tisdag 27 mars 2018

Unter Den Linden



Unter Den Linden var ett mytiskt band som släppte en rad utmärkta skivor under 80-talet. Från den första skivans samarbete med Att Som och dess svartrock, genom "Utom våra liv" och hård punk till "Gud skapade även de löjliga" som blev en rockkassett vars like aldrig skådats i landet varken innan eller efter. 1987 sprack bandet definitivt, men några av medlemmarna fortsatte under pseudonymen Pilleemandjoonks och först nu finns plötsligt Unter Den Linden igen. Dessutom finns det en ny skiva: en EP med fyra nyinspelade låtar. Med anledning av det bad vi dem svara på lite frågor!

- Varför hette ni Unter Den Linden?
Unter Den Linden företrätt av Björn och Jochen: Det lät bra, Berlin var en lockande stad och det skulle skilja oss från de mer traditionella punkbanden som i Karlshamn hette saker som Nyx Negativ, Skam, De Avlidna, Snoret Rinner, Säpa, Onani och dylikt.
- Hur var musikscenen i Karlshamn under tidigt 80-tal? I efterhand verkar det ha varit en explosion av band. Hur var det att befinna sig mitt i punkexplosionen?
UDL: Svårt såhär i efterhand, då befann man sig mitt i det. Det var helt normalt att alla spelade i band, inte bara punkare. Rockmusik, eller musik, hade en helt annan betydelse för ungdomar på 60-70- och tidiga 80 talet än idag tror jag. Visst var det stort när det hände men det gick så fort, vi startade föreningen Rockslaget för att försöka få replokaler och kanske lokala spelningar. Plötsligt hade vi landets största rockfestival och band som Siouxsie and the banshees och Simple Minds på scen. Mycket kom sig av att föreningens ordförande vid denna tid, Kheiwe, var så driven och hade ett sådant kontaktnät, han var också några år äldre än vi småpunkare och lyckades verkligen få alla att dra i samma riktning.
-Hur träffade ni Att Som?
UDL: Att Som såg oss när vi spelade på Fredmans i Malmö och vi blev vänner helt enkelt.
-Vilka var influenserna för tidiga UDL? Första singeln låter rätt depprockig! Lyssnade ni mycket på sån musik?
UDL: Bandet De Anhöringa, som var fröet till Unter Den Linden, hade tydliga Jam influenser. När Unter Den Linden startade var Manchester/Liverpool-scenen det som var hetast. Band som Joy Divison var en stor förebild såklart. Många ville eller behövde vid den här tiden kanske, inte lämna punken bakom sig, men i vart fall komma vidare musikaliskt. Andra fastnade i punkträsket, det ville inte vi göra. Vårt musikintresse började och slutade inte med punken helt enkelt.
-Den första LPn är ju rätt unik i att det var ett samarbete med ett annat band. Hur kom ni på den idén?
UDL: Amalthea (skivbolaget) tyckte väl att de behövde förnya sitt stall, de fastnade för ideń och fick kanske på så vis också 2 fräscha band för priset av ett. Totalt sett var vi nöjda även om ljudet var lite "stumt".
Här kan jag (Jochen) som vid denna ännu inte spelade med bandet men var ett stort fan inflika min reaktion när jag hörde plattan. Jag var besviken, hade sett Unter Den Linden live åtskilliga gånger och tyckte inte alls att plattan visade den styrka och tyngd och det driv bandet hade live. Det är något som genomsyrar alla plattorna, undantaget punksingeln, vi fick helt enkelt inte till det i studio. Det är min uppfattning iallafall.
- Hur kom ni i kontakt med Hans Thunberg som producerade?
UDL: Kommer inte ihåg exakt, antar att det var via det nätverk som de progressiva bolagen ingick i. Han hade precis gjort en platta med Elegi och var tydligen intresserad av att jobba med oss.
- Vad hände efter LPn? Fick ni mycket uppmärksamhet genom den?
UDL: Med våra mått fick plattan mycket uppmärksamhet och recensioner i press. Ansågs allmänt som nyskapande och intressant.
-Fanns det andra band i Sverige under det tidiga 80-talet som ni gillade?
UDL: TT reuter, Garboshock, Vacum etc. Vi lyssnade kanske inte jättemycket på svenska band egentligen vid denna tiden.
- 83 var ni både med på Rockslaget-samlingen, med två suggestiva låtar, men släppte också en singel som var brutal punk. Bytte ni riktning på bandet däromkring?
UDL: Rockslagsplattan var ju egentligen inspelad under 1981-82 medan singeln kom till efter att Liffe, från Att Som, kommit in på gitarr och Jochen på trummor. Christer som spelade synt hade också försvunnit. Det var nog delvis därför soundet ändrades, samt att hardcorepunken var rätt stor då. Vi lyssnade mycket på Discharge, Dead Kennedys, Black Flag och Bad brains men identifierade oss egentligen inte annars med punkscenen vid denna tid. Vi gjorde bara vad som för tillfället föll oss in helt enkelt.
- Den sista LPn, Utom våra liv, har några av de mörkaste texterna i rocklyrik överhuvudtaget tycker jag. Hur såg ni på musikens texter? Var det så ni upplevde verkligheten? Vem skrev texterna?
UDL: Björn skrev de flesta av dessa texter. Avsikten var mest att skriva mångbottnade texter som stod sig över tid och vi ville inte fastna i något speciellt fack. Egentligen var det väl så enkelt att vi alla fyra hade delvis olika musikalisk bakgrund och lyssnade på en stor variation av band som vi hela tiden influerades av.


