Vilka var TEMP? Tung punkfunk med texter som särskiljde dem från alla andra band någonsin. Ett band från Göteborg som exploderade med sin episka dansmusik under några år i början till mitten av åttiotalet. En grupp som bestod av Karl-Henrik "Sula" Hofgren, sång och text, Magnus Björklund, gitarr, Bengt-Olof "Beo" Gejsmark, bas, och Staffan Lindahl, trummor. Dessutom med en femte medlem, den mystiska Prins Perkoff, egentligen Per-Anders Hofgren och bror till Sula, som skötte allt från ljud till marknadsföring. Förbi kom också Michael Ilbert, keyboards, från Papaï på väg till Hansa studios i Berlin. Ett band som under några år släppte en singel, två maxisinglar och en LP och omskrevs i de flesta musiktidningar. Här följer en intervju med detta band, som lät som inga andra:
Magnus: Temp
utvecklades från ett annat band som kallades The Mean. Vi höll på i 2 år under
det namnet, Jag, Beo, Sula och en annan trummis samt en kille som spelade saxofon. The Mean spelade mest covers och var ett band som vi hade bara för att
träffas och ha kul.
Då vi startade
Temp ville vi skala ned musiken. Vi hade massor av idéer kring en grundläggande
kärna av musiken. Det skulle vara bas-trummor-gitarr. Jag är lite osäker på när
Staffan kom in, men det måste ha varit i slutet av The Mean-perioden.
Sula: Vi började
nog 1981. Staffan, Beo och jag hade varit med i ett annat poppunkband. Vi hade
gjort spelningar och så men ville lämna popen och uttrycka mer. Vi kände en
kille som spelade gitarr och en som spelade sax. Så vi skapade ett nytt set med
låtar. Vi hade en tyngre stil: ”Kärlekssång” och såna låtar. Vi ville göra
hårdare musik. Sen blev det mer och mer syntmusik. Vi försökte variera soundet
mer. Punkfunk var idén från början. Det föll sig naturligt.
Temp 1981
Beo: Vi började
med olika covers – Clash, Bowie. Sen började vi spela eget material. De mest
ambitiösa fortsatte, andra föll ifrån. Det var lätt att få tag i en replokal på
den tiden och vi gick tidigt med i garageligan. Efter ett tag kom Staffan med
och bandet blev en tight enhet.
Staffan: Jag och mina
högstadie- och gymnaseikompisar fick för oss att starta ett band 1977, trummor
blev det naturliga valet då jag trodde att man kunde spela det direkt till
skillnad från stränginstrument eller klaviatur. Jag hade fel men det gick ju
ändå.
Sula: Punken passade
oss inte även om vi var från punken. Vi gick tidigt med i Garageligan, men det
var det dummaste vi gjort. Vi hade inte samma inställning som dom. Vi tittade
mot engelska punkbanden och tänkte att punk var en attityd, inte en bestämd
musikstil.
Temp 1981
Vi umgicks mycket
med bandet Aptit. Jag tror inte vi borde gått med i Garageligan. Ute i landet
hade vi dock en stämpel som punk. Alltså, vi gjorde typ 2 spelningar som TEMP
med Garageligan, spelade 2 ggr på Kåren och Errols, totalt i femton städer, över 30 spelningar,
så detta med Garageligan hade ingen påverkan på vår musikaliska resa, men det
gav en sorts punkstämpel som vi led av.
Staffan hos Prinsen 1982
Staffan: Som
konstform betydde punken inte mycket, det råkade bara vara den musik bland
annat som passade ihop med den tiden jag växte upp i. Jag lyssnar mer
på riktig punk från den tiden nu. Riktig proletärrock och mycket
av det är mer relevant nu än nånsin: Trump istället för Thatcher osv.
Eftersom jag i
mitt första band (TT Garderob 100) gled direkt in i garageligan och
spelningar liksom blev en del av schemat så var det lätt att få spelningar i
början, sedan blev det svårare. Då det började jämföras och vissa andra
band skulle göra karriär.
