torsdag 9 november 2017

Påskharen

Från det mörkaste Lund kom en märklig skiva i mitten av 80-talet. Med det, för genren, mycket udda namnet Påskharen kom ett udda band med en singel som tog ut de flesta svängar. Allt rymdes: depprock, fusionjazz, österländsk folkmusik och texter om hyckleriet i att hylla en ond människa bara för att denne är död. Bandet bestod av Anders Palmqvist och Lars-Olof 'Lulle' Ivarsson och båda kan nu berätta lite om Påskharens existens:

Lars-Olof Ivarsson: 1980 började jag spela i band i Hässleholm. Det första jag var med i hette Maskinerna. Samtidigt spelade Anders Palmqvist och Stig Berthelsen i Marble Index. Bandet utvecklades sen till det som kom att kallas Die Zuckerfabrik och jag kom med kring hösten 1981. Vi hade både psykedeliska influenser som Jefferson Airplane och Pink Floyd men lyssnade också på den samtida New wave-musiken. TT-Reuter betydde väldigt mycket. Vi kunde spela långa malande låtar.

Anders Palmqvist: Påskharen bildades ur skärvorna av Die Zuckerfabrik som splittrades 1984. Sångaren Stig Berthelsen snöade in på stämsång och americana, medans Lulle och jag ville bejaka avantgarde och bångstyrighet i musiken. Han gick sin väg, vi gick vår.

Vi hade ett par konstellationer igång i Hässleholm innan det blev just die Zuckerfabrik, men på sätt och vis var det mitt första riktiga band…

Die Zuckerfabrik uppstod ur Hässleholms punk / new wave-scen.  1981 spelade jag, Lulle och Stig Berthelsen tillsammans med en tidig variant av trummaskin. Vi existerade som resultat av några tidigare kraschade bandkonstellationer, hade en del låtar men aldrig spelningar.

1982 gjorde jag vapenfri tjänst på annan ort. Då plockade dom andra in Tina Quartey som vikarie på keyboard. Med på köpet kom hennes pojkvän Niklas Hedin på riktiga trummor. Dessa två kom från annat håll än punksvängen, nämligen folkmusik / jazz.

När jag kom tillbaka ett år senare hade trumpositionen bytts ut mot Sven Andersson, också från den lokala punk / new wave-scenen.

1983 flyttade jag och Stig till Lund, vår replokal flyttades dit och snart även Lulle. Och så höll vi på till splittringen 1984 när jag och Lulle blev Påskharen och Stig gick åt sitt håll.
Musikaliskt plockade vi bland olika individuella influenser. TT-Reuter, Underjordiska Lyxorkestern, Garbochock från lokala scenen och olika varianter av new wave, 60-talspsykedelia osv.

Lulle: Sommaren 1984 flyttade jag till Lund. Efter ett tag sprack Zuckerfabrik men jag och Anders fortsatte att göra låtar med hjälp av en trummaskin. Venants senaste projekt, Underjordiska Lyxorkestern och speciellt den första MPn, inspirerade oss väldigt mycket. Vi ville båda ha in mer postpunk i vårt sound.

Anders: En del av Henrik Venants och Stry Terraries musicerande i området färgade såklart av sig även på oss. Annars inspirerades jag för egen del, tidstypiskt, av - Joy Divison, New Order, Echo & the Bunnymen, Teardrop Explodes osv. Och 60-talspsykedelia. Lägg därtill vår bångstyriga sida med österländsk och annan folkmusik, vals, pisstaking på jazzrock mm.
Och så alla begränsningar vad gäller spelteknik och avsaknad av riktig trummis som också formade ”vårt sound”.

Vi flyttade ju från Hässleholm till en ”scen” i Lund som vi själva influerades av. Sen var det ju andra tider med annan zeitgeist - hot om kärnvapenkrig och jordens undergång. Kalla kriget, öst och väst. Vi kände nog att vi ingick i någon slags tradition, samtidigt som vi revolterade mot allt och alla…

Jag har alltid fascinerats av den österländska tonskalan och har rest en hel del till Marocko, Egypten, Turkiet, Indien osv. och köpt musikkassetter på gatan innan dom moderna tider vi lever i nu där allting är tillgängligt via internet.

Vi kände en viss samhörighet med scenen i lund, men mycket av vår identitet var att särskilja oss från andra… Vi kom ju båda från punksvängen, men alla uppror skaffar ju sig förr eller senare sina egna normer, som man då vill göra uppror mot…

Lulle: På de tidiga spelningarna vi gjorde använde vi inspelade band för bas och trummor.
Vi gjorde kring 12 spelningar. I Lund, Malmö, Halmstad och en på Ultrahuset i Stockholm. Den största spelningen var nog som förband till Sonic Youth i Malmö på Stadt Hamburg. De hade precis släppt "Bad Moon Rising", men var inte speciellt populära just då. Det var främst i efterhand som det var häftigt att tänka på.

 Utanför Delphi-pizzerian juni 1986. Lulle, Anders och Vera Svenda.

Anders: Vi fick studiotid som gage för en spelning i Landskrona och bestämde väl oss redan på förhand att ge ut resultatet som en singel, på egen hand om ingen annan ville. Baskermannen var en legend uppe på Norra Fäladen i Lund där vi bodde, ett gammalt original som alltid hade basker, pratade med sig själv och gjorde en massa lustiga udda saker.
Så vi döpte vårt bolag efter honom, Fox kommer jag inte ihåg hur det åkte med på båten…

Lulle: Baskermannen var ett gammalt orginal som åkte runt med buss i norra fäladen i Lund och skrek åt folk. Fox hette egentligen Räven och var en alkis som gick runt på kryckor i Lund. Så fick vårt skivbolag heta Beretman & Fox. Om du tittar på symbolen på singeln så är det två kryckor och en basker. Sån var vår humor.

Vi lyckades nog sälja kanske 100-150 ex av singeln. Jag tror Anders slängde en hel del av dem sedan. Vi annonserade i Schlager och Slitz. Slitz recenserade oss också och de tyckte vi var lite udda. Många tyckte vi var underliga!
På den tiden tänkte jag att det skulle vara roligt om någon hittade singeln om 10-15 år och gillade den.

Anders: Vi fick några positiva recensioner, av idag etablerade journalister. Men det var väl det hela, inga radiospelningar.
Jag var väl sådär nöjd med resultatet. Studioovana, tidspress, utelämnade till andras kunnande osv.
Låtarna var dom som kändes mest aktuella och signifikativa just då.

Lulle: Vi hade ett drag av att göra narr med artister som spelade fusion. Vi tänkte på de som repade i 5 år och sen gjorde en spelning för att sedan åka tillbaka till replokalen och repa i fem år till. Så vi hade med lite såna drag i vår musik, som ett skämt.

Påskharen spelade in mycket. Vi hade en portastudio som vi experimenterade med. När vi spelade in materialet till singeln hann vi spela med in en låt till, som inte kom med på singeln av utrymmesskäl.
Vi spelade också in en video med Påskharen. Det var en kompis som hade tillgång till kamerautrustning så vi passade på.

Jag tycker det mesta av Påskharens låtar är bra, men jag kan känna att vissa låtar höll på för länge.
Jag hoppade av hösten 1986. Anders fortsatte med Påskharen och flyttade så småningom till Stockholm.

Anders: Inte mycket hände efter singeln, vi skaffade en basist, Vera Svenda, och efter ytterligare ett tag splittrades vi. Jag flyttade till Stockholm och fortsatte med musik med hjälp av sequencers, samplers och datorer som var på gång då.

Jag fortsatte på egen hand under namnet Easterbunny. Ett tag med en annan gitarrist och lite livespelningar, men därefter bara studiobaserat. På 90-talet drabbades jag av den elektroniska dansmusiken, vilken jag pysslar med fortfarande idag under namnet Sarolta Monspart. Det har blivit en del skivsläpp och på senare tid ljudfilssläpp på tyska och israeliska bolag, dj-set på olika håll i världen, arrangerande av en del egna psykedeliska dansfester och jag har en festivalspelning i Portugal på gång i nästa vecka.
Ett helt annat ballgame idag där man numera kan producera färdig, utgivningsbar musik på egna datorn, helt oberoende av externa aktörer…

Lulle: Ett tag spelade jag i Politbyrån. De fanns innan jag kom med och gjorde en hel del fyndiga grejer. Vi släppte en kassett där vi drev en hel del med Sovjet.

Sedan gick jag med i That Barnes Woman. Namnet kommer från en fras från Dallas. Han, J.R., brukade säga det. Vi släppte en skiva på Heartwork, men också en kassett innan, som är mycket bättre. Det tog så lång tid för skivan att komma ut. Vi hade spelat in den redan 1988. Venant var inne på ny teknik under den perioden, så den lät kanske inte direkt som vi ville att den skulle göra.

Jag gick med i bandet för jag ville göra något rakare än Påskharen. TBW var inspirerade av Monochrome Set, Go-Betweens, Feelies, Church och såna band. Det var tänkt att vi skulle spela förband till Go-Betweens en gång. Lilla Bommen skulle spela in hela konserten dessutom. Men trummisen i Go-Betweens ändrade sig i sista stund, så vi fick inte vara förband. Det var surt och Lars Aldman tyckte också det var synd. Vi låg på spränglistan ett tag. Men Aldman gillade aldrig Påskharen. Vi bombarderade honom med kassetter, men han svarade alltid att Lilla Bommen spelade rock, inte konstmusik!

Jag spelade med TBW fram till 1990, sen kom jag med i Babies till 1991. Sedan dess har jag spelat i en rad småband. Sedan 2006 spelar jag med Problem! Jag har känt Stefan länge och efter att hela orginalbandet återförenats, men basisten slutat, frågade de mig om jag ville vara med.
Dessutom har jag bandet Fosie Industriby. Jag har spelat med dem sedan 2002 och vi har släppt en singel och tre EP.

Tack vare Lulle, som varit behjälplig med att öppna sina arkiv, kan vi här presentera en hel del inspelningar med Påskharen. Både den försvunna låten som spelades in i studion i Landskrona, men också portainspelningar och liveupptagningar.
The Collected Works of Påskharen kan hämtas HÄR

tisdag 7 november 2017

Joe And The Boys From Above


Bandbild från Ettnollett Nr 14 1991
Halmstads musikliv var mer än bara Gyllene Tider. I slutet av 80-talet fanns två intressanta band som representerade två skolor inom gothrocken. Dels fanns Sect-Or Three, med sin vanvettiga Birthday Party-inspirerade heroinmusik, och sedan fanns Joe & The Boys From Above, som lånade attityd och estetik från Sisters of Mercy. Under bandets livstid släpptes ingenting, men 1993 kom en samlingskassett med demos och 2014 släpptes en singel med två låtar på eget bolag. Vi har talat med 3 av medlemmarna för att få historien bakom namnet, singeln och bandet:

Joakim Knutsson: Jag och Micke Pettersson träffades i London 1987. Vi insåg att vi hade ganska många gemensamma musikaliska favoriter. Vi hade båda två, med den tidens mått mätt, ganska bred musiksmak dessutom. Båda var trötta på att lira metal vilket vi hade gjort på olika håll i några år. När jag flyttade från Gislaved till Halmstad sensommaren 1988 dröjde det inte många dagar innan Pettersson och Micke Persson (förvirrande med namnen jag vet och värre kommer det bli) ringde på min dörr och frågade om vi skulle starta ett band som spelade goth rätt och slätt. Jag svarade ja.
Micke Persson var med en kort period kommer inte exakt ihåg hur länge. Han hade svårt att få till det med repningar och så och eftersom ingen av oss (förutom möjligvis han) var överskickliga på instrumenten vi lirade blev det svårt om vi inte repade frekvent. Vi höll på ett tag och gjorde en spelning med bara mig på gitarr. Den finns filmad.

