Ett samtal med Linus Kuhlin, författaren till "Skuggorna kommer"

Den andra augusti 2018 hålls en releasefest på Bengans fik i Göteborg för boken "Skuggorna kommer", en bok om det legendariska bandet Cortex, skriven av Linus Kuhlin. Vid sidan av den oumbärliga biografin "Freak" av Robert Lagerström finns det nu alltså en bok om bandet Cortex! Vi var tvungna att tala en stund med författaren för att få reda på hur han gjorde det, varför han gjorde det och om Cortex verkligen är hans favoritband. En sommarkväll på en balkong skedde ett telefonsamtal:
 

Jag måste ju börja med att fråga: är Cortex ditt favoritband?

Ja, det är det kanske. Svårt att sätta favoritband. Jag började skriva den här boken för 7 år sen när jag gick på gymnasiet fortfarande och gjorde det som ett projektarbete i ett år. Då var jag naiv nog att tro att jag skulle skriva en bok. Vilket jag iofs gjorde. Jag är inte lika passionerad över musik generellt nu som jag var då. Men det är klart att Cortex är topp tre favoritband. Det stannar som alltid kvar. De favoritband man hade då hänger kvar genom livet.

Det brukar väl sägas att de favoritband man hade på gymnasiet hänger kvar genom livet och det kan jag känna själv att det stämmer på nåt sätt. Men om jag säger såhär då: varför skriver du en bok om just Cortex?

Jag tror inte jag formulerade mig just då utan får gå tillbaka nu och göra det nu. Det fanns liksom ingen information om Cortex då. Jag hade läst biografin om Freddie Wadling och blev helt golvad av den. Den var ju väldigt uttömmande och bra men jag kände att jag ville ha mer. Då fanns det ju inte några liveklipp på Youtube eller någon digitalt tillgänglig musik alls. Om man bildgooglade Cortex kom det på sin höjd upp några skivomslag. Det fanns mycket mindre info än om andra samtida band. De var så mystiska på grund av detta tyckte jag. Så det var nog av egoistiska skäl, för jag ville veta mera om bandet.

Sen gick jag bild på gymnasiet så man skulle väl inte skriva en bok egentligen. Men då kunde jag koppla det till att Cortex hade en sån tydlig estetik. 

Jag har precis skrivit en bok om humorgruppen Killinggänget av precis samma skäl. Jag vill veta allt om det här och det finns ingen bok om det så får jag göra det själv.

Det är ju två helt motsatta fenomen: Killinggänget och Cortex. Hur går det ihop?

Ja, det känns ju jätteoväntat såklart. Men för att svara på din första fråga lite mer så kan det vara lite så att det här med att ha Cortex som favoritband. Att man gjorde det så mycket större för att det inte fanns så mycket information.

Det fanns en tid då jag bestämde mig för att det var mitt favoritband. När jag hörde ”The freaks” för första gången så var det så mycket bättre än allt jag nånsin hört. När det sen inte fanns så mycket information så kan man göra det så mycket större i sitt huvud än om jag hade lyssnat på Ebba grön. Där fanns ju hela historien att tillgå.

Ja, man kan ju inte göra ett band till sitt på samma sätt, vilket kan vara en viktig känsla. Jag känner igen det där själv, för Ebba grön har ju varit viktiga för mig också. 

Hur mycket av projektarbetet från gymnasiet finns kvar i boken som kommer nu?

Det är ganska mycket. Alla intervjuerna gjordes då. Jag skrev hela boken då också men sen låg den på is ganska länge. Och jag hade nog inga litterära ambitioner på den tiden. Jag tänkte inte att jag skulle ägna mig åt skrivande. Så då fanns det en hel bok. När dom skulle göra den här återföreningsspelningen för 3 år sen hade det alltid legat i bakhuvudet på mig att jag hade en hel bok att ge ut. Sen när återföreningen skulle bli av tänkte jag att nu måste jag ju skriva klart den för nu finns det en anledning.