Beo hos Prinsen 1982
Beo: Vi stod lite
för oss själva som band. Själva punkvågen var lite snäv. Svensk punk var för
progginfluerad medan engelsk punk var mer rolig. Det var ett helt annat
musikklimat i England. Vi ville ha ett vildare sound. Förmodligen hade vi känt
oss mer hemma i Skånepunken.
Sula hos Prinsen 1982
Sula: Vi spelade
en hel del i Sverige. Men vi kände oss aldrig accepterade i Göteborg. Där fanns
det i princip bara en liten krets med folk som gillade oss. Jag tror att det
var för att proggen dominerade i Göteborg. Den skapade någon slags
sektmentalitet och den la en vante över mycket.
Prins Perkoff:
Bandet kände sig väldigt mycket som outsiders i Göteborg. I början var vi med i
Garageligan och hade spelningar på Sprängkullen. Men vi kom väl aldrig riktigt
med i den där rörelsen.
Magnus hos Prinsen 1982
Magnus: Vi
sögs ju in i Garageligan direkt. Vi hade en replokal i fryshuset tillsammans
med en massa andra band som också var med. För mig var det ett sätt att komma
in i musiksfären. Där tror jag att vi formades som band. Det var där vi insåg
att vi var udda och vi stärktes av det.
Vi var inget The
Cure-band som spelade den sidan av postpunken. Vi passade egentligen inte in
någonstans. Det var så vi fick vår attityd.
Staffan: Jag
minns sammanhållningen i Garageligan som bra i början i varje fall, sedan
kändes det som att vissa upplevde sig som viktigare. Men det handlade ju om att
de också aktiverade sig...
Beo: Jag var
ingen föreningsmänniska. Det var bra att lära sig grunderna, med spelningar och
så. Men jag kände aldrig någon gemenskap med de andra. Jag gillade Aptit! Sen
kände jag att det inte passade oss, men det var kul att vara med ett tag.
Jag gillade
Lädernunnan, de stod också vid sidan av allting. Musik kan funka så – den
utvecklas på egen hand. Jag tror att det var den hårda dogmatismen som fällde
punken.
Sula och Beo i turnébuss -82
Sula: Clash var
otroligt bra. Vi gillade Gang of Four och Echo & the Bunnymen. Jag tycker det är musik som står sig
än idag. Vi var också väldigt imponerade av Simple Minds, vilket känns märkligt
såhär i efterhand. De svenska band vi gillade var Kai Martin & Stick och
Cortex. Enstaka grejer med Reeperbahn var bra.
Jag hade väldigt
mycket influenser som Patti Smith, Bob Marley, Leonard Cohen. Beo var väldigt
inne på soulmusik. Magnus var mer för Echo & Bunnymen-grejer och Ilbert
gillade Simple Minds och Spandau Ballet. Staffan var inne på tung slick reggae,
likaså Prinsen som också var en Funk Man. Reaggemusikens dub var kul. Den var
vi barnsligt förtjusta i.
Vi testade
nya sätt att jobba, och andra intryck än bara rockmusik, på "Dancing to the
Jailhouse Funk" fick vi hjälp av Christer Ekbom med att få fram "teater-
ljud" som vi lyckades passa in i låten, den är en av våra bäst lyckade
inspelningar. Borde blivit en vrålhit!
Beo: Vi var
influerade av new wave och postpunk. Jag gillade Gang Of Four. Den bästa
konsert jag varit på var när jag såg Gang of Four 1981. Vi gillade också Echo
& the Bunnymen och Teardrop Explodes. The Doors gick igenom all new wave
som kom. Simple Minds, Talking Heads och the Clash såklart. Bland de svenska
gillade vi Viva!, Reeperbahn och banden som kom lite senare.
Magnus: Jag
gillade Echo & the Bunnymen väldigt mycket. Sen var det
Gang Of Four, Talking Heads, Thåströms band, The Jam, U2, The Clash.
