onsdag 22 november 2017

Split Vision

 
 Under 1980-talet blev synthen var mans egendom. Runt om i landet dök det upp singlar och kassetter med band som producerade musik som både kunde passa på dansgolven, på skivspelaren och på topplistorna. Bland dessa syntpoppare utmärker sig Split Vision, som släppte en singel 1988. Bilden ovan användes som affisch för bandet och bilden togs av Bo Persson 1986. På bilden ser vi fr.v. Ulf Maunsbach, Dan Hansson & Henric Palmqvist.
Vi har talat med Dan Hansson och Henric Palmqvist som berättar om bandets relativt korta existens:


Split Vision bildades i Kristianstad. Det var på våren 1985. Dan Hansson och Hans Maunsbach gick i samma klass på Österängskolan i Kristianstad på 4-årig teknisk linje. Hans berättade om sin bror Ulf som var kompis med Henric Palmqvist som båda var intresserade av synthmusik. Vi träffades alla strax utanför Broby i Östra Göinge, hemma hos Dan. Dan visade sitt keyboard Yamaha PS6100 "beyond imagination" och vi bestämde oss för att bilda band.

Då var vi inspirerade av grupper som Depeche Mode, Erasure, Yazoo, Pet Shop Boys, NASA (svenska bandet), Kraftwerk, Jean Michel Jarre.


Live på Lillis Disco i Kristianstad

Vi spelade främst i nordöstra och mellersta Skåne. I Kristianstad fanns Sommarlust med Lillis Disco, i Höör fanns Jägersbo. Vi spelade också på Tivolirock i centrala Kristianstad, Kulturforum i Olofström, ABF Medborgarskolan i Kristianstad och Gymnasieskolornas avslutningar på Österängskolan. Radio Kristianstad besökte vi flera gånger i programmen Länsbandet och gjorde jinglar till programmet Eskapad. Vi var på Snapphanerock i Hässleholm och tävlingen Pop 87 på Hard Rock café i Stockholm. Vi var också med i en tävling på Malmö folkets park.

 
 Live på Lillis Disco i Kristianstad

Vi spelade in singeln i Radio Kristianstads ena studio. Vi programmerade allt hemma dock. Sången lades i studion. Leif hette teknikern vill vi minnas.

Platina mastrade den. Vi fick hela singeln sponsrad av lokala företag och den gavs ut 1988. Bilderna togs av fotografen Bo Persson Broby.


Omslaget till singeln "How will I ever / A lot of work" från 1988

Vi hade kontakt med Platina och skickade demos på kassettband. De skötte all distribution men våra sponsorpengar bidrog. Vi vet ej antalet den tryckte upp i.

Vi fick bra lokal uppmärksamhet för den såldes i de lokala skivaffärerna och någon rescension vill vi minnas att Kristianstadsbladet gjorde. Det skrevs om oss i Kristianstadsbladet, Norra Skåne, Blekinge läns tidning BLT. Det blev också ett hemma hos-reportage från K-bladet. Ofta gjordes det också rescensioner i samband med lokala spelningar.



Dan och Hans programmerade syntar. Dan skapade låtförslag som vi sedan bearbetade. Henric sjöng lead och programmerade trummaskinen. Ulf sjöng lead ibland och körade samt skrev de flesta texterna. Ulf var också duktig på att kommunicera med kunder och media. Hans var tekniskt begåvad och skötte mixern live, datorn samt lödde sladdar och kontakter.


Live på Lillis Disco i Kristianstad

Vi gjorde många låtar efter singeln som aldrig gavs ut. Vi splittrades när Ulf skulle plugga i Lund 1992. Hans började arbeta i Hässleholm i sitt eget företag.

Vi är stolta över singeln idag och känner att vi var tidigt ute med ny teknik inom musikskapande som sequencer och dator.


Dan med Roland Super JX, från Hard Rock Cafe i Stockholm 1987

Med den tidens mått mätt var nog singeln rätt ok. Med dagens mått är den ju aningen tunn i uppbyggnaden och skulle behövts arbetats med mer. Vi drog nog lite i fel riktning när sampling blev populärt. Jag tänker att vi skulle fortsatt med mer analog syntteknik istället.