Så då skrev jag om hela boken på några veckor. Jag tog stycke för stycke för det var ju inte så bra skrivet. På ett sätt är det samma bok eftersom stommen är densamma men jag har skrivit om hela brödtexten. 

Så du har inte gjort några nya intervjuer?

Nej det har jag inte. Lite research gjorde jag ju om återföreningsspelningen och när ”Spinal injuries” gavs ut på nytt. Sen har det ju dykt upp lite saker längs vägen som att jag hittat något nummer av Schlager och tänkt: här var ju en recension, då kan jag ju bifoga den. Så visst har det tillkommit saker men intervjuer om saker som hänt för 40 år sen har gjorts då för 7 år sen.

Hur gick det till att kontakta folk för intervjuerna?

Jag bara sökte på deras namn på Eniro och ringde upp och frågade ”Är det du, Anna-Lena, som spelade i Cortex?” och sen bara hoppades att de skulle svara ja. Det känns som något som bara en 17-åring skulle göra. Det finns något naivt över det, att bara göra det.

Är inte det lite så att vara ett fan. Att vara lite naiv?

Jo, det är det ju och det har jag nog inte nuförtiden. Inte på samma sätt. Det är väl ganska klassiskt att inte ha idoler på samma sätt när man blir äldre. 

Men då ringde jag bara upp dem. Vissa var svårare att få tag på. Men då fick jag fråga någon om de hade numret till den och den. Men de flesta fick jag tag på via Eniro.

Det var inte någon av dem som var död då?

Freddie och Uno gick bort med bara några månaders mellanrum. Men när jag gjorde intervjuerna var ju alla i livet. Det var också lite av en morot för mig att skriva klart den: att jag hade dem med i boken.

Jag hade skickat boken till ett förlag vid tiden för Freddies begravning och sa det till Uno, men han hann inte se boken heller och det var ju väldigt synd.

Hur har det annars funkat med förlag? Var det svårt att få tag på någon som ville ge ut boken?

Ja, det kan man säga. Jag ger ut den själv nu, via ett tryckeri som hjälper till med mycket. Jag fick inte tag på något förlag. Inte för att ha hybris och så men jag tycker det var konstigt. Om man ska se det cyniskt så hade Freddie Wadling precis gått bort så det borde funnits intresse.

Hur funkar det att ge ut det själv?

Det har jag verkligen ingenting emot. Om man kommer från punk och en D.I.Y.-tradition så är man ju van vid det. Har spelat i band och släppt skivor och legat ute med pengar så jag är ganska van vid det. Om man har något som man tror på och rent objektivt är något att ha kan man göra det. Hittills har responsen för boken varit över förväntan. Jag tycker det är lite kul att pyssla med det. Sen kommer den gå att köpa som en vanlig bok så egentligen ges den ju ut som en vanlig bok. Det är som med Youtube och Spotify nu så det är inte så stor skillnad mellan att ge ut något själv eller via förlag idag. 

Sköts distribution och så av tryckeriet?

Marknadsföring får jag sköta själv. Men den kommer att gå att köpa i bokhandlarna och gå att köpa in till bibliotek och sådär.

Är det då tryckerigrejen som köper den tjänsten?

Ja, man köper den tjänsten av tryckeriet och det är inte alls speciellt dyrt. Sen sköts utgåvorna on demand så det finns inget begränsat antal heller. Det är otroligt lätt, jag trodde att det skulle vara mycket mer omständigt. Jag är glad att jag hittade det är.

Jag måste fråga hur mycket det kostar, för jag går ju själv i såna tankar.

Det kostar 800kr. Det beror ju sen på vad boken säljer för, men oftast behövs det inte många böcker för att få det att gå runt.

800 spänn bara?

Billigt. Ja, det är faktiskt konstigt. Sen är det klart att det är skillnad om du är en författare som släpper en skönlitterär bok. Men med fackböcker om relativt populära fenomen så är det ju en rätt liten risk. 

Det där måste jag kolla upp!

Du ska releasefest på Bengans i Göteborg. Hur har folk som varit involverade tyckt om boken?

