Dockhuset

Affisch inför spelning på Pipeline 1984

Sundsvall var en intressant stad under 1980-talet. I kretsen kring skivbolaget Massproduktion uppstod ett stort antal band, varav några fick ordentliga framgångar i Sverige. Vacum var ett av dessa band. Under Vacums första tid spelade en viss Cathrine Fandén trummor och senare synth. När hon slutade i bandet startade hon ett band som kom att bli långlivat - Dockhuset. De släppte en kassett, en tolvtums-ep samt medverkade på en samlingsskiva. Precis som Cathrines experiment Krank rörde det sig om en mörk syntbaserad musik. Dockhuset slutade att ge ifrån sig ljud i slutet av 80-talet men släppte ifrån sig en nyinspelad låt bara för några månader sen och är dessutom på gång med ännu en inom kort. Vi talade lite med Cathrine för att få reda på mer om Dockhuset:

När jag var barn ville jag alltid spela på föräldrarnas vänners pianon och orglar, för det verkade så lätt att knåpa ihop melodier då dom tyckte jag. Vi hade inget instrument där jag växte upp, det var dyrt och mina föräldrar hade inte råd med såna instrument på 70-talet. Något piano fick jag aldrig. Däremot kom det att bli att jag jobbade ihop till ett eget trumset och blev trummis istället. Det var ett rödglittrigt gammalt fint Ludvig med riktiga djurskinn. Det var ju så på gamla trummor. På en Finlandsfärja över till Wasa när jag var 8 år så blev jag helt fascinerad över bandets trummis och trumspelet. Sedan den resan vill jag bli trummis. Jag började med att köpa trumpinnar som jag satt på min säng med kuddar utplacerade där pukor, virvel och cymbaler står. Sen satt jag och tränade till musik från stereon dagligen. När jag var 14 köpte jag mitt första trumset, och hade då tränat så länge på kuddar att när jag satt upp trummorna kunde spela direkt.

Cathrine under punkfestivalen i GA-Skolan 1979 (från www.punksvall.se)

Sundsvalls punkmiljö var ju unik! Så många band som fanns då fanns nog inte i någon stad i Sverige på den tiden. Det var i den perioden livet började, som det brukar göra när man slutar grundskolan. Det var en bra sammanhållning och det blev ett självklart val att bli punkare. Det var en pusselbit som kom på plats. Hela ideologin med punken - det att alla kunde starta band, oavsett om man kunde spela instrument eller inte, och det att man får vara den man är och se ut som man har lust med. Jag började spela i Vacum 1979 efter att ha fått kontakt med Mats Hammerman. Han blev tipsad av en gemensam vän till oss att jag spelade trummor. Mats kontaktade mig och vi träffades i vår kamrats källare där vi började spela. 

Cathrine sjunger med Vacum på Torkhold 1980 (från www.punksvall.se)

Den första LP:n spelades in i Proffsljuds musikstudio i Sundsvall. Vi hade tidigare spelat in singel och en samlings-Ep, så det var ju inte helt nytt. Det var en rolig tid men också jobbig då det var ansträngande och man fick ta om hela låtarna varje gång det blev fel, och då kunde man ju bli lite nervös att man skulle göra fel igen. Med dagens teknisk är det ju bara att klippa och klistra, så var det inte då.vAllt spelades in på rullband. Distributionen var det mest Mats Hammerman som skötte. Han packade skivor, satte porto och skickade till folk som beställt skivan. Det var också vanligt att man hade med sig skivor på konserter och sålde där, och på stan där man sålde till kompisar.

Efter första LP:n spelade vi mest i Sundsvall. Efterhand så blev det fler och fler spelningar utanför stan. I Härnösand, Gävle och Stockholm mm. Någon turné blev det inte direkt efter just första Lp:n.

Det fanns ju många fanzines på den tiden, samt musiktidningen "Schlager" - som vi var med i och fick mycket publicitet av. Vi fick också stor uppmärksamhet när vi var med i tv-programmet ’’Midvinterrock’’ där vi spelade en låt. Utbudet av tv-kanaler var ju inte så stort på den tiden. Det fanns ju inget internet då heller.

Jag tycker fortfarande väldigt mycket om ’’Sista Vintern’’ och låten Kyssa Döden. Skivan är ju väldigt synth-baserad och jag fick ta mycket plats med min fina Roland Juno-6 och det var ju det jag gillade mest, att göra syntmusik. Vi hade fått ett kulturbidrag och valde att spela in skivan på MNV i Waxholm, och bodde där samtidigt som vi spelade in skivan. Vi var ganska rutinerade och kunde ju varandra bra. Vi hade varit ute och spelat en hel del och var samspelta. Vad jag minns så var vi nöjda med resultatet. Det blev nog bättre än vi hade tänkt oss vill jag minnas. Det var en knepig tid eftersom stora förändringar låg framför oss. Vi i började dra åt olika håll musikaliskt och trummisen Ulf Sandqvist hade redan börjat spela med Die Stinct och hade redan lämnat bandet. Inspelningstiden var både rolig och spännande där på MNW, men samtidigt lite sorglig då vi visste att vi skulle komma att splittras. Vi hade spelat länge och ägnat hela fritiden åt bandet. Vi var ju som en familj.

Krank var mitt egna lilla synt-projekt. Jag satt hemma och komponerade musik för mig själv och fick chansen att spela in en av de låtar jag hade på samlings-Lp:n ’’Andra Bränder’’ som gavs ut 1981. Jag hade lånat en Roland trummaskin av Sundsvallsbandet ’’Fordringsfulla Gäster’’ och Mats Hammermans Moog Prodigy och min egen Roland String machine. Mer blev det aldrig med synth-projektet Krank. Vart de andra låtarna tog vägen vet jag inte. Förmodligen blev de kastade när Jag gjorde sig av med alla rullband och sålde min rullbandspelare i slutet av 80-talet. Det var ju lite synd kan jag tycka nu.

 

Kenneth & Cathrine 1983

Då jag tagit in synten så kände jag att jag ville komponera på egen hand och skriva renodlad syntmusik. Det var då jag startade DOCKHUSET. 

Livebilder från en spelning som förband till Ragnarök på Musikforum i Sundsvall 1983

Efter att ha tagit in syntar i Vacum så kände jag efter ett tag att jag hellre ville spela renodlad syntmusik.
Jag blev via en vän introducerad för Kenneth Cosimo som hade en studio i sin lägenhet, en massa syntar.. en hel maskinpark!! Vi bestämde oss för att starta ett band.

Dockhuset var i början bara jag och Kenneth Cosimo, sen förändrades konstellationerna några gånger. Björn Lindenbaum kom sen in på trummor, Ulrika Sandqvist spelade timbaler och koskälla och körade.
Nästa konstellation blev med Richard Smith på gitarr och Bo Sjöbom på synth och Björn Lindenbaum på trummor.

Dockhuset 1984. Cathrine Fandén, Björn Lindenbaum, Kenneth Cosimo, Ulrika Sandqvist och Kristina Gillström. Foto: Per Mattsson

De band som inspirerade mig i slutet av 70-talet och i början av 80-talet var ju det mesta inom post punken. Depprock- eller dark wave som det kallas idag.
Jag har alltid gillat ett brett spektra av musik, men de största av alla var: Patti Smith, Bowie, Siouxie & The Banshees, The Residents, Kraftwerk, Jean Michelle Jarre, Depeche Mode b.l.a.

Fish Circus spelade jag och Kenneth in på en rullbandspelare i en källare till en Hifi-butik i Sundsvall. I den lokalen repade vi och hade alla våra syntar, trummaskiner och övrig utrustning. Det var betongväggar överallt, och man fick ofta kraftiga elstötar på när man skulle sjunga, då det blev någon slags spänning mellan väggarna minns ja. Det var läskigt!

Omslaget till kassetten "Fish circus"

Kassett var vanliga på den tiden- och billiga. Vi fick en liten annons i rocktidningen Schlager som var knappt synlig, men  sålde ändå slut på alla kassetter vi tryckt upp inom några veckor!!
Vi blev omtalade i hela landet och fick även beställningar från Norge, det trots att vi inte gjort just så många spelningar.
Många hade hört talas om oss, men få hört oss. Så sa man.

Cathrine Fandén, Björn Lindenbaum, Bosse Sjöbom, Richard Smith.

Den mest oförglömliga spelning var nog den vi gjorde som förband till Dead Can Dance på Kolingsborg i Stockholm.
Konsertlokalen låg i det sorgligt nog just rivna gamla runda byggnaden i Slussen. Det norska industribaserade bandet Holy Toy spelade samma kväll och projicerade film på en insaltad kohud. När vi spelade var konsertlokalen var fullsatt!! Vi fick så bra respons och blev blev inapplåderade för ett extranummer- vilket var ovanligt. Förband brukade aldrig få göra extranummer. Det var stort!

1985 gjorde Dockhuset en miniturné. Vi var då ett fullstort band och spelade runtom i Sverige och även i Danmark. 

Live på Musikforum 1984

Inspelningen av Shadowplay gick väldigt bra, men jag saknade Kenneth Cosimo och hans egensinniga och skruvade gitarrspel som jag var väldigt förtjust i. Produktionen blev väldigt tung och bra, och blev i våras 2017 nymastrad och utgiven på Spotify, YouTube och Soundcloud.
Skivan fick ett väldigt bra mottagande och många bra recensioner. I samband med utgivningen upplöstes tyvärr Dockhuset då ett par av medlemmarna skulle börja plugga i Stockholm. Jag själv flyttade också till Stockholm 1986.
Jag tycker fortfarande lika mycket om plattan nu som då- när vi gav ut den!!

När det kommer till musiklivet I övrigt i Sundsvall så fanns det inte så mycket nya band under den tiden. Musiklivet i dog av lite just efter 1985. Det var i stort bara Krunch, Motorjoke, Gina Jacobi och välfriserade ungdomar i tighta trikåer.

Inspelning av låtarna till samlingsskivan En samling rock från Sundsvall

Jag har alltid spelat musik, men mest för mig själv hemma. I Stockholm spelade jag med ett industriband ett tag, skrev musik till någon enstaka konstinstallation åt vänner på Konstfack b.l.a.
Ett tag spelade jag trummor i popbandet Pampusch, samt körade på skivinspelningar med Kretsen, Shades Of Orange och Kjell Höglund i Atlatis studion där Vacums tidigare trummis Ulf Sandqvist jobbade som inspelningstekniker. 

På senare år har jag jobbat med olika musiker som behövt sång, dels över nätet, men också hoppat in och spelat live samt gjort en del jinglar och reklaminspelningar till tv.
Nuförtiden sjunger jag mest i kyrkor på begravningar och bröllop. Mest begravningar.

När det kommer till digitalt musikskapande så köpte jag en sampler Ensoniq EPS 1989 som jag lade undan när jag fick barn. Jag tog fram den 1992 igen och kopplade in den till en gammal Atari där jag hade Cubase. Det var då jag blev digital.

2005 började jag spela musik med Red Meccas Jan Strandqvist. Vi startade bandet Daughter och gjorde några livespelningar. Jag började då insjukna i kronisk trötthetssyndrom och fick sämre ork, och kunde inte längre repa och spela.

Jag har nyligen kommit igång så smått igen, och bestämt mig för att börja ge ut något av det jag skrivit. Jag har massor av musik som aldrig blivit klar. Sjukdomen sätter käppar i hjulet, men jag försöker så gott jag orkar att böra ge ut lite material, gammalt och nytt som Andreas Öhlén i Nevo Studios mixat åt mig.
Jag skriver hela tiden ny musik. Dockhuset med den nya låten Portia är det jag ensam som skrivit.
Dockhuset vill jag som inte släppa taget om. Det var ju mitt egna band som jag brann för på 80-talet, och gör fortfarande!!

Någon skiva vet jag inte om Dockhuset kommer att ge ut fysiskt, men Jag funderar på att ge ut en begränsad upplaga av Fish Circus på kassett någon gång till våren.

Jag gillar min 80-tals musik och har nog aldrig lämnat den helt, även om jag skriver olika genrer av musik nu.
Den musikgenren präglade mig starkt, så jag vill nog fortsätta med den.
Jag känner mig nöjd med mitt musikskapande -även om det går väldigt långsamt.

Dockhusets nya låt komplett med musikvideo! 

Dessutom finns nu Fish Circus och Shadowplay på spotify:

Danse Macabre

I Schlagers radannonser under 80-talet kunde läsarna ibland stöta på gruppnamnet Danse Macabre som försökte sälja sin musik genom att likna sig vid Sisters of Mercy och Dead Can Dance.

 De kom från Motala och släppte ingenting på vinyl, men väl 2 kassetter och hamnade på radioprogrammet Lilla Bommens spränglista med sin låt Höst. Danse Macabre bestod av bröderna Anders och Erik Håkansson på gitarr respektive trummor, Marina Krig på sång och Johan Lewholt på bas.Vi har talat med tre av medlemmarna för att få reda på mer om detta bortglömda band!