Mikael Pettersson: Jag kände Johan sen tidigare, och spelade ihop med Micke i ett annat band. Enda ändringen i line-upen var att Micke ersattes av en annan gitarrist som också hette Micke.

Joakim: Persson ersattes senare av Nilsson och här har vi anledningen till militärtilltalet med efternamn, han heter nämligen också Mikael så alla de tre fick bli tilltalade med efternamn.

Johan Wiberg: Från början hade vi en kille som heter Mikael Persson på kompgitarr, men han lämnade över gitarren av personliga skäl till Michael Nilsson som jag hade spelat med tidigare i Picture In Delight.

Joakim: Sedan hade vi ju sist men inte minst Johan på sång. Jag hade aldrig träffat honom innan men när Persson och Pettersson kom och snackade med mig om att bilda band hade de honom som ett ess i rockärmen. Det kanske låter konstigt nu men folk som kunde och ville sjunga på det viset fanns knappt då. Johan hade en mystisk aura omkring sig det skall jag erkänna. Han kom från en annan musikkrets än vi. Vi var omgivna av hårdrockare och punkare han var från en annan dimension.


 Johan på scen under spelningen på Metropol 

Johan: Slutet av 1988 började resan med att jag provsjöng för ett band som letade efter en sångare helt enkelt. Jag var grön och hade inte så mycket erfarenhet och i början sjöng jag låtar med Sisters of mercy eftersom något eget material inte var klart ännu. Men de gillade min mörka röst och jag fick jobbet!

Joakim: Vi gillade tung okommersiell musik i allmänhet, Sisters of Mercy, The Mission, tidiga The Cult och tidiga Nephilim i synnerhet. Men vi hade extremt bred musiksmak. Vi var och är t.ex. helt insnöade på Sparks som är allt annat än det jag just beskrivit. Jag vill tillägga här att till skillnad från vad man kan tro idag var det inte vanligt att metalheads diggade Sisters och dylikt då. Det kom flera år senare. När de var som sämst helt enkelt.

Pettersson: Influenserna varierade väldigt mycket från de olika medlemmarna, men den gemensamma nämnaren hamnade i gotisk rock.

Johan: Motorhead, Black Sabbath, Sisters Of Mercy, Bauhaus och Kiss.

Vid den tidpunkten lyssnade jag mycket på Fields of the nephilim och tyckte att det var ett coolt namn. Jag satt och filade ett tag innan jag kom på att kalla mig själv för Joe och de övriga i bandet såg jag som en förvriden version av änglar från ovan. Detta blev så småningom bandnamnet.

Joakim: Det var Johans idé med namnet. Det var som en tvärtom-grej på bandnamnet Dr Evil and the boys from Below. Johan hade koll på industriscenen.

Pettersson: Det lät bra helt enkelt.

Joakim: Scenen i Halmstad var ganska bra om än med en rådande jantelag. Vi hade högre ambitioner än att bara lira som tidsfördriv. Ja, det fanns ju lite fritidsgårdar mm att lira på och det närmaste skivbolag vi kom var väl när Marko Runnö skulle starta bolag. Jag tycker att det fanns många bra band som aldrig kom någonstans.

Johan: Vi var det enda bandet i Halmstad som spelade goth/postpunk. För det mesta var det hårdrock, punk, synt eller pop som de övriga Halmstadbanden spelade.

Vi gjorde vår första spelning i Gislaved och den var väl halvlyckad men mottogs väl av publiken som faktiskt verkade nöjda med oss. Det andra framträdandet var i Halmstad på ett ställe som heter Metropol och där gick det mycket bättre och kändes mer stabilt från vår sida. Vi hade en spelning på gång på Marquee Club i London men den ställdes in av någon anledning.


Bilder från spelningen på Metropol

Skivbolaget Fateful Release är vårat eget och har uppkommit i samband med att vi släppte singeln Angel Dust. Det fanns lite olika band med kompisar som alltid var roliga att lyssna på och se live, Dead Flowers och Sector Three bland annat.

Pettersson:  Det har alltid varit ett aktivt musikliv i Halmstad, men det fanns inte många band  som spelade den musiken vi spelade. De vanliga bonnrockarna fattade aldrig vad vi höll på med. Det fanns ett antal spelställen att spela på, men inga skivbolag.
Det fanns mycket bra musik i Sverige då! Nästan allt på Radium gillade vi, och sen kom All That Jazz.

Joakim: Nja jag vet fan inte. Tror många fegade lite och inte ville hamna i något Sisters-fack därför blev det varken hackat eller malet med banden. Jag gillade ju Stillborn, Blue for two, In the Collonades, All Steel Coaches mm men jag skulle inte säga att man hade någon gemenskap med dem på det personliga planet.
Det här är ju strax före svensk Death Metal blev uppmärksammad. Vissa från den scenen var nog mer intresserade av typ det vi höll på med än vad band som spelade liknande musik var. Men det märkte man inte riktigt av förrän vi hade slutat.

Johan: Det blev bara 2 spelningar live men vi var sugna på fler givetvis, men det blev aldrig av innan jag lämnade bandet. Konserten på Metropol var bra. Jag hade en levande orm i min hand medans jag sjöng, kolla bilderna.

 Joakim: Ja det e ju 96 kronor historien då, haha! När vi skulle spela på ett ställe i Falkenberg som på något vis var finansierat av typ pengar från kommunen eller ABF el dyl så fick vi bara bensinpengar. Jag kommer ihåg att den exakta summan vi fick var 96:-. Jag skulle säga att det mellan tummen och pekfingret är 48km mellan Halmstad och Falkenberg och bensinpengarna blev kort och gott 96kr, dvs 10 spänn milen. Vi brukade skoja om det att fan kunde de inte ge oss en hundring så att vi fick en spänn var men det gick tydligen inte. Byråkrati är jävligt underhållande ibland! Sedan drack vi en hel låda Blue Nun på tre pers när vi lirade i Anderstorp det tycker jag är rätt imponerande än idag.
Vi spelade in ganska mycket. I nuläget ligger det väl åtta låtar på Spotify. Men det finns mer material och andra versioner på vissa låtar. Pettersson hittade originalband som vi mixat om och så. Låten High Gate t ex släppt vi aldrig tidigare den är fan skitbra.

Pettersson: Vi spelade in material för en singel och tolvtummare, men vi splittrades innan vi hann ge ut dem.

Joakim: Jag tror det var ekonomin som gjorde att de aldrig släpptes. Det blir problematiskt i ett band om inte alla är med och pyntar. Jag menar på den nivån är det bara utgifter.

Pettersson: Vi fick en del uppmärksamhet i media, mest i alternativ musik tidningar och i den lokala tidningen i Halmstad.

Johan: Ett reportage i den lokala tidningen Hallandsposten men vi finns även i ett rocklexikon och vi är kultförklarade som band.

Joakim: Vi blev både hyllade och sågade. Sound Affects starke man sågade oss rejält. Det är underhållande än idag.
Jag vet inte vad vi kallade vår musik. Goth? Vi använde termen doom extremt mycket när vi diskuterade låtar. Sedan är ju jag fullt medveten om att det inte är doom i Candlemass-bemärkelsen.

Pettersson: Tung Rock`n´Roll.

Johan: Dark Goth men egentligen så var det mer en mix av hårdrock, synt och goth/postpunk.

Joakim: Så som jag minns det var det trots allt en drös som tyckte vi var lite coola. Vi stack faktiskt ut lite det måste jag säga.

Pettersson: Vi gjorde som sagt inte så många gig, men publiken gillade vad de såg.

Johan: Vi hade många fans och nya tillkommer tydligen också!
Sent på vintern 1989 knakade det lite i fogarna och 1990 hade jag lämnat bandet för att jag tröttnade på att låtmaterialet hade förändrats till det sämre enligt mig. Min favoritlåt är fortfarande "Pirates" som för mig är Joe and the boys from above.

Pettersson: Johan tröttnade på bandet så vi splittrades 1990.

Joakim: Vi splittrades 91 eller möjligen tidigt 92. Nu ska jag vara helt ärlig: Johans mystiska aura blev för mystisk för mig och Pettersson tror jag. Han kom inte på rep mm. Med det sagt så är det no hard feelings numera.

Pettersson: Jag och Jocke bildade bandet Joyful Deadbeat ihop med en annan sångare.

Joakim: Jag och Pettersson körde Joyful Deadbeat ett tag. Efter det har jag spelat i diverse band bland annat Rise and Shine sedan 1993. Vi håller fortfarande på, det är ju mer retrorock/doom men det finns lite av mitt gothlirande på gura även där. Även fast det kanske bara är jag som tänker på det, haha!

Johan: Jag har idag ett band som heter Angel Of Dust och som är en blandning av olika genrer, mycket inspirerat av både synt, industri och black metal fast mest melodimässigt och inte så aggresivt än.

Pettersson: Jag och Jocke fick kontakt igen efter drygt 20 år, och då tycket vi att vi kunde ge ut materialet när det ändå fanns inspelat. Vi hade kvar en massa originaltejper med bl a outgivet material. Vi gav ut Angel Dust på vinylsingel, och har även gett ut 3 singlar till på Spotify.

Joakim: Även här är väl svaret att när ”the lost tapes” kom fram tyckte vi det var kul att ge ut något. För mig personligen hade det varit B om inte något fanns på vinyl så jag pushade det lite. Tanken var ju att det skulle komma fler singlar även fysiskt men det har delvis med ekonomi att göra. Det har funnits intressenter att ge ut låtar men inget har blivit av. Du måste beakta att vi är lata också.

Johan: Idén om att ge ut material har alltid funnits med i bilden, varför det dröjde så länge var väl mest att det glömdes bort och att pengarna inte fanns till för det.
Efter första singeln som var lite svårsåld och pengarna inte riktigt strömmade in som vi hade tänkt, så har vi lagt det på hyllan tillsvidare i alla fall.
Den har inte spelats i radio vad jag vet, men det finns en och annan butik som har ett par exemplar för försäljning.

Joakim: Nja, singeln kanske inte har fått så mycket uppmärksamhet i ”media”, däremot har mörkermusikpersonligheter som Rob Coffinshaker och Jonka från Tribulation hyllat den. Men det kanske mest är för att de är rädda för att åka på stryk om de inte säger väl valda ord till mig jag vet inte haha!

Johan: Det var en väldigt rolig och givande tid för mig, som fick mig att våga ta steget fullt ut och ställa mig på en scen inför publik. Tiden i studion där vi har spelat in allt material utom det som spelades in 2016 var en rolig och bra erfarenhet som jag har kunnat ta med mig idag. Bandet var en tid med vänner som har gjort mig till den artist jag är idag helt enkelt.

Pettersson: Jag tycker musiken håller fortfarande, ligger rätt i tiden, och låter förvånansvärt tidlöst.

Joakim: Jag blev faktiskt förvånad över hur bra det håller. Numera dräller det av band som låter lite åt det där hållet men fan vet om de är bättre. Vi va ju 19-20 bast när vi drog igång det där och tycker vi fick till det jävligt bra. Vi var helt hämningslösa och försökte inte dölja våra stora gotrocksinfluenser. Det tror jag gör att det står sig. Jag menar att jag satt och vred och vände på nåt Mission-riff 88 är ju ingen som bryr sig om idag. Jag är stolt och jag är sugen på att göra musik av det här slaget igen. Jag har ju aldrig slutat riktigt men det krävs rätt folk att spela med. Att få ihop ett sådant gäng som Joe… 88 i Halmstad, det är fan otroligt alltså. Jag menar om jag skulle få ihop något liknande idag så skulle jag behöva plocka folk från åtminstone hela södra Sverige.