Det är ju många som ställt upp på intervju. Jag har ju intervjuat folk runt omkring också. Det var också några som det inte blev någon intervju med, men det var inte att de inte ville eller så utan helt enkelt för att ibland får man inte till det rent praktiskt. Alla har varit väldigt positiva och kanske mest förvånade, speciellt då för 7-8 år sen då Cortex låg under radarn, att det dyker upp en tonåring som intresserar sig för det. Det hade nog varit annorlunda idag då skivan har getts ut igen och Freddie varit med i ”På spåret”. 

Men eftersom det var så länge sen är det ingen direkt som varit involverad i arbetet sen dess. Vissa fick läsa lite för att kolla att jag inte felciterade och så. Det har jag lite dåligt samvete för: att jag borde haft mer kontakt med alla under tiden jag skrev boken. Men i vissa perioder har det legat helt på is och sen har det gått väldigt fort. Jag håller just nu på att meddela alla att det blir en bok. Dom jag har hört nåt från har alla varit positiva. 

Jag har märkt själv att återge intervjuer är inte alltid det enklaste. Även om det är roligt att återge ordagrant eller att skriva ihop det som en berättelse. Jag googlade på din bok och det fanns på Google books och det fanns några sidor där.

Det var inget jag visste om men det är ju jättekul för de som vill ha en trailer.

Jag läste några sidor där och som jag såg det har du lagt upp det på samma sätt som ”Svensk punk -  Varför tror du vi låter som vi låter” med berättelser och citat från de intervjuade. Eller?

Nja, det vill jag nog inte riktigt påstå. I vissa stycken är det många citat, men jag har nog skrivit det mer som en vanlig biografi med brödtext som pekar på citat som berättar och beskriver något. Det är klart på vissa ställen är det många citat och på vissa ställen är det långa partier med brödtext. 

Jag kanske bara såg de sidor precis där det är många citat.

Men det är klart, det är många citat. Jag läser en bok om Zarah Leander nu som är skriven i princip enbart med brödtext. Det är en annan sorts biografi. Jag försökte nog kopiera Freddie Wadling-biografin. Jag hade ju ingen journalistisk eller litterär utbildning utan jag chansade mest. Jag härmade helt enkelt.

Jag tycker själv det är knepigt att avväga citat och egen text.

Men har det blivit annorlunda nu efter 7 år, du sa att du skrivit om boken nu?

Man lär sig väl hela tiden. Nu har jag utbildat mig till journalist och är verksam som det. Jag hade ingen ambition om att vara journalist då och nu när jag utbildat mig ser jag att jag gjorde i princip som man skulle. Jag tyckte att citaten fortfarande höll, de skrevs precis som man skulle. Medan brödtexten inte gjorde det på samma sätt. Väldigt gymnasial text.

Jag har fortfarande kvar blocket efter intervjuer. Jag försökte nog citera så ordagrant som möjligt vill jag minnas och det funkade uppenbarligen eftersom jag fortfarande är nöjd med det.

Den estetiska sidan av cortex och materialet, hur gestaltar du det i boken?

Kanske inte så mycket som min bildlärare hade önskat. Jag beskriver projektionerna de använde på scen och hur Freddie och de andra i viss mån var inspirerade av film och bildkonst lika mycket som musik ibland. Man vill inte skriva det rätt ut att det är fint packeterat för då blir det en åsikt. Jag hade väl en del sanningar om Cortex som jag hade som jag ville formulera och förmedla. Och det var väl en av dom: de få bilder man såg så tänkte man på hur snyggt det var.

Är det mycket bilder med?

Ja, det är ganska mycket bilder med. För det var ju också en väldigt rolig del av boken att få tag på de där bilderna som kanske ingen hade sett. Att få ansikten på personerna. Och så pass många livebilder att fantasin blir tydligare då man läser. Men sen exakt vad de bilderna säger om Cortex är svårt att säga också.

Jag har fått intrycket att just den estetiska paketeringen som du talar om torde ha ändrats mellan de olika versionerna av Cortex. Som mellan ”Spinal injuries” och ”You just cant kill the boogeyman” så är det rätt olika uttryck som möts. Men det kanske hade med skivbolagen att göra?