 

Anders
Anders: För min del var det framför allt den mer ’’vackra’’ delen av gothrocken som intresserade mig. Så det var det mesta som gavs ut på skivbolaget 4AD, framförallt Dead Can Dance, Coteau Twins och This Mortal Coil. Sister of Mercys 12:or och singlar var liksom Joy Division andra band jag tror kan ha haft inflytande på oss. Vid den här tiden så lyssnade jag på allt möjligt inom den alternativa rockmusiken. Jag tror t.ex. att Simple Minds repetitiva inslag kring tiden för Sons and Fascination och Sister Feeling Call också påverkade mig.


Marina
Marina: 4AD, Reeperbahn. TT Reuter, Sisters of Mercy, Bauhaus, Killing Joke, Commando M Pigg, Iggy Pop, Siouxsie and the Banshees. Jag var väldigt intresserad av poeten Mare Kandre (och hennes band Global Infantalists), Edgar Allen Poe, romantiken kring existentialisterna, Kerouac och delar av amerikanska 60-talister, Edith Piaf, Patti Smith. För mig var det nog viktigt att hitta en kvinnlig röst att identifiera mig med som var spännande och utvecklande.


Erik
Erik: Under Danse Macabreperioden var det framförallt Siouxsie, The Cure, Bauhaus som gällde och även Joy Division, Sisters Of Mercy, Play Dead.


Johan
Anders: Erik och jag hade i flera år spelat i ett band som hette The Odds. Marina anslöt kort innan Danse Macabre bildades. The Odds var nog influerade av rätt mycket av den alternativa rockmusiken och det var betydligt mer spretigt än Danse Macabre. Ska man säga något mer konkret så kan man väl säga att ett nytt skivsläpp av Reeperbahn satte tydliga avtryck i hur våra kommande låtar skulle bli.

Anders: Termen gothrock var nog inte den mest använda termen vid den här tiden. Snarare svartrock och postpunk där svartrock mer var en beteckning för musik där det även fanns en image med smink, svarta kläder och stort tuperat hår. Postpunk var mindre image och Joy Division är väl det mest typiska exemplet på detta. 

Marina: Det vi, och andra, höll på med var mera ”indie” eller underground. Det fanns ingen självklar scen/plats i svenskt musikliv för detta. Ungefär som poetryslam, musik från förorten idag, eller för några år sedan. Musiken vi gillade och lyssnade på spelades aldrig på radio, absolut inte på tv – det fanns inget internet. Det gjorde naturligtvis att man blev sedd på som annorlunda och obskyr.


Erik: De svenska band vi kände någon gemenskap hade väl utmejslade personligheter men var egentligen rätt lik varandra. Band vi lyssnade på, såg live och ibland spelade tillsammans med vid den här tiden var bl.a. Cortex, Twice a man, Camouflage, Commando M Pigg, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern, Brända Barn, Dansdepartementet, Houses and Gardens, Commando M Pigg. 

Marina: Det fanns ingen självklar scen eller plats i svenskt musikliv för detta. Ungefär som poetryslam, musik från förorten idag, eller för några år sedan. Musiken vi gillade och lyssnade på spelades aldrig på radio, absolut inte på tv – det fanns inget internet.

Anders: Personligen identifierade jag mig nog inte som gothrockare, jag gillade nog för mycket annan musik. Men visst såg vi annorlunda ut i Motala, där vi kom ifrån. Jag har på senare år hört termen ’’kultare’’ användas som en sammanfattande term för folk som på 80-talet klädde sig annorlunda och gillade alternativ rockmusik. Det kunde vara allt möjligt: Goth, indiepop, punk, ska, mods etc. Så ’’kultare’’ är nog snarast det som jag så här i efterhand skulle kunna identifiera mig som.
Marina: Subkulturen var bred. Kanske beroende på att Motala och Östergötland inte befolkades av så värst många likasinnade – man kände i princip alla som var inne på samma grej.

Erik: Stilmässigt var jag absolut en ”svartrockare”. Mycket rotande i second handaffärer och turer till London. Så man stack väl ut en del i Motala, (även om där behövdes det inte mycket för att bli jagad av raggare…).

Danse Macabre 1985

Erik: Vi existerade bara mellan 1985 och första halvåret 1986 så det blev inte så väldigt många spelningar. Egentligen mest i Östergötland men jag har också minne av en spelning på en skruttig båt i Stockholm och en festival någonstans i Småland. Höjdpunkten var nog avskedsspelningen i Mjölby med Cortex och Camoflage. 

Marina: Lägger till Motala Folkets park: förband till Tant Strul, Motala Folkets Hus: förband till Lolita Pop och Twice A Man.

Erik: Vi släppte två kassetter, En självbetitlad och Pickmans Model. Den första kassetten var inspelad i vår replokal med en fyrakanalig bandspelare och får nog ses mer som en förövning till den andra studiesinspelade kassetten.

Anders: Vi var nog rätt ivriga att få ut musiken och vad jag minns gjorde vi inget större utskick till skivbolagen. När jag funderar på det har jag något vagt minne att jag kollade upp adressen till 4 AD och adresserade en kassett till dess ägare Ivo. Att trycka upp en egen vinylskiva var nog för dyrt för oss. Vi var mellan 18-22 år och hade nog helt enkelt inte de pengarna. Så kassett var det andra alternativet där vi kunde sitta och kopiera omslag och kassetter själva. Detta var inte så ovanligt vid den här tiden. Radannonserna i tidningen Schlager var försäljningsstället. Vi sålde väl inte några stora mängder av kassetter men det var ändå en del kassetter som gick iväg. Särskilt efter låten Höst var med i radioprogrammet Lilla Bommen topplista. Det är så här i efterhand svårt att förstås vilken betydelse detta program hade för den alternativa rockmusiken.


Marina och Anders. Foto: Peter Kagerland.  

Marina: Man behöver förstå att det enda sättet att höra musik man var intresserad av, och för den delen träffa likasinnade, var att gå på konsert, köpa kassetter eller lyssna på Lilla Bommen. Vi låg etta på Spränglistan i fyra veckor, före Blue For Two, med låten Höst, om jag inte missminner mig. Jag ser det fortfarande idag som en av de största framgångarna i mitt liv.

Anders: Jag gick till folkets hus bibblan och lånade vad de hade av HP Lovecraft. Jag gillade hans historier om de ondskefulla varelser som bodde i underjorden, i en parallellvärld till vår. Sedan gillade jag hans språk där mycket var " onämnbart", "ohyggligt" osv. Men min influens från honom stannade nog vid kassettiteln Pickmans model, som ju är en av hans noveller.

Anders; När Marina och Johan flyttade till Göteborg så började Erik och jag fundera på att starta något ett nytt band. Det blev Send No Flowers. Ett Linköpingsbaserat band som i början jämfördes med mer poppig goth som All about eve och Mission men ganska snart drog musiken mot en någon form av indiepop med new wave-inslag. Send No Flowers gjorde två egna EP och en singel på A West side fabrication samt medverkade på en rad samlingsskivor.

Marina: I Göteborg spelade Johan och Marina i ett band som hette Baby Kitsch Ltd. Bandet förändrade sammansättning under ungefär 3 år och bestod av Marina Krig, Johan Lewholt, Peter Kagerland, Michael Levine, Henrik Andersson (från William), Roland Hallberg, Jimmy Lundberg, Petter Bryneson (från Dobermann). Jag slutade gymnasiet och ville lämna den lilla staden för den stora. Göteborg var vid den här tiden den mest intressanta staden när det gäller musik ur min synvinkel.

Erik: Jag fortsatte ihop med Anders i Send No Flowers och senare med Mismates. Är fortfarande aktiv i bandet Bodies.


Anders: Jag lyssnade igenom låtarna för första gången på ett tag när jag kopierade ned dem till dig. Jag tycker fortfarande att det är bra. Om jag försöker analysera varför tror jag följande är viktiga beståndsdelar i min positiva bild :

Bra sång. Svagheten bland de band som inte var i ’’eliten’’ bland svenska alternativa band vid den här tiden var ofta sången. Däremot tycker jag att Marinas sång aldrig känns tveksam på något sätt utan rakt igenom väldigt självsäker. Sedan har den någon form av finns det en hypnotisk ton i rösten som är väl anpassad till musiken.

Välarrangerade. Låten är i regel rätt långa och varje del spelas lång tid. Trots detta så händer det intressanta saker i arrangemangen som gör att det inte blir tråkigt att lyssna.

Direkthet. Det finns ovanligt många melodiska ’’hookar’’ i låtarna för ett vara ett band i denna genre.

Även om det finns en del effekter som Delay och Flanger på gitarrer och bas så blir det aldrig huvudsaken. Band som dränkte låtarna alltför mycket i de effekter som var så populära i mitten av 80-talet har nog svårare att appellera till en nutida lyssnare.

Så här i efterhand verkar det lite udda att sjunga på båda språken. Men då var det inte så konstigt. Svensk musik har nog aldrig känts mer spännande än under de första åren av 80-talet. Tyckte nog att de svenska varianterna såsom Reeperbahn, Underjordiska lyxorkestern, Commando M Pigg och Docent död (som alla sjöng på svenska) var minst lika lockande som sina engelska kollegor. Men jag har för mig att vi ungefär halvvägs i vår korta karriär tog ett beslut om att vi skulle sjunga på engelska. De låtar som är på svenska är ju bland våra tidigare. Varför gav vi inte ut en singel? Dålig initiativförmåga eller brist på pengar? Så här i efterhand borde vi väl satsat på det.

Marina: Daterad möjligtvis på det sättet med ”det malande” som var typiskt för genren kanske, men jag tycker fortfarande att det är välarrangerade låtar. Vackra, tydliga. Jag är lite imponerad över att det faktiskt var 30 år sedan och att det fungerar fortfarande. Jag kan fortfarande identifiera mig med musiken på det sättet att den har präglat min musiksmak för resten av livet. Det finns en ton som jag fortfarande följer som man kan finna hos exempelvis PJ Harvey, Groove Armada för att ta några olika exempel.


Åsa, sångerska på sista spelningen som Danse Macabre i Linköping. Sedan blev bandet Send No Flowers. Foto: Peter Kagerland.

Danse Macabres utmärkta kassett Pickmans Model finns att lyssna på deras bandcamp! 

Fem Snabba

Fem Snabba 1987

Under 80-talet fanns det ett band som, dolda bakom ett mystiskt namn, spelade vacker musik med naturromantiska texter. De hette Fem Snabba och spelade in skivor och gjorde konserter främst under den senare delen av decenniet. Vi har talat med Torsten, Sophie och Gilbert och bett dem redogöra för Fem Snabbas historia:

Torsten och Sophie: 1981-1982 spelade Mårten, Torsten, Birger och Gilbert en del tillsammans i ett rockband under namnet 4D Rockers. Inspiration kom från Johnny Thunders och The Clash, bland andra. Samtidigt repade Gilbert och Sophie med en annan tillfällig konstellation på Fribergagården i Mörby. 1982 gjorde Sophie gjorde en inspelning för Radio Stockholm med Mårten på trummor och ett soloframträdande i skolans aula som imponerade stort. På nyårsafton 1983 lärde Torsten och Sophie känna varandra, via gemensamme vännen Gilbert. Veckan därpå fick Sophie frågan om hon vill börja sjunga med bandet. Svaret blev ja - fast bara om Anne också fick vara med.

Så, i januari 1983, uppstod den första sättningen av Fem Snabba. Det var Sophie på sång, Anne på klaviatur, Torsten på gitarr, Birger på bas, och Mårten på trummor. Vi började repa i Mårtens källare i Enebyberg där hade hade sitt trumset, ett metallic-rött Pearl som sedan kom att hänga med lika länge som bandet.


Sophie 1983

Vi lyssnade på all möjlig brittisk och svensk post-punk och new wave. Men den viktigaste inspirationen kom utan tvekan från Siouxsie & The Banshees. Sommaren 1982 hade de gjort en majestätisk konsert på Gärdet i Stockholm. Otroligt suggestivt. Vi lyssnade andlöst på deras nyligen utkomna "A Kiss in the Dreamhouse" och försökte klura ut Budgies trumspel och hur de byggde upp sitt sound. För att få till något av den känslan på repen kopplade vi in ett lånat reverb i sånganläggningen. Sophie undrade alltid: har vi reverbet idag? Echo & The Bunnymen gillade vi också skarpt. Tidiga Lolita Pop med deras rockpoesi på svenska. Och en gammal dysterkvist som John Holm. Vår första låt tillsammans var delvis influerad av ”Den öde stranden”.

Namnet Fem Snabba kläcktes av Anne över några öl på Restaurang Marilyn (nuvarande greken Mykonos på St Eriksgatan). Man kan fundera över vad namn kan göra och inte göra för ett band, men många trodde nog att vi var ett punkband rätt och slätt. Inom någon månad, i mars 1983, gick vi in i en åttakanalsstudio (Studio Instant) som drevs av Billy Madden i en källare under Restaurang Prinsen på Mäster Samuelsgatan. På några timmar spelade vi in fyra låtar, två av dem hette "Älska i bombens sken” och "Jag vågar”, skrivna av Sophie och Torsten. Känslan att gå därifrån sent på kvällen med en splitter ny mastertape och en egen kassett i bergsprängaren var ganska så underbar.

Efter sommaren 1983 kom Gilbert med på gitarr och Torsten tog över rollen som basist av Birger. Sammantaget blev ett rejält lyft. Gilbert var en driven gitarrist med en helt egen stil. Vi började repa i Gilberts garage, i ett kedjehus i Stocksund. Låtskrivandet delades nu mellan Torsten, Gilbert och Sophie. Från oktober till december spelade vi in åtta nya låtar i Billy Maddens studio.


Live på Ultrahuset 1984

Gilbert: Vill minnas att jag kom med i bandet någon gång sent 1983. En tidigare konstellation av Fem Snabba hade gjort en kassettbandsinspelning som jag gillade. Mycket choruseffekt på bas och gitarr, det lät The Cure. Nytt och spännade liksom. Vi träffades i högstadiet och hängde i samma kretsar sprungna ur ett slags utanförskap, delvis självutnämnt. Jag hade för min lite för unga ålder haft rätt grava utflykter i punk och new wave och spelat en del i lokala pop och punkband och repat i Fribergagården. Fribergagården var en musikaliskt aktiv ungdomsgård som bland annat stoltserade med Mörbyligan. Vi hade en aktiv musikförening där jag verkade. Vi arrade också konserter. Lustans Lakejer samsades med lokala förmågor, som ”tjejbandet” Parasit.

Tidiga Fem Snabba var åtminstone ytligt sett klart influerad av vissa samtidsband: Siouxsie & the Banshees, Cure, Magazine, Echo & the Bunnymen, Cocteau Twins och andra mindre kända i samma anda. De svenska band vi kände mest musikalisk samhörighet med var väl Lolita Pop, Commando M Pigg, Camuoflage och Syster Lycklig. Vi hade dock alla ett musikaliskt bagage. Och det var en turbulent tid med stort musikaliskt sökande och många influenser. En vecka snöade man in på nån ny grej. Jag lyssnade mycket på John Holm, Lou Reed, Television och Brian Eno för att nämna några. The Sound och Chameleons var två samtida band som jag gillade. Vi hade alla lämnat punkens utveckling som blivit alltför fyrkantig och förutsägbar med sin Oi! och hardcore.

Jag hade en period där då jag skrev och läste mycket. Främst poesi. Det var mycket en fortsättning på den svenska punktexten. En skola som öppnade ögonen för annat av mer ”litterärt” snitt. Svårt att nämna några tydliga inspirationskällor här. Även om jag kanske då inte fattade det hade jag starka barndomsminnen av typ Harry Martinsson och Nils Ferlin. Sen plockade jag fram lite ”tyngre” grejer. Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling, Edith Södergran. Psyket och naturen blev tacksamma och tidlösa teman. Allt tar sig olika uttryck och tjänar olika syften, både identitetsmässigt och mer kvalitativt. Jag sökte väl innehåll och form i största allmänhet men jag var nog aldrig så litterär som jag hade velat, aldrig akademisk. På åttiotalet fanns klara formexperimentella strömmingar i litteraturen och främst poesin. Man kan kalla det postmodernt. Även om jag inte hängde i kultursalongerna tog jag väl till mig det där för att det liksom fanns i luften. Detta smittade väl av sig även i sångtexter. En reaktion på den politiska budskapsorienterade som följt med proggen och senare punken.

Torsten och Sophie: Under åren 1984 och 1985 spelade vi mer och mer live i Stockholm med omnejd, särskilt på Krogen Tre Backar. Vi lärde snart känna andra band, som Gröna Hissen (senare Nina Letar Ufo). Vi gjorde våra egna affischer och affischerade överallt på stan med tapetklister. Efterhand bytte vi replokal till en källare på Grev Turegatan 55, där vännerna i Korova Milkbar också repade. Hösten 1985 deltog vi i ockupationen av ett rivningshotat hus på Skaraborgsgatan och gjorde stödkonserter för den sakens skull.

1985 gjorde vi en fyralåtars demo i Studio Rub-a-Dub med Tom Hofwander och Brynn Settels som tekniker. Den gick vi till skivbolaget Mistlur med. Vi blev refuserade eftersom de tyckte att "materialet inte hade digniteten för en skivutgivning”. Troligen var både demon och nobben starkt bidragande till att vi bestämde oss för att ta inspelningarna i egna händer och ge ut oss själva istället. Under tiden hade vi också fokuserat på att arbeta enbart med Gilberts texter (egentligen dikter) som vi kände var bättre.


Gilbert 1985


Mårten 1985


Sophie 1985


Torsten 1985

I början av mars 1986 gick vi in i en liten åttakanals studio som Richard Tersaeus hade i trakten av Solna Centrum. Där spelade vi in "Vårda ditt skrik”, ”Saknad”, "I ditt land” och ”Sinnesplats”. Vi blev så nöjda med resultatet att vi beslöt oss för att ge ut en fyraspårs tolvtums EP på egen hand. Eftersom vi repade med stöd av Studiefrämjandet kunde vi få viss hjälp därifrån med att betala räkningarna för mastring, pressning och tryckning av omslag. Tavlan på omslaget gjordes av vännen och konstnären Andreas Ribbung som då gick på Mejan. Fotosessionen med Eva Johansson genomfördes i den gamla dynamitfabriken i Vinterviken som vid den tiden var något av en ruin.


Omslaget till Sinneplats, EP:n som gavs ut 1986

Gilbert: DIY-kulturen låg nära. Jag tror vi blev peppade efter en liten notis i tidningen Schlager om att vår demo var utmärkt och lovade mer. Jag tror inte vi ens försökte få materialet utgivet av något bolag. Vill minnas att det fanns nått svagt intresse från Mistlur, men det kanske mer var en tolkad förhoppning.

Upplagorna var inte stora. Runt 500 st, LP:n kanske något mer. Men det mesta såldes tror jag, märkligt nog. Viss kompisbackning såklart. Slående dock att det faktiskt fanns en distribution av ”smal” musik innan det digitala paradigmet. Detta är ju faktiskt innan datorer och smarta telefoner. Vinylerna hade nån slags distribution till alla gängse återförsäljare. Min mor beställde ett stort antal via skivavdelningen på Åhléns.


Fem Snabba 1986

Torsten och Sophie: ”Sinnesplats” kom ut i april 1986 som tolvtums EP. Den pressades av Audiodisc i Kungsängen - omslaget tryckte General Printing i Botkyrka - och distribuerades, precis som så mycket annan svensk alternativ musik, via SAM-distribution. Vi hade lyckats övertala att dem ta sig an skivan, trots att vi inte var något skivbolag. De skickade ut ett nyhetsblad till skivaffärerna varannan månad, med presentationer av nya utgåvor. Vi pressade 500 ex till att börja med. Förmodligen sålde den inte mycket mer än så. Men tack vare skivan började vi äntligen få spelningar utanför Stockholm. Sommaren 1986 åkte vi med det anarkistiska alternativprojektet Glädjetåget (mer skraltig buss än tåg) till en handfull städer ute i landet.

Det fanns såklart en ganska stor svartklädd scen i Stockholm, med rockklubben Ritz som nav. Och en lite mindre scen med en undervegetation av lokala band. Vi lärde känna varandra på gemensamma konserter, på Tre Backar till exempel. Vi gillade varandras inställning och emellanåt även varandras musik. Vi blev vänner.

I augusti 1986 åkte vi på turné till Helsingfors tillsammans med Nevskij Prospekt. Vi hade blivit inbjudna av Echo-föreningen och ett fantastiskt finskt band vid namn Shadowplay. Vi spelade bland annat på Tavastia Klub, ett stort ställe mitt i Helsingfors som fortfarande finns kvar. I november gjorde vi också en turné till Köpenhamn, Lund och Borås tillsammans med Nevskij Prospekt. Den gamla landsvägsbussen hyrde vi hos firma Manganus på Västmannagatan, ett legendariskt ställe där vi oftast också brukade hyra PA-anläggning när det behövdes. Chaufför och ljudtekniker var Benis, en äldre hippie som var på gott humör så länge det fanns tillgång till röka.

I maj samma år gick Nevskij Prospekt in i studion hos Richard Tersaeus i Solna. Bandet spelade in sex låtar som Torsten sen mixade. I efterhand var det kanske den bästa musik som hamnade på band med Nevskij Prospekt, men låtarna kom tyvärr aldrig ut på skiva. Kassetterna kom ändå till nytta, i Lars Aldmans radioprogram Lilla Bommen samt för att boka spelningar. I oktober 1986 gick Fem Snabba in i samma studio för att spela in ”Gnistrande" och ”Under” som kom ut på singel i januari 1987. Omslagsbilden var även här signerad Andreas Ribbung och skivan distribuerades av SAM-Distribution. Troligen såldes singeln i cirka 500 exemplar.


Omslag till singeln Gnistrande från 1987

Gilbert: Jag vet inte om man kände så mycket släktskap egentligen. Eller snarare, man kanske inte riktigt ville erkänna det. Alla var nog lite för upptagna av sitt eget, ibland höga på sig själva. Det kunde råda ett rätt ängsligt revirtänkande. Men vi delade ju en scen och någon slags värdegemenskap. Mer än vi då fattade.

Fem Snabba blev ibland påhoppade för att vara typ pretto och kvasi. Jag minns hur jag en sen kväll på Ritz både blev både utskälld och bokstavligen bespottad av medlem ett i av Stockholms mer hårda Sisters-Of-Mercy-skolade band. Allt är förlåtet, det var nästan gulligt. För vissa var vi ett ocoolt band som typ fick kulturstöd för att de hade med tjejer och sjöng poetiska texter på svenska. Vi var inga tunga rock´n´rollers direkt.


Fem Snabba: Inga tunga rock'n'rollers direkt!

Torsten och Sophie: 1987 blev ett år med många spelningar, bland annat på Hultsfredsfestivalen. Hösten 1987 lyckades vi på egen hand boka ihop runt 35 konserter, mestadels på ställen som var anslutna till Kontaktnätet. Det blev också ett återbesök i Köpenhamn. Vi spelade på ställen som Huset/Bar Blue (finns fortfarande kvar) och det stora Ungdomshuset på Jagtvej 69 (revs senare). Känslan att spela för hundratals danska och tyska anarkopunkare och svartrockare var ganska så grym. De hade lagt allt krut på ljus och ljud, vi fick betalt i typ sju backar öl.

Nu fick ett blygsamt turnéstöd från Statens Kulturråd à 20 000 kr och skaffade oss en egen turnébulle. Killarna i Sator Codex hade talat väl om sin Fiat Ducato när vi spelade förband i Vänersborg. Vår Ducato var en ombyggd skåpbil med nio fåtöljer och rejält med lastutrymme. Äntligen fanns det plats att ha med både chaufför och ljudtekniker på turné.

Det var sommaren 1987 som vi lärde känna Lennart Ökvist. Han bodde på Kapellgränd nedanför Mosebacke och drev etiketten Parabellum, ett pyttelitet nystartat skivbolag som verkade stämma rätt bra med vår konstnärliga inriktning. Det var troligen John Gordon från Ping Pong Show som förmedlade kontakten med Lennart. Torsten hade nyligen börjat boka spelningar åt Gordons band, liksom åt Tugga Terrier, Korova Milkbar och This Perfect Day. Parabellum hade gett ut en singel med göteborgsbandet Brand som vi gillade. Sångerskan i Brand, Tinna Möller, var ihop med Ola Jörhall i Camouflage, ett av våra mesta favoritband. Lennart och Torsten tog tåget till Göteborg och gick på svartklubben Draupner med Tinna och deras basist Ulf Andersson. Han jobbade som bandbokare på DMR (idag Live Nation), vilket vi förstås var intresserade av. Tinna stod för övernattning i deras lägenhet, som hon kallade för Hotell Kaos. Efter ett par dagars festande och kontaktskapande åkte vi hem till Stockholm med Ulf och Freddie i Ulfs gamla Amazon. Freddie gjorde melodisnuttar på en liten Casiosynt och rökte brass som ett lokomotiv.

Gilbert: Min relation till Parabellum har jag liksom glömt. Vi var ute och drack öl ibland med direktören. Det var nog inte min grej det där mer taktiska. Mannen bakom Parabellum sökte upp oss vill jag minnas. Det fanns ju rätt många aktörer som fiskade nya artister på olika grunder. Vi trodde nog att det fanns mer resurser än vad de de facto fanns. Fem Snabba var ett ambitiöst band, säkert lite knepiga att ha att göra med.

Som jag minns det skrev jag all musik och text till Fem Snabbas tidiga material (12” Sinnesplats, 7” och LP:n Pupiller). Sen blötte vi och stötte arrangemang etc. i replokalen tillsammans. På den tiden var man ju rätt främmande inför inspelningsteknik. Dvs det gängse var att man gick till en dyr studio med inrepat material och la det i händerna på mer eller mindre oförstående och inte inkännande tekniker eller producenter. Vi misslyckade ett antal gånger med studioinspelningar. Det smärtade alltid att lyssna på det där som ju skulle blivit så bra. Så inför skivorna var vi måna om att ta hand om produktionen i möjligaste mån. Här blev det främst Torsten som tog plats. Slående hur tiderna förändrats här. På åttiotalet var det närapå en utopi att spela in sin musik. Däremot repade man friskt. Idag känns det ofta tvärtom. Enkelt att dokumentera, svårare att få till det live.

Pupiller spelade vi in i en liten studio i Aspudden, Stockholm som hette Tom Tom Studio. Minns att vi hade en del problem med studiotekniker som inte fattade vad vi ville. Torsten och Lars Thomasson liksom kuppade och satte sig bakom mixerbordet. Mixarna saknade mycket i basregistret. Så minns jag det. Den första 12” Sinnesplats spelade vi in i en studio i Solna. Den drevs av b.l a. Richard Tersaeus, som ju kom att bli medlem i bandet senare. Den inspelningen kändes mer spontan och det fanns en mer påtaglig ”punkattityd” kvar.


Omslaget till Fem Snabbas första LP Pupiller som kom 1988

Torsten och Sophie: Vintern 1987-88 började vi spela in det som skulle bli ”Pupiller". Den lilla studion TomTom låg i en källare i Aspudden och hade både motivtapet och heltäckningsmatta. Vår studiotekniker Lasse Thomasson hade vi lärt känna när vi bytte replokal till Alphyddan i Nacka hösten 1986 (Korova Milkbar repade också därute, samt de spirande dödsmetallarna Entombed och Dismember och ett ska-band vid namn Skandalites). Lasse var en duktig keyboardist och dessutom intresserad av ny teknik i studion. I början av 1987 hade vi tillsammans spelat in en lyckad demo med bland annat ”Kurragömma" och "Jord och stad”, där vi använde D-drums, digitala reverber och en del andra syntar än våra egna. Soundet blev ganska så mäktigt och på sitt sätt faktiskt enklare och bättre än samma låtar senare lät på "Pupiller". Hur som helst tillbringade vi väldigt många timmar nere i den där källaren i Aspudden. Vi spelade in med påläggsteknik på en 1-tums sextonkanalsbandare och mixade ner till en tidig digital videomaskin. Rummen var små och totalt avdämpade, så det fanns inte mycket till naturlig akustik. Det var ett väldigt petande med maskiner, midi, reverber och diverse pålägg. Vi valde att mastra på Polarstudion vid Sankt Eriksbron, de hade nyligen satt upp ett rum för mastering. Så här i efterhand är det lätt att säga att vi borde spelat in i en mer levande miljö och arbetat fortare, mer spontant. Men det var så nytt för oss med alla tekniska möjligheter.


Fem Snabba 1988

Skivan distribuerades via SAM-Distribution och sålde inte något särskilt. Den fick rätt välvilliga recensioner, mest i landsortspressen och av Kjell Häglund i musikmagasinet Slitz. Utgivningen kändes som ett antiklimax och lockade inte direkt till en fortsättning med Parabellum. Fast Nevskij Prospekt kom senare att ge ut sina två skivor den vägen 1989 och 1990, båda producerade av Torsten i Studio Largen.

Efter ”Pupiller” var Gilbert trött på både bandkemin och sin roll som elgitarrist, så han hoppade av bandet. Vi bad Richard Tersaeus att ta över som gitarrist, men vi fortsatte ändå att arbeta med Gilberts texter.

Gilbert: Vi spelade mycket ute för att vara ett sånt ”litet” band. Tror vi var uppe i över 150 spelningar när vi la ned. Vi fick mestadels goda recensioner både för spelningar och skivsläpp och hade en liten publik, inte bara i Stockholm.

Jag minns inte riktigt varför jag lämnade bandet. I största allmänhet var jag nog rätt less på att spela samma låtar på samma sätt om och om igen och sedan upplevde jag nog problem med typ låsta roller som ju ofta uppstår i samarbeten, på gott och ont.

Jag slutade aldrig prompt i Fem Snabba. Gick över till att spela akustik gitarr och hade en mer ”ledig” roll. Men det känns som att jag var en del av bandet ungefär som tidigare. Men jag skrev inga mer låtar. Jag tyckte om att mina texter hamnade i sånger. Kanske det ibland blev lite argumentering kring nån rad hit och dit.


Fem Snabba 1989

Vi blev klart mer musikaliskt öppna och lämnade de uppenbara post-punk-influenserna. Mindre depprock och mer folkton kan man säga. Vi blev också i en bemärkelse mer konventionella. Jag vill minnas att låten September till och med var bubblare på Svensktoppen. Det var andra ljudbildsideal som smugit sig på. Daniel Lanois - Acaide, The Triffids - Calenture för att nämna några skivor som jag vill minnas vi pluggade. Efter att Richard Tersaeus lämnat bandet kom gitarristen Anders Holm (från Thirteen Moons etc) med i vårt slutskede. Vi sökte oss mer åt det ”mogna”, lite luftigare. Lyssnade på folkmusik, Joni Mitchell och Nick Drake. Nu i backspegel känns det som att vi kunde gjort något spännande därifrån. Det fanns öppningar mot något annat.

Torsten och Sophie: Vi kom in ett riktigt bra flöde av nytt musikskapande under tidig höst 1988. Känslan blev mer folkmusikalisk. Sophie kom till nya insikter om sin sång. Det handlade mer om att beröra. På några veckor skrev Torsten och Sophie "Stenströdd sång”, "Lövet är luftens hand”, ”Varje sten varje ord” och ”Inåtspegel” utifrån Gilberts texter. Inom kort hade vi spelat in demos i Richards studio. Gilbert blev så förtjust i den nya utvecklingen att han snart var med på ett hörn igen, fast nu med akustisk gitarr. Under tiden tog vi de livespelningar som dök upp. Nu var vi alltså sex personer på scenen. I början av 1989 kontaktade vi göteborgsproducenten Henrik Cederberg, som tidigare hade arbetat med Camouflage i Silence-studion. Han kom upp till Stockholm för att producera en inspelning i Studio Largen ute i Roslagen, men han gillade varken teknikern eller studion. I mars 1989 befann vi oss alltså i Silence-studion i Koppom för att spela in ”Stenströdd sång” och "Lövet är luftens hand”. Det var en upplevelse. Henriks ambitioner var höga, men resultatet blev till slut rätt grötigt och övermixat.


Fem Snabba 1990

I slutet av 1989 blev vi kontaktade av Anders Jönsson på lilla LaMent Records i Klippan. Han lockade med en uppgörelse han hade på gång med Air Music Scandinavia/Chrysalis. Det skulle ge bättre budget, distribution och rentav lite resurser för marknadsföring, releaseparty och videoinspelning. Den hopplöse entusiasten Jönsson berättade om sin vision av videon: att Sophie skulle snurra runt i skogen och släppa en vit duva ur sina händer. Lyckligtvis blev den videon aldrig inspelad, inte någon annan heller förresten. Under tiden arbetade vi vidare med nya inspelningar och mixning med Roger Skogh i Studio Largen. Vi betalade själva för att ha kontroll, men arbetet drog ut på tiden och det kom att kosta oss en hel massa pengar. Richard lessnade under tiden och hoppade av. Vi provade med en ny gitarrist, Fredrik Cerha, men den kemin funkade aldrig riktigt. Mot slutet kopplade vi in Lasse Thomasson för att mixa. Skivan mastrades av Janne Hansson på Atlantis. I arbetet med omslagen anlitade vi Cecilia Billström som hade gjort fina omslag åt skivbolaget Alice. Vi föreställde oss ett dubbelkonvolut med poetisk känsla och fotokonst av Inger Arvidsson. För första gången blev det också cd och föregående singelsläpp (”September”).


Omslaget till Om Hösten som kom 1991

Hösten 1990 hade vi lärt känna Anders Holm, tidigare gitarrist i duon Thirteen Moons. Anders spelade med Fem Snabba vid releasepartyt för "Om Hösten” på Rotundan Operaterrassen, och under vårturnén 1991 på ställen som Melody i Stockholm och Smålands Nation i Lund. När han var i bra form kunde det uppstå helt magisk musik ur hans gitarr. Vi gjorde en fyraspårs demo sensommaren 1991, men tyvärr gick det väldigt trögt att jobba med Anders. Den här tiden och flera år framöver turnerade Torsten med This Perfect Day som PA-mixare, och hade producerat några skivor åt andra band under 1990. Sophie uppträdde i andra sammanhang med improvisationsmusik till fridansföreställningar.




2 bilder från 1991

Gilbert: Jag tror vi var lite uttröttade, hade svårt att hitta ny energi och framförallt svårt att få till nya låtar.

Efter Fem Snabba hade jag en paus från musiken i några år. Kände mig trött på popmusik. Sen insåg jag att musiken präglat mig så djupt att jag alltid på något vis kommer att ägna mig åt den. Jag har gjort några inhopp i olika konstellationer och liknande. Idag har jag en liten lokal där jag spelar och spelar in. Jag har delvis gjort musik som finns utgiven under namnet ” a gilbert play”. Ett egoprojekt i nån slags organisk elektronika/post rock. Jag har också senaste åren jobbat (producerat/spelat etc) och givit ut skivor med Karl Jonas Winqvist (Blood Music, First Floor Power, Hope Singers etc). Sen är jag stolt medlem av det stora öppna musikkollektivet The Great Learning Orchestra. Tiden är en stor bristvara dock. Jag har aldrig fått någon krass ekonomi in i min musik.

I dagsläget har jag inte lyssnat på skivorna på många år. Jag minns det som att vi var ett betydligt bättre liveband än vad som lät sig fångas i studio. Ibland lyssnade jag på en reptejp som vi gjorde i slutskedet när Anders Holm kommit med på gitarr. Den var fin. Det finns också några radioinspelningar som P3 gjorde som jag minns att jag var rätt nöjd med.

Torsten och Sophie: En kväll på Kvarnen vintern 1991 med Sophie, Mårten, Torsten och Helena från Nevskij Prospekt föddes idén om någonting helt annat. En tribut till vår barndoms popmusik. Stars on Mars.

Sophie blev med tiden sångpedagog, musiklärare och körledare. Torsten sysslar med ljudläggning och mixning av film och tv, mest dokumentärer.

En intressant skivproduktion efter Fem Snabba var den med Mismates (Anna Järvinens första band) 1996. Och senare skivorna med The Sweptaways 2006-2008.

Vi gjorde mer än 150 spelningar [med Fem Snabba] under åren 1983-1991. Från Kiruna i norr till Köpenhamn i söder. En ansenlig del av konserterna arrangerades av lokala musikföreningar ute i landet som var medlemmar av Kontaktnätet. Vi fick verkligen ett stort och varmt stöd från det hållet. Vissa konserter var fantastiska upplevelser tillsammans med publiken. Några spelningar var förstås rena rama ökengigen. Men Statens Kulturråd såg vilka envetna ansträngningar vi gjorde och delade ut både turnéstöd och utgivningsstöd under åren 1986-1991.

Relationen med media var väl i stort sett sval. Landsortspressen skrev, men stockholmspressen teg. Kanske bidrog det till att vi uppskattades ute i landet? För att det inte fanns någon stockholmshajp.

Från 1988 fick vi bra stöd från P3 Live där gamla punkare som Bosse Löthen och Nisse Fagerberg jobbade, och i synnerhet av Staffan Hellstrand som producent av live-program. Slutligen skrev Kjell Häglund en riktig hyllning av "Om Hösten" i Slitz. Fast grundtanken med bandet var ju inte att försöka synas i media utan att kunna hålla på med vår musik och få spela den inför publik.

Vi har hur mycket material som helst från replokalen som vi knappt hört på 30 år. Sedan har vi ett antal studioinspelningar som aldrig kom ut.

Gilbert: Det finns nog rätt mycket material om man börjar, orkar eller vill leta. Vissa misslyckade studioinspelningar och liknande. Dock har kassettband en begränsad livslängd (mastertejperna borta). Det finns några radioinspelningar som P3 gjorde från Tre Backar. Staffan Hellstrand var ansvarig. Sen gick vi in i studion med Anders Holm på gitarr precis innan vi la av. Tror det blev några råmixar på ett antal låtar som jag aldrig hört. Vore ju lite spännande att höra hur det blev.



Fem Snabba hann med att släppa två fullängdsskivor, två singlar och en ep under sin livstid. Med sin sköra, känslosamma musik som kunde dansa över gungfly lyckades de med att förmedla ett speciellt uttryck inom svenskt musikliv.

Vi som lever idag kan skatta oss lyckliga över att alla deras skivor finns tillgängliggjorda av bandet på deras Soundcloud: https://soundcloud.com/fem-snabba