- Vad hände efter Utom våra liv? Hur kom det sig att bandet splittrades 85?
UDL: Vi spelade ute en hel del, gjorde bla en 3 veckors-turné i landet, delvis tillsammans med Vacum. Vi turnerade med danska Ads (sedemera DAD). Vi spelade i Berlin och Köpenhamn. Vi repade mycket och gjorde flera nya låtar, delvis de som kom med på "Gud skapade....".
Det blev lite för mycket för Ulf, basisten, som var den enda av oss som arbetade heltid då och han lämnade bandet. Han ersattes av Stefan Lindgren som vi norpade från bandet som repade i lokalen jämte oss.
1985 började även sångaren och gitarristen Björn att tröttna, bandet hade därmed ingen egentlig originalmedlem kvar. Vi gjorde våra sista spelningar tillsammans i Karlshamn och Stockholm sommaren 1985. Musikklimatet hade vi denna tiden förändrats betydligt mot bara ett par tre år tidigare. Musikföreningar självdog, så även Rockslaget. Vi hade betydligt svårare att få spelningar och det var väl inte riktigt lika kul längre.
Vi splittrades egentligen inte direkt. Jag (Jochen), och Leif fortsatte repa som Unter Den Linden. Ulf kom tillbaka på bas och därmed var bandet faktiskt nästan intakt. Vi hade ju flera nya låtar på gång och detta mynnade ju så småningom ut i kassetten ”Gud skapade även de löjliga”. Kassetten består både av låtar vi gjorde tillsammans när Björn var med, med hans texter, och låtar skrivna av Leif efter detta.
Vi gjorde nog bara 2 spelningar under denna tiden: en i Karlshamn och en på Stadt Hamburg i Malmö som förband till Cult, eller Southern Death Cult som dom hette då.
Därefter ville Leif tillbaka till Malmö och Ulf och jag blev kvar i Karlshamn. Bandets saga var all, trodde vi i alla fall då. Leif låg på att vi skulle flytta till Malmö och fortsätta men det blev aldrig så.
- Hur mycket outgivet material med UDL finns det? Jag vet t.ex. att ni varit med på en del kassetter genom tiderna.
UDL: Det finns en del tidiga demos med låtar som inte finns utgivna. Det finns en demo inför ”Utom våra liv” med ganska annorlunda versioner mot de på plattan, kanske mer så som de skulle ha låtit egentligen.
Det finns en livinspelning gjord av P3 Rockdepartementet 1984. Det finns en mängd konserter och repor inspelade med varierande ljudkvalitet...
- Vad hände sen? Fortsatte några med musik? Jag läste någonstans att några från UDL var inblandade i bandet Pilleemandjyoonks, stämmer det? Vad var det för något band?
UDL: Vi har väl alla fortsatt med musik i princip hela tiden. Björn och Jochen har spelat tillsammans i bandet Pilleemandjoonks sedan tidigt 90-tal. Leif gör elektronisk musik i Malmö. Ulf har sjungit i körer och jazz och de senaste åren även spelat sax i Pilleemandjoonks.


Vi, Björn-Jochen-Ulf, har tillsammans med resten av Pilleemandjoonks vid ett par-tre tillfällen uppträtt som och spelat Unter Den Lindens låtar.
-Hur kommer det sig att ni återförenats nu och spelar in nytt material?
UDL: För att få lite variation är vi för tillfället Unter Den Linden igen, ett återfall kan vi kalla det som började i och med att vi gjorde en spelning som UDL i Karlshamn förra våren.
Det ledde till att vi också gjort nya Unter Den Linden-låtar vilket vi inte gjort tidigare, UDL har iofs spelat några Pilleemandjoonks-låtar live men det är inte riktigt samma sak. Vi har en lite annan vinkel på det som Unter Den Linden. Därför släpper vi också nu en ny EP.
Vi kommer inte att följa något spår, eller vi är helt ointresserade av spår.
Det blir som vanligt, vi gör vad vi för tillfället känner för och så blir det som det blir.

EP:n som bär titeln "Vi har det bra" och kan beställas via bandet själva, enklast genom denna intressanta butik: https://www.jibo.se/unter-den-linden
Vidare kan vi i den moderna tiden få höra en spelning från K.O.B. i Berlin 1984.



På spotify finns dessutom allt utom "Utom våra liv":



lördag 24 mars 2018

Peter Roos & Jimmy Parmbo


För ca. tio år sedan började det gå rykten om 2 fullängdsskivor som dykt upp från ingenstans. Tydligen hade någon spelat in två hela skivor på 80-talet som var fulla med syntar och tidstypiska arrangemang. Två skivor som gått under de flesta samlares, för att inte tala om allmänhetens, radar. Soloartisten ifråga hette Peter Roos, kom från Malmö och spelade in skivorna "Klimax" och "Forntida nyheter" hemma hos sig på en portastudio. Dessutom spelade han, tillsammans med vännen Jimmy Parmbo, också in en singel. För att få veta mer om detta mystiska projekt har vi talat med både Peter och Jimmy:

Jag skaffade en akustisk gitarr i början av 70-talet och började att plinka på den. En billig nylonsträngad. Sen tränade jag in lite ackord och började att skriva lite texter. På den tiden var det mest på engelska. Jag har aldrig lärt mig noter. Kom ihåg att en kompis och jag tog gitarrlektioner. Han var egentligen inte intresserad utan tog med biltidningar och visade upp nya modeller hela tiden.  Jag längtade mest hem till Deep Purple´s "Fireball" som precis kommit ut då. Sen startade jag band. Vi höll till på Södra skolgatan i Malmö. En gammal skolkamrat som spelade trummor i ett band då tipsade oss om en fastighetsägare som hyrde ut gamla risiga lägenheter till låg hyra. Har för mig att hyran var på strax över en hundralapp i månaden. Ett rivningskvarter som huserade säkert minst 17 band på den tiden. Sedan blev alla vräkta för att det skulle rivas/renoveras och jag var med och startade bandet Kilgore Trout som sedermera blev Att Som. Vi höll på med en singel på Amalthea och var i studion när jag lämnade dem.

Kilgore Trout.

Det var en dröm jag haft i många år: att göra en egen LP-skiva. Idéen kom nog först med ett reportage i tidningen Musikens Makt om Kjell Höglund som hade på egen hand gjort plattor på 70-talet. Där beskrev han hela processen så att säga.

 Kilgore Trout live.

Klimax fick lite uppmärksamhet i radio och en recension vad jag vet. Recensionen var det bästa då jag genom enbart den sålde runt 30 plattor. Klimax trycktes upp i 500 ex och Forntida Nyheter i 370 ex. Att släppa plattorna gick väl bra, men sen att sälja dem och sprida ut allt i stort sett själv med hjälp av vännner var den sidan av det hela som inte var så lyckat. Utan kontakter i branchen var det stentufft. Jag var överallt med plattorna och la reklamlappar i massor av brevlådor. Ärligt talat så sålde de mycket dåligt. Fast 2 gånger betalade jag taxi med Klimaxplatta!

 Reklamblad för "Klimax".
Samtidigt som andra plattan spelade jag in en singel. En jag träffade ett år innan, Jimmy Parmbo, som ville att jag skulle hjälpa honom att göra en singel. Jag gjorde låtarna och spelade instrumenten och han sjöng. Vet inte hur det gick med singeln, men han sålde också den på egen hand med stor möda. Jag har nog bara ett ex. kvar av den nu.

Jimmy Parmbo: Singeln jag var med på släpptes 1984. Jag hade inget band, utan spelade in den med hjälp av Peter Roos. Han spelade alla instrument på singeln och jag sjöng.
Jag har alltid varit intresserad av musik. Det började med Beatles på 60-talet. Jag är ju uppväxt med sån musik. Jag kallar mig allätare när det gäller musiksmak. På 70-talet gillade jag Sweet, Kiss, Black Sabbat, Scorpions och Deep Purple. Men även David Bowie var stor. Under 80-talet gillade jag också Adam & the Ants, Peter Gabriel och Genesis, AC/DC och Uriah Heep.

 Omslaget till Peter Roos och Jimmy Parmbos singel.  

Jag kände Peter och han hade en portastudio. Vi spelade in singeln hemma hos honom. Det var ett stort arbete med att ping-ponga kanalerna så att vi skulle kunna göra allt vi ville göra med de begränsade möjligheterna vi hade. Peter var verkligen till stor hjälp! Vi gjorde en singel för att det var billigare. Egentligen hade jag velat göra en LP. 


 Jimmy någon gång på 70-talet.
Jag fick inte mycket uppmärksamhet för singeln alls. Jag delade ut den till musikaffärer i Malmö som sålde den på kommission. Men det var svårt att nå ut. Jag var inget PR-snille direkt och brydde mig heller inte om att sprida den speciellt mycket.

Mellan 2010 och 2013 hade jag en second hand-affär där jag sålde de ex jag hade kvar av singeln.
1997 spelade jag också in en CD med bl.a. en ny version av "Hur E Det Med Dej", men den gamla versionen är nog bättre. Tidningen Arbetaren skrev faktiskt om CDn och det var väl enda gången som en tidning uppmärksammat min musik.
 
Peter igen: Det var mest den brittiska proggen i början av 70-talet som inspirerade. T.ex Genesis, Van Der Graaf Generator, Pink Floyd, Yes, Gong med mera.  Lite av New Wave kom med senare t.ex Joy Division.
Efter 81 stängde jag in mig i en studiovärld och lyssnade knappt på andra. Jag måste ha missat en hel del men jag hade min egen vision att fullfölja just då. Låter kanske nördigt och kaxigt men så var det. Egotrippad? Förmodligen....

 Det handgjorda omslaget till Peters debut-LP "Klimax".

Klimax var inspelad under en mycket längre period. Runt 1½ år. Medan den andra var avsevärt snabbare inspelad. Ser den andra som mer utåtriktad, spontan med berättarglädje. Rakare, enklare med stumme av gitarr, bas, trummor och sång och färglagt med keyboards här och var. Jag la om till en annan sida av mig där i stora drag.

Musikmässigt är jag nog mest nöjd med Klimax tror jag. Mer experimentell och spännande, men texterna på Forntida Nyheter är nog bland mina bästa. Det var väl fullängdsformatet som jag liksom var uppväxt med mest. Singlar hade väl sin charm men jag ville ge ut en lite större samling av låtar helt enkelt och LP formatet verkade perfekt för mina syften.

Skivorna är originella med egen ton och uttryck. Många misstag, men också flera ställen där jag träffade rätt liksom. Varje album av Klimax är klistrat ihop för hand så det var väl ett hantverk på både insida och utsida så att säga.

Jag spelade aldrig live solo, men gjorde spelningar runt 79-80 i bandet Kilgore Trout. Visserligen var jag på Viktoriateaterns scen 1983, men det var för en inspelning via en radio Malmöhus-buss utanför. Kom med i en tävling som tidningen Arbetet hade om nya lokala band som kunde få en dags gratis studiotid.  Ja, just det, jag hade inget band men kom med som soloartist och hade en svettig halvdag att spela in 3 låtar med alla instrumenten....
Jag spelade gitarr, bas, slagverk och trummaskin, keyboards, hemmagjorda grejor, leksaker, ja, allt möjligt som skapade ljud kort sagt.

 Omslaget till andra LPn "Forntida nyheter".

Efter Forntida Nyheter blev det familj, hus och bil.... ja., mycket förändrades men jag fortsatte att spela in i alla fall fast gav inte ut något med undantag av en CD 1999, som mest är MIDI-ljud överfört på 8 spårs rullbandare mixat med lite analogt.  Har inte spelat in på många år fast jag spelar lite med en kompis. Spelar akustisk gitarr då och då. Jag komponerar lite också men har inte fått tummarna loss med en ny studio. Jag har gott hopp om att det ska bli av.

Mellan 1994 och 2008 sålde jag inte ett enda ex.  Jag försökte hålla koll på min försäljning i en bok och där finns inget mellan de åren. Tyvärr åkte en del i bingen då det var som mörkast och jag gav bort ett 30tal till en second hand store. 2009 blev jag kontaktad av en som var mycket intresserad av 80-talets synthmusik och hade hört talas om Klimax.  Han var visst med i en förening med det huvudsakliga intresset och köpte 10 plattor rakt av. Där började en revival och fler kontaktade mig efter hand. Jag har kollat på Discogs och andra ställen där plattorna ligger ute för ganska stora summor och jag tror att det handlar främst om att de är oerhört sällsynta att få tag i. Av första Lpn har jag kanske ett 30tal eller fler. Den andra möjligtvis 15 eller så.

Det fanns massor av band då också, men de flesta kom inte längre än till en eller två demotejps.  Kassettbandets tid var ju då innan CD:n (bloody bastard) sänkte både kassett och vinyl. Bitter??   äsch, bara en aning... Men jag är trots allt glad att vinylen har kommit tillbaka så starkt. Egentligen är det "totalupplevelsen" som är viktig. Lite brus och knaster är inte dumt ibland....

Och för alla som inte hittat några av skivorna går det utmärkt att kontakta Peter, som har några ex kvar, och köpa dem av honom. Tack vare de båda herrarnas givmildhet finns också Peters båda LPs samt singeln Peter och Jimmy gjorde för nedladdning i MP3-format HÄR.

torsdag 15 februari 2018

Sect-Or Three

Sect-Or Three live i Halmstand 1986 under turnén med Glädjetåget. Foto: Jari Välitalo.

Låt oss för en stund återvända till Halmstad. En stad fylld av Per Gessle och Marie Fredriksson, där livet ska vara sommar och sol. Vi har tidigare nämnt Sect-Or Three som svenska representanter för den tunga, dödsbejakande musik Birthday Party gjorde till sin och i denna anda ångade Sect-Or Three rätt in i den svenska småstadsidyllen. Bandet bestod av Mikael "Gnusten" Gustafsson på gitarr, Benny Carlsson på sång, Stefan Konradsson på trummor och Ioana Zbincu på bas. Tillsammans spelade dom runt i Sverige med Glädjetåget och släppte två skivor som märkligt nog gick relativt obemärkt förbi! Vi har talat med alla i bandet och kan nu presentera den första intervjun med Sect-Or Three:

Mikael: Under 80-talet hade jag spelat i diverse punkband, men jag började tröttna på punken. Den var tråkig musikmässigt och jag upplevde att den hade stelnat i sin form. Fram emot mitten av 80-talet tröttnade jag på brölet och slafset i punken så jag började söka mig bort mot annan musik.
Halmstad var en liten stad och de som ville hålla på med udda musik var inte många. Jag kände en tjej som hette Ioana och vi brukade prata om att vi mådde dåligt men föreslog att istället för att ta livet av oss skulle vi bilda ett band. Vi provade sen flera olika trummisar men det var bara Stefan som dög. Han spelade på ett väldigt speciellt sätt.
Gnusten och Ioana ca 1986. Foto: Jonas Langer. Gnusten: Dessa bilder är tagna från en gammal fabrik, Gamla Anppeltofftska bryggeriet, en nedlagd pilsnerfabrik som vi bröt oss in i då och då för vi gillade stämningen där.
Ioana: Intresset för musik har funnits med sen jag var barn men under tonåren blev musiklyssnandet som en livslina, och något som skulle komma att definiera min syn på omvärlden. Mitt första band startade jag i nian. Vi var bara tjejer och jag spelade bas.
Jag träffade först Gnusten, genom gemensamma vänner. Vi startade bandet men behövde en trummis och sångare. Mikael kände till de andra, vi testade några gånger och så klickade det. Benny växte snabbt in i sången och blev en självklar frontfigur på ett sätt som jag tror ingen av oss hade förväntat sig.
Ioana i Gamla Anppeltoffska bryggeriet ca 1986. Foto: Jonas Langer.
Benny: Mikael och Ioana var kärnan i bandet och det var de som började. De skrev också grunden till låtarna som vi andra fyllde på.
Jag kom med 1985. Mikael och Ioana tillhörde ett löst kompisgäng som jag började hänga med kring 79-80. Konrad var mer ordnad, han hade arbete. Vi var mer rotlösa och förde ett väldigt ostrukturerat liv. Det var mycket substanser och mycket festande.
Konrad: Jag var fyra år äldre än de andra i bandet och hade spelat i en massa punkgrupper innan. Jag var en punktrummis men gillade skumma grupper som Birthday Party och Einstürzende Neubauten. Nu har jag lagt av med att spela. Konstnärliga uttryck ska finnas för stunden.
När punken hade ebbat ut sökte jag mig vidare. Jag hade hört Suicide och Velvet Underground. Jag var en sökare - gillade allt som var nytt och häftigt. Clash var alldeles för snälla för mig.
De andra tre i bandet hade redan kört ett tag med en trummaskin och jag följde med till deras replokal. Det var totalt kaos och det gillade jag. Jämfört med hur det lät live låter skivorna snälla.
Vi kom alla från Halmstad. Där ville alla band låta som Gyllene Tider. Vi ville vara en motpol till det skräpet.
Mikael: Först hette vi 'Dead Twice'. Det var inspirerat av min mamma som hade överlevt 2 överdoser. Vi tyckte att livet var så. Men sen bytte vi till 'Sect-or Three'. Det skulle låta mysko, det låg sånt i tiden. Alla hette saker som IS9, RAS-1 och liknande. Dessutom var Benny besatt av siffran 3. Han hade alltid en trea i byxfickan som han hade klippt ur någon tidning.
De känslor vi förmedlade var äkta. Det fanns ingenting påhittat eller några poser. Vi tänkte väldigt mycket på de där ämnena vi sjöng om. Självmord. Perversioner. Ångest. Det låg väldigt nära till hand för oss.
 Halmkärven, före första spelningen.
Konrad: Vår första konsert fixade vi en kväll när 2 garageband spelade. I pausen frågade vi om vi fick spela och det gick bra. Det var en jävligt bra spelning. Oborstad. Stället hette Halmkärven och det var det enda stället som man kom in på om man var punkare. Ett vidrigt ställe!
Sångaren spelade i bar överkropp och hade för vana att skära sig med krossade flaskor. Han stack också fakirnålar i kinderna och kroppen. Folk blev verkligen upprörda när de såg oss. De tyckte att det skulle vara glädje i musik!
Mikael: Halmstad var en väldigt konformistisk stad. Man skulle helst inte sticka ut, men vi gjorde det och det var väldigt medvetet från vår sida. Det fanns några enskilda som gillade vad vi gjorde, såna som var inne på samma musik som vi. Men de allra flesta förstod inte vad vi höll på med och det var det som var meningen. Sen skulle vi också vara anti-goth, så när de körde med svarta kläder skulle vi ha vita! Vi försökte vara anti mot allting.
Därför kände vi inte heller samröre med några andra band i Sverige. Gothbanden i Stockholm kändes så pretentiösa. Som att de läst en massa böcker och kom från medelklassen. Vi var definitivt arbetarklassungar och läste aldrig böcker.
Benny: Mellan 1985 och 1987 var vi ute och turnerade mycket. Det var en rolig tid! Vi hann med att spela väldigt mycket. Jag hade en teaterådra i mig och uppvisade ett rätt så gränslöst beteende, tror jag. Jag skar mig på scenen och stack nålar genom kroppen som en fakir. Jag använde också en docka i vissa låtar på olika sätt. Det var väldigt äkta för mig. Det var ren ångest.
Filmad konsert från Stadt Hamburg i Malmö 1987. Här kan vi se Bennys intensiva scenframträdande!
Nålarna var decimeterlånga hattnålar. De var lagom tjocka för att sticka genom bröstet, armarna och kinderna. I tvåan såg jag ett tv-program om fakirer och efter det började jag praktisera själv. Jag hade hållt på med det rätt länge.
 Jag sydde en docka som såg ut som mig. Jag kallade honom Cowboy Bob och han var ett slags alter ego som jag misshandlade på scen. Jag hade också en upplåsbar docka som kallades Dolly och jag brukade ha med den i 'Hole'-låten.
Vi var en samling galningar och förde ett destruktivt, hårt leverne! Men det skapade mycket kontakter.
Ioana: Vi var ett intensivt liveband, väldigt suggestivt, som en allvarlig komedi och Bennys teatraliska uppträdande bidrog mycket till det.
Konrad: Det var svårt att få spelningar i Halmstad. Vi spelade där kanske 5 gånger. Stan var inte redo för oss. Men vi hade bl.a. en spelning på Stadt Hamburg i Malmö som förband åt Sator Codex. Den konserten finns inspelad på en VHS-kassett.
Den andra låten som finns tillgänglig från spelningen på Stadt Hamburg 1987.
Sommaren 1986 hängde vi på Glädjetåget. De körde till 8 städer i Sverige och vi hängde med nästan hela vägen. De hade 2 husband, ett kanske var Fem Snabba, och så var det vi. I Kalmar var vår spelning helt fullsatt, hela tältet var fullt med folk. Vi valde att börja med den värsta låten vi hade och i slutet stod det kvar kring 5 personer. Då kände vi att vi hade lyckats!
Vi följde också glädjetåget till Hultsfred. Där spelade vi för en mycket större publik än vi var vana vid. Vi brukade inte spela på rockfestivaler. Alla gillade inte det vi gjorde, men det skiter man i som musiker. Vi pratade aldrig musik utan gjorde den bara.
Benny och Stefan under Glädjetåget-turnén.
Mikael: Glädjetåget kom vi med på genom att jag kände Roger Andersson. Jag hade skrivit i hans fanzine och jag kände till att han brukade snatta mat i affärer åt folk som inte hade någon mat. Jag tyckte det var så sympatisk och vi blev vänner.
Vi hoppade på Glädjetåget när de kom till Halmstad och följde med därifrån. Det var väldigt roligt. Vi gjorde en fantastisk spelning i Malmö, som faktiskt gick hem hos publiken också. Överlag var vi mer populära i södra Sverige. Även i Danmark och Tyskland gillade man oss.
När vi spelade live brukade vi börja med de lättare låtarna, de som var mer lättsmälta, för att sedan spela allt mer tungt och deprimerande. Sista låten hette 'Room 14' och var otroligt jobbig. En gång prövade vi att vända på ordningen och spela den tyngsta först. Efter 3 låtar hade alla gått! Sedan prövade vi inte det mer.
Ioanna träffade Kent från Sator Codex på en releasefest en gång och frågade om han mindes när vi spelade förband åt dem. Han sa att han visst mindes det. 'Hur skulle jag kunna glömma det? Det var det galnaste jag sett!' sa han! Det kändes bra.
Vi spelade på den första Hultsfredsfestivalen med glädjetåget. Den gången spelade vi för väldigt mycket folk och det kom fram flera efteråt som sa att de gillade vår musik och att de gillade konserten. Det kändes alltid konstigt när folk gjorde det, för jag tyckte att vi höll på med ångest och riktigt svåra grejer och känslor.
Stefan och Benny. Glädjetåget -86.
 
Benny: Sommarn -86 följde vi med glädjetåget. Jag totalvägrade i Januari och kunde komma bort från det under turnén. Det var 1 eller 2 stora cirkustält och det var performance, spoken word osv. De for till Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Malmö, Karlskrona, Linköping, Hulstfred och sen Stockholm.
Avslutningen var på Gärdet i Stockholm. Där skrek de 'Jävla satanister' efter oss. Jag åkallade satan rätt ofta på scen. Jag var totalt inne i det!
Efteråt fick jag lägga in mig på psyket. Ibland for jag, och andra i bandet, i skytteltrafik till avdelning 19. Jag minns de orangea korridorerna...
Konrad: Vi var inte intresserade av pengar, utan såg hela bandet som ett konstprojekt. Vi visste att det var ett minusprojekt från början.
Alla ville göra skivor. För att ytterligare uttrycka vårt konstprojekt gjorde vi det också. Tryckeriet vi använde hade aldrig tryckt skivomslag förut, så de klantade sig och vände omslaget till tolvan fel! Det är Bennys bröst man ser på omslaget och om man tittar noga ser man alla ärr han drog på sig under spelningarna.
Skivorna släpptes nog i 500 ex men det var mest gitarristen och basisten som höll i det. Det är Ioanas farfar som är med på omslaget. Han var från Transylvanien och hette Zaytan.
"Inside you" från 1986.
Vi fick en recension i någon hi-fi tidning. Lars Aldman i Lilla Bommen spelade oss och gillade vår musik. Vi skickade skivorna till dem och det var allt vi gjorde. En gång när jag var i Pamplona gav jag bort ett ex till en bar som hade en jukebox, så där finns den nog än idag.
Ioana: Omslagen är gamla bilder på min farfarsfar. Vi finansierade skivorna själva.
"Welcome home" från 1987.
Mikael: Självmordet fanns alltid där som ett alternativ. Vi hade en slags dödskult i bandet. Ian Curtis var en stor förebild för alla och de känslor som var i omlopp triggade speciellt Benny på scen. Det var också mycket droger omkring bandet.
Efter Glädjetåget hade vi fått ett visst rykte om oss och vi visste dessutom vilka låtar som gick hem hos folk. Vi kände ett par, Jackie och Thomas, som hade en studio i Halmstad och vi gick dit för att spela in de låtar vi ville ge ut.
Benny: Skivorna vi spelade in fick ingen vettig distribution. Vi skickade iväg några vet jag. Vi kände några som hette Jackie och Thomas som hade en studio vi spelade in i. Vi hade mer material som vi hade planerat att släppa men något kom emellan.
Birthday Party var våra husgudar. Men vi gillade också Bauhaus, Sisters Of Mercy, Joy Division. Jag lyssnade på punk, hårdrock, new romantic. Bara den blaserade ådran fanns där.
Vi spelade enkla 3-ackordslåtar i moll. Blues för trasiga själar med smak för hårfärgningsmedel. Det var aggressivt och självmedvetet. Gärna lite svårt, men inte för svårt. Jag skrev de flesta texterna.
Ioana: Band som vi inspirerades av var Birthday Party, Joy division...
Gnusten och jag skrev musiken. Texterna brukade vi skriva tillsammans, så Benny var helt fri i sin sång.
 Benny: Vi lyssnade väl inte så mycket på svenska band. Men de jag gillade var Johan Johanssons band och svarta grupper som Nevskij Prospekt, Sator Codex och Cortex och Blue For Two.
Vi var nära att spela förband till Cortex en gång. De skulle spela på en scen utanför stan som var öppen sommartid. Men det blev inte av den helgen vi skulle spela, utan istället skulle Peps Persson spela då. Haschröken låg tät i lokalen.
Kring 1987 splittrades vi. Konrad flyttade till Stockholm. Jag hoppade av. Vi levde så ostrukturerat. Vi kunde inte hålla ihop bandet. Saker bara hände.
Konrad: 1987 flyttade jag till Stockholm. De andra försökte fortsätta med en annan trummis men det fungerade inte. Sen drabbades de av existensiella grubblerier och slutade med musiken för ett tag.
Det var mycket droger inblandat. Jag tror det är väldigt inblandat genrellt i den svenska musikscenen. De andra tre i bandet hittade varandra för att de var lika galna. De var helt sjövilda! Jag umgicks inte med dem privat, utan spelade bara i bandet med dem.
I Stockholm slutade jag med musik och fokuserade på andra grejer.
Mikael: Efter skivorna flyttade Stefan till Stockholm. Vi prövade med en ny trummis, Björn Böna, som kom med för att han gillade oss och Birthday Party. Men det funkade inte så bra och bandet rann ut i sanden.
Jag och Ioana fortsatte ett tag på egen hand, men det fanns inte samma gnista där. Bandet hade verkligen brunnit, men vi hade brunnit fort. Eftersom vi var så destruktiva så var det kanske tur att vi slutade innan något värre hände.
Poster som användes för att annonsera gig.
Benny: Sedan dess har jag varit med i massor av band, men Sect-or Three har gjort mest intryck. Det var så olikt alla andra. Ingen lät som vi. Vi hade verkligen ett unikt sound. Men vi var destruktiva för varandra. Det är tur att vi överlevde den tiden.
Jag gillar fortfarande våra skivor, men produktionen känns rätt så daterad.
Mikael: Idag är jag stolt över den musik vi gjorde. Vi fick en recension som jämförde oss med Birthday Party och det tyckte jag var roligt för det fanns inga andra på den tiden som lät som dem. Vi upplevde att vi var först med det soundet.
Radium Records var intresserade av oss. De hade sett oss på någon spelning och vi hade kontakt. Vi åkte upp till deras kontor i Göteborg för de ville träffa oss. Eventuellt hade vi också varit förband till Cortex någon gång men jag är osäker. Sen kom det fram att Radium valde mellan oss och ett annat band att satsa på. De ringde efter ett tag och berättade att de satsat på det andra bandet: Union Carbide Productions. Om vi fått det kontraktet hade vi nog kunnat hålla på lite längre och varit lite mer kända nu.
Ioana: Jag fortsatte med musiken fast det skulle ta ganska många år innan jag spelade live igen. Barn och familj kom emellan. För mig är Sect-or 3 tiden viktig och det var skitroligt att få vara med en tid då mycket hände musikaliskt!

Bandet har gått med på att också låta er få ta del av deras två skivor! De finns att ladda ned HÄR!

torsdag 1 februari 2018

Slaviska Danser och Gormtunga


Det är något speciellt med att upptäcka ett nytt band. När upplevelsen av ett konstnärligt uttryck stämmer så väl in på de känslor och upplevelser man bär på. Om det sedan är ett okänt, bortglömt band kan känslorna dessutom få rent historiska proportioner. Känslan av att, som tonåring, bära omkring på just sin musik, som ingen annan känner till, har en plats i många människors livsöden. Men som vuxen måste man naturligtvis sansa sig. Tillerkänna andra människors upplevelse lika stort värde som ens egna. Dock så pirrar det till vid varje ny upptäckt, vid varje ny låt och minnet vaknar – visar en film om en ung människa med spretigt hår som slirar omkring på isen i för hala, spetsiga skor


Det är inte ofta det går att träffa på ett band som ingen har hört talas om nuförtiden. Det verkar som att det mesta är täckt av diverse punkböcker gjorda av gamla punkare med långt hår, eller bekvämt skildrade på internet i form av nedladdningsbara skivor och bilder. Men talar du med människorna finns de plötsligt där: Banden och världarna som ännu inte hunnit få sin historia berättad. Har du hört historien om Funhouse? Var du kanske rentav en av de lyckliga som hann besöka huset under dess storhetstid, innan det brann ned? Jag hade det inte och var dessutom knappt född när Darko spred sina jugoslaviska kassetter och festerna, spelningarna och studiecirklarna haglade i Järfälla, norr om Stockholm. Funhouse var ett allaktivitetshus. Dessa var vanliga under 80-talet och det mest kända är Ultrahuset i Handen. I Funhouse kunde du ordna en spelning, delta i en lektion om grafittimålning eller bara hänga med människor som kände sig bortstötta från resten av samhället. I denna kreativa miljö formades ett antal band. Bidrottningen, Telepop, Gormtunga, Slaviska Danser, Bohemia, Aantman Krank, Scythe, Sex Sex Sex var de stora banden som uppstod i kretsen kring Funhouse. Av dessa var det enbart Bohemia och Sex Sex Sex som släppte en skiva. Resten föll i glömska. Därför är det med extra stor iver som jag nu kan presentera en liten del av historien kring Funhouse, med banden Gormtunga och Slaviska Danser!

På bilden ovan ser vi Peter Rehnfeldt och Thomas Norman. Thomas kommentar: "Basisten Peter Renis Rehnfelt. Och jag (trummor) med pipskägg och mantel för skuggspelets skull. Jag spelade alltid stående i Slaviska Danser, även när vi gjorde studioinspelningen"

Jens Andersson (Jesse): Jag och Thomas (fr.o.m. nu Tompa) började i samma klass på gymnasiet. Jag hade just upptäckt Madness under sommarlovet (annars var jag rätt mycket novis vad gällde musik). Tomas visade sig vara betydligt mer insatt och pratade SKA-musik med Specials, Selectors men även andra band som Clash, Simple Minds. Det blev mer och mer prat om musik och någon gång i ettan tyckte Tompa vi skulle starta ett band. Han skulle köpa trummor och lära sig, han hade en kompis som hette Ingvar som spelade gitarr och en annan (glömt namnet) som var duktig på piano.Jag spelade klarinet och basklarinett men ville spela tenorsaxofon vilket jag började med.

Därefter började vi repa hemma hos pianisten i deras källare varjet helg. Måste varit otroligt sjyssta föräldrar som lät oss vara där jämt. Vi kom tidigt...

Thomas Norman (Tompa): jag började spela trummor först på gymnasiet och i ”band” tillsammans med Ingvar o Jesse. Vi repade i mitt pojkrum o kallade oss så småningom Desperator. Jesse influerade oss med ska-musiken, Ingvar tillförde punkackorden och jag trummade på och gav låtidéer. Desperator växte med Clabbe och Nicke, vi blev lite mer seriösa och lärde oss succesivt att spela bättre och bytte namn till Gormtunga. Namnet var hämtat från en gormande nordisk hövding i ’Asterix och vikingarna’ och hade inga som helst vikinga-romantiska förtecken, utan vi tyckte att namnet passade vår gormande och tunga musik.

Vi klädde oss ofta i svarta rockar, så musiken blev …svartrock (!)  I Gormtunga hade min Magazine-period övergått i att lyssna på grupper från skivbolaget 4AD, även Bauhaus, Tuxedomoon, Dom Dummaste, Prefekt Alibi m.fl. men också syntmusik som the Cure, Gang of four, Tones On Tail eller The Glove, Vid det här laget var vi seriösa i överkant även om vi i mitt tycke producerade de bästa låtar jag har varit delaktig i, under mitt musicerande.

Gormtunga bestod av mig på trummor, Ingvar Lagerlöf eller Clabbe på gitarr, Sven Fältin eller Tomas Sandqvist på bas, Niklas spelade syntar och Jesse sjöng eller blåste i saxen. Vi hade alla träffats i Jakobsbergsskolans gymnasium.
Jag gjorde mycket av musiken men det gjorde även Jesse, Ingvar o Svenne. Jag tycker att vi hade så många jättebra låtidéer men många av låtarna blev aldrig riktigt klara eller inspelade på ett bra sätt. Jesse, men även Ingvar skrev texterna.

Det finns dock några låtar som demoinspelningar med Gormtunga från replokalen. Fyra låtar är inspelade i Filmhuset, men på grund av tekniska problem kunde vi inte lägga på sång. Reverb-rummet i källaren funkade inte just då. Vi spelade också in en två-låtars demo till ”Förortsrock - Musik Från Järfälla 1983” men fick inte vara med där. Gormtunga var musikaliskt, ambitiöst och nyskapande, tyckte vi nog, även om vi hade starka förebilder och musikaliska gränser.

Tompa: I samma kretsar som vi fanns det ett band som hette Telepop. De spelade magazine-inspirerad musik, fast lite poppigare. Vare sig Telepop eller vi hade bra replokaler. Jag hade några år tidigare varit involverad i att bygga en skateboardramp av plywood från valaffisch-skyltar, ett projekt som ABF stöttat, varpå jag hade blivit god vän med en dam på ABF i Järfälla. Genom henne fick vi hyra ett fallfärdigt hus i Skälby, i väntan på rivning.

Vad jag minns betalade vi aldrig något för huset, jag stod ändå hela tiden på kontraktet. Huset som vi kallade för Funhouse låg mitt i jordbrukslandskap omgiven av växthus och åkrar. Vi gjorde en massa olika saker där som vi finansierade med studiecirkelbidrag. Vi hade en cirkel för graffitti, en för foto, en för teckning, vi gjorde en väggtidning och hade ett screentryck i källaren och så självklart en studiecirkel för varje band.

Ett tag var det vissa som bodde där, Arto från Finland eller Darco från Belgrad, som hade koll på New wave-scenen där, som jag också besökte några år senare och fick hänga med hans kompisar i legendariska Disciplina Kičme. Efter ett tag blev Funhouse lite mer känt i Stockholm och började dra till sig folk. Utöver att vi repade där brukade vi också ha fester där. Och självklart en hel del spelningar för publik.

Det fanns ett antal band som hade sin replokal i Funhouse, som Bohemia, Telepop, Gormtunga, Sex Inspekt, Aantman Krank, Bidrottningarna, Bakom Katedralen, Gula Huset, Slaviska Danser, Sex Sex Sex, Nevskij Prospekt m.fl. Efter 1985 har jag dålig koll på vad som hände där, då jag hade flyttat till Stockholm och spelade med Nevskij Prospekt som hade replokal vid i Universitetets tunnelbanestation. Jag tror att Funhouse brann upp i slutet av 80-talet. Det ryktas om att det slutet förekom narkotika, något som inte fanns under min tid, vad jag vet om.

Jesse: Det blev dock mer ohållbart att vara där och pianisten tröttnade efter ett tag så vi behövde en replokal. Det slutade med att jag och Tompa (kanske någon fler också) gick till kommunen och frågade om det fanns något gammal hus man kunde få använda till replokal. Det visade sig att det fanns ett sådant utåpt Skälby och att vi kunde få hyra det (vilken modig tjänsteman, finns sådana idag?) Det huset fick namnet Funhouse där vi hade replokal, gjorde konserter och hade fester.

Jesse: Pianisten hade valt att sluta och vi insåg att vi behövde en basist. I Pianistens klass kom det en kille, Tomas Sandquist, som jag tror varit utbytesstudent. Han gillade Bauhaus och spelade bas så vi frågade om han ville vara med och det ville han ett tag innan han tröttnade.
Genom Funhouse fick vi utökat kontaktnät efter som det kom folk på fest från olika delar av stan. Från Enebyberg kom en filur som hette Peter Rehnfeldt (Renis). Han spelade bas och gillade Sisters of Mercy så vi frågade om han ville vara med och han sa ja. Jag tror det var då vi bytte namn till Slaviska danser (innan var det "med flera"). Vi gjorde någon konsert på fritidsgård i Jakan med Renis men med tiden tröttnade han.

Tompa: Vi kallade oss Med Flera ett tag, bl.a. vid ett konsertframträdande, minns jag. "Med Flera"-perioden var efter Desperator, men innan Gormtunga. Det var nog så att vi mest höll på att göra låtar och öva, varför vi inte tvingades bestämma oss för ett band-namn.

Peter Rehnfeldt (Renis): Jag började med att spela i punkband i Enebyberg. Jag spelade i Öronstörning och Kylskåpsmanglarna. Efter att de bandet hade splittrats sökte jag efter något nytt. På något sätt hittade jag till Funhouse i Järfälla. Jag tror det var så att jag såg en lapp att ett band sökte en basist och åkte dit. Jag kände direkt att det var en fristad för alla som inte passade in i idrottsvärlden och inte trivdes med att prestera. Det var väldigt högt i tak, hög tolerans för alla sorters människor. Alla var musikintresserade och den alternative musiken var grunden som förenade alla.

Om ultrahuset var punk så var Funhouse postpunk. Det var några som bodde i huset. Bland andra en jugoslav som hade koll på alternativscenen där. Han hade alltid med sig kassettband med grupper från Jugoslavien. Det skedde mycket spelningar och vi repade där.

Tompa: Efter Gormtunga droppade Niklas av, Svenne började i Bohemia och Renis hängde med oss i det nytokiga Slaviska Danser. Namnet kom från Dvořák´s verk med samma namn och var en favorit i min tidiga barndom. Namnet gav en spännande ”långt-bort-istan-känsla”. Vi ville inte vara så seriösa längre utan göra något mer provocerande och påhittigt med inblandning av teater, bildspel och visuella intryck. Vi myntade begreppet multimediashow, kan man säga.
Thomas: Scenmedverkande Xila och hon som på låt 5 förnekar makt, sminkar agitatorn Jesse.

Renis: Slaviska Danser var väldigt ambitiösa. Vi ville göra något annorlunda och vi ville pröva gränserna åt alla möjliga håll. Vi hade rätt fria repetitioner. Vi spelade länge och prövade olika uttryck. Nån gång kunde man dansa en hel låt. Ibland tände vi ljus och släckte ner hela rummet. Det var som en slags seanser.

Thomas spelade aldrig enkel 4-takt. Han bröt upp strukturen och experimenterade. Ibland spelade han synten med trumpinnarna så att tangenterna gick sönder. Live kunde det bli riktigt bra. Men också halvdant. Mycket hängde på hur lokalen såg ut. Hade det varit idag hade jag lagt mer tid på inramningen av konserterna. För oss var helhetsintrycket alltid viktigast.

Tompa: Jag stod alltid upp och spelade trummor under konserterna. En gammal emaljerad overheadmaskin projicerade skuggor eller färger på scenen och så hade vi två konstnärer som målade live på scen under framträdandet. Bandet bestod av mig på trummor, Jens Andersson som agitator, Ingvar Lagerlöf på gitarr och först Peter Rehnfelt på bas. Under inspelningarna av demon spelade Ulf Andersson bas. De två konstnärerna hette Daniel Wolgemuth och Xilla Pihlström.

Jesse: Det fanns en yngre kille vid namn Ulf Andersson i Funhouse som var bra på gitarr. Vi frågade om han ville spela bas hos oss vilket han ville. Och han var med till slutet, tror även att det var han som var med på demon.

Renis: Vi var inspirerade av Bauhaus. Precis som dom hade vi inte samma trumkomp på en enda låt. Andra band vi gillade var Joy Division, Gene Loves Jezebel, Play Dead. Jens skrev alla texterna.

Jesse: För inspiration var 22 för många absolut bland de viktigaste. Men även lokala hjältar som Kommo och Ståålfågel var viktiga. För mig var upptäckten av danska Before omvälvande. Den musiken är bland det bästa jag hört (fortfarande).

Du kommer nog känna igen Slaviska om du lyssnar på det.
Vi spelade nog inte så mycket ute. Kommer inte riktigt ihåg var vi var mer än Tre backar. Jag kommer faktiskt inte ihåg särskilt mycket från konserterna men jag var aldrig påverkad. Det var bara sådana totala urladdningar att jag var helt borta efteråt och minns inte ett jota.

Renis: Första spelningen vi hade förstörde jag. Klädde mig i kjol och sprang runt och tjafsade i mikrofonen. De andra var mycket förlåtande. Jag tror första spelningen var i fågelsångens fritidsgård i Jakobsberg. Den andra var i Täby fritisgård som låg i Viggbyholm. Vi spelade mest norr om Stockholm.

Efter att jag hade slutat i bandet spelade de på tre backar inne i stan. Jag såg dom på Ultrahuset också. Skådespelet var så bra. Jag blev så övertygad om känslorna de gestaltade. Teatern som vi gjorde var helt improviserad.
Thomas: "Jesse, förmodligen med ryggen mot skynket och publiken. Skynket försvinner en bit in i konserten".

Tompa: Spelningarna brukade börja med att vi stod bakom uppspända lakan med motljus på, så att man såg våra skuggor. Vi spelade kanske en låt så, sedan brukade Jesse träda fram och spela upp scener. Som teater. Ibland tog han livet av sig. Han klättrade upp på en stege för att hänga sig. Eller så var han en besviken dirigent. Efter 3 låtar tog vi bort lakanen. Danne och Xila målade på stora pappersrullar. Det var mycket fokus på Jesse under hela framträdandet. Det var lite av hans show. Jag stod upp och spelade trummor, iklädd en mantel. Det blev mycket att städa efter våra spelningar.

Jesse: Vad gäller multimedia så vet jag inte varifrån det kom. Ingen av oss hade några konstnärliga typer som föräldrar men vi ville nog att konserterna skulle vara en totalupplevelse och att man skulle bli berörd av musik, text och synintryck. Det var fråga om energi och om att beröra publiken. Såhär i efterhand kan man kanske tycka att det var lite konstlat och humorbefriat men samtidigt så var det på blodigt allvar.

Mitt minne är att olika medlemmar kom med olika grundidéer som vi tillsammans arbetade med. Tompa var nog den mest drivna med idéer och arr men men som sagt var, alla hjälptes åt. Min grundidé var alltid att Tompas trummor (han var fördjävla bra, använde aldrig basstrumma när vi spelade för att kunna stå och driva på) tillsammans med basen skulle vara så tajta att det i sig blev som tre instrument. Sedan var det upp till mig och Ingvar (gitarr) att lägga på glitter på deras stomme.

Inspelningen du hört gjordes i en studio i Solna. Vet inte vad den hette eller var den låg. Vet inte hur länge vi höll på men det var slitigt innan vi tyckte vi var klara men det var inte mer än två dagar. Vi kom dit och försökte sätta allt på en gång men tror vi var tvungna att göra om vissa grejer (sångspår t.ex.) Därefter lade vi på olika effekter eller slingor vi ville ha (synt och gitarr).

Den släpptes inte officiellt utan endast till kompisar via kassettband. Jag tror Tompa skickade en kasset till Lilla Bommen men Lars Aldman tyckte det var dåligt,  innehållslöst och utan orginalitet.

Tompa: Vi sålde inte demon som vi spelade in utan gjorde den mest som en dokumentation, ett bokslut över vad vi hade åstadkommit. Richard Terseus spelade in oss i sin studio i Solna. Efter inspelningen blev det så mycket annat. Alla i bandet var på väg bort i andra sysslor eller musicerande. Slaviska Danser rann 1986 ut i den kaukasiska sanden.

Renis: Slaviska Danser blev inte uppmärksammat alls. Någon från Finlandsgruppen var och såg en spelning. Men hon tyckte nog inte att vi var bra nog.

Jag spelade nog med i bandet i något år. Jag minns inte riktigt varför jag slutade och jag fortsatte inte med musiken efteråt.

Jesse: Jag fortsatte inte med musiken. Jag flyttade till Göteborg, Barcelona, Umeå och Östersund. Under hela mitt liv har jag hållit på med biologi så det blev forskning och numer arbete som handlar om ekologi. Jag inser nu att mycket av det jag vågat göra under livet bottnar i allt det vi lärde varandra under tiden i Funhouse  och Slaviska Danser så för mig gjorde det en otrolig skillnad. Jag önskar dagens unga har samma möjligheter att lära sig flyga (vilket jag inte har en aning om de har...) som jag hade.

Tillsammans med Slaviska Danser kan vi nu presentera den fantastiska demoinspelning som bandet gjorde. Den finns att ladda ned HÄR!