På spotify finns det en hel del outgivet med Joe och hans pojkar, bland annat den singel de släppte 2014. Om någon vill köpa nämnda singel går det utmärkt att kontakta Joakim genom mailadressen jockeno1 snabel-a hotmail punkt com.


lördag 4 november 2017

Dockhuset

Affisch inför spelning på Pipeline 1984
Sundsvall var en intressant stad under 1980-talet. I kretsen kring skivbolaget Massproduktion uppstod ett stort antal band, varav några fick ordentliga framgångar i Sverige. Vacum var ett av dessa band. Under Vacums första tid spelade en viss Cathrine Fandén trummor och senare synth. När hon slutade i bandet startade hon ett band som kom att bli långlivat - Dockhuset. De släppte en kassett, en tolvtums-ep samt medverkade på en samlingsskiva. Precis som Cathrines experiment Krank rörde det sig om en mörk syntbaserad musik. Dockhuset slutade att ge ifrån sig ljud i slutet av 80-talet men släppte ifrån sig en nyinspelad låt bara för några månader sen och är dessutom på gång med ännu en inom kort. Vi talade lite med Cathrine för att få reda på mer om Dockhuset:

När jag var barn ville jag alltid spela på föräldrarnas vänners pianon och orglar, för det verkade så lätt att knåpa ihop melodier då dom tyckte jag. Vi hade inget instrument där jag växte upp, det var dyrt och mina föräldrar hade inte råd med såna instrument på 70-talet. Något piano fick jag aldrig. Däremot kom det att bli att jag jobbade ihop till ett eget trumset och blev trummis istället. Det var ett rödglittrigt gammalt fint Ludvig med riktiga djurskinn. Det var ju så på gamla trummor. På en Finlandsfärja över till Wasa när jag var 8 år så blev jag helt fascinerad över bandets trummis och trumspelet. Sedan den resan vill jag bli trummis. Jag började med att köpa trumpinnar som jag satt på min säng med kuddar utplacerade där pukor, virvel och cymbaler står. Sen satt jag och tränade till musik från stereon dagligen. När jag var 14 köpte jag mitt första trumset, och hade då tränat så länge på kuddar att när jag satt upp trummorna kunde spela direkt.

Cathrine under punkfestivalen i GA-Skolan 1979 (från www.punksvall.se)

Sundsvalls punkmiljö var ju unik! Så många band som fanns då fanns nog inte i någon stad i Sverige på den tiden. Det var i den perioden livet började, som det brukar göra när man slutar grundskolan. Det var en bra sammanhållning och det blev ett självklart val att bli punkare. Det var en pusselbit som kom på plats. Hela ideologin med punken - det att alla kunde starta band, oavsett om man kunde spela instrument eller inte, och det att man får vara den man är och se ut som man har lust med. Jag började spela i Vacum 1979 efter att ha fått kontakt med Mats Hammerman. Han blev tipsad av en gemensam vän till oss att jag spelade trummor. Mats kontaktade mig och vi träffades i vår kamrats källare där vi började spela. 

Cathrine sjunger med Vacum på Torkhold 1980 (från www.punksvall.se)

Den första LP:n spelades in i Proffsljuds musikstudio i Sundsvall. Vi hade tidigare spelat in singel och en samlings-Ep, så det var ju inte helt nytt. Det var en rolig tid men också jobbig då det var ansträngande och man fick ta om hela låtarna varje gång det blev fel, och då kunde man ju bli lite nervös att man skulle göra fel igen. Med dagens teknisk är det ju bara att klippa och klistra, så var det inte då.vAllt spelades in på rullband. Distributionen var det mest Mats Hammerman som skötte. Han packade skivor, satte porto och skickade till folk som beställt skivan. Det var också vanligt att man hade med sig skivor på konserter och sålde där, och på stan där man sålde till kompisar.

Efter första LP:n spelade vi mest i Sundsvall. Efterhand så blev det fler och fler spelningar utanför stan. I Härnösand, Gävle och Stockholm mm. Någon turné blev det inte direkt efter just första Lp:n.

Det fanns ju många fanzines på den tiden, samt musiktidningen "Schlager" - som vi var med i och fick mycket publicitet av. Vi fick också stor uppmärksamhet när vi var med i tv-programmet ’’Midvinterrock’’ där vi spelade en låt. Utbudet av tv-kanaler var ju inte så stort på den tiden. Det fanns ju inget internet då heller.

Jag tycker fortfarande väldigt mycket om ’’Sista Vintern’’ och låten Kyssa Döden. Skivan är ju väldigt synth-baserad och jag fick ta mycket plats med min fina Roland Juno-6 och det var ju det jag gillade mest, att göra syntmusik. Vi hade fått ett kulturbidrag och valde att spela in skivan på MNV i Waxholm, och bodde där samtidigt som vi spelade in skivan. Vi var ganska rutinerade och kunde ju varandra bra. Vi hade varit ute och spelat en hel del och var samspelta. Vad jag minns så var vi nöjda med resultatet. Det blev nog bättre än vi hade tänkt oss vill jag minnas. Det var en knepig tid eftersom stora förändringar låg framför oss. Vi i började dra åt olika håll musikaliskt och trummisen Ulf Sandqvist hade redan börjat spela med Die Stinct och hade redan lämnat bandet. Inspelningstiden var både rolig och spännande där på MNW, men samtidigt lite sorglig då vi visste att vi skulle komma att splittras. Vi hade spelat länge och ägnat hela fritiden åt bandet. Vi var ju som en familj.

Krank var mitt egna lilla synt-projekt. Jag satt hemma och komponerade musik för mig själv och fick chansen att spela in en av de låtar jag hade på samlings-Lp:n ’’Andra Bränder’’ som gavs ut 1981. Jag hade lånat en Roland trummaskin av Sundsvallsbandet ’’Fordringsfulla Gäster’’ och Mats Hammermans Moog Prodigy och min egen Roland String machine. Mer blev det aldrig med synth-projektet Krank. Vart de andra låtarna tog vägen vet jag inte. Förmodligen blev de kastade när Jag gjorde sig av med alla rullband och sålde min rullbandspelare i slutet av 80-talet. Det var ju lite synd kan jag tycka nu.

Kenneth & Cathrine 1983

Då jag tagit in synten så kände jag att jag ville komponera på egen hand och skriva renodlad syntmusik. Det var då jag startade DOCKHUSET. 





Livebilder från en spelning som förband till Ragnarök på Musikforum i Sundsvall 1983

Efter att ha tagit in syntar i Vacum så kände jag efter ett tag att jag hellre ville spela renodlad syntmusik.
Jag blev via en vän introducerad för Kenneth Cosimo som hade en studio i sin lägenhet, en massa syntar.. en hel maskinpark!! Vi bestämde oss för att starta ett band.

Dockhuset var i början bara jag och Kenneth Cosimo, sen förändrades konstellationerna några gånger. Björn Lindenbaum kom sen in på trummor, Ulrika Sandqvist spelade timbaler och koskälla och körade.
Nästa konstellation blev med Richard Smith på gitarr och Bo Sjöbom på synth och Björn Lindenbaum på trummor.

Dockhuset 1984. Cathrine Fandén, Björn Lindenbaum, Kenneth Cosimo, Ulrika Sandqvist och Kristina Gillström. Foto: Per Mattsson

De band som inspirerade mig i slutet av 70-talet och i början av 80-talet var ju det mesta inom post punken. Depprock- eller dark wave som det kallas idag.
Jag har alltid gillat ett brett spektra av musik, men de största av alla var: Patti Smith, Bowie, Siouxie & The Banshees, The Residents, Kraftwerk, Jean Michelle Jarre, Depeche Mode b.l.a.

Fish Circus spelade jag och Kenneth in på en rullbandspelare i en källare till en Hifi-butik i Sundsvall. I den lokalen repade vi och hade alla våra syntar, trummaskiner och övrig utrustning. Det var betongväggar överallt, och man fick ofta kraftiga elstötar på när man skulle sjunga, då det blev någon slags spänning mellan väggarna minns ja. Det var läskigt!

Omslaget till kassetten "Fish circus"

Kassett var vanliga på den tiden- och billiga. Vi fick en liten annons i rocktidningen Schlager som var knappt synlig, men  sålde ändå slut på alla kassetter vi tryckt upp inom några veckor!!
Vi blev omtalade i hela landet och fick även beställningar från Norge, det trots att vi inte gjort just så många spelningar.
Många hade hört talas om oss, men få hört oss. Så sa man.
Cathrine Fandén, Björn Lindenbaum, Bosse Sjöbom, Richard Smith.

Den mest oförglömliga spelning var nog den vi gjorde som förband till Dead Can Dance på Kolingsborg i Stockholm.
Konsertlokalen låg i det sorgligt nog just rivna gamla runda byggnaden i Slussen. Det norska industribaserade bandet Holy Toy spelade samma kväll och projicerade film på en insaltad kohud. När vi spelade var konsertlokalen var fullsatt!! Vi fick så bra respons och blev blev inapplåderade för ett extranummer- vilket var ovanligt. Förband brukade aldrig få göra extranummer. Det var stort!

1985 gjorde Dockhuset en miniturné. Vi var då ett fullstort band och spelade runtom i Sverige och även i Danmark. 

Live på Musikforum 1984

Inspelningen av Shadowplay gick väldigt bra, men jag saknade Kenneth Cosimo och hans egensinniga och skruvade gitarrspel som jag var väldigt förtjust i. Produktionen blev väldigt tung och bra, och blev i våras 2017 nymastrad och utgiven på Spotify, YouTube och Soundcloud.
Skivan fick ett väldigt bra mottagande och många bra recensioner. I samband med utgivningen upplöstes tyvärr Dockhuset då ett par av medlemmarna skulle börja plugga i Stockholm. Jag själv flyttade också till Stockholm 1986.
Jag tycker fortfarande lika mycket om plattan nu som då- när vi gav ut den!!

När det kommer till musiklivet I övrigt i Sundsvall så fanns det inte så mycket nya band under den tiden. Musiklivet i dog av lite just efter 1985. Det var i stort bara Krunch, Motorjoke, Gina Jacobi och välfriserade ungdomar i tighta trikåer.

Inspelning av låtarna till samlingsskivan En samling rock från Sundsvall

Jag har alltid spelat musik, men mest för mig själv hemma. I Stockholm spelade jag med ett industriband ett tag, skrev musik till någon enstaka konstinstallation åt vänner på Konstfack b.l.a.
Ett tag spelade jag trummor i popbandet Pampusch, samt körade på skivinspelningar med Kretsen, Shades Of Orange och Kjell Höglund i Atlatis studion där Vacums tidigare trummis Ulf Sandqvist jobbade som inspelningstekniker. 

På senare år har jag jobbat med olika musiker som behövt sång, dels över nätet, men också hoppat in och spelat live samt gjort en del jinglar och reklaminspelningar till tv.
Nuförtiden sjunger jag mest i kyrkor på begravningar och bröllop. Mest begravningar.

När det kommer till digitalt musikskapande så köpte jag en sampler Ensoniq EPS 1989 som jag lade undan när jag fick barn. Jag tog fram den 1992 igen och kopplade in den till en gammal Atari där jag hade Cubase. Det var då jag blev digital.

2005 började jag spela musik med Red Meccas Jan Strandqvist. Vi startade bandet Daughter och gjorde några livespelningar. Jag började då insjukna i kronisk trötthetssyndrom och fick sämre ork, och kunde inte längre repa och spela.

Jag har nyligen kommit igång så smått igen, och bestämt mig för att börja ge ut något av det jag skrivit. Jag har massor av musik som aldrig blivit klar. Sjukdomen sätter käppar i hjulet, men jag försöker så gott jag orkar att böra ge ut lite material, gammalt och nytt som Andreas Öhlén i Nevo Studios mixat åt mig.
Jag skriver hela tiden ny musik. Dockhuset med den nya låten Portia är det jag ensam som skrivit.
Dockhuset vill jag som inte släppa taget om. Det var ju mitt egna band som jag brann för på 80-talet, och gör fortfarande!!

Någon skiva vet jag inte om Dockhuset kommer att ge ut fysiskt, men Jag funderar på att ge ut en begränsad upplaga av Fish Circus på kassett någon gång till våren.

Jag gillar min 80-tals musik och har nog aldrig lämnat den helt, även om jag skriver olika genrer av musik nu.
Den musikgenren präglade mig starkt, så jag vill nog fortsätta med den.
Jag känner mig nöjd med mitt musikskapande -även om det går väldigt långsamt.

Dockhusets nya låt komplett med musikvideo! 

Dessutom finns nu Fish Circus och Shadowplay på spotify:



söndag 22 oktober 2017

Kabinett Död II

Under releasefesten för Kabinett Döds LP i Göteborg gjordes en intervju med gitarristen Lars Magnar Enoksen. Den ligger sedan idag uppe på youtube och kan beskådas här:

Enligt vissa rykten så är det också på gång en till platta med bandet! Denna gång med material från deras 80-talsperiod. Jag hittade en sen låt uppe på youtube:

torsdag 19 oktober 2017

Hemgraven

En gång för några år sedan såg jag ett band som gjorde ett starkt intryck på mig. De spelade tungt, mörkt och sjöng på svenska. De hette Hemgraven och jag köpte genast deras demo och lyssnade på den med konserten i minnet. Sedan dess har de släppt två vinylskivor och är nu på gång med deras första fullängdare. Inför den har jag talat lite med David, som sjunger och spelar synth, och Ola, som sjunger och spelar bas. De bjöd in mig till deras replokal i centrala Stockholm för att tala om nya skivan...