Henric o Dan spelar tillsammans ända sedan 1992 i festbandet Casino runtom i nordöstra Skåne. Med Ulf och Hans har vi bara kontakt med några enstaka gånger.
 Live på Lillis Disco i Kristianstad

På Youtube finns singeln samt några outgivna låtar:





'



För syntnörden, Split Visions maskinpark:
2 st Roland Alpha Juno 2
Casio FZ-1
Roland super jx -10 ( lånad)
Yamaha FB-01
Roland TR-505
Roland D110
Casio RZ-1
Atari ST 30, med Cubase.
24 kanals analog mixer.
Analog bandspelare Revox 8 kanaler
Sync interface mellan dator och bandare

torsdag 9 november 2017

Påskharen

Från det mörkaste Lund kom en märklig skiva i mitten av 80-talet. Med det, för genren, mycket udda namnet Påskharen kom ett udda band med en singel som tog ut de flesta svängar. Allt rymdes: depprock, fusionjazz, österländsk folkmusik och texter om hyckleriet i att hylla en ond människa bara för att denne är död. Bandet bestod av Anders Palmqvist och Lars-Olof 'Lulle' Ivarsson och båda kan nu berätta lite om Påskharens existens:

Lars-Olof Ivarsson: 1980 började jag spela i band i Hässleholm. Det första jag var med i hette Maskinerna. Samtidigt spelade Anders Palmqvist och Stig Berthelsen i Marble Index. Bandet utvecklades sen till det som kom att kallas Die Zuckerfabrik och jag kom med kring hösten 1981. Vi hade både psykedeliska influenser som Jefferson Airplane och Pink Floyd men lyssnade också på den samtida New wave-musiken. TT-Reuter betydde väldigt mycket. Vi kunde spela långa malande låtar.

Anders Palmqvist: Påskharen bildades ur skärvorna av Die Zuckerfabrik som splittrades 1984. Sångaren Stig Berthelsen snöade in på stämsång och americana, medans Lulle och jag ville bejaka avantgarde och bångstyrighet i musiken. Han gick sin väg, vi gick vår.

Vi hade ett par konstellationer igång i Hässleholm innan det blev just die Zuckerfabrik, men på sätt och vis var det mitt första riktiga band…

Die Zuckerfabrik uppstod ur Hässleholms punk / new wave-scen.  1981 spelade jag, Lulle och Stig Berthelsen tillsammans med en tidig variant av trummaskin. Vi existerade som resultat av några tidigare kraschade bandkonstellationer, hade en del låtar men aldrig spelningar.

1982 gjorde jag vapenfri tjänst på annan ort. Då plockade dom andra in Tina Quartey som vikarie på keyboard. Med på köpet kom hennes pojkvän Niklas Hedin på riktiga trummor. Dessa två kom från annat håll än punksvängen, nämligen folkmusik / jazz.

När jag kom tillbaka ett år senare hade trumpositionen bytts ut mot Sven Andersson, också från den lokala punk / new wave-scenen.

1983 flyttade jag och Stig till Lund, vår replokal flyttades dit och snart även Lulle. Och så höll vi på till splittringen 1984 när jag och Lulle blev Påskharen och Stig gick åt sitt håll.
Musikaliskt plockade vi bland olika individuella influenser. TT-Reuter, Underjordiska Lyxorkestern, Garbochock från lokala scenen och olika varianter av new wave, 60-talspsykedelia osv.

Lulle: Sommaren 1984 flyttade jag till Lund. Efter ett tag sprack Zuckerfabrik men jag och Anders fortsatte att göra låtar med hjälp av en trummaskin. Venants senaste projekt, Underjordiska Lyxorkestern och speciellt den första MPn, inspirerade oss väldigt mycket. Vi ville båda ha in mer postpunk i vårt sound.

Anders: En del av Henrik Venants och Stry Terraries musicerande i området färgade såklart av sig även på oss. Annars inspirerades jag för egen del, tidstypiskt, av - Joy Divison, New Order, Echo & the Bunnymen, Teardrop Explodes osv. Och 60-talspsykedelia. Lägg därtill vår bångstyriga sida med österländsk och annan folkmusik, vals, pisstaking på jazzrock mm.
Och så alla begränsningar vad gäller spelteknik och avsaknad av riktig trummis som också formade ”vårt sound”.