Både och kanske. Skivbolaget Radium Records hade en otroligt tydlig estetik som skivbolag sett. Som få skivbolag idag har. Det skildras en del i boken. Det är nåt citat i boken av någon att man såg från långt håll att det var en Radiumskiva. Det påverkade såklart Cortexskivan. Att det blev mer stilrent och minimalistiskt. Jag kan ändå se en röd tråd genom omslagen. Det ser ut som det låter på något sätt fortfarande. 

Ja, som med att Freddies teckningar är väldigt speciella. T.ex. i bildbladet som följer med ”Boogeyman”: man ser ju att det är han.

Och där kan man ju se spår av det gamla.

Det känns ju på något sätt mer som Cortex, utan Radium.

Ja, precis.

Rent praktiskt med bilderna: hur har du samlat ihop dom? Är det de som du intervjuat som rotat hemma?

Dels det. Vissa av de jag intervjuade blev jag vän med på Facebook och då kanske det var någon fotograf som hade taggat dem i någon bild. Någon som varit ambitiös nog att scanna in gamla bilder och taggat sina kompisar. Och då kom man in på den personens sida och hör av sig till den. Det var lite olika sätt, som detektivarbete. Det är svårt att veta vilken person i Sverige som sitter på bra Cortexbilder. Sen fanns det vissa pressbilder jag kunde ta. Men också bara fråga om de hade någon bild hemma som jag kunde ta.

Ja, det blir ett himla pusslande av att få ihop något från så många olika källor. Jag tänker ofta på det att måste ligga tusentals bra bilder i källarförråd runt om i Sverige som ingen har sett.

Jag har sett något filmklipp av Annika von Hausswollf när hon går ner i sitt källarförråd…

Det var ju i ”Eran”!

Ja just det! Där har hon bara högar av negativ. Jag har hört att hon har sagt att hon alltid hade kameran med sig på 80-talet, så där finns det säkert jättemycket. Sen var ju hon med i bandet så det kanske inte finns så många livebilder kanske.

Det hade säkert blivit en helt annan bok om jag hade varit utbildad och lärt mig hur man gör olika typer av research och hur man gör intervjuer på bästa sätt. 

Den här boken är ju mycket vad det är. Och det finns väl nån charm i det också men det är kanske inte det jag kommer vara mest stolt över om 10 år när det gäller litterär kvalité. Men det är ju nånting annat.

Frågan är ju om det går att skriva en slutgiltig bok om Cortex.

Ja, det känns lite som att dom alltid pågår. På något sätt.

Även om man hittar allt så undrar man ju om någon skulle orka läsa det.

Men vad är din relation till genren? Vad var Cortex? Vad ska man säga? Postpunk? Goth? Punk? New wave?

Var går skillnaden mellan postpunk och goth? Nej, jag har nog alltid beskrivit dom för mig själv som postpunk. För mig har det alltid varit intressantast när de slutade gapa och spela med dist i punkvågen. På den tiden när jag var punkare och hängde med punkare så var jag den enda som snöade in på postpunken och tyckte att folk låg fem år bakåt i tiden fast det ändå var 30 år försent. Du förstår hur jag menar. Och mitt favoritband, ett band som jag fortfarande håller som favoritband, är Tant strul. Även om de bildades 78-79 så lät de aldrig som punk-punk utan hade ett helt eget uttryck. Om man ska kalla det för något så får man väl kalla det postpunk. Musiken kan man väl säga vad man vil om men att det finns fler lager i postpunk är nog ganska objektivt.

Hur menar du med lager?

Punken är plattare. Postpunken tar det ett steg längre. Har fler dimensioner. Mer känslor, mer arrangemang, mer av allt. Det kanske var luddigt sagt.

Jag tror man måste vara luddig när det gäller att fånga in ett sånt begrepp. Alla definitioner jag hört av begreppet har varit väldigt luddiga. Det är väldigt brett. Det är svårt att fånga in det på rätt sätt.