A - Vi kan börja med en självklar fråga: när bildades Hemgraven?
Ola – 2011, tror jag.
David – Många av oss flyttade hit 2010 och sen gick det nog ett tag. Det dröjde inte jättelänge innan bandet bildades.
Ola – Vi kände varandra sen innan. När vi träffades sa vi: ”Om någon kunde skaffa en replokal så borde vi starta ett band”.
David – En sån typisk sak man slängde ur sig.
Ola – Det var två saker som vi gick in för. Det var att göra postpunk och att ha texter på svenska.
David -  Vi fick tag på en replokal i Hammarby Sjöstad. Ett gammalt skyddsrum. På första repet skrev vi ”Överallt, ingenstans”. Den var i princip klar redan då. Om man jämför den första versionen med den som kom på skiva 3 år senare är de nästan identiska. Den gjordes där och då. Det var ett väldigt flow av låtar.
Ola – På rep nr 2 skrevs en annan låt som inte är släppt än. Vi hade ett rappt tempo.
David - Vi kände att det gick så bra. Det klaffade väldigt bra. Bra kombination av folk att spela med. Jag och Kim hade spelat i samma band. Du och Jonathan hade spelat i band.
A - Vad hade ni spelat för musik innan?
Ola – När vi var typ 16-17 spelade jag och Kim och Jonathan i ett band. New wave-covers och typ chip tunes. Väldigt puberalt. Inget vi är stolta över.
David – Jag minns er ju tydligt Ni hette Ful Bil, Glad Bil.
Ola – Det anspelade ju på Red Lorry Yellow Lorry. Vi tyckte det var kul. Vi spelade ganska mycket.
David – Jag var med i många olika band. Sjöng i ett melodiskt deathmetalband. Jag och Kim hade något postrockigt band också. Som Neurosis eller Cult of Luna typ. Tungt och episkt.
A - Var det i Sundsvall?
David - När man flyttade ner hit så försvann de gamla banden. Så därför blev det naturligt att börja om. Det kändes lite mer... Att det här var man en del av det från början. Alla hade samma ide från början. Det var inte som när man startade band på gymnasiet då alla vill spela olika saker.
I grunden hade vi lika syn på vad vi ville göra. Det nya materialet är lite mer spretigt men anslaget är samma.
Ola – Vissa av de nya låtarna känns som typiska Hemgravenlåtar. Men vi har också lugna låtar och attackiga låtar.
David – Några låtar känns rätt noisiga, nästan noiserockiga med feedback. Medans några låtar har en mer folkig känsla. Fiol, mandoliner, tolvsträngade gitarrer...
A - Kul med fioler!
David - När vi skrev den här låten så kände jag att vi behövde en fiol. Och så kände vi Sara Parkman som spelar fiol och som är oerhört bra. Hon släppte sin fullängdsdebut förra året som jag tyckte var jättebra. Hon behandlar ju ett tema som är landsbygd kontra staden och periferin. Hon är ju också så oerhört duktig på det musikaliska.
Ola - Hon är ju proffs.
David - Vi är glada amatörer men hon är ju utbildad. På kungliga musikhögskolan. Föreläser om musik. För henne var det ju lätt att jobba med oss i studion. Hon kände in och fixade allt direkt.
A - Apropå landsbygd kontra stad: Hemgraven är en gammal by? En gammal bruksort?
David - Det var en ort mellan Ånge och Sundsvall som låg i en dalgång. På 40-talet fylldes dalgången med vatten. Dränkte hela byn. Men det var ju ingen som bodde där då.
A - Har ni varit där?
David -  Absolut. Vi spelade in musikvideon till Saudade där.
Ola - Det är synd, för det finns ingen skylt där längre.
David - Det ligger ungefär vid Stödetrakten.
A - Hur kom det sig att ni valde det?
David - När vi börjat behövde vi ett namn. Jag höll på länge att fundera och en dag såg jag en äldre karta. På kartan i den trakten där vi kommer ifrån fanns det ett ställe som heter Hemgraven. Jag tänkte att det låter som ett bandnamn inte som en ort.
Ola - Norrländskt och deppigt!
David - Det var lite motsägelsefullt också. Hem och grav. Något som väcker reaktioner, får folk att fråga om det och det är bra för då blir de nyfikna.
A - Hur kom det sig att ni flyttade hit allihopa?
Ola - Ingen ville bo i Sundsvall längre.
A - Men det är ju en sån fin bro där numera!
Ola – Jo, men den fanns inte när vi bodde där. När vi gick ut gymnasiet så fanns det inga jobb. Man ville gå på konsert och göra andra saker än de man kunde göra i Sundsvall så alla flyttade därifrån ganska tidigt efter att vi tagit studenten.
David - Jag kommer från Torpshammar, så jag gick gymnasiet i Ånge. För mig var Sundsvall storstaden. Men sen blev det så: Alla jag kände flyttade. Jag jobbade som journalist och sökte en utbildning i stockholm och kom in. Jag tänkte att det skulle vara kul att gå på konserter.
Ola - För mig var det så. Jag brukade åka ned med tåg till Stockholm. Jag tänkte att: Wow man kan gå på konserter varje helg! Men nu går jag nästan aldrig på konserter.
David - När man får för stort utbud så bryr man sig inte längre. Jag tror jag blivit lat. Det är lite tråkigt. Jag flyttade egentligen inte för att jag ogillade Sundsvall.
Ola - Jag hatade Sundsvall. Hade ångest över att jag bodde där och blev väldigt glad när jag flyttat därifrån. Tänkte bara på alla jobbiga saker som hade hänt mig i Sundsvall.
David - Jag tror det beror väldigt mycket på var man spenderat de där jobbiga åren. För mig är Ånge en vedervärdig plats. Sundsvall har jag bara bott i när jag varit vuxen. Men hade jag pluggat i Sundsvall hade jag nog också hatat det.
A - Man ska väl dessutom göra uppror mot sin uppväxt. Man vill vidare i livet. Men du börjar känna dig vän med Sundsvall igen?
Ola – Ja, jag har skaffat mig en ny passion: klättring! Det finns mycket av det i Sundsvall. Plus att man har råd att köpa hus där.
David - För mig är det också att jag börjat tycka ganska illa om Stockholm. Vill inte riktigt vara här men vet inte varför jag är det. Det finns jobb och jag känner folk här, men det är en otrevlig stad.
A - Det finns en lösning på det. Flytta utanför stan!
David – Jo, det är ganska skönt att bo en bit utanför. Jag bor i Rågsved och det är ett ganska lagom avstånd.
A - Jag tycker det är jättenära!
David – Ja men den här stan fuckar med ens sinne för avstånd!
A - Ja, det blir så på tunnelbanelinjen har jag märkt.
David - Jag har märkt hur kidsen pratar på tunnelbanan. De säger: ”Han bodde där och det var jättelångt bort!” och så kanske de menar Rågsved. Man tänker: ”Prova flytta till norrlands inland så får vi se”.
A - Finns det någon skivaffär i Sundsvall nu?
David - Förut fanns ju Harvest records. De hade mycket 60- och 70-talsmusik, men de la ned för något år sedan. Nu läste jag på facebook att det skulle starta upp en ny affär igen. Kände att det är synd att jag inte är där så ofta så att jag kan stötta det. Han som ägde Harvest var en klassisk skivbutikskuf. Legendariskt oförskämd mot alla utom sina skivbutikskompisar.
Ola - Det var det och Åhlens man kunde köpa skivor på.
David – Ja, det fanns också, men inte nu.
Ola - Jag var i Umeå nyligen. Sundsvall skulle kunna vara som Umeå. I Umeå finns något slags kulturliv, men det finns inte i Sundsvall.
David - I Sundsvall finns det ju eldsjälar men det är lite motigt för stan har det inte i sig. Det finns nån motvilja mot allt sånt. Tillochmed gatufesten höll inte. Men Sundsvall block party som de har nu är jättebra. En liten festival, med indieinriktning. Det är Pipeline och Sensusgänget som står för allt som är bra i stans musikliv.
Ola - Det är typ tio pers som håller i det.
David - De har ju intresse för musik. De bokar artister som är kvalitativa och som ligger rätt i tiden. Men det känns lite tomt på gräsrotsnivå. Inte så små grejer som händer. Det känns som Umeå har mer av den inställningen.
A - Hardcoregrejen är ju fortfarande stor där. Men Massproduktion finns ju i Sundsvall.
David – Jo, men det är mycket som blir nostalgi med det. Det känns som det är många som sitter och minns ”punksvall” och talar om det, men det händer inte så mycket. Jag gillar ju dem, men det känns som att de fastnar.
A - Lite gammalt kanske?
David - Jo. När jag bodde i sundsvall så skrev jag recensioner för små band och nu har jag tappat den kollen så det kanske finns jättemycket. Förut var det en massa band som kom och gjorde konstiga grejer. Det var härligt. Nu vet jag inte hur det är.
A - Hur kom det sig att ni ville sjunga på svenska?
Ola - Det kändes så klyschigt att sjunga på engelska. Det var så lätt att falla tillbaka på schabloner och sjunga på engelska. Jag ville skriva personliga texter. Och det kändes inte värt att skriva på engelska. Om jag skulle sjunga om saker jag gått igenom på engelska skulle det inte bli lika kraftfullt
A - Du menar att det blir lite distans då?
Ola -Ja, bara man använder ett annat språk än sitt modersmål ändrar det innehållet lite grann. Det låter ju lite töntigare att inte ha de här rockklyschorna att luta sig tillbaka på.
David - Det blir som en vägg mellan det man vill säga på engelska.
Ola - Det blir mer naket och det är både bra och dåligt.
David - Det här är enda bandet som jag sjungit på svenska på. Man är så van att höra musik på engelska. Har det inpräntat i sig på engelska. Men ju mer jag sjunger så känner jag att det inte gör något. Jag kan balansera på den gränsen och det kan vara ganska härligt. Man kan ta ett ord som på ytan kanske känns som att det inte kan vara i en låttext. Men då kan man leka med språket. Tillåta sig att använda ord i en kontext som får en viss betydelse beroende på hur man själv känner för ordet. På engelska blir man mer begränsad.
Ola - På engelska känns det mer gjort också. Om man skriver en refräng så är det någon som har gjort en exakt likadan refräng. Så är det inte på svenska.
David - Svenskan är anpasslig. Även ord som är ovanliga att sjunga om kan ju låta väldigt bra.
Ola - Sen tror jag också att när vi började med Hemgraven var jag väldigt intresserad av postpunk på andra språk än engelska. Polsk postpunk, typ Siekeria. Den skivan är ju jättebra. Och Ståålfågel såklart!
A - Ståålfågel har ju lite av det här hårda och pretentiösa som det kallades förut. Men det är väl inte pretentiöst att sjunga om döden?
David - En av anledningar till att jag gillar svensk postpunk är att de tar i. Ibland kan man ju få en liten skamkänsla, men de vågar ju. De bryr sig inte om att det låter lite fånigt. Istället för att skala ned det och göra det minimalistiskt.
Ola - Nu tänker jag på Reeperbahn. “Små druvor”, det låter ju lite pinsamt men så jävla snyggt.
David - Olle Ljungström hade ju såna texter. Tänker på en låt där han sjunger ”alla fittor som har svalt min eld”. Han tar ut svängarna. Det är ju inte så med all svensk postpunk, men det får ta det utrymmet. Inte bara låta coolt och inte baserat på någon mall om vad som är coolt. Det ska inte vara tråkigt. Det får gärna vara deppigt och pretentiöst och allvarligt eller trams, bara det inte är tråkigt!
A - Det känns som att om man använder de här bilderna, som ni gör också. Som i ”Sanddyner av glas” och ”Jag går hårt åt min kropp...” använder ni samma typ av bildspråk.
Ola - Den frasen är från bibeln. Den kommer av en julkalender som vi gjorde i ett kompisgäng, där vi fick varsitt citat ur bibeln som vi skulle göra en film av. Jag tyckte det var så snyggt citat. Jag gjorde en streckgubbefilm i Windows Movie Maker. Det var jobbigt för programmet kraschade flera gånger i timmen så det tog säkert 4 gånger så lång tid att göra den filmen. Det citatet har jag tänkt på sen dess.
David – Ja sen snappade vi upp det när vi skulle göra en låt, så vi använde det. Jag gillar att hitta fraser som bygger upp något. Först när man hör något så får man en association. Det är triggande för kreativiteten. Den är ju väldigt melodisk också, det finns en melodi i den.
Ola - På engelska är det ”I strike a blow to my body and make it my slave”.
A - Ni har de här texterna som förmedlar en slags känsla. Man kanske inte är van vid det för det inte finns de här rockposerna på svenska. Om de finns kanske man tänker på Tomas Ledin och det blir bara jobbigt. Vad tror ni varför är det så? Varför kan man inte lita på det svenska språket i rocksammanhang? Jag tänker bara på musikundervisningen i lågstadiet där det var så pinsamt att sjunga. Det känns som att det finns en koppling.
David - Jag tror det är lätt att det blir pekoral. Man vill beskriva något som egentligen är ganska betydelselöst men man slår på stora trumman. Det är vanligt när man lyssnar på gammal schlager.
Det kanske är den grejen som lever kvar. Lite vardagsnära men samtidigt svulstigt som gör att det blir svårt att ta det på allvar. Det kanske är den känslan som blir också med rockmusik på svenska. Det är så förknippat med schlagergenren. Rockmusik på svenska, den kopplingen är inte lika tydlig.
A - Jag funderade mycket på det när jag upptäckte Ståålfågel. Som i ”Tyskt väder” som har en så himla hemsk text. Det är verkligen så äckligt. Då tänkte jag att om man skulle översätta det till engelska skulle det inte alls vara samma sak.
David - Kan det inte vara en generationsfråga? När Ståålfågel kom så var merparten av svensk musik schlager och mainstreammusik och sen kom det en våg av band som ville sjunga om andra saker.
A - Men det hade ju kommit proggvågen innan...
David - Men den var politisk laddad. Och det blir en annan fråga att sjunga om.
A - Det intressanta med Ståålfågel är ju att jag kan känna än idag när jag lyssnar på det att det är lite svårt att hantera språket. Det vore lättare att sjunga på engelska.
Jag tänker på Freddie Wadling som vägrade sjunga på svenska för att engelska var rockspråket.
David - Det är som koncensus att engelska är rockens språk. Men det kan och bör man ifrågasätta. Jag fattar vad folk menar, för det låter ju naturligt att sjunga på. Men engelskan är ju kulturimperialistiskt. Det är därifrån all populärkultur kommit från de senaste 70-åren men man behöver inte gå så långt tillbaka, typ innan 50-talet, då vi lånade från Tyskland eller Frankrike. Sedan blev det mer och mer engelskan. Jag tror det är rätt påverkat av samhället.
A - Ni har ju legat på Peter Out records och fått en del uppmärksamhet utomlands. Har ni funderat på att göra en engelsk skiva? Typ som Invasionen?
David - Imperiet gjorde ju det också.
Ola - Spelade Invasionen in en ny skiva då eller var den bara översatt till engelska?
A - Jag tror förra skivan fanns i två versioner men den senaste är bara på engelska.
David - Den enda som kunnat göra det på ett bra sätt är Säkert! Hon översatte rakt av på en skiva. Hon var så öppen med att hon hade blivit kontaktad av folk som undrade vad hon sjöng om, så hon i princip direktöversatte sina texter för att fylla ett behov. Inte för att slå internationellt utan för att alla skulle få vara med om texterna. Det var en fin tanke. Men nej, jag har ingen lust att översätta våra texter. Det kanske skulle vara för skojs skull isåfall.
Ola – Nej, för fan! Det har jag ingen lust med. För mig är det viktigt att göra musik som är intressant. Jag tänker mycket på Sparks. De gjorde skivor som var helt konstiga. Vissa skivor som var okommersiella och sen några som var superkommersiella. De hade inställningen att göra skivor för sig själva. ”To please ourselves”. Så känner jag också.
David - Det ger ju lite motstånd. Ibland kan man tänka: ”Hur säger jag det här på rätt sätt?”. Det är lätt att skriva på engelska.
Ola - Om jag skulle skriva på engelska skulle det vara mycket svårare att skriva texter som kändes rätt. Inte bara klyschiga och som låter bra, utan texter som betyder något.
David - Det skulle säkert gå men det skulle inte bli lika bra.
Ola – Det skulle bli mycket tråkigare.
A - Är det att det känns gjort som gör det?
David – Ja, jag tror det. Jag tänker att sättet du skriver texter på är annorlunda än mitt sätt att skriva. Och det är svårt att komma ut utanför det svenska språket.
Ola - Om man får till en text på svenska är det mer träffande.
David - Det är mer direkt!
Ola - Det är kraftfullt!
David - Det kanske är lättare att manipulera på svenska. Man vet vilka ord som är laddade med vilken konnotation. Då kan man använda det på ett mer effektivt sätt. Då kan man använda det för att kommunicera en viss känsla i texten. Ord låter på ett visst sätt.. Man kan kommunicera mellan raderna på svenska. Man kan hitta något vackert, hemskt, vidrigt, fult i ord.
Ola - Är det någon som frågat oss om vi ska göra våra texter på engelska?
David – Nej, nej!
A - Det var en fråga bara. Jag tänkte att nuföritden finns det ju en community med got och dödsrock. En ganska global sådan. Er singel är släppt på Mass Media Records som är baserade i USA. Det måste vara lätt som band idag att falla i den fällan att sjunga på engelska.
David - Absolut. Det kan jag känna när jag läser en recension på någon rysk blogg nånstans där de skriver: ”Det här var ju bra men jag förstår inte vad de sjunger om, men det är väl säkert bra”. Då kan jag känna en frustration: texten är ju minst lika viktig! Då behöver du ju inte lyssna! Men det är klart att musiken också är viktig. Det är synd bara att det blir det där glappet!
Ola - Men texterna står väl på våran hemsida?
David - Jag tror inte det
Ola - Det borde dom göra!
A - Men de står ju på skivorna.
David - Ja precis det är så det är tänkt: Du måste köpa skivan för att fatta texten!
A - Jag tänker också på de gånger jag suttit med Google translate. Som med Siekiera t.ex. och översatt deras texter. Lustigt exempel för deras texter är så konstiga!
Ola - Jag bodde med en polack och spelade upp den för henne och hon sa bara: ”Ah! Det är för konstigt! Något om teddybjörnar, det är för konstigt!”.
A - Baksidan på singeln. Den där: ”La la la la la”, ni vet...
David – Ja.
Ola – Ja.
A - Där sjunger de nånting med slaktarn slaktar etc. Jättekonstigt! Men de har ju som en annan postpunkstradition. De kommer från den hårdare punken. Jag skulle inte säga att ni har den. Nu på ”Sanddyner av glas” är det fortfarande rätt spretig musik. Titellåten är ju episk i en bra bemärkelse. Det känns som att det finns en tradition av svenska band med ”poetiska” texter och där skulle jag också placera eran musik.
David - Jag tror också att jag känner att även om jag inte alltid lyckas med texten, ska man kunna läsa den och tycka den är bra. Inte bara höra den till musiken. Skriva den som en text!
Ola - Jag tror det här episka kommer från Cure och Siouxsie som vi lyssnat på. Det är inte bara svensk postpunk vi lyssnat på.
David - Men det är kul att lyssna på svensk postpunk, för man kan höra ett eget universum. Att det inte bara blir engelsk postpunk. Jag är väldigt förtjust i Stadion. De hade ju ingen gitarr, utan bara en cello.
De var nästan på väg in i någon slags new romantic men går aldrig hela vägen och blir Duran Duran utan stannar där. De har lite funkiga rytmer. Vit stel funk sådär.
A - Det var ju populärt i början av 80talet. Typ A Certain Ratio.
David - Tidiga Spandau Ballet är också så. Supertighta basriff så man kan verkligen se skjortkragarna.
A - Stadion är riktigt bra! Och Stadion der Jugend.
David - De bästa bandnamnen: Unter den Linden och Stadion der Jugend.
A - Vilket är ditt favoritband inom svensk postpunk?
Ola - Det är Ståålfågel. Speciellt deras första skiva. Första gången jag hörde ”En dag i varuhuset” blev jag frälst.
David - Kanske inte mitt favoritband men det är en av de bästa låtarna!
Ola - Det är sättet han sjunger på. Inte på något snyggt sätt och han gör det genomgående på skivan. Det låter punkigt. Första banden jag tyckte om var Clash, Ramones, Ebba Grön och jag var färgad av det. Ståålfågel känns väldigt punkigt, men dom ville göra något annorlunda. Klivet ut från punken känns som att de inte vet vad de gör. Musiken är inte grundat i någon annan genre och utan vedertagna tekniker. Något hittepå. Både musiken och texten... det är något speciellt med det. Olikt något annat jag lyssnat på.
David - Jag håller med. De har en väldigt punkig attityd!
Ola - Skevt på något snyggt sätt.
David – Ja, med någon gammal trummaskin. Det känns som att de snubblat in i det.
Ola - Det är så snygga riff de har. Som i ”Små gröna män”! Ja, det är finurligt!
A - Ståålfågel var också det första svenska postpunksband jag gillade. De hade ju lite proggiga rötter också. Erik Fritjofsson var med i Boojwah Kids: Sveriges Captain Beefheart. Och Petter var med i Psynkopat. Några från Stadion var med i Psynkopat också...
Ola - Jag måste ändra mig på din förra fråga. Nürnberg 47. ”Hundarna brinner” är den bästa låten som gjort på svenska!
A - Varför är det så bra?
Ola - Jag kommer bara ihåg att jag och Jonathan såg filmen “G” i Sundsvall och hörde dem och sa ”Det här är så konstigt, men bra”. När den låten kom på så kände vi oss helt blown away. Jag tyckte det var det snyggaste och coolaste jag nånsin sett.
David - Det måste ju vara för att Staffan Hildebrandt hade en bild av det här fascistiska rockbandet som hade allt obekvämt inbakat. Allt som var hotfullt med den här nya rocken. Nihilistiska och fascistiska. Bandet som sitter och sjunger på ”Venus in furs” och slickar nåns skor. Det är så himla bra. Han lyckas att sälja in det. Alla skulle ju ha valt Nürnberg 47 framför det där jävla Barn.
A - Barn! De är så jävla dåliga!
Ola - Jag skaffade en vinylripper och det var några skivor jag brydde mig om att rippa som jag inte hittade online och det var Siekiera och “G”-soundtracket. Så bra var det.
A - Jag läste en intervju med någon som hade varit med i filmen. Tydligen var det så att egentligen skulle den hetat ”Judarna brinner”.
David - Jag har hört ”Ugnarna brinner”!
A - ”Ugnarna brinner” var det nog. Sen ändrade dom det för att det inte skulle vara för läskigt.
Ola - Typiskt Olle Ljungström, för vad betyder det?
David - Den bästa historien är ju att Olle Ljungström skulle ha försökt övertala Staffan i den där scenen när de springer över ängen...
A - Ja, att de skulle ha erigerade penisar.
David - Ja precis!
Ola - Det bästa är ju att de sa till Olle att han inte fick säga det till Staffan, för då skulle han försöka göra det!
A - Jag tycker behållningen i hela den låten är Peter Ivarss basspel!
Ola - Jag har försökt ta ut den låten men jag fattar inte hur han gör.
David - Är det Peter Ivarss som spelar? Tog inte han livet av sig innan?
A - Efter. Han är ju med i filmen också. Han heter Max i filmen.
David - Är du helt säker? Tog inte han livet av sig innan?
A - Nej. Den där scenen i bussen där vad han nu heter ska bjuda på en cigg och så tar den andra en av sina egna. Det är Peter Ivarss.
David - Är det han som läser Fass?
A - Nej, det är väl syntkillen tror jag? Men det är inte Peter Ivarss. I den scenen har Peter Ivarss en wolverinefrisyr och tar några piller.
Ola – Det är en väldigt bra basgång!
A - Det är helt otroligt. Han hade ett väldigt speciellt sätt att spela.
Ola - Det är väldigt svårt att spela det. Jag fattar inte vad han gör. Rytmen kan jag göra men inte melodin.
A - En väldigt unik basist för det finns ingen som låtit som honom. Jag tycker han blev dålig i Reeperbahn. Som att han var tvungen att spela snällare.
I filmen finns ju också den där skivan med Nürnberg 47. Omslaget är i silver och med typ en TG-symbol. Den skulle man ju vilja ha.
Ola - I slutet är ju det här goda bandet som vinner. Barn. Så jävla dåligt. Pinigt svenskt!
David - Det är ju lite som det vi pratade om. Det här töntiga som det kan bli när det blir pekoralt. Hundarna brinner är ju också konstigt men det blir inte på samma sätt. Innan jag hade sett filmen “G” så hade jag sett Varan-TV. De gör en låt som heter ”Kungen och Silvia”. Det är samma melodi... ”Kungen och Silvia, Kungen och Silvia...”
A - Det har inte jag tänkt på! Det är ju samma!
David - Dom snodde ju det rakt av. För dom ville också ha ett fejkat band. Ett stereotypt syntband.
A - Ni borde göra en cover på ”Hundarna brinner”!
David - Apropå det du sa om att översätta: Vi har ju gjort engelska låtar på svenska. Vi spelade en cover på en födelsedagsfest. En cover på Bauhausversionen av ”Third uncle”. ”Tredje farbrorn” blev det.
Ola - Du började väl göra en version av en The Sound-låt?
David - Ja, jag roade mig att göra en version av ”I cant escape myself”.
A - Vad hette den på svenska?
David - Något i stil med ”Jag kan inte fly mig själv”. Det är ganska kul att översätta låtar på det sättet. Att fånga andan i en låt för att se om man hittar någon motsvarighet som funkar melodiskt. Jag tycker det är kul. Som i svenska schlagers. Det var så ickekontroversiellt. Kom det en på tyska eller engelska då översattes den till svenska.
A - Det är intressant i diskussionen om svenska som rockspråk att köra det åt andra hållet.
David - Rockspråk och rockspråk. Det behöver väl inte vara det. Det kan väl få vara något annat. Det kan bli något eget. Det blir kanske alltid coolast att sjunga baby och yeah, men då får man göra något annat.
A - Det fanns ett band på 80-talet som hette Skuggan Rukar och dom direktöversatte ”Satisfaction”. Då hette den ”Jag kan inte få ingen tillfredsställelse”. De direktöversatte hela texten. De gjorde också ”Låt mig inte bli fröken förstådd”.
David - Det blir som en surrealistkänsla när man gör så. Så kan man göra, men då blir det här parodiska sättet. Att översätta det på ett seriöst sätt är lite ovanligare.
David - Det är väl lite no-no att göra det.
A - bob hund har ju iofs gjort det.
David - De har ju gjort jättemånga översättningar. ”Ett fall och en lösning”...
A - Den lilla planeten!
David - De har gjort många. Och väldigt bra. Jag är ju ett stort bob hund-fan. De är en stor inspiration för mina texter. Inte för att de behöver lyftas fram för det gör de så bra själva. De är ett sånt band som lyckas så himla bra. Att kringgå det här med rockspråket. De sjunger på svenska och använder ord som är så svenska och det blir så bra för de ser det här och kan sjunga om ett fotoalbum på ett sätt som gör att det känns intressant.
A - Och inte bara svenska utan skånska!
David – Ja, det gör det ju ännu bättre. Det är så bra att de har skapat en helt egen värld. Som fortfarande håller dessutom. Det enda av 90talsindien som man fortfarande kan lyssna på. Många av de banden var så skitnödiga och så coola.
A - bob hund har som alltid stått utanför.
David - Jag tror det var det som gjorde det.
A - Apropå det måste jag fråga: bob hund eller Broder Daniel?
David - bob hund.
Ola - Varken eller!
A - Kan man välja det?
Ola - Jag var så extremt ointresserad av 90-talet när jag växte upp. Det är först på senaste år som jag börjat florera i det.
A - Får jag fresta med Kent då?
Ola - Isåfall Kent. Jag gillade ”Du och jag döden”.
David - Broder Daniel har jag aldrig gillat. Det är ett band som man ska ha lyssnat på när man var 14. Då var jag hårdrockare och kan därför inte relatera till det.
Ola - Jag gick från Ebba Grön och the Clash till Joy Division. Och sen var jag väldigt bestämd i att all annan musik var sämre. 90-talet var väldigt töntigt.
David - Jag upptäckte postpunkmusiken väldigt sent. Min uppväxt var hårdrock och metal och jag rörde mig i de kretsarna. Sen träffade jag syntare och sög upp den musiken också. Nu lyssnar jag på allt möjligt. Man har inte orken att vara genrefascist.
Ola - Jag var väldigt fascistisk i tonåren.
A - Men det hör väl till? Man ska finna sin identitet?
David - I mina bekantskapskretsar fanns det så bestämda regler att musik efter ett visst årtal var dåligt. Jag trodde att det var enbart för hårdrockare men jag har märkt nu att det är ganska universiellt.
A - Jag tror det har med åldern att göra. När man växer upp har man inte tid att vara så.
David - Nuförtiden tycker jag att den bästa musiken är den som blandar en massa. Det finns ju tråkiga band som tvunget ska låta som ett speciellt band.
Ola - Sen finns det ju band som kan göra det bra. Som Diskoteket som gör det på ett bra sätt.
David - Och Munnen. Det är typ de två som är bra. De är all over the place. Surrealistiska. Deras texter är helt wacko. Som i ”Hos optikern”. ”Han slipar mitt glas så att jag kan se tydligare”. Eller som i ”Hunden kräks vatten”.
A - Det ska tydligen vara någon Povel Ramel-text. Det är ju roligt för de spinner vidare på det där absurda hos honom.
David – Ja, det är kul. Det finns ju mycket bra musik i svensk humor. Jag gillar verkligen Galenskaparna. Det finns många bra låtar i ”Hajen som visste för mycket” från 1988. En av låtarna, ”Kung av ett sobert kaos” är en väldigt syntpoppig låt som gör supersatir på börshajar. Per Fritzell står där och ser ut som Blofeldt. Superbra text och väldigt roligt. Också i Hasse och Tage finns det mycket som går att ta av. Något roligt som man också kan få inspiration av.
A - Har du hört Galenskaparnas cover av ”Puttin on the ritz” som heter ”De fyra klädesplaggen”?
David - Ja just det! Den är superbra! Jag är ett stort fan. Jag och Kim har till och med pratat om att starta en Galenskaparna-podcast...
A - Ni har gjort tre skivor? Jag räknar då alla släpp.
Ola – Ja, och nu kommer det en fullängdare.
A - Jag skrev till Peter Out på vägen hit och han kommer inte att släppa det. Har ni något skivbolag just nu?
David – Ja, vi kommer att släppa en kassett på en liten label. Känner du till Repartiseraren? Han ska släppa den här också. I oktober är tanken. Vi var med i en podd han gjorde inför ”Sanddyner av glas” då han intervjuade Kim, så vi har haft lite kontakt tidigare. Och så ska vi släppa den själva digitalt.
A - Vad roligt! Gillar ni kassettmediet?
David - Ja och framförallt är det billigt! Jag tycker det är mysigt. Vi är inte med i kassettscenen som i noise- och industriscenen där det är vanligt att släppa på kassett. Men det är enkelt och billigt.
A - Men ni vill släppa den fysiskt?
David - Det känns konkret. Man kan hålla den i handen. Sen har vi pratat mycket om att vi har mycket material. Det blir förmodligen mer digitala släpp så får vi ut det snabbare.
Ola - Vi har lidit av förstoppning.
David - Vi har haft väldigt mycket material och inte släppt mycket. Processen är så lång för att få ut en skiva.
Ola - Vi har skrivit låtar i snabbare takt än vi hunnit släppa material. Ganska många låtar som vi har nu är mer eller mindre färdiga för att släppa.
David - Kanske att vi har 5 låtar som känns klara.
Ola – Egentligen har vi många fler. T.ex. embryon som skulle kunna göras till låtar. Det finns mycket att ta av.
David - Vi kanske får skylla oss själva som velat ha det ut fysiskt. Det tar ju längre tid med pressning och liknande.
Ola - Alla vi jobbar. Jag och Kim jobbar heltid. Och så vi gör allting själva. Det är bara mastringen som vi inte gjort själva. Så det är mycket saker vi ska fixa.
David - Vi kan inte lämna iväg det till någon annan.
Ola - Jag skulle egentligen vilja göra det men vi har inte det just nu.
A - Men ni har inte funderat på att släppa digitala singlar?
David – Jo, det är väl tanken. Men vi vill att kassettgrejen ska komma först. Den kommer också att ha en bonuslåt med som inte kommer på själva kassetten. Det som inte kommer med på skivan kommer bara digitalt. Lite som att städa ur förrådet.
Ola - Med den här skivan känner vi allihopa att det är kul att släppa det men för oss är det gamla låtar. Det känns bra för nu kan vi gå vidare.
David - Även om vi tycker att det är bra material så blir det också en bromskloss för ens skapande för att det känns som att när vi repar och ska pröva en ny låt, så har vi de gamla låtarna att jobba med.
Ola - Jag tror också det är bra ide att ha digitala släpp. För att få ut grejer.
David - Också genom att jobba i realtid och slippa förskjutningen. Det är på gott och ont det här med att skriva låtar kontinuerligt. Det är bra för det blir ett naturligt flöde. Men det dåliga är att det blir en boll som bara hänger kvar.
Ola - 99 procent av låtarna har vi skrivit i replokalen när vi jammat fram det.
David - En väldigt kollektiv process. Men det begränsar ju också låtskrivartillfällena.
Ola - Samtidigt skriver vi kontinuerligt när vi repar.
David - Om vi kunde göra det här for a living skulle vi kunna bestämma mer. Då blir man ju kanske trött på sina låtar under tiden när man spelar dem live, istället för innan. Nu har vi ju iofs spelat låtarna live många gånger. Som att testa material på publiken. Det har ju hänt att som när vi spelade i Sundsvall så kom det fram några fans och sa ”Den där låten längtar jag efter att ni släpper”. Det är skönt för då får vi lite feedback ändå. Man vill ändå ha lite reaktioner på det man gör.
A - Hur mycket spelar ni live?
David - Det var ju jättelängesen. I början av året i Sundsvall. När var det?
Ola - I mars kanske?
David - Det var blött och regnigt i Sundsvall.
Ola - Förra året var det någon klubb död-spelning.
David - Det har varit få spelningar för att vi jobbade med skivan.
A - Har ni några spelningar på gång?
David – Nej, inte nu. Det är lite problem med att gå in i det här skriva-nytt-lunket. Man tappar kontakten. När vi spelade mycket funkade det automatiskt.Vi måste fixa någon spelning i samband med releasen av skivan. Det är först ganska nyligen som vi bestämt att få ut skivan i oktober.
A - Funkade det på ett liknande sätt med de andra skivsläppen?
David - Den första släppte vi ju helt själva. Sen så var det så att vi kände Henrik och han var intresserad av att ge ut kassetten. Och så gick det ganska bra och så gav vi ut det på vinyl. Den här gången kände han att han inte kunde ge ut den så då gjorde vi det här. Det är kanske så att han är mer inne på got och det postpunkiga och den här nya kanske tar ut svängarna lite mer. Den kanske inte är lika mycket för gotcrowden på samma sätt.
Ola - Vi har ju en låt som går i sjutakt med en massa piano i sig. Den kanske inte är så gotig.
David - Den rör sig lite mer mot någon mer experimentell rock, men fortfarande med postpunkgrund.
Ola - Vi behöver inte sätta nån stämpel på det.
David - Den går i lite olika riktningar!
Ola - Återigen det handlar om att tillfredsställa sig själv. Jag vill inte göra en till skiva där alla låtar är som ”Kains irrläror”. Om vi bara skulle köra det spåret skulle det vara tråkigt. Man måste göra saker som man tycker är intressant.
David - Det är kul att göra saker med en bestämd ram men att pröva den ramen. Testa hur långt utanför ramen man kan gå. Vi vandrar rätt långt utanför cirkeln med den här skivan. Några av oss hamnar längre ut.
A - Postpunken när den kom var per definition experimentell och sökande. Men nu har den alltså stelnat i sin mall?
David - Det finns så många band som man direkt kan säga vilka de gillar. De bara kör samma grej. Många band är inte så intresserade av musik utan snarare av ett sound. Jag älskar ju melodier. Nånting som sätter sig, något man kommer ihåg
Ola - Jag blir ju uttråkad väldigt fort om jag bara kör bastoner. Jag försöker komma ur det förutsägbara. ”Om jag tar en semiton upp hur låter det? Kan jag göra det ännu mer intressant?”. Lite så tänker jag när jag skriver. Att komma på något som jag tycker är intressant. Det tycker jag är mycket viktigare än att ha ett bra sound eller image.
David - Jag tror det är vanligt att band kommer på först att ”nu ska vi låta så här” och så gör de det och så hör nån det och gillar det bandet för att de gillar bandet de låter som. Men så finns det inte så mycket där. Det brukar bli ganska uppenbart när band har gjort många släpp. Nu låter det som att vi är världens bästa låtskrivare. Men vi jobbar mycket med att man ska minnas låtarna. Om det nu låter folkinfluerat, noiserock eller syntigt. Oavsett soundet eller influenserna ska det finnas en kärna av något minnesvärt. Något bra och inte bara pose. Det är så lätt att bara dra upp pedalerna till max och låta som det brukar.
A - Jag tycker det är typiskt för nutida band att de första släppen låter som det band de gillar mest men på senare släpp så låter de mer unika. På åttiotalet var det alltid första skivan som var bäst men på moderna band brukar kanske tredje skivan vara bäst. Så det måste vara någon omvänd mekanism där.
David - Det är kanske så lätt att hitta ett sound idag och så gör man det och så upptäcker man att det var tråkigt. Då fanns det mindre tillgång till musik och svårt att få det där helhetsgreppet om musik. Då kanske man ville låta som någon men hade dåliga instrument.
Ola - Vi hade ju kunnat vara dåliga!
A - Vad kommer nya skivan att heta?
David - Den kommer att heta ”Fysisk fostran”. Som också är ett gammalt industrirockband. Jag tror inte de släppte något.
A - En kassett finns det.
David - Ja. De hade någon koppling till ett band som hette Krabbkropp. Som en hyllning till dem kanske.
A - Det ansluter ju lite till ”Jag går hårt åt min kropp...” också.
David - Det är lite samma tematik. Det är en del låtar på den här som handlar om kroppsliga saker. En heter ”Tinnitus”. Dels är det i soundet med skarpa toner. Det finns lite såna teman på skivan. Dels kroppsliga grejer och dels om landsbygd och nostalgi. Det är återkommande teman för oss båda. Så ja, det ligger nära till hands för oss. Det handlar om hur vi skriver låtar. Något nostalgiskt. Som ”Saudade”. De två spåren från singeln går in i skivan. Temamässigt och soundmässigt. Dels det här skramliga och det yviga från ”Jag går hårt åt min kropp...” och så det traditionellt poppiga. Det Hemgraviga. Och sen några spår som inte alls låter som det. Lite nytt och lite gammalt.
Jag förväntar mig också att många kommer att tycka att det inte alls är vad de vill ha. Jag tycker att de har fel, men jag kan förstå att de tycker det.
Ola - Tänker du på Henrik då?
David – Nej, jag tänker att folk förväntar sig att det ska låta som ”Sanddyner av glas”. De kanske säger: ”Vad är det här? Akustiska gitarrer?!”.
A - Det är märkligt med tanke på den frihet som postpunken borde innebära. Men kanske har scenen stagnerat idag?
David - Det finns en liten tanke att folk är mer trångsynta än vad de själva inser.
Ola - Jag tänker på bra postpunkband idag som gör något nytt. Främst då Savages och Soft Moon. De kanske är mer fokuserade på sound än själva låtarna. Soft Moon skulle kunna spela vad som helst och få det att låta bra.
David – De är ett bra liveband. Var du med när de spelade?
Ola – Ja, de var jättebra. Men det kanske är det som folk förväntar sig av postpunk?
David – Ja, precis ett enhetligt sound.
Ola - Chorus på basen, analoga retrosyntar...
A - Det hör rätt mycket ihop med utbudet idag tänker jag. Att man kan hitta så mycket så enkelt. Got från Peru och så.
Ola - Det är en bra låttitel! Got från Peru!
A - Ja! Men det kanske är för lätt att hitta musiken idag? Att det faller bort bland allt annat när man söker på internet? Att man bara hittar precis det man vill ha.
David - Det intressanta med postpunkscenen på 80-talet är att det fanns de här banden som kanske inte hade så mycket gemensamt men som ändå hölls samman av något speciellt. Det är så lätt idag att bara göra en sak, att skända Martin Hannets lik och slänga in det i studion liksom. Det blir så tråkigt. Därmed inte sagt att vi inte ibland hör att ”det här låter som det! Fan vad bra!”. Men vi har inte det som utgångspunkt.
Ola - Jag tycker vi är ganska drivna av till exempel att skriva en låt i sjutakt. Att pröva om vi kunde göra det. Att utmana oss själva. Drivkraften har varit att utforska vad vi kan göra.
A - Det har väl varit lite av andan i postpunken att utforska?
David - Ta det som var punken: ”du kan göra allt själv”. Men du kan också testa att göra experimentell musik utan att vara Stockhausen. Det behöver inte vara 3 ackord på gitarr. Hamra på en synt eller vad som helst. Det är så härligt med musik. Det kan vara precis vad du vill!
A - Hur är det med andra band i Sverige. Finns det andra band som ni gillar?
Ola - Diskotetet och Munnen. Dödens Lammungar var ju coola men det var länge sen.
A - Julian från Munnen har ju det här bandet Tv dinner education nu.
Ola - Hm hm.
David - Agent Side Grinder gillar jag också. Vanligt Folk har gjort något riktigt bra med bodygenren. Har du hört det?
A - Nej.
David - De gör body riktigt bra. Sjunger på göteborgska. De har också det här lite konstiga och skeva och svåra. Men samtidigt jobbar de med humor. Kanske för att de är från göteborg. De har också lyckats göra något bra.
Ola - Jag har inte så bra koll just nu.
David -Men det är de spontant jag kommer på.
A - För att återvända till Sundsvall. Ni har ju ändå lite av ett arv att förvalta. Det skrivs ju alltid att ni är ett Sundsvallsband. Och jag tänker på Massproduktion som ändå finns fortfarande. Det fanns ju en stor scen på 80-talet med Brända Barn. Brända Barn flyttade ju till stockholm sen och det kanske är typiskt att göra det?
David - Det är ju centraliseringen av sverige. Det är inget unikt för Sundsvall.
A - Men kan ni känna er stolta över sundsvallsbanden? Brända barn?
David - Klart vi gillar dom. Vi är vänner med Red Mecca. Vi har ju spelat med dom.
A - Jag som kommer från Umeå kan ju känna en stark lokalpatriotism. Jag vet inte varför. Det fanns ju knappt några gotband från Umeå. Det var ju inte så bra musik som spelades där. Ändå kan jag känna en skyldighet att föra fram banden. Kan ni känna stolthet över det musikaliska arv som ändå finns i Sundsvall?
David - Det är nog på samma sätt som när jag flyttade hit. Då kände jag mig helt utanför det. Men så börjar nån prata och då säger de ”Jag är från Övik” och då blir man så glad för det är nära Sundsvall. Och så kanske nån nämner Brända Barn och så nickar man. Man vill nog ta på sig det ibland.
Ola - Jag kände inte till Brända Barn innan jag flyttade till Stockholm.
David - Det var sånt tjat om dom på Pipeline. Världens bästa skiva sa de. Det är ju en bra skiva men det blev ju en lite nostalgisk myt av det där. För de var ju verkligen hypade när det begav sig.
Ola - Grejen med att vara ett Sundsvallsband som bor i Stockholm. Det vet jag inte...
David - Ingen av oss är ju från Sundsvall.
Ola - Jag är från Sundsvall!
David – Ok, men de andra är från utanför Sundsvall.
Ola - Men vi startade Hemgraven när alla hade flyttat till Stockholm.
A - Men ni beskrivs alltid som sundsvallsband.
David - Jag tror det är något missförstånd. Första gången vi skulle spela på Klubb död så frågade de hur vi tagit oss dit och vi sa ”Nej, alltså, vi bor i Stockholm”. Jag tror vi skrev det nån gång att vi var från Sundsvall bara. Vi har ju rötterna där.  Det är ju ändå ganska mycket av den jag är, var jag kommer ifrån. Det är ju inte obetydligt men vi är ändå inte ett Sundsvallsband.
Ola - Jag förstår vad du menar men jag känner mig inte sprungen ur Brända Barn.
David – Nej, det är bara ett sammanträffande. Det ser bara bra ut i en pressrelease. De gjorde sin musik i sin kontext och vi i vår.
A - I ”Sanddyner av glas” har ni en inspelning från Vargtimmen. Har ni tänkt på att ur en feministisk synvinkel är filmen ganska vidrig?
David – Ja, det är ju Bergman.
A - Jag har också gjort samma grej. Klippt ur den till en låt för länge sen. Men har ni tänkt på vilket svin huvudpersonen är?
Ola - Jag har inte sett den.
David - Han är väl en klassisk konstnärsman som är hemsk mot sin partner? Vi tog med den för den passar så bra i låten. Det är mer för effekt än för innehållet i filmen. Filmen i sig har inget med låten att göra. Det var bara ett lösryckt citat som passar i stämningen. Just för att filmen är så hallucinatorisk och drömsk.
A - Blir det någon vinyl av nya skivan?
David - Det är en ekonomisk fråga. Om någon vill släppa den på vinyl så vill vi det gärna.
A - Skulle ni vara nöjda med att ha den på kassett?
David – Ja, det funkar men vinyl är ju det bästa.

Imorgon, den 20e oktober, släpps Fysisk Fostran på Repartiseraren!

torsdag 5 oktober 2017

Danse Macabre


I Schlagers radannonser under 80-talet kunde läsarna ibland stöta på gruppnamnet Danse Macabre som försökte sälja sin musik genom att likna sig vid Sisters of Mercy och Dead Can Dance.
 De kom från Motala och släppte ingenting på vinyl, men väl 2 kassetter och hamnade på radioprogrammet Lilla Bommens spränglista med sin låt Höst. Danse Macabre bestod av bröderna Anders och Erik Håkansson på gitarr respektive trummor, Marina Krig på sång och Johan Lewholt på bas.Vi har talat med tre av medlemmarna för att få reda på mer om detta bortglömda band!

 
Anders
Anders: För min del var det framför allt den mer ’’vackra’’ delen av gothrocken som intresserade mig. Så det var det mesta som gavs ut på skivbolaget 4AD, framförallt Dead Can Dance, Coteau Twins och This Mortal Coil. Sister of Mercys 12:or och singlar var liksom Joy Division andra band jag tror kan ha haft inflytande på oss. Vid den här tiden så lyssnade jag på allt möjligt inom den alternativa rockmusiken. Jag tror t.ex. att Simple Minds repetitiva inslag kring tiden för Sons and Fascination och Sister Feeling Call också påverkade mig.


Marina
Marina: 4AD, Reeperbahn. TT Reuter, Sisters of Mercy, Bauhaus, Killing Joke, Commando M Pigg, Iggy Pop, Siouxsie and the Banshees. Jag var väldigt intresserad av poeten Mare Kandre (och hennes band Global Infantalists), Edgar Allen Poe, romantiken kring existentialisterna, Kerouac och delar av amerikanska 60-talister, Edith Piaf, Patti Smith. För mig var det nog viktigt att hitta en kvinnlig röst att identifiera mig med som var spännande och utvecklande.


Erik
Erik: Under Danse Macabreperioden var det framförallt Siouxsie, The Cure, Bauhaus som gällde och även Joy Division, Sisters Of Mercy, Play Dead.


Johan
Anders: Erik och jag hade i flera år spelat i ett band som hette The Odds. Marina anslöt kort innan Danse Macabre bildades. The Odds var nog influerade av rätt mycket av den alternativa rockmusiken och det var betydligt mer spretigt än Danse Macabre. Ska man säga något mer konkret så kan man väl säga att ett nytt skivsläpp av Reeperbahn satte tydliga avtryck i hur våra kommande låtar skulle bli.
Anders: Termen gothrock var nog inte den mest använda termen vid den här tiden. Snarare svartrock och postpunk där svartrock mer var en beteckning för musik där det även fanns en image med smink, svarta kläder och stort tuperat hår. Postpunk var mindre image och Joy Division är väl det mest typiska exemplet på detta. 

Marina: Det vi, och andra, höll på med var mera ”indie” eller underground. Det fanns ingen självklar scen/plats i svenskt musikliv för detta. Ungefär som poetryslam, musik från förorten idag, eller för några år sedan. Musiken vi gillade och lyssnade på spelades aldrig på radio, absolut inte på tv – det fanns inget internet. Det gjorde naturligtvis att man blev sedd på som annorlunda och obskyr.


Erik: De svenska band vi kände någon gemenskap hade väl utmejslade personligheter men var egentligen rätt lik varandra. Band vi lyssnade på, såg live och ibland spelade tillsammans med vid den här tiden var bl.a. Cortex, Twice a man, Camouflage, Commando M Pigg, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern, Brända Barn, Dansdepartementet, Houses and Gardens, Commando M Pigg. 

Marina: Det fanns ingen självklar scen eller plats i svenskt musikliv för detta. Ungefär som poetryslam, musik från förorten idag, eller för några år sedan. Musiken vi gillade och lyssnade på spelades aldrig på radio, absolut inte på tv – det fanns inget internet.

Anders: Personligen identifierade jag mig nog inte som gothrockare, jag gillade nog för mycket annan musik. Men visst såg vi annorlunda ut i Motala, där vi kom ifrån. Jag har på senare år hört termen ’’kultare’’ användas som en sammanfattande term för folk som på 80-talet klädde sig annorlunda och gillade alternativ rockmusik. Det kunde vara allt möjligt: Goth, indiepop, punk, ska, mods etc. Så ’’kultare’’ är nog snarast det som jag så här i efterhand skulle kunna identifiera mig som.
Marina: Subkulturen var bred. Kanske beroende på att Motala och Östergötland inte befolkades av så värst många likasinnade – man kände i princip alla som var inne på samma grej.

Erik: Stilmässigt var jag absolut en ”svartrockare”. Mycket rotande i second handaffärer och turer till London. Så man stack väl ut en del i Motala, (även om där behövdes det inte mycket för att bli jagad av raggare…).

Danse Macabre 1985

Erik: Vi existerade bara mellan 1985 och första halvåret 1986 så det blev inte så väldigt många spelningar. Egentligen mest i Östergötland men jag har också minne av en spelning på en skruttig båt i Stockholm och en festival någonstans i Småland. Höjdpunkten var nog avskedsspelningen i Mjölby med Cortex och Camoflage. 

Marina: Lägger till Motala Folkets park: förband till Tant Strul, Motala Folkets Hus: förband till Lolita Pop och Twice A Man.

Erik: Vi släppte två kassetter, En självbetitlad och Pickmans Model. Den första kassetten var inspelad i vår replokal med en fyrakanalig bandspelare och får nog ses mer som en förövning till den andra studiesinspelade kassetten.
Anders: Vi var nog rätt ivriga att få ut musiken och vad jag minns gjorde vi inget större utskick till skivbolagen. När jag funderar på det har jag något vagt minne att jag kollade upp adressen till 4 AD och adresserade en kassett till dess ägare Ivo. Att trycka upp en egen vinylskiva var nog för dyrt för oss. Vi var mellan 18-22 år och hade nog helt enkelt inte de pengarna. Så kassett var det andra alternativet där vi kunde sitta och kopiera omslag och kassetter själva. Detta var inte så ovanligt vid den här tiden. Radannonserna i tidningen Schlager var försäljningsstället. Vi sålde väl inte några stora mängder av kassetter men det var ändå en del kassetter som gick iväg. Särskilt efter låten Höst var med i radioprogrammet Lilla Bommen topplista. Det är så här i efterhand svårt att förstås vilken betydelse detta program hade för den alternativa rockmusiken.


Marina och Anders. Foto: Peter Kagerland.  
Marina: Man behöver förstå att det enda sättet att höra musik man var intresserad av, och för den delen träffa likasinnade, var att gå på konsert, köpa kassetter eller lyssna på Lilla Bommen. Vi låg etta på Spränglistan i fyra veckor, före Blue For Two, med låten Höst, om jag inte missminner mig. Jag ser det fortfarande idag som en av de största framgångarna i mitt liv.

Anders: Jag gick till folkets hus bibblan och lånade vad de hade av HP Lovecraft. Jag gillade hans historier om de ondskefulla varelser som bodde i underjorden, i en parallellvärld till vår. Sedan gillade jag hans språk där mycket var " onämnbart", "ohyggligt" osv. Men min influens från honom stannade nog vid kassettiteln Pickmans model, som ju är en av hans noveller.

Anders; När Marina och Johan flyttade till Göteborg så började Erik och jag fundera på att starta något ett nytt band. Det blev Send No Flowers. Ett Linköpingsbaserat band som i början jämfördes med mer poppig goth som All about eve och Mission men ganska snart drog musiken mot en någon form av indiepop med new wave-inslag. Send No Flowers gjorde två egna EP och en singel på A West side fabrication samt medverkade på en rad samlingsskivor.

Marina: I Göteborg spelade Johan och Marina i ett band som hette Baby Kitsch Ltd. Bandet förändrade sammansättning under ungefär 3 år och bestod av Marina Krig, Johan Lewholt, Peter Kagerland, Michael Levine, Henrik Andersson (från William), Roland Hallberg, Jimmy Lundberg, Petter Bryneson (från Dobermann). Jag slutade gymnasiet och ville lämna den lilla staden för den stora. Göteborg var vid den här tiden den mest intressanta staden när det gäller musik ur min synvinkel.

Erik: Jag fortsatte ihop med Anders i Send No Flowers och senare med Mismates. Är fortfarande aktiv i bandet Bodies.


Anders: Jag lyssnade igenom låtarna för första gången på ett tag när jag kopierade ned dem till dig. Jag tycker fortfarande att det är bra. Om jag försöker analysera varför tror jag följande är viktiga beståndsdelar i min positiva bild :

Bra sång. Svagheten bland de band som inte var i ’’eliten’’ bland svenska alternativa band vid den här tiden var ofta sången. Däremot tycker jag att Marinas sång aldrig känns tveksam på något sätt utan rakt igenom väldigt självsäker. Sedan har den någon form av finns det en hypnotisk ton i rösten som är väl anpassad till musiken.

Välarrangerade. Låten är i regel rätt långa och varje del spelas lång tid. Trots detta så händer det intressanta saker i arrangemangen som gör att det inte blir tråkigt att lyssna.

Direkthet. Det finns ovanligt många melodiska ’’hookar’’ i låtarna för ett vara ett band i denna genre.

Även om det finns en del effekter som Delay och Flanger på gitarrer och bas så blir det aldrig huvudsaken. Band som dränkte låtarna alltför mycket i de effekter som var så populära i mitten av 80-talet har nog svårare att appellera till en nutida lyssnare.

Så här i efterhand verkar det lite udda att sjunga på båda språken. Men då var det inte så konstigt. Svensk musik har nog aldrig känts mer spännande än under de första åren av 80-talet. Tyckte nog att de svenska varianterna såsom Reeperbahn, Underjordiska lyxorkestern, Commando M Pigg och Docent död (som alla sjöng på svenska) var minst lika lockande som sina engelska kollegor. Men jag har för mig att vi ungefär halvvägs i vår korta karriär tog ett beslut om att vi skulle sjunga på engelska. De låtar som är på svenska är ju bland våra tidigare. Varför gav vi inte ut en singel? Dålig initiativförmåga eller brist på pengar? Så här i efterhand borde vi väl satsat på det.

Marina: Daterad möjligtvis på det sättet med ”det malande” som var typiskt för genren kanske, men jag tycker fortfarande att det är välarrangerade låtar. Vackra, tydliga. Jag är lite imponerad över att det faktiskt var 30 år sedan och att det fungerar fortfarande. Jag kan fortfarande identifiera mig med musiken på det sättet att den har präglat min musiksmak för resten av livet. Det finns en ton som jag fortfarande följer som man kan finna hos exempelvis PJ Harvey, Groove Armada för att ta några olika exempel.


Åsa, sångerska på sista spelningen som Danse Macabre i Linköping. Sedan blev bandet Send No Flowers. Foto: Peter Kagerland.
Danse Macabres utmärkta kassett Pickmans Model finns att lyssna på deras bandcamp!