The Preachers of Neverland

1990-talet var inte bara ett decennium av popmusik från England och dålig smak. I underjorden fortsatte musiken att spira i nya, intressanta vändningar. Åttiotalets tunga svartrock kom att inlemmas i en större internationell tradition och omdöptes till Goth. En av de bättre företrädarna för denna sorts mörka, cowboyhattsbärande musikstil var Preachers of Neverland, som släppte ett antal fina skivor under mitten av 90-talet. Företrädare för bandet i det här fallet är Nick Holmquist som berättar för oss om Västerviks kvalitéer:

- Hur och när bildades bandet?

Lång historia kort: Under 1987 spelade jag och Jörgen Rengren i The Same och pratade om att göra något mörkt och lite tyngre. Samtidigt spelade jag och Anders Svensson i The Minor Splits (existerar fortfarande) och vi hade i stort sett samma samtal varför vi slutligen beslutade oss för att sammanföra våra krafter. Jörgen bytte från keyboards till bas, jag bytte från bas till gitarr och Anders fortsatte veva gitarr. Alla trummisar i hela världen var upptagna, så vi tog min gamla trummaskin som jag hade köpt av trummisen i New Echo. 

Under tiden som vi försökte hitta vårt sound tröttnade Jörgen på att spela bas och ville gå tillbaka till keyboards igen. Det var helt ok, eftersom han då även kunde sköta trummaskinen. Jag hade hört att Krister Rylander var en kompatibel basist och som också ville göra lite mer dyster och jobbig musik, så jag ringde hans bästa polare som frågade om jag inte ville ha honom på köpet. 3 gitarrister kan borga för mycket oväsen, tänkte jag och tackade ja. Av någon anledning kom Jörgen lite i skymundan i samband med detta och eftersom vi andra kämpade vidare så var det nog ingen som la så stor vikt vid detta, vilket var synd eftersom Jörgen slutligen hoppade av. 

- Vilka var med?

Jag fick spela de lättare grejerna på gitarr eftersom jag också skulle sjunga, Anders Svensson var ju gitarrfantom så han fick spela mycket gitarrsolo och krångligheter, Patrik Akterhall hade också tid med att leka så han fick ofta spela den 12-strängade elgitarren och slutligen Krister Rylander som försökte dista sin basgitarr så ofta han kunde. Vi testade många olika trummisar vid olika tillfällen, men var nog bortskämda med en lydig och taktfast trummaskin, eftersom vi aldrig hittade lämplig trumslagare.

- Vilka andra band influerade musiken?

Jag såg upp till Discharge och Dead Kennedys, men var uppvuxen med The Beatles och Pink Floyd, så jag var ju lite kluven. Anders verkade mest lyssna på Black Sabbath och Led Zeppelin, vilket ingen begrep sambandet med. Patrik var hårt inne på flummig britpop och Manchester, vilket jag hatade med hjärtat, men jag förlät honom när han lärde mig att lyssna på Fudge Tunnel... Krister lyssnade mycket på Bolt Thrower och Dismember, så vi lät honom vara ifred.

De få saker som band oss samman var nog kanske Sisters of Mercy och The Mission och lite sådant. Jag vill minnas att vi även hade nån stackars låt som påminde om The Cure!

- Ni kom från Västervik, va? Hur var musikscenen där? Fanns det ställen att spela på? Fanns det skivbolag? 

Ack ja, Slemboda och Stinkby, fyffan! Med tanke på att Västervik var en typisk sommarstad så var den stendöd resten av året. Kommunen levde på sommaraktiviteter såsom Visfestivalen, Lysingsbadets camping och sportevenemang och var ytterst lite intresserad av kulturaktiviteter. Musikscenen bestod av eldsjälar och ett par studieförbund. Men naturligtvis var ju scenen fullsmockad med band som inte kunde få något annat att göra. Spelställen fanns faktiskt några stycken som vi försökte frekventera och eftersom klimatet var ganska hårt för ungdomar utan fokus, så försökte studieförbunden arrangera lite spelningar då och då. 

Mig veterligen fanns det inga skivbolag som sådana, vilket egentligen var anledningen till varför vi startade skivbolag. Kunskapen om hur man blir rockstjärna fanns inte tillgänglig för någon i en inskränkt liten småstad där jantelagen gällde, så man fick gissa sig fram. Mina pannavtryck sitter kvar i de flesta ekarna i området...

- Hade du spelat i något band innan?

Ja, Men inget känt annat än möjligen New Echo, som mycket väl hade kunnat bli ett riktigt stort syntband i mitten av 80-talet. Märklig flytt från synt till sludge metal idag, haha! Jag började min musikbana -84 med rockbandet Windwalker ihop med Fredrik Roos. Han var även med och grundade poprockbandet The Same, som också borde ha kommit så mycket längre. Jag spelade också i tjejfrontade bandet HARP, som vann nån rockbandstävling nånstans. Vann nån annan rockbandstävling med syntduon Vigilanz. Fan, jag har spelat i säkert 100 band och minns knappt en tiondel...

- Varför valde ni det namnet? Det känns väldigt mycket som Fields of the Nephilim. Det fanns ju dessutom ett band som hette Sons of Neverland - Vilken relation hade de till er?

Minns inte hur vi fick det namnet, men tror att det inte var nån av oss som kom på det. Som om vi satt och festade med andra och spånade ihop det tillsammans med dem? Minns dock att tanken handlade om tröstlöshet och hopplöshet. Neverland som i Never EVER land, alltså Aldrig-landet och att vi alltså då predikade om detta Aldrig-land: The Preachers Of Neverland! Tror nog att vi syftade på Västervik, haha!

Just det, Fields of the Nephilim hade vi ju också! Att vi jämfördes med dem fick vi höra ständigt och jämt av olika skäl. Det var ju hattar, rockar, damm och en konstant snegling mot metal och hardcore. Sen var det nån som kom på att Fields hade nån låt som hette nånting med Preacher, så då var ju det kört, haha!

Jag träffade sångaren i Sons of Neverland på Hultsfredsfestivalen. Tror att det var sångaren i Ashes And Rain som presenterade oss. Det var som att se sig själv komma lullandes: Hatt, bar överkropp, solglasögon med en flarra whiskey i näven! Jag vill minnas att jag drev med honom och tyckte de skulle byta till något mer passande som Pink Chicks on Fire eller Gay Guys From Hell eller nåt sånt där barnsligt, haha!

Jag klargjorde att jag bara larvade mig, så vi skildes åt som vänner. Innan dess hade jag faktiskt aldrig hört talas om dem.

 

- Ni var med på en samlingsskiva med band från Västervik - Hur kom ni med på den?

Tror att det var Mikael Claesson, som även är medlem i The Minor Splits, som beslutade sig för att göra något kreativt. Han lyckades dra in nåt studieförbund som hjälpte till med att sponsra och IL-studion, som ställde upp med studiotid gratis och att hitta band var ju inte svårt. Han tog de närmast sörjande vännerna, samt band han ansåg behövde en push i rätt riktning. I vårt fall var det nog att vi hade lirat ihop i The Minor Splits som satte spiken i kistan och nu när jag tänker efter, så var han med och lekte lite i absoluta början av The Preachers of Neverland! Vill minnas att han lånade min dubbelhalsade SG och sedan gjorde vi en fantastisk cover på ”Comfortably numb” med Pink Floyd!

- Berätta om tolvan ni släppte. Hur funkade det att släppa en skiva på egen hand i början av 90-talet? Sålde den bra?

Att släppa en vinyltolva var som en dröm som kom i uppfyllelse! Jag och Patrik satt uttråkade hemma hos mig nån tidig morgon och beslutade oss för att supa till det. Det ringer på dörren, vi öppnar dörren och där står en postgubbe och säger att han har 8 kollin till oss. Vi inser att det är skivan och insisterar på att hjälpa till med att bära medan vi sjunger på låtarna högt och ljudligt i svalen, haha! Har fortfarande ett par ospelade ex kvar i hyllan. Jag var uppvuxen i IL-studion, så studiotid fick vi genom att jag jobbade där då och då.

Omslaget var ett klassiskt magiskt pyssel som de använde sig av förr för att åkalla nåt eller skydda sig, minns inte, men som jag naturligtvis sabbade genom att blanda in både interskämt och låttitlar. "Bitch" baklänges till exempel, haha! Mycket moget.

Att göra den själv var ganska självklart, eftersom ingen visste hur man fick andra att göra det åt en. Att få skivkontrakt fanns inte på kartan med tanke på vår musik och eftersom de som hade makt inte var förstod så fick man ju ingen hjälp där heller. Det vara bara att sätta sig och ringa runt till skivtillverkare och fråga vad de ville ha för material och hur jag skulle göra. Det blev mycket klippa och klistra kan jag berätta, haha!

Den sålde förhållandevis väl trots att vinylen i princip hade konkurrerats ut av CD. Vi hade nog turen att vi slank in på goth-rockslinjen där det hörde till att samla på vinyler. Nu är den slut i alla fall, haha!

- Vad är gothcore?

Gothcore är gothrock fast mycket hårdare och tyngre. Vi ville ju vara lite tuffare än alla mumlande och tonårsgriniga gothrockare som tyckte de var djupa eller svåra. Därför försökte vi dista till det lite extra, ökade farten när vi kunde, samt mangla loss när det passade. Nu i efterhand med som allt annat samtida, så var det väl ett coolt sätt att påstå att man är cool och hänger med eller nåt sånt. Bandet som kom efter The Preachers of Neverland kallades weirdcore av en journalist i Uppsala, vilket var kul men konstigt. 

Jag är även involverad i ett mjukrockband som heter Windymills och där fick vi höra att vi spelade slowcore...vad fan är slowcore?! Core inom musikvärlden är för mig något som på ett eller annat sätt är extremt, men jag trodde aldrig att det kunde gå åt bägge hållen!

- Vem gjorde vad i bandet?

Förutom de instrument vi spelade, så försökte väl alla bidra musikaliskt med så mycket som möjligt och om du frågar mig så tycker jag nog att de bästa låtarna var de som vi skrev tillsammans. "Raison d'être", "Damned if they do" och "Cyanide euphoria" är ganska bra exempel på det. Jag tror att jag var nog den mest drivna i bandet, vilket har en förmåga att leda till att man blir mer eller mindre utsedd till ledare. Det var aldrig min plan, men det blev en naturlig följd av att vara den som pushar och tjatar och ordnar saker. Sedan försökte väl alla ordna spelningar och hjälpa till med olika saker på olika sätt ändå. Jag försökte alltid tänka att det inte spelade någon roll vem som gjorde vad så länge som resultatet blev bra. 

Sen hjälptes vi ofta åt med att programmera maskinerna både tillsammans och ensamma vid sömnlösa nätter. De flesta tokiga ljud och samplingar var Patrik som kom på och genomförde.

- Fanns det andra band i Sverige som ni gillade? Det fanns ju en hel del gothband vid denna tid. 

Den var svår. De enda svenska akterna som åtminstone jag och Anders hade gemensamt var Dansdepartementet och Sixten redlös. Skum postpunk kontra kängpunk: fina grejer! Vad gäller konkurrenter och tillika kollegor, så kan jag inte påstå att vi hade någon slags inbördes beundran vad gäller just gothrock. Vi var nog så hårt inne på att skapa musik själva, så vi visste nog knappt om att det fanns andra gothband ute i Sverige förrän senare. Det var någon kille som fick tag i oss och ville starta någon slags nätverk för gothband och då fick vi upp ögonen för att det fanns fler liknande band: Darkside Cowboys, Funhouse, Dawn of Oblivion, Malaise, osv, men fortfarande inget som vi lyssnade på eller samarbetade med. 

Annat var det ju med banden från Västervik. Där samarbetade vi ganska tätt på ett eller annat sätt med till exempel Silent Echo och Catherines Cathedral, som vi även släppte på bolaget. Utöver det, så har jag nästintill fördomar mot svenska artister...

- Spelade ni mycket live?

Jovars, det blev ju en del, men mest gillade jag de inofficiella spelningarna i våra olika replokaler.

Jag kände ofta att när vi kom till Uppsala till exempel, så satt alla som frågetecken och undrade vad vi höll på med. De verkade inte hänga med på att vi hade trummaskin i stället för trummor och ändå spelade vi inte synt med tanke på gitarrerna, haha! Viss skillnad var det i Örebro när det kunde stå fyra personer som hade full koll, men alla andra stod och tittade på varandra medan de misslyckades med att dansa!

- Hur förhöll ni er till begreppet goth?

Från början var det väl ganska självklart att tillhöra gothgenren: en massa coola attribut som solglasögon, cowboykläder, rockinstrument, samt hård musik. En tonårings våta dröm! Efterhand började vi tröttna på det. Vi ville göra mer och kände oss inmålade i ett hörn och var inte säkra på om det var vi eller publiken som gjort det. 

Jag tror nog att vi ville skylla ifrån oss. Minns att en journalist i Örebro frågade mig vilken genre vi tillhörde och jag tvekade men föreslog ändå gothrock. Han sa: Om jag säger att gothrock är ute, vad säger du då?

Då revolterade jag och sa: Då tillhörde vi definitivt gothrocken och var då det levande beviset på att den kan utvecklas, haha! Vilken rebell...

- Berätta om andra EPn.  Hur gick inspelningarna? Sålde den bra?

Den andra EPn "Incision" spelades ursprungligen in som "The Artificial paradise", men efter långa samtal om huruvida den blev särskilt lyckad, så bantades den ner till den EP som den är idag. "The Artificial paradise" spelade vi in ännu en gång året efter i Oskarshamn. Inspelningen var kaotisk minst sagt. Alla var fulla och/eller pårökta hela tiden och vi själva försökte spela in den. När jag skulle lägga sång på "Damned if they do..." var festen i full gång, vilket hörs på inspelningen. Det pågick i en vecka och resultatet finns nu dokumenterat på återutgåvan på Spotify och iTunes med hjälp av samtliga låtar vi spelade in då. Jag kan inte påstå att det blev särskilt dåligt, snarare mycket bättre än jag vill minnas den, men kontinuiteten fanns bara inte där, så jag förstår varför vi kapade. Inspelningen i sig finns också dokumenterad på Youtube, filmad av Robert Friberg under ett par dygn. 

Jag tror att vi först släppte 500 exemplar och när de tog slut släppte vi 300 till om jag inte minns fel, men sedan dess har vi inte gjort fler förrän nu. Med andra ord sålde den bra för att vara en gothrockplatta av ett Svenskt band.

Det berodde kanske till stor del på att vi denna gång släppte den som CD, trots att vi helst ville lägga den på vinyl. Vill fortfarande helst lägga saker på vinyl, haha!

- På fullängdsskivan ni släppte har ni ett hårdare sound. Vad fick er att ändra er?

Det tog bara vinyltolvan och alla spelningar i samband med den under det följande året att inse att vi målat in oss i ett hörn som vi inte riktigt uppskattade. Åtminstone jag ansåg väl att gothrock var ganska begränsat och när vi försökte tänja på gränserna lite, så sa publiken liksom ifrån. De tittade på varandra och skruvade på sig som det var obehagligt metallade loss eller punkade till det. Musik är en kreativ process i ständig utveckling, men samtidigt vill gärna människor göra det lätt för sig och kategorisera saker och sedan försöka hålla sig till dessa kategorier. Vi var nog inte hel och hållet inne på den filosofin på samma sätt. Dessutom var vi ju arga unga män med mycket bagage, så det räckte inte med att vara surpuppor. Dessutom lyssnade vi ju helt annan musik själva.

- Finns det fler inspelningar av tidiga Preachers of Neverland? Typ demos etc.

Faktum är att det finns så mycket inspelningar på kassett att jag nästan mår lite illa och fler dyker upp hela tiden. Däremot är samtliga seriösa studiospelningar faktiskt släppta officiellt nu. Låtarna vi gjorde till "Autoskopia", "Stjärnor i öster", "Incision" och "The Artificial paradise" ligger på återutgåvorna, till och med de absolut första inspelningarna vi gjorde på "Bleed for me" och "Xkayp" på 7 minuter vardera, haha! Sedan spelade vi in varje rep med The Naked And The Dead som vi hette innan det blev The Preachers of Neverland och där finns det ju mycket intressanta grejer också!!

 

- När och varför splittrades bandet?

Det var en naturlig följd 1994 av att alla i bandet flyttade till Göteborg utom Anders och att köra på utan honom kändes inte helt bra. Dessutom var vi trötta på vår musikstil och ville byta till något som vi var mer bekväma med, samt att namnet var för långt och så vidare. Så, lång historia kort: Vi kortade ner namnet, bytte stil och körde vidare.

Det fåniga var att "The Artificial paradise" släpptes postumt 1995 utan krusiduller och The Preachers första EP släpptes 1996, så vi var lite kluvna för ett ögonblick. Men vi fortsatte få många spelningar på grund av namnet, men alla blev lika chockade när vi dök upp och spelade vår nya musik, haha!

- Fortsatte du att spela musik efter Preachers?

Oh ja! Att sluta med musik skulle få mig att tappa konceptet helt. Jag skulle sluta fungera i samhället, haha! 

The Preachers of Neverland är naturligtvis grunden för den jag är idag och har fått mig att förstå att det är just därför som jag är en diametralt motsatt person mot vad jag var då. Jag pratade nyligen med Dan Borg från Deathstars och Bay Laurel och när han råkade nämna att han slutat helt med att spela musik så var det som om han bytte språk mitt i meningen! Plötsligt förstod jag inte vad han pratade om och eller ens vem han var, haha!

Jag spelar för närvarande i sludge/noiserock-bandet Grate (finns på Spotify och CD), sludge/postmetal-bandet Aisumasen (finns på CD och snart på Spotify), hardcore-punkbandet Schyttfock (snart på Bandcamp pga upphovsrättsproblem), samt poprockbandet Windymills (CD och Spotify). Dessutom kommer jag att dyka upp på ett flertal skivor med gamla bekanta och återskapa lite gamla synder...

- Hur ser du på Preachers of Neverland idag?

Jag ser högre på The Preachers of Neverland idag än vad man skulle kunna tro. Jag kan faktiskt stå för musiken på något sätt. När jag lyssnar på ”The Artificial paradise” hör jag inte bara plattan som faktiskt blev inspelad utan även många tankar och planer som skulle ha spelats in, men som inte kom med av olika skäl. Då tänker jag först och främst på produktionen, som vi beslutade att lämna över till Robert Wiktorzon och Sonny Mellström (R.I.P.) på H&W Studio. Det är som sagt grunden till den jag är och även om jag utvecklats, så inser jag att de som uppskattar The Preachers of Neverland bör respekteras.

Dessutom är de fler idag än vad det var då, så jag är så illa tvungen.

- Era skivor finns på Spotify och Preachers Catch drivs vidare med elektroniska releaser - Hur känner du att det digitala klimatet påverkar musiken?

Folk runt om i världen verkar vara väldigt tacksamma över att musiken är tillgänglig på så många plattformar. Själv känner jag att jag hellre hade kunnat fortsätta med både vinyl och CD snarare än bara nedladdningar och streaming. Det är inte längre frågan om att vara stolt ägare till en diger samling av rariteter i bokhyllan eller i skivstället. Det känns inte längre som om det är värt lika mycket idag. Dessutom är det så mycket lättare att skapa vilken jävla rappakalja som helst, tanka upp på Spotify och få tusentals nedladdningar bara för att man råkar vara på rätt plats vid rätt tid. Lite som vanligt naturligtvis, men det har blivit mer (läs: värre!) och jag känner till hundratals artister som suger bakdel, men som har tusentals fans på FB eller på något annat socialt media. Saker förändras och jag kan väl inte påstå att det var bättre förr, men det var jävlarimig lättare. Det är därför jag alltid säger "det var bättre förr när det var sämre!"

- Hur kom det sig att ni släppte Dansdepartementet digitalt?

Det var en ren slump att vi överhuvudtaget fick kontakt med Dansdepartementet faktiskt. Jag och Andreas, min dåvarande kompanjon, startade en sida för dem på FB, eftersom vi tyckte att de förtjänade mer uppmärksamhet. Andreas la upp ett internskämt om att jag hade köpt Dansdepartementets sångares (Mike Syrén) gitarr (vilket jag inte hade visade det sig), varpå Mike kom in på sidan och frågade om gitarrens fabrikat. Jag förvandlades naturligtvis till en fangirl på två röda! Men vi började språkas vid (Mike är en riktigt trevlig jävel!) och efter nåt år, så började fundera jag på om man inte kunde få ut deras musik på nåt sätt. Den var viktig då och av olika skäl och på olika sätt är den viktig nu om inte annat för att postpunk fått en fet revival! Jag satt och funderade på om mitt bolag kunde hjä...ja, du fattar ju själv hur bäng jag kände mig när jag insåg saker och ting. Sagt och gjort, jag frågade Mike rakt ut och han sa "ok, kör på". Jag la i alla växlar jag kunde hitta, anlitade extrafolk och har nog skickat fler mejl och brev än jag gjort sammanlagt under hela min karriär som skivbolagsdirektör (?) för att inte tala om alla telefonsamtal och ÄNDÅ fick de inte mer än ett tiotal radiospelningar. Visst toppar de statistiken, men jag känner ändå att de borde fått mer med tanke på att vi gjorde så mycket. Är världen fortfarande inte riktigt redo för dem månne?

Alla Preachers of Neverlands skivor finns på spotify! Passa även på att gilla deras sida på facebook, samt att köpa CDs på deras bandcamp.