Staffan: Oj,
vilka influenser vi hade vet jag inte. Jag skrev inga låtar, ville bara spela!
Promotionbild tagen i hamninloppet i Göteborg 1982
Sula: I
80-talsmusiken fanns ett direkt tilltal. Ett försök att uttrycka någonting. Den
var inte så gråtmild som dagens musik.
Beo: Vi lyssnade
mycket på musik. Vi ville nog få med allting vi hörde. Därför var vi öppna och
ville komma ikapp den musikaliska utvecklingen. Vi borde nog startat tidigare
för att ha hunnit med att utvecklats.
Staffan: Vi var
annorlunda, alltså inte dumma i huvudet men lite äldre och med en ambition om
en riktning. Inte för att jag styrde, jag åkte mest med men jag tror bandet
ville nåt och det upplevdes inte som OK. På ytan skulle man i Garageligan bry
sig mer om alla än sin egen rockstjärnekarriär. Även om alla brydde sig om just
sin karriär, fast det var inte uttalat. Vissa spelade mer
och ville mer, andra inte. Det kan ju analyseras sönder, men det var
då det!
Sula: Den musik
som vi gillade och spelade skulle vara skoj, men inte banal. Den skulle
dessutom skapa eftertanke. Vi ville underhålla, inte bara chocka. Men vi kanske
var bäst på att chocka…
Beo: Vi har inte
haft en enda låtskrivare. Låtarna växte fram genom improvisationer. Det är nog
en svårare metod att jamma fram låtarna. Men vi kör samma metod idag. Ibland
kan det sitta riktigt bra.
Promotionbild från hamninloppet i Göteborg 1982
Sula: Vi var
ganska attackerade kändes det som. Vi behövde slå först! Det kom otroliga
refuseringsbrev från bolag och radio. De skrev att vi var idioter! Vi vart ju
ledsna, men idag förstår jag att vi borde vänt på det. Om man ska göra ett eget
uttryck är det alltid någon som kommer att tycka att det är riktigt dåligt. Vi
borde ha använt det. Jag fick också mycket skäll för sången.
Prins Perkoff:
Jag var med i kompisgänget runt Temp eftersom brorsan spelade där. Sen
fungerade jag som roadie och tekniker när de skulle spela ute och på de
kortturnéer bandet gjorde. Vi åkte till Eskilstuna och Katrineholm. Jag har
något minne av att vi lyssnar på radion på väg till Vänersborg. Michael
Jacksons ”Billie Jean” hade precis kommit.
Jag försökte stå
bakom reglagen, men inte alltid med så stor framgång. Däremot fixade jag
omslagen till skivorna och var ofta med i replokalen och tyckte till.
Prinsen med en av hans pojkar (Magnus) 1982
Sula: Vi gjorde
ett par stora misstag. T.ex. på första singel var vi egentligen jättedåliga.
Det var svårt att få våra soundidéer genomförda. Vi var uppe i Stockholm, i
Solna någonstans, på ett mastringsställe. Innan hade vi gjort själva
inspelningen hos Henryk Lipp. Jag tyckte basen hade för dåligt tryck, men Lipp
sa att ”den höjer du i mastringen”. Jag sa det till teknikern som skulle mastra
och han drog på många db. Jag hade med mig Talking Heads ”Fear of music” och
jämförde med ”I zimbra”. Men det var ju en pressad skiva! När vår singel sedan
kom var basen alltför hög och sången hördes knappt!
Magnus: Jag
hittade det där gitarrspelet jag ville åt. Rakt, enkelt, rytmiskt och inte så
mycket effekter.
Jag tyckte att
det blev för mycket effekter på gitarren på första singeln, men det var vår
producent, Henryk Lipp, som ordnade det. Han var ju mycket för synth-effekter.
Beo: Jag har
knappt träffat Iggo. Tydligen blev singeln svår att finansiera. På grund av
något projekt som inte blev av kom inte singeln på bolaget.
Många startade
bolag, men det var svårt att leva på.
