Kabinett Död

Vi har tidigare dröjt vid ett av Sveriges märkligaste band: Kabinett Död. En legendarisk grupp människor som drogs med av punkens energi men var snabba med att utveckla både musik och framförande till ytterligare höjder. Förra året kom äntligen deras första skiva någonsin och den var lika aktuell som när den spelades in. 2018 kommer då uppföljaren, med en sida av Kabinett Död som få som inte var med när det väl begav sig har hört. Bandet bestod nu av Lars Enoksen, Eva Sjuve och Per Linde och lät högre och tyngre än någonsin. På bilden ovan, som är taget av Eva med självutlösare 1987 möter vi ett Kabinett Död som tog ovanligt få kompromisser, även för att vara Kabinett Död. Utöver alla tre medlemmar har vi också talat med Stry Terrarie, som skött mastringen, samt skivbolagsbossen för Rundgång Records, Dennis Lood:

Dennis, vad skulle du säga är unikt med just Kabinett Död?

Dennis: När jag hörde studioversionen på låten Tyska Kyssar så slog det mig hur mycket det lät som samtida My Bloody Valentine och shoegazerscenen kring Creation Records. Jag frågade Enok om de var inspirerade av dem men han hade inte hört dem på den här tiden och han sa att folk runt omkring dem klankat ner på soundet och sagt till dem att skippa punken, den är död... Kabinett Död har väl aldrig gjort punk, de gjorde no-wave när ingen hade hört det i Malmö 1979 och de gjorde shoegaze 1987 och folk säger till dem att punken är död. Ett sånt missförstått band måste ju bara uppmärksammas i efterhand och jag har lekt med tanken att Alan McGee hade fått en demo och släppt dem på Creation 1988!

Vad har de betytt för dig?

Dennis: Innan Enok spelade Kabinett Död för mig så hade jag aldrig hört dem bara hört namnet. Det var när jag letade musik till samlingsskivan Ingen Våg med Skånsk post-punk/new wave som jag kom i kontakt med Enok. Sen dess har jag inspirerats av deras urkraft och utanförskap, de gjorde musik som var extremt skev och verkade inte bry sig så mycket om vad folk tyckte om dem.

Stry Terrarie/Kanarie, Varför tror du att det blir aktuellt med Kabinett Död idag?

Stry: De vill ju äntligen släppa skivor och sen har de lyckats promota det också. Sen är kanske intresset för den här typen av atonala grejer större nu [än på 80-talet]. Jag har en känsla för att folk nu gillar obskyra grejer. Väldigt udda prylar och vinyl och hela den där biten. Själv vet ingen som är intresserad av de som jag känner. Men ok, jag känner inte så många mänskor. Det är en kul grej. Jag tyckte att det var kul att göra mastringen.

Du har alltså fixat mastringen och hanterat de gamla banden som Kabinett Död spelat in? Det måste varit speciellt att jobba med Kabinett Död för de inte spelade in så mycket i en studio.

Stry: På just denna grejen (”Spindel Baby” MP:n) var det just tre inspelningar som var gjorda i en studio och tre från replokalen. Men, ja det låter ju bättre och å andra sidan sämre, på något vis, för det är inte riktigt studioinspelningar man tänker på med dem. De gillade ju rått sound och sådär. Det låter bra nu, även på studioinspelningarna. Sådana är lättare att jobba med när man gör en mastring för då finns det mer att ta av.

Hur skiljer sig det här materialet från förra (”Kathiztan”) skivan? Är det något speciellt med den nya skivan?

Stry: Speciellt och speciellt. Nu var det ju länge sen Kabinett Död gjorde de här inspelningarna. Det var en del konstigheter som att dom använde elektroniska trummor, vilket de inte gjorde normalt sett. Och sen verkar det som att det var väldigt mycket diskant i de trummorna. Det var nog något som skulle vara då kan jag misstänka.

Det känns som att de har ändrat sig väldigt mycket idag. Framförallt eftersom att förut ville de ju inte spela in något och att släppa en skiva var otänkbart.

Stry: Nja, de spelade hela tiden in i replokalen och på live-spelningar. Men visst, de ville inte släppa några skivor. Jag vet inte om det var några som ville släppa skivor med dem. Så om de inte gjorde det själva så vet jag inte riktigt om det kunde hända något. Det hade det nog kunnat vara i och för sig. Men de var ganska udda så det kunde vara svårt.

Det känns som Kabinett Död stack ut ganska mycket i Sverige och även i Malmö och Lund där det ändå fanns band som stack ut väldigt mycket från de övriga i Sverige. Hur var det att se dem live?

Stry: De flesta gick därifrån och sa; ”Nej, håll inte på så länge!” Lite senare kanske folk vande sig och sen när Joy Division och sådana band blev populära, och det här kanske har spår av det som depprock, kanske det blev lättare. Det är inte så lätt att spela det. Det är ju också atonalt som fan i början. Det var väl delvis för att de inte riktigt visste vad de gjorde. Även om de kanske ville göra det så för att deras inspirationskällor var åt det hållet. Jag kollade på deras spelningar emellanåt. Ofta gick jag också ut, men ibland kollade jag på det. Det är väl någon låt som man gillar. Med tiden blev de mindre atonala och började låta som Stooges ungefär.

Vad var din relation till Kabinett Död genom åren?

Stry: Jag kände ju folk. Vi umgicks rätt mycket. T.ex. Clou, hon kommer från Östra Ljungby och vi var tillsammans innan jag flyttade till Malmö och senare flyttade hon hit. Sen delade ju vi replokal med Kabinett Död när jag hade Garbochock.

Hur var sammanhållningen mellan banden i trakten?

Stry: Det var ganska bra sammanhållning tyckte jag. Man ordnade spelningar. Ibland ordnade dom spelningar kanske. Man hyrde ställen och frågade ”vill ni också spela?” Vi delade ju replokal i Gettot och där var massor av andra band som repade i samma hus. Den var bra. Även mellan dom från Lund. Det var mycket mer kontakt mellan Malmö och Lund. Men jag vet inte hur det är nu.

Hur blev det sen mot slutet av 80-talet, då den här skivan är inspelad? Var det samma utbyte mellan dig och Kabinett Död och Malmö/Lund. Förändrades det någonting?

Stry: Jag hade väldigt lite kontakt med Lund då vid den tidpunkten. Ok, jag var väl där inne då och då och hälsade på någon kompis men musikaliskt var det lite. Sinners och sådär spelade väl rätt mycket i Malmö och dom kände jag väl delvis. Det var några andra band också. Det var inte helt försvunnet men det var inte alls så mycket som innan. Jag hade inte så mycket kontakt med andra band vid den tiden. Det blev lite annorlunda, inte som när punken kom.

Kabinett Död: Hur upplevde ni att musikscenen i Malmö förändrades under 80-talet?

Enok: Den största förändringen var att många fler band (inom olika genrer) började spela live på samma scener som Kabinett Död nyttjade, vilket fick oss att söka alternativa spelställen eftersom vi inte ville vara ”en i mängden”. Musikmässigt blev de flesta band vekare och mindre tuffa/hårda i sina uttryck. Många eftersträvade uppskattning av en större publik och gjorde massor av musikaliska kompromisser, eller så var det helt enkelt en äkta återspegling av deras utslätade fantasilöshet. Många landsortband flyttade till Malmö för att slå igenom i storstaden, vilket också präglade musiklivets originaliet på ett hämmande vis eftersom de allt som oftast eftersträvade succé och stjärnstatus. Någonting som de givetvis hade gemensamt med de flesta dåtida band, he he.

Eva: Det var när Fredman lades ner med sin välkommande attityd, som musiken förändrades med ett 80-tal i glam, juppies och rock som scenen förändrades. Jag var inte särskilt involverad i musikscenen I Malmö på denna tid, förutom när vi i Kabinett Död spelade i Kungsparken, Vinterpalatset och förband till Johnny Thunders på Sky High.

Per: Runt 1980 var det en rätt intensiv period med många bra lokala band i Malmö-Lund. Men det var också en ganska kort period och flera band som varit tongivande som Garbochock och TT Reuter slutade redan runt -81. Men sen tycker jag den lokala scenen förändrades lite och i slutet av 80-talet var det ju rena Wilmer X hegemonin i Malmö. Det fanns överhuvudtaget mycket tråkig musik på 80-talet. Å andra sidan hade det börjat komma hit bra internationella band som Johnny Thunders, Einstürzende Neubauten, Cramps osv mycket oftare, KB och 33-45 var rätt vakna arrangörer, och det var ju fett. Kabinett Död kände jag inte hade jättemycket gemensamt med andra lokala band, men vi spelade tillsammans med band som Problem, Moderat Likvidation osv.

Tågbangården i Malmö 1987. Per, Eva, Enok.

Vad skiljde den tidiga sättningen Kabinett Död från den senare 80-talsversionen när det gäller musikskapande, inställning etc.?

Enok: Oj! Detta var en klurig fråga, eftersom jag/vi aldrig har fått den tidigare. Den mest uppenbara skillnaden är att vi 1983 blev en trio (alltså; Eva Sjuve gitarr, Per Linde trummor och jag – Lars magnar Enoksen – bas) istället för att vara en kvartet som tidigare (1979–83). Dessutom blev vi två huvudsångare (jag och Eva) istället för en (Clou). Vi behöll vår antikommersiella inställning, men blev ett ösigare mer rivigare band. Givetvis så rått och dystert som möjligt. I originalsättningen (orgel, gitarr, trummor och sång) hade vi längre organiska inprovisationsuppbyggnader i vissa låtar, medan 80-tals versionen föredrog kortare och mer intensiva inprovisationssekvenser inuti eller som avslutning i några låtar. Själva låtskrivandet, eller rättare sagt presenterandet av nya låtförslag, var densamma som alltid. Det vill säga att ett suggestivt fantasiväckande gitarr-riff (av Eva) eller en magiskt medryckande basgång (av mig) spelades upp i replokalen inför de andra och så testade vi oss fram om det höll att utvecklas till en fullständig låt. Ibland var vi så säkra att en sångtext redan var skapad till låten. Alltså, Eva skrev texten till sina låtar och sjöng dem, samt jag till mina. Några av låtarna var dock spontant jammade fram, som till exempel ”Slynan & Slyngeln”. Det enda kriteriet för nya låtar var att den aldrig fick vara alltför snarlik en redan förekommande låt i vår repertoar.

Eva: Allt var annorlunda. Den tidiga sättningen med Clue och Ola Nilsson var experimenterande konstmusik med punk-attityd, med kompositioner av dissharmonier och rytmik som skilde sig mycket från punkrock som var en musik som hade sitt ursprung i rockmusik. Men Kabinett Död var punk! Punkmusik, inte punkrock, det var dessa definitioner vi förhöll oss till. Vi tänjde på gränser för vad musik kunde vara. ”Kabinett Död är ju konstmusik!”, utbrast en Doktor i Konstvetenskap, Hans Sternudd, under en konsert i Lund. Sättningen med Eva Bruquini, Lars Magnar Enoksen och Ola Nilsson skapade en ljudvärld som baserades på vår sättning av gitarr, orgel, trummor och röst och spelade utifrån detta ett monotont rytmiskt framtidsdystopiskt mörker – med glimtar av ljus, och skapade därmed en återhållsam dynamik. Musiken vi skapade var existentiell och konceptuell, där alla medlemmar var konstnärer och vi var musiken. Sättningen med Per Linde var inte så experimenterande som i uppsättningen med Eva Brusquini och Ola Nilsson, utan mer baserad i rockmusik, men vi försökte dock tänja på gränser för hur man spelade och hur man kunde skapa nya ljud och rytmer utifrån de instrument vi hade. Att hitta nya sätt att hantera instrument var också viktigt. Det viktiga med musikskapandet var att skapa ny musik som inte fanns, åtmistone för min egen del.

Per: Jag var ju bara med i den senare upplagan och ska inte jämföra. När jag var med skrev Lars och Eva alla låtar, men de tog mycket form i replokalen, och vi repade mycket. Inställningen var att vi överhuvudtaget var väldigt kreativa och "på" även utanför musiken. Jag skrev poesi och hade uppläsningar, Eva var konstnär och filmare och Lars tecknade serier och skrev manus, vi tränade kampkonst osv. Det hände saker hela tiden.

Varför slutade Clou i bandet?

Enok: Åh! Den frågan borde du ställa till henne. Men rent musikaliskt började vi dra åt olika håll. Clou skrev allt fler låtar, inte bara sången utan även ackordföljerna. Låtar som blev ganska likartade angående gitarrkompet eftersom Clou ville ha låtarna väldigt snarlika som hon presenterade dem på akustisk gitarr. Hennes sång var däremot väldigt melodisk och varierad i detta senare skede av Kabinett Död (1982–83). Dessutom blev hon allt mindre villig att sjunga de texter som jag och Eva skrev med samma inlevelse som tidigare, vilket knappast var optimalt för samarbetet. Den störta konfikten var dock att hon inte delade den subversiva livsstil som vi alla andra tre förespråkade.

Eva: Det får du fråga henne.

Vilka band påverkade 80-talsvarianten av Kabinett Död?

Enok: Samma som tidgare. Stooges, Stooges och Stooges! He he. Men om du undrar vilka 80-tals band vi gillade, så ”Gun Club” och ”Birthday Party” (med Nick Cave) väckte störts uppmärksamhet i våra öron. Att säga att vi influerades av dem, är kanske att dra det för långt. Men vi kände dock ett tydligt släktskap angående attityden i det fräna framförandet! Mina personliga favoriter var fortfarande Stooges (Funhouse) Velvet Underground (White light wight heat), David Bowie (Low), Patti Smith (Horses), Richard Hell & the Voidoids (Blank generation) and Can (Monster movie).

Eva: Vi lyssnade på olika musik, dvs vi som personer lyssnade inte på samma slags musik. Jag lyssnade mest på filmmusik, och experimentell musik, klassik musik, pop och inte så mycket rock, fast det hände också (läs partymusik). Jag lyssnade på musik som DNA med Arto Lindsay och Ikue Mori, Contortions, the Pop Group, Throbbing Gristle, Kurt Weill, Erik Satie, PIL, Birthday Party, CAN, Robert Wyatt och Delia Derbyshire under denna tid.

Per: Vi lyssnade på mycket musik men det var inte så att vi försökte spela ett visst sound – vi var Kabinett Död! När vi lyssnade på musik tillsammans blev det väl en hel del Stooges, MC5 och ganska rå rock men också experimentella grejer av väldigt olika slag.

Förändrades influenserna?

Enok: Nej, grunden låg fortfarande i det som då kallades New Wave (helst från 1976–1979). Men angående instrumentering, så ändrades mina personliga inspirationskällor från gitarrister till bassister. Varav den främsta var Tony Sales från Detroit. Jag blir fortfarande helt uppslukad när jag hör hans kaxiga basspel från liveinspelningar med Iggy Pop 1977!

Vad betydde Per för det nya soundet?

Enok: Framför allt blev det jäkla ös! Därmed kunde vi spela mer varierat i de snabbare låtarna. Per var framför allt uthålligare än alla andra trummisar vi testade, därför blev han omgående en helgjuten medlem i Kabinett Död. Musikaliskt blev låtarna mer uppbyggda kring olika groove-skönt-råa rytmer, förutom att vi ofta hade häftigt oväntade taktbyten inuti låtarna tack vare honom.

Per: Igen; jag är inte den som ska jämföra... Men det var ju inte bara en ny trummis utan också en helt ny sättning och nya låtar som väl var annorlunda än tidigare. Själv var jag en rätt rak trummis , men även ganska enkla takter kan spelas på utmanande vis. Älskade trummisar som Ginger Baker och Hunt Sales (Iggy Pop) men tekniken var ju på en annan skala – he he! Rock Action (Stooges) och Machine Gun Thompson (MC5) var mer realistiska förebilder

Hade Kabinett Död rentav ett nytt sätt att förhålla sig till musiken?

Enok: Ja, det kan man säga, rytmmässigt. Men vår kompromisslösa live-inriktade inställning var den samma som alltid.

Hur skulle ni etikettera låtarna på "Spindelbaby"?

Enok: Ha ha – jag har alltid ogillat att tvingas definiera vår musik, det är bättre att andra gör det. Men OK, jag skall göra ett försök. Båda sidorna innehåller 3 låtar vardera, varav A-sidan har bäst radiomässigt ljud eftersom den är studioinspelad, medan B-sidan är mycket ruffigare och ger en tydligare bild hur lät live. Det var viktigt att bägge aspekter kom med på skivan. A-sidans låtar, framför allt ”Spindel Baby” och ”Rosanna”, visar Kabinett Död i dess mest kreativt expressionistiska form eftersom Evas suggestiva orgel- och pianospel förhöjer ljudbilden i båda låtarna. Dessutom öppnar bägge sidor med ”Tyska Kyssar”, som var vår populäraste livelåt (tillsammans med Spindel Baby) då det begav sig. ”Slynan & Slyngeln” samt ”Vargasmek”, som avslutar plattan, framvisar den svårefterhärmeliga energi som kännetecknade eventuella extranummer på våra konserter. Med andra ord; A-sidan framvisar hur vi skapade och arrangerade musik i studion, medan B-sidan ger en osminkad bild av Kabinett Döds agressiva live-sound.

Per: Det är en ganska tuff nöt att ettikera faktiskt. Själv tänker jag på lite skummare pop med ett ganska catchy anslag... På en utdömd korvkiosk i närheten av där vi bodde hade någon sprayat ”Kabinett Död 3D pop” och det var kanske inte så dumt ändå (på den tiden var ju 3D i princip science-fiction).

Det finns ju mindre skrivet om bandet från den senare perioden – hur var relationen till massmedia?

Enok: Urusel, he he... De få konsertrecensioner vi fick, var alltid negativa. Skrivna av reportrar som hatade vår musikstil och scenattityd. Dessutom var vi ointresserade av publicitet, åtminstone som den framfördes i 80-talets massmedia. Dåtidens svenska musikpress var idol- och stjärninriktad. De såg sällan på ett band som en homogen enhet. Kabinett Död uppfattade samliga bandmedlemmar som LIKA viktiga, men de stackarsaktiga musikjournalisterna var alltför begränsade för att inse detta lättförståeliga koncept. Därför gav vi till slut upp att låta oss bli intervjuade. Inga av det sena 80-talets musikmagasin var intresserade av oss. Till skillnad från punk-fanzines från 1979–1982, som skrevs av folk med en mer jämlik livssyn.

Per: Vi hade ingen relation till dem överhuvudtaget...

Berätta gärna mer om nya MP:n. Hur kom det sig att den kommer ut nu?

Enok: Vi hade diskuterat en längre tid med Dennis Lood på Rundgång Rekords att ge ut Kabinett Död, framför allt dess 80-tals trioversion. När sedan originalsättningen från 1979–1981 gavs ut förra året (2017) på vinyl, skyndade det på processen avsevärt.

Per: Jag och Lars lyssnade igenom inspelningarna och tyckte dom var bra och Eva var med på noterna. Det är inte så krångligt att ge ut skivor idag och Dennis på Rundgång har erfarenheten. Vi har gjort det i samarbete med honom och Stry har gjort ett kanonjobb med ljudet.

Hur gjorde ni låtvalet? Varför är "Tyska kyssar" med i 2 versioner?

Enok: Ursprungsidéen (från Dennis Lood på Rundgång) var att endast ge ut en singel, med studioversionen på ena sidan och replokalsvarianten på den andra, eftersom han tyckte att det var kul att ett Malmöband spelade Shoegazer-musik tidigare (1987) än de mer internationellt kända storheterna. Men när vi sedan lyssnade på de andra låtarna som gjorts vid dessa båda tillfällen (studio 1988 och demo 1987) fick vi lust att använda fler av dem. Därmed blev det en MP med 6 låtar istället.

Per: Den var lite signaturlåt för oss men framför allt blev ljudet rätt svagt i studion tycker jag personligen. Replokalsversionen låter mer som vi faktiskt gjorde.

Hur många låtar spelade den här upplagan av Kabinett Död in?

Enok: Om du menar i studio – inte många. Men konsertinspelningar och replokalsdemos – hela vår repertoar, ungefär 50–60 låtar.

Per: I studio bara de här tre men i replokalen och konserter många...

Varför gick Enok över till bas?

Enok: Tja, vi bytte ibland instrument inför och under vissa spelningar. Då traktade Eva gitarr istället för orgel och jag valde bas. Sedan fortsatte vi allt oftare med detta för att tillföra ny energi i musiken. Efter ett tag blev det naturligare att spela så. Dessutom kände jag mig begränsad som gitarrist, trots att jag eftersträvade en originell spelstil och övade ambitiöst för att uppnå den. Däremot har mitt basspelande aldrig varit begränsat eftersom jag ”spelar bas som en gud”, he he.

När är låtarna på MP:n inspelad?

Enok: A-sidan 1988 (Bernos studio i Bunkeflo) och B-sidan 1987 (i vår replokal på Slagthuset i Malmö) inför genrepet till ”Vinterpalatsets” premiäröppning.

Soundet är ju mycket hårdare på MP:n – hur såg utvecklingen mot det ut för bandet?
Enok: Tja, instrumentförändringen bör ha haft något med det att göra, även om jag/vi inte förstod det just då. Med basgitarr uppnådde vi givesvis mycket mer botten i ljudregistret än tidigare. Dessutom är det bättre ljudkvalitét i 30 år gamla inspelningar, jämfört med kassettupptagningar som har nästan 40 år på nacken (som ”Kathiztan” LP:n). Här skall även Stry Terrarie/Kanarie’s emeninta remastring ta till sig en stor del av äran! Men det är framför allt intensiteten som blivit mer uppskruvad, på grund att vi mestadels spelade 2,5–3 minuters låtar och aldrig längre än 4 minuters ljudmangel. (Medan den tidigare sättningen hade massor av 7–10 minuters låtar.) Vi satsade på knivskarpa rytmer, vilket innebar att alla instrument förfogande över sin specifika ljudficka utan att inkräkta de andra bandlemmarnas framförande, fastän vi ligger förhållandevis nära varandra i ljudbilden. Trots att vi endast var en trio, kunde vi på så vis skapa en kompakt men spretig ljudmassa. Det är denna samspelta interaktion som kännetecknar vårt hårda 80-tals sound.

Hur ofta spelade ni live med den här upplagan av Kabinett Död?

Enok: Ungefär fem–åtta gånger om året.

Vad betydde staden Malmö för musiken tror ni? Hade Kabinett Död kunnat uppstå på någon annan plats?

Enok: Tja, kanske i Detroit, New York, Berlin eller London. Men ingen annan plats än Malmö i Sverige.

Vad handlar Spindelbaby om?

Enok: Det får du fråga Eva om, det är hon som skrivit texten. Annars torde det vara uppenbart vad den handlar om, eftersom sången hörs väldigt tydligt på samtliga låtar på A-sidan. Alla våra texter var korta koncisa berättelser, innehållandes feberrusiga scener från livets (eller rättare sagt – världarna som vi levde i) bizarra skuggsidor.

Eva: Spindelbaby är filmmusik. En svart-vit 16mm film som filmades i Malmö slakthus med min Bolex. Vi hyrde hela slakthuset för 300 kr per månad (innan det förstördes och blev nattklubb). Jag byggde en gigantisk spindel på 2x2meter i hönsnät och papier marché som spelade huvudrollen. En vaktmästare var i Slakthuset och skulle fixa något elfel en dag och fick syn på Spindeln och fick åka till akuten för han led av grav spindelfobi. Vilket var olyckligt förstås. Det var en svart labrador med i filmen också, ”Gubben” ledd av Maritza Nygren. Det är ett Skönheten och odjuret tema i filmen, fast odjuret är en jättespindel i slakthusmiljö, ett odjur med kärlek.

Varför gav ni inte ut någon skiva med sena Kabinett Död? Var det av samma anledning som det tidiga?

Enok: A-sidan på Spidel Baby MPn är den enda studioinspelning (1988) som blev riktigt lyckad. Alla de tidigare årens försök blev ganska misslyckade, vilket knappast lockade oss att förändra vår hårdnackade inställning att Kabinett Död endast skulle upplevas live. Men låten ”Spindel Baby” gjordes dock till en expressionistisk 16 mm film som regiserades av Eva där jag samt Per spelade huvudrollerna (vi var maskerade i den). Denna film visades endast på små obskyra undergroundställen i Malmö, vilket gjorde den ganska okänd utanför denna krets. Väldigt synd, ty det var kvalitetsmässigt bästa vi någonsin åstadkom. Men en skiva var det förstås aldrig tal om då!

Hur har mottagandet varit för förra LPn?

Enok: Förvånansvärt bra! Vi fick massor av massmedialt uttrymme nationellt. Dessutom var vi med i flera obskyra radioprogram i Europa, Asien, USA och Sydamerika som talade väldigt uppskattande om musiken! Otroligt, men sant...

Per, vad var din relation till Kabinett Död innan du kom med?

Per: Jag kände ingen i bandet. Jag var ju mycket på konserter och musikscenen var rätt speciell här nere. Det fanns band som jag gillade mer än Kabinett Död, men jag tyckte helt klart dom var de mest extrema vilket tilltalade mig. Malmö var, och är, en liten stad så vi hade ju gemensamma bekanta och när Lars och Eva knackade på och frågade om jag vill testa att spela med dem tvekade ja inte.

Hade du spelat i band innan? I så fall vilka?

Per: Jag var med i ett par band men vi kravlade oss aldrig ur källaren. Bland annat med folk från ”Att Som” som jag tycker var ett underskattat band i stan.

Vilken musik var viktig för dig inför att du började spela med Kabinett Död?

Per: Jag har alltid älskat musik och min kärlek är stor och bred. Men som sagt när jag började med Kabinett Död var det mycket Stooges, Iggy, MC5 och sådant. Men jag lyssnade också på en del progg som King Crimson, Captain Beefheart, Can och så. Tidiga Alice Cooper som jag växte upp med, listan kan bli lång.

Eva, hur kom det sig att du började spela musik?

Eva: Jag började spela när jag var 5 år, (piano) med Pia och Guido Vecchi och började ge konserter i klassisk musik när jag var 8/9 år. Det var Guidos idé. Vecchis far var med och startade det som idag är Musikhögskolan i Malmö. Båda mina föräldrar spelade musik, så det är så enkelt. Sedan började jag skriva musik för gitarr när jag var runt 9 år. Min första låt hette ”Hamnen”, atmosfärmusik för imaginär film. Jag har alltid varit intresserad i stämningsskapande filmmusik. Flöjt och mungiga är andra instrument jag spelar och analog synthezier. Min bror Rolf började bygga syntheziers runt 1971, den tidens Do-it-yourself, där man köpte komponenter per postorder och köpte designen genom någon tidskrift. Jag lärde mig att löda genom att göra low-pass filter på den första synten. Den sista synten var klar 1974, så min bakgrund i framtidens musik startade tidigt. Idag bygger jag mina egna instrument, med elektronik, och skapar musik med hjälp av artificiell intelligence.

Varför gick du över till gitarr i den senare upplagan av bandet?

Eva: Vi ville skapa en ny ljudvärld och för min egen del ville jag koncentrera mig på rytmik och sustain. Jag skrev ofta låtar på gitarr och startade spela gitarr när jag var i 8-årsaldern, så det var nära till hands. Dessutom tyckte jag det var kul att kunna gå omkring att spela, till skillnad från orgelspelet.

Vad var viktigt för dig när ni komponerade musiken?

Eva: Jag var intresserad av estetiken i låtarna och hur ljuden skapades med harmonier från instrumenten och röst och då gärna med dissonans, men mitt intresse gällde även melodier och rytmik. Jag var också intresserad av tillvägagångssättet att skapa låtar och en ljudvärld som kunde upplevas existentiellt. En ljudvärld man kunde vara, men sättningen med Per hade en helt annan estetik än den med Eva Brusquini och Ola Nilsson.

Enok, vad skulle du säga är unikt med just Kabinett Död?

Enok: Tja, kanske att vi gjorde allting fel… Uppenbarligen gick vi tvärt emot gängse dåtida normer inom musikbranschen. Vi var allt annat än insmickrande och sökte aldrig popularitet. Att ge ut skivor var för amatörerna, de som satsade på kommersiellt gångbara låtar. Merparten av omgivningen förstod knappast vad vi sysslade med, vilket bekom oss föga. Vi hade vår lilla lokala publik och dessa hängivna fans räckte för oss. Missförstå mig rätt, vi bandmedlemmar tyckte att Kabinett Död var stenbra och att våra liveframträdanden befäste det! Om vi var unika eller ej, får andra avgöra. Vi eftersträvade ett så äkta uttryck som möjligt, men var hopplöst före vår tid eftersom vi spelade framtidens musik, he he.

Avslutningsvis, finns det någon annat du kan berätta om bandet?

Enok: Det kanske mest oväntade med bandet var våra gemensamma idrottsliga intressen. Mellan 1981–1987 tränade Eva och jag klassisk balett på samma (Rolf Hepps) dansstudio. Från 1986–1990 tränade Per och jag Nord Shaolin Kung Fu tillsammans, vilket även innebar att vi extraknäckte som (vänliga) dörrvakter på anarkistiska Vinterpalatset, ett ställe Kabinett Död ofta spelade live. Dessutom var det Eva, jag och Per som återintroducerade den fornnordiska Glimabrottningen till Sverige igen i slutet på 1980-talet (!) och vi alla tre representerade det svenska landslaget i Europa Mästerskapen för traditionell brottning på Island 1990. Inte dåligt för ett gäng som hade rykte om sig att vara allt annat än hälsosamma, he he.

Vi tackar Kabinett Död för de mycket uttömmande svaren och för den mycket uttömmande musiken. I höst kommer skivan "Spindelbaby" som låter som sin titel. Hårt, rått, obarmhärtigt och hela tiden med en närhet till livet och allt det andra. Håll utkik efter den!