Brunst Ernst

I trakten runt Katrineholm fanns en livlig punkflora som centrerades kring organisationen Drag Utan Drog. Ur punk-storbandet Zabba Å Zlå lösgjorde sig två figurer, Per Halvarsson och Joakim Lindberg, som ville ha något mer ur punkupproret än bara att ha kul. Musik visade sig vara mer tänjbart än råös och kunde uttrycka ett själsdjup som tilltalade mer. De bildade Brunst Ernst, som kom att göra ett fåtal spelningar och spelade in en kassett med ljudexperiment, ren synt och elektroniskt svårmod. En vän tyckte att musiken lät som att kyssa döden i arslet, men vännen ifråga tyckte det var för svårt att rita, så titeln kom att bli "Att kyssa döden...". Vi har talat med båda figurerna och kan nu, för första gången sedan tidigt 80-tal, också presentera kassetten i dess helhet!

Joakim: Punken är för mig Ramones och Ebba Grön och Dag Vag och dom betydde inte så mycket rebelliskt uppror som helt enkelt "Du Kan, Du Vill, Bara Gör! Skit i vad andra tycker". Men ännu mer betydde Joy Division, The Cure, Suicide, New Order och den genren som mer återspeglar mig som person. 

Min kompis Limpan spelade i ett band i Forssjö som jag blev ljudnisse för (sedemera omdöpt till Dreamland Express, vilket helt o hållet var mitt fel, sorry världen...), bandet transformerades till Brocas Band för att sen kompletteras med plojorkestern Zabba-Å-Zlå med bl a Pelle H, Limpan, Linkan, Lasse H och Zabba Zizters och jag spelade bas. Pelle och jag startade sen Brunst-Ernst som ett mer experimentellt sidospår hemma hos Pelle.

Det var världens enda punkband med doa-kör kort o gott! Per Linkan Lindkvist sjöng som Iggy Pop typ, Pelle på gitarr, Pär Limpan Lindström på gitarr, Mose anslöt lite senare på gitarr, jag på bas, Lasse H på trummor, Cattis, Mia, Eva och Lotta på backupsång. Totalt 10 pers = Storband. Mest kända hits: Jag vill va din hund, Flå KSK, K-holm, Reagan reggie, Plastisk, osv...

Det var väl efter att vi höll på med ZåZ men vi ville göra lite mer experimentella saker, mixtrade bl.a. med lager-på-lager-inspelningar på Pelles gamla rullbandare. Vet inte vilket år detta var...

Pelle: Jag och Joakim spelade i ett jättepunkband: Zabba-Å-Zlå. Det var 10 pers i bandet, ett punkens storband. Jag sjöng och Jocke spelade bas. Men Jocke gillade egentligen att programmera syntar. Han gillade Tangerine Dream och Krautrock, experimentmusik, men höll på med annan musik också.

 

Jag var den som samlade skivor. Jag åkte till Berlin och köpte skivor på skumma bakgator. Dessutom såg jag Einstürzende Neubauten innan 1980. Jag gillade industrimusik som Throbbing Gristle och Monte Cazzaza och kände att vi också måste göra något sånt!

Joakim: Vi pluggade på gymnasietekniska på Duveholm samtidigt och sen delade vi en lägenhet i Norrköping under fjärde året. Där lärde jag känna honom lite bättre.

Vi gillade så mycket skumma saker som möjligt, t ex The Residents, Faust och Suicide. Mest sånt som Pelle grävde fram. Jag diggade också Tangerine Dream och tysk krautrock i allmänhet.

Pelle: Namnet minns jag inte var det kom ifrån. Kanske Jocke kom på det?

Joakim: Brunst Ernst är helt enkelt en koppling till ytterligheter.
Brunst, vällust, energi kontra Ernst, allvar och eftertanke

 

Pelle: Vi red ju lite på vågen av new wave och punk. Det fanns musikföreningar överallt. I Katrineholm fanns Drag utan drog som vi var med om att starta. När KSMB spelade var Zabba förband. Det nätverk som bildades höll sig inom punk och wave.

Joakim: Den delen av musiklivet i Katrineholm jag såg var centrerad runt Panzardazzet och föreningen Drag Utan Drog. Där fanns det riktiga musiklivet. En fantastisk period egentligen. Undrar hur många band det fanns under DuD-paraplyet...?

Kanalerna att sprida musik som fanns var diverse fanzines (t ex Flåskpåle), att prångla ut kassetter till kompisar och andra ovetande oskyldiga.

Pelle: The Work spelade i Katrineholm och de bodde hemma i mitt kök. Jag for till England 1 år senare och bodde i basistens kök. Det var jag som fick dom till Katrineholm. Jag köpte upp 30 singlar och spred ut bland folk så de kunde lyssna in sig. Men de spelade inte låtarna från singeln. Som tur var körde de den som extranummer!

Vi spelade 3 gig med Brunst Ernst. Under en spelning spelade jag på synten med flaskor. Jocke stod vid mixerbordet i andra änden av rummet. Vi hade en spelning i Eskilstuna också, då med en trummis.

Jag var den som skrev alla texterna och själva musiken gjorde vi ihop. Vi gjorde en låt tillsammans med Göran Greider också. Han gick på samma gymnasium som vi.

Joakim: Ja vi gjorde faktiskt två spelningar under namnet Brunst-Ernst otroligt nog. Den första var på Safiren på nån DuD-gala, det var bara Pelle och jag.

Sen var det en spelning i Eskilstuna med en lite större sättning. Vi spelade med en stor genomskinlig byggplast upphängd mellan oss och publiken. Den revs ner i sista numret och då såg vi att det satt tre personer kvar och upplevde detta fantastiska konstverk. Vi var fler på scen än i publiken!

Det var jag som köpte tomkassetter och kopierade upp dem från Pelles rullbandare och dom såldes mest på rent rykte. Jag lyckades nog sälja ett par stycken genom en skivaffär här i Västerås där jag kände ägaren. Vet inte hur många Pelle lyckades prångla ut. Han hade nån kompis som tyckte att det lät "som att kyssa döden" så det fick bli titeln på kassetten, tror det var samma person som ritade den suveräna bilden på omslaget. Ytterligare nån annan kompis tryckte upp omslagen...

Pelle: Kassetten sålde en del. Det var mest för att det var kul som vi gjorde någon form av dokumentation av vår musik. Han som ritade omslaget sa : Det låter som att kyssa döden i arschlet. Vi strök det sista...

Att kyssa döden... av Richard Säll

 

Det fanns ett väldigt öppet sinne när det gällde musik på den tiden. Många hade jobbat för att få det att hända. Man fick låta hur som helst genom punken.

Jag formulerade mig redan då ”Musik är ljud”. De som gör ljuden behöver inte mena att göra musik. Jag har inspirerats mycket av teoretiker som John Cage och La Monte Young.

Sen sent 70-tal har jag levt med en ideologi att ljud eller icke-ljud ses som musik av den som skapar den eller lyssnar på den.

Under 80-talet gick jag på musikhögskolan och på väg dit gick jag förbi stationsbygget. Det var 10 pålkranar igång samtidigt och de bildade en takt. Jag stod där och njöt. Sedan använde jag principen i stycken till en utställning.

Jag har levt efter den devisen sedan dess. Jag är utbildad musiklärare, har gjort musik till teater och spelar cello. Är mycket intresserad av barockmusik.

Joakim: Låtarna på kassetten var nog allt vi hann med. En av låtarna på skivan kom från kassetten. Sen tynade det väl bort mer eller mindre. Så man kan väl säga att vi aldrig splittrades...

Efter Brunst Ernst köpte jag fler syntar, en trummaskin och andra prylar, vilket jag fortsatt med fram till idag. Mitt alter ego är fortfarande Zune Zämja, troligen världens Zämsta artiZt-namn!

Pelle: Efter Brunst Ernst åkte vi åt olika håll. Jocke blev ingenjör i Västerås och jag har hållit på med konst. Jag flyttade till en folkhögskola och blev intresserad av barockmusik. Det höll jag på med i 10 år, sen började jag med teater.

Numera spelar jag också i The great learning orchestra. Ett nutida nätverk av konstmusiker. Det finns helt klart en linje till Brunst Ernst och vad vi höll på med då i den musik jag sysslar med idag.

Joakim: Brunst-Ernst och arbetet med den här musiken la grunden till allt det modesta kreativa jag gör idag i princip. Utan ZåZ, DuD, Brunst-Ernst och Pelle hade jag inte varit ens i närheten av den jag är idag. BE var sista avstampen ut i det kosmos som består av oväntade användningar av väldigt väntade vanliga företeelser och sarkastiska syrligheter.

 Kassetten, med omslagen som syns ovan, kan laddas ned HÄR!
Bilderna på Pelle och Jocke är tagna av Lasse Johansson.