Vi flyttade ju från Hässleholm till en ”scen” i Lund som vi själva influerades av. Sen var det ju andra tider med annan zeitgeist - hot om kärnvapenkrig och jordens undergång. Kalla kriget, öst och väst. Vi kände nog att vi ingick i någon slags tradition, samtidigt som vi revolterade mot allt och alla…

Jag har alltid fascinerats av den österländska tonskalan och har rest en hel del till Marocko, Egypten, Turkiet, Indien osv. och köpt musikkassetter på gatan innan dom moderna tider vi lever i nu där allting är tillgängligt via internet.

Vi kände en viss samhörighet med scenen i lund, men mycket av vår identitet var att särskilja oss från andra… Vi kom ju båda från punksvängen, men alla uppror skaffar ju sig förr eller senare sina egna normer, som man då vill göra uppror mot…

Lulle: På de tidiga spelningarna vi gjorde använde vi inspelade band för bas och trummor.
Vi gjorde kring 12 spelningar. I Lund, Malmö, Halmstad och en på Ultrahuset i Stockholm. Den största spelningen var nog som förband till Sonic Youth i Malmö på Stadt Hamburg. De hade precis släppt "Bad Moon Rising", men var inte speciellt populära just då. Det var främst i efterhand som det var häftigt att tänka på.

 Utanför Delphi-pizzerian juni 1986. Lulle, Anders och Vera Svenda.

Anders: Vi fick studiotid som gage för en spelning i Landskrona och bestämde väl oss redan på förhand att ge ut resultatet som en singel, på egen hand om ingen annan ville. Baskermannen var en legend uppe på Norra Fäladen i Lund där vi bodde, ett gammalt original som alltid hade basker, pratade med sig själv och gjorde en massa lustiga udda saker.
Så vi döpte vårt bolag efter honom, Fox kommer jag inte ihåg hur det åkte med på båten…

Lulle: Baskermannen var ett gammalt orginal som åkte runt med buss i norra fäladen i Lund och skrek åt folk. Fox hette egentligen Räven och var en alkis som gick runt på kryckor i Lund. Så fick vårt skivbolag heta Beretman & Fox. Om du tittar på symbolen på singeln så är det två kryckor och en basker. Sån var vår humor.

Vi lyckades nog sälja kanske 100-150 ex av singeln. Jag tror Anders slängde en hel del av dem sedan. Vi annonserade i Schlager och Slitz. Slitz recenserade oss också och de tyckte vi var lite udda. Många tyckte vi var underliga!
På den tiden tänkte jag att det skulle vara roligt om någon hittade singeln om 10-15 år och gillade den.

Anders: Vi fick några positiva recensioner, av idag etablerade journalister. Men det var väl det hela, inga radiospelningar.
Jag var väl sådär nöjd med resultatet. Studioovana, tidspress, utelämnade till andras kunnande osv.
Låtarna var dom som kändes mest aktuella och signifikativa just då.

Lulle: Vi hade ett drag av att göra narr med artister som spelade fusion. Vi tänkte på de som repade i 5 år och sen gjorde en spelning för att sedan åka tillbaka till replokalen och repa i fem år till. Så vi hade med lite såna drag i vår musik, som ett skämt.

Påskharen spelade in mycket. Vi hade en portastudio som vi experimenterade med. När vi spelade in materialet till singeln hann vi spela med in en låt till, som inte kom med på singeln av utrymmesskäl.
Vi spelade också in en video med Påskharen. Det var en kompis som hade tillgång till kamerautrustning så vi passade på.

Jag tycker det mesta av Påskharens låtar är bra, men jag kan känna att vissa låtar höll på för länge.
Jag hoppade av hösten 1986. Anders fortsatte med Påskharen och flyttade så småningom till Stockholm.

Anders: Inte mycket hände efter singeln, vi skaffade en basist, Vera Svenda, och efter ytterligare ett tag splittrades vi. Jag flyttade till Stockholm och fortsatte med musik med hjälp av sequencers, samplers och datorer som var på gång då.

Jag fortsatte på egen hand under namnet Easterbunny. Ett tag med en annan gitarrist och lite livespelningar, men därefter bara studiobaserat. På 90-talet drabbades jag av den elektroniska dansmusiken, vilken jag pysslar med fortfarande idag under namnet Sarolta Monspart. Det har blivit en del skivsläpp och på senare tid ljudfilssläpp på tyska och israeliska bolag, dj-set på olika håll i världen, arrangerande av en del egna psykedeliska dansfester och jag har en festivalspelning i Portugal på gång i nästa vecka.
Ett helt annat ballgame idag där man numera kan producera färdig, utgivningsbar musik på egna datorn, helt oberoende av externa aktörer…

Lulle: Ett tag spelade jag i Politbyrån. De fanns innan jag kom med och gjorde en hel del fyndiga grejer. Vi släppte en kassett där vi drev en hel del med Sovjet.

Sedan gick jag med i That Barnes Woman. Namnet kommer från en fras från Dallas. Han, J.R., brukade säga det. Vi släppte en skiva på Heartwork, men också en kassett innan, som är mycket bättre. Det tog så lång tid för skivan att komma ut. Vi hade spelat in den redan 1988. Venant var inne på ny teknik under den perioden, så den lät kanske inte direkt som vi ville att den skulle göra.

Jag gick med i bandet för jag ville göra något rakare än Påskharen. TBW var inspirerade av Monochrome Set, Go-Betweens, Feelies, Church och såna band. Det var tänkt att vi skulle spela förband till Go-Betweens en gång. Lilla Bommen skulle spela in hela konserten dessutom. Men trummisen i Go-Betweens ändrade sig i sista stund, så vi fick inte vara förband. Det var surt och Lars Aldman tyckte också det var synd. Vi låg på spränglistan ett tag. Men Aldman gillade aldrig Påskharen. Vi bombarderade honom med kassetter, men han svarade alltid att Lilla Bommen spelade rock, inte konstmusik!

Jag spelade med TBW fram till 1990, sen kom jag med i Babies till 1991. Sedan dess har jag spelat i en rad småband. Sedan 2006 spelar jag med Problem! Jag har känt Stefan länge och efter att hela orginalbandet återförenats, men basisten slutat, frågade de mig om jag ville vara med.
Dessutom har jag bandet Fosie Industriby. Jag har spelat med dem sedan 2002 och vi har släppt en singel och tre EP.

Tack vare Lulle, som varit behjälplig med att öppna sina arkiv, kan vi här presentera en hel del inspelningar med Påskharen. Både den försvunna låten som spelades in i studion i Landskrona, men också portainspelningar och liveupptagningar.
The Collected Works of Påskharen kan hämtas HÄR

tisdag 7 november 2017

Joe And The Boys From Above


Bandbild från Ettnollett Nr 14 1991
Halmstads musikliv var mer än bara Gyllene Tider. I slutet av 80-talet fanns två intressanta band som representerade två skolor inom gothrocken. Dels fanns Sect-Or Three, med sin vanvettiga Birthday Party-inspirerade heroinmusik, och sedan fanns Joe & The Boys From Above, som lånade attityd och estetik från Sisters of Mercy. Under bandets livstid släpptes ingenting, men 1993 kom en samlingskassett med demos och 2014 släpptes en singel med två låtar på eget bolag. Vi har talat med 3 av medlemmarna för att få historien bakom namnet, singeln och bandet:

Joakim Knutsson: Jag och Micke Pettersson träffades i London 1987. Vi insåg att vi hade ganska många gemensamma musikaliska favoriter. Vi hade båda två, med den tidens mått mätt, ganska bred musiksmak dessutom. Båda var trötta på att lira metal vilket vi hade gjort på olika håll i några år. När jag flyttade från Gislaved till Halmstad sensommaren 1988 dröjde det inte många dagar innan Pettersson och Micke Persson (förvirrande med namnen jag vet och värre kommer det bli) ringde på min dörr och frågade om vi skulle starta ett band som spelade goth rätt och slätt. Jag svarade ja.
Micke Persson var med en kort period kommer inte exakt ihåg hur länge. Han hade svårt att få till det med repningar och så och eftersom ingen av oss (förutom möjligvis han) var överskickliga på instrumenten vi lirade blev det svårt om vi inte repade frekvent. Vi höll på ett tag och gjorde en spelning med bara mig på gitarr. Den finns filmad.

Mikael Pettersson: Jag kände Johan sen tidigare, och spelade ihop med Micke i ett annat band. Enda ändringen i line-upen var att Micke ersattes av en annan gitarrist som också hette Micke.

Joakim: Persson ersattes senare av Nilsson och här har vi anledningen till militärtilltalet med efternamn, han heter nämligen också Mikael så alla de tre fick bli tilltalade med efternamn.

Johan Wiberg: Från början hade vi en kille som heter Mikael Persson på kompgitarr, men han lämnade över gitarren av personliga skäl till Michael Nilsson som jag hade spelat med tidigare i Picture In Delight.

Joakim: Sedan hade vi ju sist men inte minst Johan på sång. Jag hade aldrig träffat honom innan men när Persson och Pettersson kom och snackade med mig om att bilda band hade de honom som ett ess i rockärmen. Det kanske låter konstigt nu men folk som kunde och ville sjunga på det viset fanns knappt då. Johan hade en mystisk aura omkring sig det skall jag erkänna. Han kom från en annan musikkrets än vi. Vi var omgivna av hårdrockare och punkare han var från en annan dimension.


 Johan på scen under spelningen på Metropol 

Johan: Slutet av 1988 började resan med att jag provsjöng för ett band som letade efter en sångare helt enkelt. Jag var grön och hade inte så mycket erfarenhet och i början sjöng jag låtar med Sisters of mercy eftersom något eget material inte var klart ännu. Men de gillade min mörka röst och jag fick jobbet!

Joakim: Vi gillade tung okommersiell musik i allmänhet, Sisters of Mercy, The Mission, tidiga The Cult och tidiga Nephilim i synnerhet. Men vi hade extremt bred musiksmak. Vi var och är t.ex. helt insnöade på Sparks som är allt annat än det jag just beskrivit. Jag vill tillägga här att till skillnad från vad man kan tro idag var det inte vanligt att metalheads diggade Sisters och dylikt då. Det kom flera år senare. När de var som sämst helt enkelt.

Pettersson: Influenserna varierade väldigt mycket från de olika medlemmarna, men den gemensamma nämnaren hamnade i gotisk rock.

Johan: Motorhead, Black Sabbath, Sisters Of Mercy, Bauhaus och Kiss.

Vid den tidpunkten lyssnade jag mycket på Fields of the nephilim och tyckte att det var ett coolt namn. Jag satt och filade ett tag innan jag kom på att kalla mig själv för Joe och de övriga i bandet såg jag som en förvriden version av änglar från ovan. Detta blev så småningom bandnamnet.

Joakim: Det var Johans idé med namnet. Det var som en tvärtom-grej på bandnamnet Dr Evil and the boys from Below. Johan hade koll på industriscenen.

Pettersson: Det lät bra helt enkelt.

Joakim: Scenen i Halmstad var ganska bra om än med en rådande jantelag. Vi hade högre ambitioner än att bara lira som tidsfördriv. Ja, det fanns ju lite fritidsgårdar mm att lira på och det närmaste skivbolag vi kom var väl när Marko Runnö skulle starta bolag. Jag tycker att det fanns många bra band som aldrig kom någonstans.

Johan: Vi var det enda bandet i Halmstad som spelade goth/postpunk. För det mesta var det hårdrock, punk, synt eller pop som de övriga Halmstadbanden spelade.

Vi gjorde vår första spelning i Gislaved och den var väl halvlyckad men mottogs väl av publiken som faktiskt verkade nöjda med oss. Det andra framträdandet var i Halmstad på ett ställe som heter Metropol och där gick det mycket bättre och kändes mer stabilt från vår sida. Vi hade en spelning på gång på Marquee Club i London men den ställdes in av någon anledning.


Bilder från spelningen på Metropol

Skivbolaget Fateful Release är vårat eget och har uppkommit i samband med att vi släppte singeln Angel Dust. Det fanns lite olika band med kompisar som alltid var roliga att lyssna på och se live, Dead Flowers och Sector Three bland annat.

Pettersson:  Det har alltid varit ett aktivt musikliv i Halmstad, men det fanns inte många band  som spelade den musiken vi spelade. De vanliga bonnrockarna fattade aldrig vad vi höll på med. Det fanns ett antal spelställen att spela på, men inga skivbolag.
Det fanns mycket bra musik i Sverige då! Nästan allt på Radium gillade vi, och sen kom All That Jazz.

Joakim: Nja jag vet fan inte. Tror många fegade lite och inte ville hamna i något Sisters-fack därför blev det varken hackat eller malet med banden. Jag gillade ju Stillborn, Blue for two, In the Collonades, All Steel Coaches mm men jag skulle inte säga att man hade någon gemenskap med dem på det personliga planet.
Det här är ju strax före svensk Death Metal blev uppmärksammad. Vissa från den scenen var nog mer intresserade av typ det vi höll på med än vad band som spelade liknande musik var. Men det märkte man inte riktigt av förrän vi hade slutat.

Johan: Det blev bara 2 spelningar live men vi var sugna på fler givetvis, men det blev aldrig av innan jag lämnade bandet. Konserten på Metropol var bra. Jag hade en levande orm i min hand medans jag sjöng, kolla bilderna.

 Joakim: Ja det e ju 96 kronor historien då, haha! När vi skulle spela på ett ställe i Falkenberg som på något vis var finansierat av typ pengar från kommunen eller ABF el dyl så fick vi bara bensinpengar. Jag kommer ihåg att den exakta summan vi fick var 96:-. Jag skulle säga att det mellan tummen och pekfingret är 48km mellan Halmstad och Falkenberg och bensinpengarna blev kort och gott 96kr, dvs 10 spänn milen. Vi brukade skoja om det att fan kunde de inte ge oss en hundring så att vi fick en spänn var men det gick tydligen inte. Byråkrati är jävligt underhållande ibland! Sedan drack vi en hel låda Blue Nun på tre pers när vi lirade i Anderstorp det tycker jag är rätt imponerande än idag.
Vi spelade in ganska mycket. I nuläget ligger det väl åtta låtar på Spotify. Men det finns mer material och andra versioner på vissa låtar. Pettersson hittade originalband som vi mixat om och så. Låten High Gate t ex släppt vi aldrig tidigare den är fan skitbra.

Pettersson: Vi spelade in material för en singel och tolvtummare, men vi splittrades innan vi hann ge ut dem.

Joakim: Jag tror det var ekonomin som gjorde att de aldrig släpptes. Det blir problematiskt i ett band om inte alla är med och pyntar. Jag menar på den nivån är det bara utgifter.

Pettersson: Vi fick en del uppmärksamhet i media, mest i alternativ musik tidningar och i den lokala tidningen i Halmstad.

Johan: Ett reportage i den lokala tidningen Hallandsposten men vi finns även i ett rocklexikon och vi är kultförklarade som band.

Joakim: Vi blev både hyllade och sågade. Sound Affects starke man sågade oss rejält. Det är underhållande än idag.
Jag vet inte vad vi kallade vår musik. Goth? Vi använde termen doom extremt mycket när vi diskuterade låtar. Sedan är ju jag fullt medveten om att det inte är doom i Candlemass-bemärkelsen.

Pettersson: Tung Rock`n´Roll.

Johan: Dark Goth men egentligen så var det mer en mix av hårdrock, synt och goth/postpunk.

Joakim: Så som jag minns det var det trots allt en drös som tyckte vi var lite coola. Vi stack faktiskt ut lite det måste jag säga.

Pettersson: Vi gjorde som sagt inte så många gig, men publiken gillade vad de såg.

Johan: Vi hade många fans och nya tillkommer tydligen också!
Sent på vintern 1989 knakade det lite i fogarna och 1990 hade jag lämnat bandet för att jag tröttnade på att låtmaterialet hade förändrats till det sämre enligt mig. Min favoritlåt är fortfarande "Pirates" som för mig är Joe and the boys from above.

Pettersson: Johan tröttnade på bandet så vi splittrades 1990.

Joakim: Vi splittrades 91 eller möjligen tidigt 92. Nu ska jag vara helt ärlig: Johans mystiska aura blev för mystisk för mig och Pettersson tror jag. Han kom inte på rep mm. Med det sagt så är det no hard feelings numera.

Pettersson: Jag och Jocke bildade bandet Joyful Deadbeat ihop med en annan sångare.