Sula: Singeln
skulle getts ut på Castor records. Men sen dog Peter Ivarss och han var den som
höll ihop Cortex. Stranded höll i Castor och drog öronen åt sig på grund av
detta, så vi fick till slut ge ut singeln själva.
Staffan: En
singel var liksom trappsteg ett i karriären, ledde till radiospelningar och en
möjlighet att spridas. Det var liksom en stämpel för ett riktigt band så det
gav säkert nåt gig.
Laddar inför spelning i Katrineholm -82
Sula: Brorsan
skickade ”Tusen och en natt” till EMI och ville att de skulle distribuera den
och dom sa ja. Brorsan; ”Prinsen” för sitt funk intresse, hade en ide att
lansera ny musik med maxisinglar. De hade ett stort omslag, men litet behov av
fakta (låttitlar etc), och plats för lyfta fram texter och olika budskap. Prinsen
gjorde också alla omslag. Doing the Alcatraz/Jailhouse Funk var ”The Break Out
Package”. Tusen och en Natt var i ”Sens-serien”. Singlarna kom tätt inpå
varandra och vi fick dålig respons. Vissa anklagade oss för att vara trendiga.
Vi tyckte att det var orättvist för det kändes som att vi hade hittat något
musikaliskt.
Prins Perkoff: Vi
skickade ut demos till en massa olika bolag. Det blev ett avtal med EMI till
slut. Brorsan och Beo fick kontakt med bolaget och åkte upp dit. I samband med
det så gjorde brorsan en intervju med Susanne Ljung. Det kan ha varit för
Veckorevyn.
Efter ett tag
satte bandet ihop ett handelsbolag. Tror det var jag, brorsan och Beo som
skötte det. I det läget hade Staffan i princip slutat. Det var kring
maxisinglarna och LP:n.
För maxisingeln
”Tusen och en natt” tror jag bandet influerades mycket av Frankie Goes To
Hollywood.
Promobild inför "Tusen och en natt" 1984
Magnus: Sula
och prinsen skötte formgivning och marknadsföring och sånt. De hade väldigt bra
idéer. På det viset var vi också lite annorlunda gentemot de andra banden i
Garageligan.
Utseendet på
skivorna och hela den biten var också en viktig del i Temp. Det fanns verkligen
idéer på alla plan. Vi jobbade mycket med hela vårt framträdande.
Beo: EMI
distribuerade singeln. Vi försökte inte att sälja den så hårt men vi fick många
positiva recensioner. Vi kanske var för personliga ibland och jag tror
recensenterna hade svårt att kategorisera vår musik.
Sula: Vi hade
mycket taper så brorsan ville att vi skulle göra en LP. Vi återanvände gamla
låtar till skivan. Det blev ganska konstigt: en engelsk och en svensk sida. Jag
tror att vi gjorde många fel vid den tiden.
Staffan och Ilbert inför LP:n 1985
Prins Perkoff:
Jag har för mig att vi fick hyfsat bra recensioner för maxisinglarna.
LP:n spelades in
i 2 omgångar. Jag var med som producent och tyckte till på skivorna.
Såhär i efterhand
kan jag känna att vi blev stressade att få ut något efter maxisinglarna så LP:n
blev inte 100%. Jag tror att det gick för fort.
Magnus: När vi
skulle spela in LP:n ville vi utveckla vårt sound. Ilbert togs in på keyboard
live under samma period. Keyboards var annars mitt huvudsakliga instrument. Man
kan säga att det var jag och Beo som var musikskaparna i bandet. Vi arrangerade
låtarna. Sången och texterna var helt Sulas område. Han brukade improvisera
fram många texter på repen.
Promobild på Sula inför LP:n 1985
Sula: Alla pengar
vi fick stoppade vi in i bandet. Till studiotid. Vi kom till ett läge där vi
hade 6-7 låtar. Brorsan tyckte att han skulle sätta igång och bekostade
maxisinglarna. Han fick tejperna av oss. ”Tusen och en natt” fick så mycket radiospelningar
att den gick ihop. Brorsan ville att vi skulle göra en LP. Han var på Beo och
mig och gick själv in med pengar. Vi spelade in 5 låtar till och gav ut LP:n.
Vi vart lacka
efter LP:n. Vi tyckte inte vi fick någon respons. Så vi började jamma för oss
själva och höll på länge så. 2007 drog vi igång ett band med 3 st. från Temp:
Your Light Now. Då kändes det som att våra musikaliska idéer vi haft nu var
gångbara. Vi har spelat in en LP som vi inte skickat till något bolag. Vi
slutade aldrig med låtskrivandet.
Michael Ilbert, som gick med efter "Kärleksång"
och spelade keyboard på ”Tusen och en natt” och LP:n, driver nu Hansa-studion i Berlin. Staffan
jobbar med event, festivaler och som
turneledare ”för ett större
internationellt namn inom hårdrock”.
Utan tvivel fanns
det musik och potential i TEMP.
Magnus: Det
blev mer och mer att jag spelade keyboards. Under tiden för LP:n ville vi
bredda soundet så vi hade gästmusiker som Annika Blennerhed på kör och Ilbert
då som tog mer plats och tyckte till om saker. Vi försökte också göra mer på
scenen genom att ta in samma musiker.
Jag tror vi hände
på tidsandan mycket och blev en spegel för det som hände. LP:n är väl mer
tidstypisk än singeln egentligen.
Lunch på Weises (pyttipanna) 1983
Beo: Det skrevs
ganska mycket om oss så vi blev lite kända. Det kanske inte tog fart mer för
att vi inte bodde i Stockholm. Vi borde spelat ute mer, men det fanns inte så
bra ställen. Egentligen gillade jag inte att spela ute, så jag drev på
utvecklingen mot att vara mer av ett studioband.
Sula: Vi i Temp fick
rätt mycket uppmärksamhet i pressen. De spelade oss rätt mycket i radio men då
i smalare program som Ny Våg och Rockdepartementet.
Jag minns
speciellt en spelning i björns trädgård i Stockholm. Vi var förband till
Reeperbahn. Det var helt fullsatt, men fanns ingen sceningång. Vi spelade och
min bror hade glömt att sätta på medhörningen. Det fanns nog någon rivalitet
mellan Stockholm och Göteborg. Alla bara satt där. Vi avslutade med en svensk
version av ”Doin the alcatraz” som avslutades med ett enormt funkjam. Jag
tyckte det var pest så jag samlade ihop mina pinaler och gick ute men var
tvungen att gå genom hela publiken. Det blev ett triumfartat ögonblick. Folk
reste sig upp och dunkade mig i ryggen och sa ”Fan va bra!”.
Temp live! Fr.v. Ilbert, Staffan, Magnus, Sula, Beo.
Magnus: Jag
minns ”Dansa med fig 13” och att den var en mängd olika stilar som blandades.
Det blev ändå en helhet av det som sammanfattade den tidsandan tror jag.
Vi var uppe i
Stockholm och gjorde en spelning tillsammans med Reeperbahn. Jag minns den som
rolig, men det var många som var störiga under tiden vi spelade.
Sula: Det var nog
bara vi och Cortex som Stockholm kunde med. Vi hade några små ögonblick när vi
funkade.
Magnus: I Lund
skulle vi spela som förband till Cortex, men Cortex kunde inte spela för att
ingen kunde hitta Freddie Wadling. Så vi fick spela själva den gången.
Prins Perkoff:
Jag minns en spelning i Björns trädgård i Stockholm. På soundchecket lät det
väldigt tight och bra. Men sen när spelningen skulle börja hade någon fipplat
till det och bandet fick dålig medhörning på scen. Vi blev väldigt frustrerade!
Beo: Vi fick inte
bra kritik för texterna, vilket jag tyckte var märkligt. Det kanske var för att
folk ville kategorisera och vi var jävligt svåra att kategorisera. Vi kände
aldrig att vi ville gå in i någon speciell genre.
Sula: Jag skrev
alla texterna. Det var mitt sätt att uttrycka mig. Jag läste mycket böcker som
var i den riktningen. Jag kan bli helt förstummad över vad folk kan uttrycka. I
Sverige ska det vara så personligt – att tjejen gjorde slut. Jaha det var ju tråkigt- väldigt sällan det
sker, typ. Är det personligt? Då måste
det göras intressant . Jag vill också att det ska gå att känna igen, men ändå
inte bli banalt.
När jag fyllde 12 år fick jag Kurt Vonneguts Slakthus 5 av
farsan. Jag läste redan då Steinbeck, Stringdberg, Henry Miller, Dagerman. Har
också en förmåga att tänka mig in i vad folk kan känna i olika situationer.
Texterna kom väldigt lätt, och jag tyckte inte det var så märkvärdigt, jämfört
med riktig litteratur, så jag pratade aldrig texter. Det var förstås ett
misstag, också att vi mixade sången för lågt, vi förstod inte värdet av
texterna.
Magnus: Våra
texter stod definitivt ut bland de andra banden. Sula är en enorm
textförfattare. Musiken kände jag att det ändå gick att hitta vissa influenser
till, men med texterna är det svårare. De känns väldigt unika.
Sula: Nu ser jag
att vi uppnådde rätt mycket, men inte såg det just då. Vi kom in rätt snett –
skulle anfalla för att försvara. Det blev nog också mer förändring än vad som
var nyttigt. Vi drevs av en vilja att utvecklas, men den kanske drevs för hårt.
Men vi var ju tvungna att lära oss. Jag ser positivt på det! Men ett tag där
var det jobbigt att tänka på.
Prinsen med Perfekt Alibi 82, Katrineholm-Eskilstuna
Prins Perkoff:
Jag gillade schyssta rytmer och R&B så jag försökte få in lite mer rytmer.
Bandet i övrigt var med på samma spår så jag kunde få vara med och tycka och
tänka.
Mitt intresse för
bandet ökade väl gradvist. När handelsbolaget tillkom fick jag en mer aktiv
roll. Jag gick också en kurs i ljudteknik.
Jag tyckte att det
var kul så länge det varade. Men det är svårt att veta hur det hade gått. De
fick aldrig ur sig potentialen de hade!
Staffan: Tiden
med Temp var några roliga år! Såhär i efterhand var det ett band som faktiskt
hade en egen identitet. Vi kopierade ingen, något som många andra gjorde. Det
är inget jag skulle vilja ha ogjort. Men vi skulle kommit från Bristol, då
jävlar!
Magnus: Det
var 2 år då allt hände! Vi satsade hårt och ägnade väldigt mycket tid åt
bandet. Det var ingen splittring i studion, alla ville åt samma håll. Vi ville
nog bli något större än innan, när vi gjorde LP:n.
Efter LP:n hände
det en del grejer i medlemmarnas privatliv. Andra saker fick mer fokus. Det var
ett nytt skede i livet. Jag, Sula och Beo fortsatte med musiken men mer småskaligt.
Beo: Vi har
aldrig lagt av. Vi som är kärnan har fortsatt med musik. Först spelade vi in på
en portastudio, sen på en gammal Atari, sen med datorer. Just nu håller vi på
med nytt material.
Temp lever vidare... Du kan lyssna på exklusivt remastrade versioner av "Dancing To the Jailhouse Funk" och "Doin the Alcatraz" på bandets sida på reverbnation.
Följ bara länkarna! Dessutom kan bandet och den här bloggen stolt presentera Temps första demo! Med en oemotståndlig version av "Kärlekssång" och hits som "Födelsemärket" och "Grovt våld"!
Tanka ned den i MP3-format på den här länken!
Om det sedan är någon som vill höra mer bör ni genast kontakta Karl-Henrik för att införskaffa Temps restlager. Alla vinyler ska finnas tillgängliga!
Vidare äventyr för prinsens pojkar hörs genom bandet Your Light Now och Garden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar