeltida musik!
Bauta Records är än så länge inte representerade på Spotify (förutom genom Kultivator), men många av skivorna som nämnts ovan går fortfarande att köpa via Record Heaven! Under tiden ni gör det finns det möjlighet att lyssna på Ur Kaos absolut bästa och tyngsta låt:
Och den absolut bästa låten på Lars första solo-LP:
Dessutom berättar Lars att en ny, uppdaterad hemsida för Bauta Records är på gång samt eventuellt ett inträde i Spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar