fredag 22 september 2017

Facebookgrupp

Gå gärna med i vår facebookgrupp också.
Nyheter, musiktips, onödiga diskussioner. Välkomna.
https://www.facebook.com/groups/792931424189852/

torsdag 21 september 2017

Fem Snabba

Fem Snabba 1987

Under 80-talet fanns det ett band som, dolda bakom ett mystiskt namn, spelade vacker musik med naturromantiska texter. De hette Fem Snabba och spelade in skivor och gjorde konserter främst under den senare delen av decenniet. Vi har talat med Torsten, Sophie och Gilbert och bett dem redogöra för Fem Snabbas historia:

Torsten och Sophie: 1981-1982 spelade Mårten, Torsten, Birger och Gilbert en del tillsammans i ett rockband under namnet 4D Rockers. Inspiration kom från Johnny Thunders och The Clash, bland andra. Samtidigt repade Gilbert och Sophie med en annan tillfällig konstellation på Fribergagården i Mörby. 1982 gjorde Sophie gjorde en inspelning för Radio Stockholm med Mårten på trummor och ett soloframträdande i skolans aula som imponerade stort. På nyårsafton 1983 lärde Torsten och Sophie känna varandra, via gemensamme vännen Gilbert. Veckan därpå fick Sophie frågan om hon vill börja sjunga med bandet. Svaret blev ja - fast bara om Anne också fick vara med.

Så, i januari 1983, uppstod den första sättningen av Fem Snabba. Det var Sophie på sång, Anne på klaviatur, Torsten på gitarr, Birger på bas, och Mårten på trummor. Vi började repa i Mårtens källare i Enebyberg där hade hade sitt trumset, ett metallic-rött Pearl som sedan kom att hänga med lika länge som bandet.


Sophie 1983

Vi lyssnade på all möjlig brittisk och svensk post-punk och new wave. Men den viktigaste inspirationen kom utan tvekan från Siouxsie & The Banshees. Sommaren 1982 hade de gjort en majestätisk konsert på Gärdet i Stockholm. Otroligt suggestivt. Vi lyssnade andlöst på deras nyligen utkomna "A Kiss in the Dreamhouse" och försökte klura ut Budgies trumspel och hur de byggde upp sitt sound. För att få till något av den känslan på repen kopplade vi in ett lånat reverb i sånganläggningen. Sophie undrade alltid: har vi reverbet idag? Echo & The Bunnymen gillade vi också skarpt. Tidiga Lolita Pop med deras rockpoesi på svenska. Och en gammal dysterkvist som John Holm. Vår första låt tillsammans var delvis influerad av ”Den öde stranden”.

Namnet Fem Snabba kläcktes av Anne över några öl på Restaurang Marilyn (nuvarande greken Mykonos på St Eriksgatan). Man kan fundera över vad namn kan göra och inte göra för ett band, men många trodde nog att vi var ett punkband rätt och slätt. Inom någon månad, i mars 1983, gick vi in i en åttakanalsstudio (Studio Instant) som drevs av Billy Madden i en källare under Restaurang Prinsen på Mäster Samuelsgatan. På några timmar spelade vi in fyra låtar, två av dem hette "Älska i bombens sken” och "Jag vågar”, skrivna av Sophie och Torsten. Känslan att gå därifrån sent på kvällen med en splitter ny mastertape och en egen kassett i bergsprängaren var ganska så underbar.

Efter sommaren 1983 kom Gilbert med på gitarr och Torsten tog över rollen som basist av Birger. Sammantaget blev ett rejält lyft. Gilbert var en driven gitarrist med en helt egen stil. Vi började repa i Gilberts garage, i ett kedjehus i Stocksund. Låtskrivandet delades nu mellan Torsten, Gilbert och Sophie. Från oktober till december spelade vi in åtta nya låtar i Billy Maddens studio.


Live på Ultrahuset 1984

Gilbert: Vill minnas att jag kom med i bandet någon gång sent 1983. En tidigare konstellation av Fem Snabba hade gjort en kassettbandsinspelning som jag gillade. Mycket choruseffekt på bas och gitarr, det lät The Cure. Nytt och spännade liksom. Vi träffades i högstadiet och hängde i samma kretsar sprungna ur ett slags utanförskap, delvis självutnämnt. Jag hade för min lite för unga ålder haft rätt grava utflykter i punk och new wave och spelat en del i lokala pop och punkband och repat i Fribergagården. Fribergagården var en musikaliskt aktiv ungdomsgård som bland annat stoltserade med Mörbyligan. Vi hade en aktiv musikförening där jag verkade. Vi arrade också konserter. Lustans Lakejer samsades med lokala förmågor, som ”tjejbandet” Parasit.

Tidiga Fem Snabba var åtminstone ytligt sett klart influerad av vissa samtidsband: Siouxsie & the Banshees, Cure, Magazine, Echo & the Bunnymen, Cocteau Twins och andra mindre kända i samma anda. De svenska band vi kände mest musikalisk samhörighet med var väl Lolita Pop, Commando M Pigg, Camuoflage och Syster Lycklig. Vi hade dock alla ett musikaliskt bagage. Och det var en turbulent tid med stort musikaliskt sökande och många influenser. En vecka snöade man in på nån ny grej. Jag lyssnade mycket på John Holm, Lou Reed, Television och Brian Eno för att nämna några. The Sound och Chameleons var två samtida band som jag gillade. Vi hade alla lämnat punkens utveckling som blivit alltför fyrkantig och förutsägbar med sin Oi! och hardcore.

Jag hade en period där då jag skrev och läste mycket. Främst poesi. Det var mycket en fortsättning på den svenska punktexten. En skola som öppnade ögonen för annat av mer ”litterärt” snitt. Svårt att nämna några tydliga inspirationskällor här. Även om jag kanske då inte fattade det hade jag starka barndomsminnen av typ Harry Martinsson och Nils Ferlin. Sen plockade jag fram lite ”tyngre” grejer. Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling, Edith Södergran. Psyket och naturen blev tacksamma och tidlösa teman. Allt tar sig olika uttryck och tjänar olika syften, både identitetsmässigt och mer kvalitativt. Jag sökte väl innehåll och form i största allmänhet men jag var nog aldrig så litterär som jag hade velat, aldrig akademisk. På åttiotalet fanns klara formexperimentella strömmingar i litteraturen och främst poesin. Man kan kalla det postmodernt. Även om jag inte hängde i kultursalongerna tog jag väl till mig det där för att det liksom fanns i luften. Detta smittade väl av sig även i sångtexter. En reaktion på den politiska budskapsorienterade som följt med proggen och senare punken.

Torsten och Sophie: Under åren 1984 och 1985 spelade vi mer och mer live i Stockholm med omnejd, särskilt på Krogen Tre Backar. Vi lärde snart känna andra band, som Gröna Hissen (senare Nina Letar Ufo). Vi gjorde våra egna affischer och affischerade överallt på stan med tapetklister. Efterhand bytte vi replokal till en källare på Grev Turegatan 55, där vännerna i Korova Milkbar också repade. Hösten 1985 deltog vi i ockupationen av ett rivningshotat hus på Skaraborgsgatan och gjorde stödkonserter för den sakens skull.

1985 gjorde vi en fyralåtars demo i Studio Rub-a-Dub med Tom Hofwander och Brynn Settels som tekniker. Den gick vi till skivbolaget Mistlur med. Vi blev refuserade eftersom de tyckte att "materialet inte hade digniteten för en skivutgivning”. Troligen var både demon och nobben starkt bidragande till att vi bestämde oss för att ta inspelningarna i egna händer och ge ut oss själva istället. Under tiden hade vi också fokuserat på att arbeta enbart med Gilberts texter (egentligen dikter) som vi kände var bättre.


Gilbert 1985


Mårten 1985


Sophie 1985


Torsten 1985

I början av mars 1986 gick vi in i en liten åttakanals studio som Richard Tersaeus hade i trakten av Solna Centrum. Där spelade vi in "Vårda ditt skrik”, ”Saknad”, "I ditt land” och ”Sinnesplats”. Vi blev så nöjda med resultatet att vi beslöt oss för att ge ut en fyraspårs tolvtums EP på egen hand. Eftersom vi repade med stöd av Studiefrämjandet kunde vi få viss hjälp därifrån med att betala räkningarna för mastring, pressning och tryckning av omslag. Tavlan på omslaget gjordes av vännen och konstnären Andreas Ribbung som då gick på Mejan. Fotosessionen med Eva Johansson genomfördes i den gamla dynamitfabriken i Vinterviken som vid den tiden var något av en ruin.


Omslaget till Sinneplats, EP:n som gavs ut 1986

Gilbert: DIY-kulturen låg nära. Jag tror vi blev peppade efter en liten notis i tidningen Schlager om att vår demo var utmärkt och lovade mer. Jag tror inte vi ens försökte få materialet utgivet av något bolag. Vill minnas att det fanns nått svagt intresse från Mistlur, men det kanske mer var en tolkad förhoppning.

Upplagorna var inte stora. Runt 500 st, LP:n kanske något mer. Men det mesta såldes tror jag, märkligt nog. Viss kompisbackning såklart. Slående dock att det faktiskt fanns en distribution av ”smal” musik innan det digitala paradigmet. Detta är ju faktiskt innan datorer och smarta telefoner. Vinylerna hade nån slags distribution till alla gängse återförsäljare. Min mor beställde ett stort antal via skivavdelningen på Åhléns.


Fem Snabba 1986

Torsten och Sophie: ”Sinnesplats” kom ut i april 1986 som tolvtums EP. Den pressades av Audiodisc i Kungsängen - omslaget tryckte General Printing i Botkyrka - och distribuerades, precis som så mycket annan svensk alternativ musik, via SAM-distribution. Vi hade lyckats övertala att dem ta sig an skivan, trots att vi inte var något skivbolag. De skickade ut ett nyhetsblad till skivaffärerna varannan månad, med presentationer av nya utgåvor. Vi pressade 500 ex till att börja med. Förmodligen sålde den inte mycket mer än så. Men tack vare skivan började vi äntligen få spelningar utanför Stockholm. Sommaren 1986 åkte vi med det anarkistiska alternativprojektet Glädjetåget (mer skraltig buss än tåg) till en handfull städer ute i landet.

Det fanns såklart en ganska stor svartklädd scen i Stockholm, med rockklubben Ritz som nav. Och en lite mindre scen med en undervegetation av lokala band. Vi lärde känna varandra på gemensamma konserter, på Tre Backar till exempel. Vi gillade varandras inställning och emellanåt även varandras musik. Vi blev vänner.

I augusti 1986 åkte vi på turné till Helsingfors tillsammans med Nevskij Prospekt. Vi hade blivit inbjudna av Echo-föreningen och ett fantastiskt finskt band vid namn Shadowplay. Vi spelade bland annat på Tavastia Klub, ett stort ställe mitt i Helsingfors som fortfarande finns kvar. I november gjorde vi också en turné till Köpenhamn, Lund och Borås tillsammans med Nevskij Prospekt. Den gamla landsvägsbussen hyrde vi hos firma Manganus på Västmannagatan, ett legendariskt ställe där vi oftast också brukade hyra PA-anläggning när det behövdes. Chaufför och ljudtekniker var Benis, en äldre hippie som var på gott humör så länge det fanns tillgång till röka.

I maj samma år gick Nevskij Prospekt in i studion hos Richard Tersaeus i Solna. Bandet spelade in sex låtar som Torsten sen mixade. I efterhand var det kanske den bästa musik som hamnade på band med Nevskij Prospekt, men låtarna kom tyvärr aldrig ut på skiva. Kassetterna kom ändå till nytta, i Lars Aldmans radioprogram Lilla Bommen samt för att boka spelningar. I oktober 1986 gick Fem Snabba in i samma studio för att spela in ”Gnistrande" och ”Under” som kom ut på singel i januari 1987. Omslagsbilden var även här signerad Andreas Ribbung och skivan distribuerades av SAM-Distribution. Troligen såldes singeln i cirka 500 exemplar.


Omslag till singeln Gnistrande från 1987

Gilbert: Jag vet inte om man kände så mycket släktskap egentligen. Eller snarare, man kanske inte riktigt ville erkänna det. Alla var nog lite för upptagna av sitt eget, ibland höga på sig själva. Det kunde råda ett rätt ängsligt revirtänkande. Men vi delade ju en scen och någon slags värdegemenskap. Mer än vi då fattade.

Fem Snabba blev ibland påhoppade för att vara typ pretto och kvasi. Jag minns hur jag en sen kväll på Ritz både blev både utskälld och bokstavligen bespottad av medlem ett i av Stockholms mer hårda Sisters-Of-Mercy-skolade band. Allt är förlåtet, det var nästan gulligt. För vissa var vi ett ocoolt band som typ fick kulturstöd för att de hade med tjejer och sjöng poetiska texter på svenska. Vi var inga tunga rock´n´rollers direkt.


Fem Snabba: Inga tunga rock'n'rollers direkt!

Torsten och Sophie: 1987 blev ett år med många spelningar, bland annat på Hultsfredsfestivalen. Hösten 1987 lyckades vi på egen hand boka ihop runt 35 konserter, mestadels på ställen som var anslutna till Kontaktnätet. Det blev också ett återbesök i Köpenhamn. Vi spelade på ställen som Huset/Bar Blue (finns fortfarande kvar) och det stora Ungdomshuset på Jagtvej 69 (revs senare). Känslan att spela för hundratals danska och tyska anarkopunkare och svartrockare var ganska så grym. De hade lagt allt krut på ljus och ljud, vi fick betalt i typ sju backar öl.

Nu fick ett blygsamt turnéstöd från Statens Kulturråd à 20 000 kr och skaffade oss en egen turnébulle. Killarna i Sator Codex hade talat väl om sin Fiat Ducato när vi spelade förband i Vänersborg. Vår Ducato var en ombyggd skåpbil med nio fåtöljer och rejält med lastutrymme. Äntligen fanns det plats att ha med både chaufför och ljudtekniker på turné.

Det var sommaren 1987 som vi lärde känna Lennart Ökvist. Han bodde på Kapellgränd nedanför Mosebacke och drev etiketten Parabellum, ett pyttelitet nystartat skivbolag som verkade stämma rätt bra med vår konstnärliga inriktning. Det var troligen John Gordon från Ping Pong Show som förmedlade kontakten med Lennart. Torsten hade nyligen börjat boka spelningar åt Gordons band, liksom åt Tugga Terrier, Korova Milkbar och This Perfect Day. Parabellum hade gett ut en singel med göteborgsbandet Brand som vi gillade. Sångerskan i Brand, Tinna Möller, var ihop med Ola Jörhall i Camouflage, ett av våra mesta favoritband. Lennart och Torsten tog tåget till Göteborg och gick på svartklubben Draupner med Tinna och deras basist Ulf Andersson. Han jobbade som bandbokare på DMR (idag Live Nation), vilket vi förstås var intresserade av. Tinna stod för övernattning i deras lägenhet, som hon kallade för Hotell Kaos. Efter ett par dagars festande och kontaktskapande åkte vi hem till Stockholm med Ulf och Freddie i Ulfs gamla Amazon. Freddie gjorde melodisnuttar på en liten Casiosynt och rökte brass som ett lokomotiv.

Gilbert: Min relation till Parabellum har jag liksom glömt. Vi var ute och drack öl ibland med direktören. Det var nog inte min grej det där mer taktiska. Mannen bakom Parabellum sökte upp oss vill jag minnas. Det fanns ju rätt många aktörer som fiskade nya artister på olika grunder. Vi trodde nog att det fanns mer resurser än vad de de facto fanns. Fem Snabba var ett ambitiöst band, säkert lite knepiga att ha att göra med.

Som jag minns det skrev jag all musik och text till Fem Snabbas tidiga material (12” Sinnesplats, 7” och LP:n Pupiller). Sen blötte vi och stötte arrangemang etc. i replokalen tillsammans. På den tiden var man ju rätt främmande inför inspelningsteknik. Dvs det gängse var att man gick till en dyr studio med inrepat material och la det i händerna på mer eller mindre oförstående och inte inkännande tekniker eller producenter. Vi misslyckade ett antal gånger med studioinspelningar. Det smärtade alltid att lyssna på det där som ju skulle blivit så bra. Så inför skivorna var vi måna om att ta hand om produktionen i möjligaste mån. Här blev det främst Torsten som tog plats. Slående hur tiderna förändrats här. På åttiotalet var det närapå en utopi att spela in sin musik. Däremot repade man friskt. Idag känns det ofta tvärtom. Enkelt att dokumentera, svårare att få till det live.

Pupiller spelade vi in i en liten studio i Aspudden, Stockholm som hette Tom Tom Studio. Minns att vi hade en del problem med studiotekniker som inte fattade vad vi ville. Torsten och Lars Thomasson liksom kuppade och satte sig bakom mixerbordet. Mixarna saknade mycket i basregistret. Så minns jag det. Den första 12” Sinnesplats spelade vi in i en studio i Solna. Den drevs av b.l a. Richard Tersaeus, som ju kom att bli medlem i bandet senare. Den inspelningen kändes mer spontan och det fanns en mer påtaglig ”punkattityd” kvar.


Omslaget till Fem Snabbas första LP Pupiller som kom 1988

Torsten och Sophie: Vintern 1987-88 började vi spela in det som skulle bli ”Pupiller". Den lilla studion TomTom låg i en källare i Aspudden och hade både motivtapet och heltäckningsmatta. Vår studiotekniker Lasse Thomasson hade vi lärt känna när vi bytte replokal till Alphyddan i Nacka hösten 1986 (Korova Milkbar repade också därute, samt de spirande dödsmetallarna Entombed och Dismember och ett ska-band vid namn Skandalites). Lasse var en duktig keyboardist och dessutom intresserad av ny teknik i studion. I början av 1987 hade vi tillsammans spelat in en lyckad demo med bland annat ”Kurragömma" och "Jord och stad”, där vi använde D-drums, digitala reverber och en del andra syntar än våra egna. Soundet blev ganska så mäktigt och på sitt sätt faktiskt enklare och bättre än samma låtar senare lät på "Pupiller". Hur som helst tillbringade vi väldigt många timmar nere i den där källaren i Aspudden. Vi spelade in med påläggsteknik på en 1-tums sextonkanalsbandare och mixade ner till en tidig digital videomaskin. Rummen var små och totalt avdämpade, så det fanns inte mycket till naturlig akustik. Det var ett väldigt petande med maskiner, midi, reverber och diverse pålägg. Vi valde att mastra på Polarstudion vid Sankt Eriksbron, de hade nyligen satt upp ett rum för mastering. Så här i efterhand är det lätt att säga att vi borde spelat in i en mer levande miljö och arbetat fortare, mer spontant. Men det var så nytt för oss med alla tekniska möjligheter.


Fem Snabba 1988

Skivan distribuerades via SAM-Distribution och sålde inte något särskilt. Den fick rätt välvilliga recensioner, mest i landsortspressen och av Kjell Häglund i musikmagasinet Slitz. Utgivningen kändes som ett antiklimax och lockade inte direkt till en fortsättning med Parabellum. Fast Nevskij Prospekt kom senare att ge ut sina två skivor den vägen 1989 och 1990, båda producerade av Torsten i Studio Largen.

Efter ”Pupiller” var Gilbert trött på både bandkemin och sin roll som elgitarrist, så han hoppade av bandet. Vi bad Richard Tersaeus att ta över som gitarrist, men vi fortsatte ändå att arbeta med Gilberts texter.

Gilbert: Vi spelade mycket ute för att vara ett sånt ”litet” band. Tror vi var uppe i över 150 spelningar när vi la ned. Vi fick mestadels goda recensioner både för spelningar och skivsläpp och hade en liten publik, inte bara i Stockholm.

Jag minns inte riktigt varför jag lämnade bandet. I största allmänhet var jag nog rätt less på att spela samma låtar på samma sätt om och om igen och sedan upplevde jag nog problem med typ låsta roller som ju ofta uppstår i samarbeten, på gott och ont.

Jag slutade aldrig prompt i Fem Snabba. Gick över till att spela akustik gitarr och hade en mer ”ledig” roll. Men det känns som att jag var en del av bandet ungefär som tidigare. Men jag skrev inga mer låtar. Jag tyckte om att mina texter hamnade i sånger. Kanske det ibland blev lite argumentering kring nån rad hit och dit.


Fem Snabba 1989

Vi blev klart mer musikaliskt öppna och lämnade de uppenbara post-punk-influenserna. Mindre depprock och mer folkton kan man säga. Vi blev också i en bemärkelse mer konventionella. Jag vill minnas att låten September till och med var bubblare på Svensktoppen. Det var andra ljudbildsideal som smugit sig på. Daniel Lanois - Acaide, The Triffids - Calenture för att nämna några skivor som jag vill minnas vi pluggade. Efter att Richard Tersaeus lämnat bandet kom gitarristen Anders Holm (från Thirteen Moons etc) med i vårt slutskede. Vi sökte oss mer åt det ”mogna”, lite luftigare. Lyssnade på folkmusik, Joni Mitchell och Nick Drake. Nu i backspegel känns det som att vi kunde gjort något spännande därifrån. Det fanns öppningar mot något annat.

Torsten och Sophie: Vi kom in ett riktigt bra flöde av nytt musikskapande under tidig höst 1988. Känslan blev mer folkmusikalisk. Sophie kom till nya insikter om sin sång. Det handlade mer om att beröra. På några veckor skrev Torsten och Sophie "Stenströdd sång”, "Lövet är luftens hand”, ”Varje sten varje ord” och ”Inåtspegel” utifrån Gilberts texter. Inom kort hade vi spelat in demos i Richards studio. Gilbert blev så förtjust i den nya utvecklingen att han snart var med på ett hörn igen, fast nu med akustisk gitarr. Under tiden tog vi de livespelningar som dök upp. Nu var vi alltså sex personer på scenen. I början av 1989 kontaktade vi göteborgsproducenten Henrik Cederberg, som tidigare hade arbetat med Camouflage i Silence-studion. Han kom upp till Stockholm för att producera en inspelning i Studio Largen ute i Roslagen, men han gillade varken teknikern eller studion. I mars 1989 befann vi oss alltså i Silence-studion i Koppom för att spela in ”Stenströdd sång” och "Lövet är luftens hand”. Det var en upplevelse. Henriks ambitioner var höga, men resultatet blev till slut rätt grötigt och övermixat.


Fem Snabba 1990

I slutet av 1989 blev vi kontaktade av Anders Jönsson på lilla LaMent Records i Klippan. Han lockade med en uppgörelse han hade på gång med Air Music Scandinavia/Chrysalis. Det skulle ge bättre budget, distribution och rentav lite resurser för marknadsföring, releaseparty och videoinspelning. Den hopplöse entusiasten Jönsson berättade om sin vision av videon: att Sophie skulle snurra runt i skogen och släppa en vit duva ur sina händer. Lyckligtvis blev den videon aldrig inspelad, inte någon annan heller förresten. Under tiden arbetade vi vidare med nya inspelningar och mixning med Roger Skogh i Studio Largen. Vi betalade själva för att ha kontroll, men arbetet drog ut på tiden och det kom att kosta oss en hel massa pengar. Richard lessnade under tiden och hoppade av. Vi provade med en ny gitarrist, Fredrik Cerha, men den kemin funkade aldrig riktigt. Mot slutet kopplade vi in Lasse Thomasson för att mixa. Skivan mastrades av Janne Hansson på Atlantis. I arbetet med omslagen anlitade vi Cecilia Billström som hade gjort fina omslag åt skivbolaget Alice. Vi föreställde oss ett dubbelkonvolut med poetisk känsla och fotokonst av Inger Arvidsson. För första gången blev det också cd och föregående singelsläpp (”September”).


Omslaget till Om Hösten som kom 1991

Hösten 1990 hade vi lärt känna Anders Holm, tidigare gitarrist i duon Thirteen Moons. Anders spelade med Fem Snabba vid releasepartyt för "Om Hösten” på Rotundan Operaterrassen, och under vårturnén 1991 på ställen som Melody i Stockholm och Smålands Nation i Lund. När han var i bra form kunde det uppstå helt magisk musik ur hans gitarr. Vi gjorde en fyraspårs demo sensommaren 1991, men tyvärr gick det väldigt trögt att jobba med Anders. Den här tiden och flera år framöver turnerade Torsten med This Perfect Day som PA-mixare, och hade producerat några skivor åt andra band under 1990. Sophie uppträdde i andra sammanhang med improvisationsmusik till fridansföreställningar.




2 bilder från 1991

Gilbert: Jag tror vi var lite uttröttade, hade svårt att hitta ny energi och framförallt svårt att få till nya låtar.

Efter Fem Snabba hade jag en paus från musiken i några år. Kände mig trött på popmusik. Sen insåg jag att musiken präglat mig så djupt att jag alltid på något vis kommer att ägna mig åt den. Jag har gjort några inhopp i olika konstellationer och liknande. Idag har jag en liten lokal där jag spelar och spelar in. Jag har delvis gjort musik som finns utgiven under namnet ” a gilbert play”. Ett egoprojekt i nån slags organisk elektronika/post rock. Jag har också senaste åren jobbat (producerat/spelat etc) och givit ut skivor med Karl Jonas Winqvist (Blood Music, First Floor Power, Hope Singers etc). Sen är jag stolt medlem av det stora öppna musikkollektivet The Great Learning Orchestra. Tiden är en stor bristvara dock. Jag har aldrig fått någon krass ekonomi in i min musik.

I dagsläget har jag inte lyssnat på skivorna på många år. Jag minns det som att vi var ett betydligt bättre liveband än vad som lät sig fångas i studio. Ibland lyssnade jag på en reptejp som vi gjorde i slutskedet när Anders Holm kommit med på gitarr. Den var fin. Det finns också några radioinspelningar som P3 gjorde som jag minns att jag var rätt nöjd med.

Torsten och Sophie: En kväll på Kvarnen vintern 1991 med Sophie, Mårten, Torsten och Helena från Nevskij Prospekt föddes idén om någonting helt annat. En tribut till vår barndoms popmusik. Stars on Mars.

Sophie blev med tiden sångpedagog, musiklärare och körledare. Torsten sysslar med ljudläggning och mixning av film och tv, mest dokumentärer.

En intressant skivproduktion efter Fem Snabba var den med Mismates (Anna Järvinens första band) 1996. Och senare skivorna med The Sweptaways 2006-2008.

Vi gjorde mer än 150 spelningar [med Fem Snabba] under åren 1983-1991. Från Kiruna i norr till Köpenhamn i söder. En ansenlig del av konserterna arrangerades av lokala musikföreningar ute i landet som var medlemmar av Kontaktnätet. Vi fick verkligen ett stort och varmt stöd från det hållet. Vissa konserter var fantastiska upplevelser tillsammans med publiken. Några spelningar var förstås rena rama ökengigen. Men Statens Kulturråd såg vilka envetna ansträngningar vi gjorde och delade ut både turnéstöd och utgivningsstöd under åren 1986-1991.

Relationen med media var väl i stort sett sval. Landsortspressen skrev, men stockholmspressen teg. Kanske bidrog det till att vi uppskattades ute i landet? För att det inte fanns någon stockholmshajp.

Från 1988 fick vi bra stöd från P3 Live där gamla punkare som Bosse Löthen och Nisse Fagerberg jobbade, och i synnerhet av Staffan Hellstrand som producent av live-program. Slutligen skrev Kjell Häglund en riktig hyllning av "Om Hösten" i Slitz. Fast grundtanken med bandet var ju inte att försöka synas i media utan att kunna hålla på med vår musik och få spela den inför publik.

Vi har hur mycket material som helst från replokalen som vi knappt hört på 30 år. Sedan har vi ett antal studioinspelningar som aldrig kom ut.

Gilbert: Det finns nog rätt mycket material om man börjar, orkar eller vill leta. Vissa misslyckade studioinspelningar och liknande. Dock har kassettband en begränsad livslängd (mastertejperna borta). Det finns några radioinspelningar som P3 gjorde från Tre Backar. Staffan Hellstrand var ansvarig. Sen gick vi in i studion med Anders Holm på gitarr precis innan vi la av. Tror det blev några råmixar på ett antal låtar som jag aldrig hört. Vore ju lite spännande att höra hur det blev.



Fem Snabba hann med att släppa två fullängdsskivor, två singlar och en ep under sin livstid. Med sin sköra, känslosamma musik som kunde dansa över gungfly lyckades de med att förmedla ett speciellt uttryck inom svenskt musikliv.

Vi som lever idag kan skatta oss lyckliga över att alla deras skivor finns tillgängliggjorda av bandet på deras Soundcloud
: https://soundcloud.com/fem-snabba

torsdag 14 september 2017

Pausunderhållning

På grund av Livet utgår dagens avsnitt av denna konkreta kniv. Istället följer en liten programförklaring som egentligen borde behandla metod, teori och de rättsliga aspekterna.

Tanken med detta påfund är att presentera den svenska postpunken. Främst från perioden 78-90 men även små exkursioner in på det förvirrande 90-talet kommer att tas. Postpunk är ju ett fränt begrepp. Blev poppis i början av 2000-talet och används nu i vardagligt tal, men vad jag förstår: ses ned lite på i hipsterkretsar. Post-punk brukar definieras som den musik som byggde på punken, men utvecklade den med hjälp av de som kom före (Beefheart, Can, Velvet Underground, Stockhausen osv.) och "punkade mot punken". Jag kommer att använda begreppet lite som jag vill, utan historisk förankring, och diskussioner om vad som är postpunk eller inte får gärna föras! Framförallt kommer bra band att behandlas. Till postpunk kommer också minimal synth, industri, bra pop, punk, new romantic, synthpop, indierock, noiserock, alternativ rock i olika former etc. att läggas till. Är det bra musik från 80-talet? Ja, men då måste vi ju få veta mer om det!
Tanken är således att presentera dessa numera rätt bortglömda band. Vissa är legendariska idag. Vissa gav ut en singel lokalt i Kalmar och är mer mytiska. Jag hoppas kunna avhandla alla, likt en yngre Peter Kagerland (fast en skillnad oss emellan är att jag gärna tar med band som bara gjorde en kassett eller bara några spelningar).
Mycket är på gång. Många har varit snälla nog att svara.

Den här bloggen är tänkt som en knutpunkt. Egentligen vill jag ha ett fanzine på papper, men går det i dessa dagar? Först: den här bloggen. Som ni redan märkt är intervjuerna knepigt designade som ett gammaldags fanzine (och lite svåra att läsa). Mer material kommer att finnas i själva fanzinet. För det kommer också, som ett slags komplement till bloggen men också publicerad här på bloggen. Jag hoppas också kunna skriva ut några ex och sälja på riktigt - i skivaffärer.
Jag har också planer på att göra en s.k. podd. Det vore ju kul. Tänk om det fanns tid till det!

Varje torsdag (utom den här) kommer en ny uppdatering här. Förhoppningsvis alltid med något att lyssna på knutet till posten. I dessa dagar finns det ju både bandcamp och Youtube etc. etc.
Det är några riktigt bra band på gång. Det kommer bli kul.

PS. Om du som läser detta spelade (eller känner någon som spelade) i ett bra band på 80-talet får ni gärna höra av er!

torsdag 7 september 2017

Mao

Mao bildades 1985 av fyra högstadieungdomar från Karlskrona. Under den senare hälften av 80-talet släppte de två utmärkta singlar.
Där den första, An Hour / Strange Girl från 1987 är kall, gotisk postpunk med hög internationell klass! Kalla gitarrer, bra produktion och två utmärkta låtar.


Love Train / Belladonna från 1988 är betydligt poppigare, men behåller ändå så pass mycket av det alternativa och kalla att musiken inte faller i andra-singeln-fällan.


Båda singlarna finns, som synes, på Bandcamp och enligt bandet kommer det att hända mycket mer inom kort på den sidan. https://maomusic4.bandcamp.com/

Under tiden vi väntar på fler livstecken har vi gjort en intervju med Johan Peterson (Trummor) och Martin Elmberg (Bas) om deras tid i Mao. Varför bandet hette som det hette, varför det inte blev mer än två singlar och liknande frågor. Tack Johan och Martin!



torsdag 31 augusti 2017

Kabinett Död

Mitt första möte med Kabinett Död skedde genom min dåvarande flickvän. Hon hade föräldrar som hade varit med när det begav sig i skånes punkscen och hade därför växt upp med den skånska nya vågen. Hon talade ofta om låten I en tysk bar, som hon hade hört på någon kassett. Vi följde båda Venants hemsida och här började egentligen mitt seriösa samlarintresse. Från att ha samlat på serietidningar (superhjältar) äntrade jag nu vuxenvärlden genom tjej och lite mer seriösa intressen. Det blev viktigt att se rätt ut, lyssna på rätt musik. Ändå var det hopplöst ute. -Har du hört Kabinett Död? Umeå 2003 svarade alltid nej. Man kallade mig kuf!
Men är det Kabinett Död som gjort I en tysk bar? Nej, det är det ju inte! Länge gick hon och jag i den illusionen. En födelsedag, eller julafton, lyckades jag, med mina nygamla kufkunskaper, att leta rätt på ett ex av Eldbegängelse. Den innehöll enligt hörsägen det enda inspelade materialet med Kabinett Död. Tror jag fick ge 300 för den. Hon blev glad, men ingen I en tysk bar. Den måste vart på nån annan kassett enades vi om, kanske i vetskapen om att mysteriet aldrig skulle få nån förklaring.
Sen gick tiden. Jag spelade naturligtvis av hela Eldbegängelse och dansade till Kathiztan. Det är hett i Kathiztan! SKRÄCKPULSERANDE hett! Att någon kunde skriva ett sånt ord: skräckpulserande. Eller varför inte KRAMPVANSINNESSORG! Det är helt otroligt. Och sedan sjunga och spela det med en sådan inlevelse. Som om hela skapelsen skulle hänga på framförandet. Mer om känslan av musiken i recensionen av kommande skivan...
Jag fortsatte att digga Kabinett Död. Jag gjorde slut med tjejen men fortsatte med kuferiet. Jag skaffade mig ett eget ex av Eldbegängelse (från Tyskland för 10 euro!). Till slut la Venant ut mysteriets lösning på sin Veckans MP3: det var ju Blago Bung som gjorde I en tysk bar, inte Kabinett Död. Jag antar att hon lyssnat på en av 33-45's kassetter och förväxlat artisterna...

14 år senare ges det nu ut en skiva med Kabinett Död. Jag är mållös. Tur då att jag haft en del kontakt med Lars Magnar Enoksen på sista tiden. Han har haft den oerhörda vänligheten att svara på en del frågor jag samlat på mig genom åren. Från det kommande fanzinet (SPT) presenterar jag nu 4 sidor om Kabinett Död. Ett mytiskt band med all rätt. Bandet som vägrade att göra skivor för att musiken skulle upplevas live. Bandet som har låttitlar som Din slav, Kein Gott, Döden i rymden, Skrik genom mörker, Arbeit Macht Frei. Bandet som är lika aktuella idag som de kommer vara om 80 år.


För alla er som inte hört bandet än, kan jag varmt rekommendera att låta denna uttryckta mänsklighet omfamna er. Bäst görs detta genom att närma er denna länk: https://peteroutrecords.bandcamp.com/album/kathiztan
Jag har redan beställt skivan. Gör dig själv en tjänst och gör det du med!

tisdag 29 augusti 2017

Fortsättning Följer

God dag.

Ursäkta avbrottet. Sändningarna återupptas inom kort.

Se också upp för det omdiskuterade fanzinet.

söndag 1 februari 2009

Vacum - Rädd För Tystnaden LP 1980

"In 1977 Stephan Segermark and Mats Hammerman became classmates in the first year of high school. The had been childhood friends and found each other at once. The dinosaurs and Airfix models in scale 1:72 was now replaced by music by bands like The Saints, Wire and Sham 69. It did not take long before they started talking about forming a band. In 1978 the formed The Blank Generation which tried to rehearse three times but the drummer never showed up as he was more interested in driving his moped. The only thing they ever did was a badge.

Then they heard or a female drummer, which Nicke Hasselberg had played with in his first punk band, and Stephan and Mats called her at once.

The first rehearsal with Cathrine Fandén was on the 14th of January 1979 and it worked at once. Then they convinced Stephans neighbour Lars Holma to join on bass and on the 23rd of March they had their first concert under the name of Smudge with a repertoire of Three girl rumba (Wire), No heart (The Vibrators), Louie Louie (the Stooges version), Last Orders (The Fall), Sunday Morning Nightmare (Sham 69) and six self penned songs. On the next gig all the covers were gone and the band changed name to Vacum. On the 12th of August the band went to Gävle and during a few hours recorded and mixed six songs for their own Ep and also the track Svartvitt for The Sundsvall Punk Ep. Soon after that Cathrine moved to London to be au pair but Stephan and Mats did not give up and instead convinced another childhood friend Anders Olsson to join in on bass and also found drummer Sank Sankqvist who just got kicked out of Pizzoar.

Just 3 weeks after forming this new entity, the band had their first concert and after that things moved rapidly. The Maskerad single was recorded and made it to single of the week in Expressen (the most important music pages at the time) and when Cathrine came back from London she joined in on vocals since the drum chair was occupied.

The first album was recorded in spring 1980 and during the recording they discovered that Cathrine also could play the piano, and had real talent for it, so soon after the release of the first album a synth was bought and Vacum had found its form. Most of the material was based on ideas of Cathrine that all the others contributed too. The first album opened a lot of doors and the band started touring a lot and the second album was recorded in MNWs studio in Vaxholm. They pride themselves of writing a lot of material which resulted in about 150 songs. The aim was to have a new song on each local gig which resulted in long long rehearsals and to top that a lot of gigs which started to wear the band down.

After the recordings of the second album Den Sista Vintern, Cathrine and Sank left the band and was replaced with Magnus Lindh (who been assisting engineer during the recordings of Den Sista Vintern and had played in Rasta Hunden) on vocals and keyboards and Patrik Högl on drums. Cathrine formed synthpioneers Dockhuset and Sank went to USA to become a drummer for Richard Lloyd and later became a well known producer producing Thåström, Killing Joke and Paradise Lost among others.

The new version of Vacum had a period of long synth based songs which gradually changed to shorter and much more snappy songs and the single Dagar i Morgon was that version of the band at its best. Magnus background as an actor also added to the band resulting in better live shows. The band toured a lot and the third album Flugor och Rosor was recorded at extreme speed.

After the recordings of the third album Stephan moved to Stockholm and Magnus to Karlstad and after a while even Patrik moved to Stockholm and the band that used to rehearse for days suddenly had a problem to get together. The last recording to the compilation album En samling Rock från Sundsvall 1985 shows a band that had lost direction and focus. When a tour was booked in April 1985 Anders suddenly said no. He refused to go on tour unrehearsed and the tour was cancelled. Vacum made their last gig in June 1985. One of their best gigs ever.

The band has been resurrected twice. Both for rock club Pipeline jubilees. 1993 the 1984 version of the band played and in 1998 the original version played. The year after they also recorded one song "Scream" for Massproduktions 20 years jubilee -CD - Were only in it for the Money. "

Information taken from their excellent myspace page. this first record of theirs is a bit too stumbling-punk to be of real interest, but theres some excellent ideas floating around through the whole album and the lyrics is right on the spot sometimes. the only real flaw i can think of is mats hammermans vocals, which isnt very good. but considering this is a real punk record and that it was their first, all in all its an intriguing album well worth a listen or five.
LEGALISERA DÖDEN