Jag har hört ett bra citat om vad som var skillnaden mellan Sex Pistols och The Clash. Sex Pistols sa: det här är problemet och vi är förbannade på det. Medan Clash sa: det här är problemet, vi är förbannade på men vad kan vi göra åt det? Och lite så kan man beskriva skillnaden mellan punk och postpunk också. För mig tog punken slut så fort. Det var vad det var. Det fanns mer eftertanke i postpunken både när det gällde musik och texter. För mig så var väl det mer intressant. Och kanske sen att estetiken tilltalade mer.

Jag håller absolut med. Punkestetiken har ju sin charm med. Men det är ju något visst när Joy Division kom till exempel och hur deras omslag såg ut. Det är ju ett knepigt begrepp med postpunk. Men det är ju också ett anakronistiskt begrepp och det talades ju inte mycket om det 1979, men det fanns i tidigt 80-tal. Däremot så kanske det inte var så vitt använt. Det var vissa som använde det. Vissa hade andra ord för att uttrycka det. Modernistisk musik kunde man t.ex. säga. 

Jag tror inte att de tidiga postpunkbanden visste vad de gjorde själva.

Jag tror de visste vad de gjorde men inte hur man skulle benämna det.

Nej precis. Det var nog en naturlig utveckling. Det är svårt att benämna något när man är mitt uppe i det. 

Jag har läst en massa roliga benämningar som banden själva har försökt beskriva sin musik med eller de som hört bandens musik har försökt komma på. Bara ”space punk” är ju bra för det låter ju fantastiskt.

MNW släppte 2 samlingar typ 2009: en med svensk punk och en med svensk postpunk. Jag tyckte det var intressant för det var 10 band som var med på båda skivorna. TT-Reuters första singel var med på svensk punk och något från den sista skivan var med på svensk postpunk.

Det var väl så för många. Jag menar, tidiga Wire var ju ganska punkiga och sen på 154 är det helt space. Helt modernistiskt. 

Det var väl den typen av band som jag fastande för då. Punkattityden har jag alltid älskat och gör det fortfarande. Så de banden som hade den attityden och hade någon slags nerv i spelet och samtidigt utvecklades till något som i mina öron var mer intressant – där trivdes jag väldigt mycket.

Hur hittade du den musiken?

Jättebra fråga. Det började väl med Ebba grön som det gör för de flesta. Så börjar man intressera sig för hela den eran och hela den kontexten. Och så får man reda på att Ebba grön spelat med ett band som heter Pink Champagne och så får man reda på att de har spelat med ett band som heter Tant strul och så hittar man att det här är ju riktigt bra. Och så kanske man hittar en samling med jättemånga band från den tiden och så lyssnar man på den tills man hittar sina favoriter. Och det var ju så att, det låter som att man är jättegammal, Spotify fanns ju inte på samma sätt på den tiden. Det fanns ju inte lika mycket då. Vissa av de band som jag gillade hade jag bara 2-3 låtar med väldigt länge.

Ja, det har ju verkligen ändrats nu. På bara några få år. 
 

Då var man överlycklig om man hittade en Tant strul-LP nånstans. Då kunde jag lyssna på 10 låtar!

Då skulle man ha skivspelare bara. 

Jag hade tur som kunde sno pappas.

Det gjorde jag också.

Det gjorde nog de flesta.

En svår fråga: varför tror du folk fortfarande är intresserad av den här musiken som gjordes för 40 år sen. Varför är Cortex så aktuella idag?

Musiken i stort, postpunk som genre, kan jag inte svara på. Jag är nog inte så intresserad av att svara på det heller. Jag har inte tänkt på det så att jag kan ge något bra svar. Jag tror det är så med alla musikgenrer. Vissa är ju helt galna i obskyr 60-talspop. Bra musik är ju alltid bra musik. Men om man ska prata om just Cortex så tror jag det är att det är så jävla bra låtar. 

Så enkelt och så svårt är det. 

Skulle du säga att de är tidlösa?

Beror ju på. Låtarna är nog det. Även de senare om man bryter ned till text och ackord. Mycket av 70 och 80-talet är det, för de hade växt upp med 60talspopen - en av de mest tidlösa musikgenrerna. Men sen om man pratar om produktion också så är första Cortex LP:n väldigt tidlös.

Slutet av 80-talet är ju väldigt daterat. Det är ju lite så med det sena materialet av Cortex.

Jag har ju lyssnat väldigt mycket på Imperiet, för jag tyckte dom hade kvalitéer som Ebba grön inte hade. Där är det ju ett problem att det mesta är väldigt daterat. Men det är också därför jag gillar den tidiga postpunken för där hade det inte hunnit bli så daterat än.  Skivor som är gjorda 81-82-83 där gillar jag mycket just av den anledningen. Jag kan älska att lyssna på en superdaterad skiva också, men det var något annat då när de inte hade fått koll på tekniken ännu.

Har det uppstått situationer där personer har beskrivit en situation på olika sätt och hur har du förhållit dig till det?

Nej, det har inte varit så mycket så. Inte att det har varit helt olika. Upplevelser går ju isär ibland och då får båda parter komma till tals. Det behöver ju inte vara en konflikt heller men att någon säger ”skivinspelningen var jobbig, det var så kallt” men nån annan säger ”gud vilken bra stämning vi hade då”. Ibland har det väl dykt upp att två har sagt nånting och så har en tredje sagt något som skiljer sig lite och då har man ju fått gå på de två. Vissa datum har varit riktigt svåra att placera. Nån säger att ”Jag tror vi spelade i Stockholm nån gång 1982”. Jag har fått höfta på vissa ställen, på ställen som man kunnat häfta om. Eller där det är rimliga antaganden. 

Men de låtar som gavs ut som bonuslåtar på ”Spinal injuries” hade jag hört innan och informationen jag fick var att de var från en demoinspelning på Errols 1980. Sen fick jag de här låtarna från Henrik Venant och de visade sig vara från inspelningen av ”Spinal injuries” så då kunde inte det stämma och då undrar man om de ens har varit på Errols och spelat in en demo 1980. Det kanske de har liksom. Och nån annan inspelning som vissa säger var gjord våren 1983 eller våren 1982.

Sen kanske man har fått en livespelning nånstans och så säger nån att ”Anna-Lena var så jävla bra på den spelningen!” och så hör man ingen cello. Det är ju så med minnen, hon var säkert fantastisk nån annan kväll så placerar man den där. Eller så kan det vara fel information på inspelningen. Så det blir mycket pusslande. Det är länge sen och man själv inte var med. Så det kan absolut finnas faktafel men det är inga betydande faktafel och jag tror inte heller att det spelar någon roll. Sen kommer man aldrig få reda på den absoluta sanningen heller.

På vissa ställen har jag gått in själv och skrivit att nu säger den här personen såhär men det är inte så. Som på ett ställe säger en av gitarristerna att ”Det riffet kom jag på och då var Freddie jättesnäll och skrev in mig så jag får stim för det” och så går man in och kollar och så får han inte alls stim för det. Och det har jag skrivit med. 

Det är kanske inte helt koscher att säga när man ska vara en seriös journalist men när man ska berätta en historia som en helhet, som i det här fallet och man ska täcka 8 år av skapande i bandet, så är i stort helheten viktigare än detaljerna.

Ja, på det stora hela är det så. Annars skulle det väl inte gå att skriva.

Sen ska man ju såklart inte slarva med det. Jag vet ju att vissa gillar detaljer. I vissa fall går det ju inte att kolla alla fakta heller. Folk minns olika och det finns inga andra källor.

Med just Cortex var det ju ingen som hade koll eller speciell drivkraft utan saker skedde ju bara. Det var ingen som förde loggbok eller bestämde att nu ska vi göra såhär. Det var nån annan lirare som frågade om de ville komma och spela in en singel nån kväll och så gjorde man det. Så var det i princip hela tiden. Sen har ju vissa bättre minne än andra men om det hade varit ett mer uppstyrt band mer generellt hade det nog varit lättare.

Ja, sen hade väl Freddie Wadling inte den bästa kollen. Med tanke på bilder jag sett från hans lägenhet och så. 

Nä. Att saker och ting faktiskt blev av var ju inte Cortex förtjänst. Och speciellt inte Freddies. Han ville ju bara lira med sina kompisar. Sen var det andra som såg till att saker hände.

Freddie har ju blivit folkkär nu och helgonförklarad efter sin död. Hur förhöll sig Freddie till cortex? Han har ju nästan alltid varit frontfiguren.

Såklart är jag ju inte bäst person att svara på det. Min uppfattning är att han levde otroligt mycket i nuet. Jag har ju pratat med Robert Lagerström som skrivit biografin om honom att det var ett jättesvårt arbete för han pratade bara om det han ville. Det gick inte att säga ”berätta från början nu” utan en dag berättade han om småskolan och en annan dag något som hände förra året och sen långt senare något barndomsminne. Och bara det han själv ville säga. Jag tror inte han tänkte så mycket på Cortex alls. Han umgicks inte med nån av dom heller. Han har sagt själv att han aldrig nånsin lyssnar på sig själv. När vi släppte den här ”Spinal injuries”-nyutgåvan så var vi hemma hos honom jag, Henrik Venant och Per Simonsson som varit med och mastrat skivan och spelat med Freddie på slutet och då var han väldigt glad och tyckte det var väldigt kul. Och det var väldigt kul att han uppskattade det och inte bara sa ”åh det där gamla skitbandet” som det kunde ha varit. Och sen gick han ju med på att återförena bandet så uppenbarligen han hade ju en positiv inställning till det.

Hur kom det sig att MNW gav ut ”Spinal injuries” igen?

Dom köpte upp Heartwork. Venant äger fortfarande bolaget och kan ge ut skivor när han vill men de har något ägande över det. På något sätt hade de hand om Heartwork-katalogen i samråd med Henrik Venant då. Sen var jag i kontakt med dom kanske 2013 om att släppa en box med Cortex som jag pitchade in. De var lite intresserade och lite på gång. Men det mynnade ut i en idé om att släppa första skivan igen och lite bonuslåtar som jag vet att Venant hade. Och då skrev jag en text som skulle vara med på den här skivan. Sen rann det också ut i sanden.  Jag hörde ingenting på ganska länge. 

Sen 2 år senare hörde de av sig och sa att nu ska vi släppa det här och vi ska ha med den där texten du skrev. Vad som hände däremellan dom 2 åren vet jag inte. Det kanske tog sån tid att få tag på taperna och digitalisera för det är ju mycket jobb. Jag vet inte exakt vad som hände där. Det kan ju vara så att nån annan på skivbolaget kom med en ide också, men det är vad jag vet i alla fall.

Det är ju också en sån sak man har gått och drömt om: När jag gjorde boken hade folk pratat om att de hade gjort 10 låtar till och nån sa ”Vi tog bort de bästa låtarna”. Att äntligen få höra det var stort. 

Vad är nästa projekt efter Cortex?

Det kan hända att jag ska skriva ett extra kapitel och om ett år släppa en ny version om en grej. På nåt sätt kommer väl projektet att fortsätta. Det är inte över nu. Och marknadsföra och hålla vid liv. Förhoppningsvis kommer boken att leva längre än ett par månader. Annars har jag inte så många offentliga projekt på gång.

Kommer du skriva mer om musik?

Jag vet faktiskt inte. Som det känns nu kommer jag inte det. Jag skriver för Hymn, men det är ju kortare saker. Där försöker jag mest skriva humor men om musik. Så det är inte riktigt samma sak. Jag har ingen biografi om ett band på gång. Då kommer jag nog att angripa musik på ett annat sätt. Och sen så är jag nog inte så intresserad av musik på det sättet längre, som jag var då. Man ska ju helst ha den passionen, som jag hade då, som många andra har för att göra det bra. Jag tror jag kan göra andra saker bättre. 

Missa inte releasefesten på Bengans den 2/8! Boken finns sedan tillgänglig överallt där böcker kan tänkas säljas. Omslag och foto på Linus: Isabell Kirstinä.