Joakim: Jag och Pettersson körde Joyful Deadbeat ett tag. Efter det har jag spelat i diverse band bland annat Rise and Shine sedan 1993. Vi håller fortfarande på, det är ju mer retrorock/doom men det finns lite av mitt gothlirande på gura även där. Även fast det kanske bara är jag som tänker på det, haha!

Johan: Jag har idag ett band som heter Angel Of Dust och som är en blandning av olika genrer, mycket inspirerat av både synt, industri och black metal fast mest melodimässigt och inte så aggresivt än.

Pettersson: Jag och Jocke fick kontakt igen efter drygt 20 år, och då tycket vi att vi kunde ge ut materialet när det ändå fanns inspelat. Vi hade kvar en massa originaltejper med bl a outgivet material. Vi gav ut Angel Dust på vinylsingel, och har även gett ut 3 singlar till på Spotify.

Joakim: Även här är väl svaret att när ”the lost tapes” kom fram tyckte vi det var kul att ge ut något. För mig personligen hade det varit B om inte något fanns på vinyl så jag pushade det lite. Tanken var ju att det skulle komma fler singlar även fysiskt men det har delvis med ekonomi att göra. Det har funnits intressenter att ge ut låtar men inget har blivit av. Du måste beakta att vi är lata också.

Johan: Idén om att ge ut material har alltid funnits med i bilden, varför det dröjde så länge var väl mest att det glömdes bort och att pengarna inte fanns till för det.
Efter första singeln som var lite svårsåld och pengarna inte riktigt strömmade in som vi hade tänkt, så har vi lagt det på hyllan tillsvidare i alla fall.
Den har inte spelats i radio vad jag vet, men det finns en och annan butik som har ett par exemplar för försäljning.

Joakim: Nja, singeln kanske inte har fått så mycket uppmärksamhet i ”media”, däremot har mörkermusikpersonligheter som Rob Coffinshaker och Jonka från Tribulation hyllat den. Men det kanske mest är för att de är rädda för att åka på stryk om de inte säger väl valda ord till mig jag vet inte haha!

Johan: Det var en väldigt rolig och givande tid för mig, som fick mig att våga ta steget fullt ut och ställa mig på en scen inför publik. Tiden i studion där vi har spelat in allt material utom det som spelades in 2016 var en rolig och bra erfarenhet som jag har kunnat ta med mig idag. Bandet var en tid med vänner som har gjort mig till den artist jag är idag helt enkelt.

Pettersson: Jag tycker musiken håller fortfarande, ligger rätt i tiden, och låter förvånansvärt tidlöst.

Joakim: Jag blev faktiskt förvånad över hur bra det håller. Numera dräller det av band som låter lite åt det där hållet men fan vet om de är bättre. Vi va ju 19-20 bast när vi drog igång det där och tycker vi fick till det jävligt bra. Vi var helt hämningslösa och försökte inte dölja våra stora gotrocksinfluenser. Det tror jag gör att det står sig. Jag menar att jag satt och vred och vände på nåt Mission-riff 88 är ju ingen som bryr sig om idag. Jag är stolt och jag är sugen på att göra musik av det här slaget igen. Jag har ju aldrig slutat riktigt men det krävs rätt folk att spela med. Att få ihop ett sådant gäng som Joe… 88 i Halmstad, det är fan otroligt alltså. Jag menar om jag skulle få ihop något liknande idag så skulle jag behöva plocka folk från åtminstone hela södra Sverige.


På spotify finns det en hel del outgivet med Joe och hans pojkar, bland annat den singel de släppte 2014. Om någon vill köpa nämnda singel går det utmärkt att kontakta Joakim genom mailadressen jockeno1 snabel-a hotmail punkt com.


lördag 4 november 2017

Dockhuset

Affisch inför spelning på Pipeline 1984
Sundsvall var en intressant stad under 1980-talet. I kretsen kring skivbolaget Massproduktion uppstod ett stort antal band, varav några fick ordentliga framgångar i Sverige. Vacum var ett av dessa band. Under Vacums första tid spelade en viss Cathrine Fandén trummor och senare synth. När hon slutade i bandet startade hon ett band som kom att bli långlivat - Dockhuset. De släppte en kassett, en tolvtums-ep samt medverkade på en samlingsskiva. Precis som Cathrines experiment Krank rörde det sig om en mörk syntbaserad musik. Dockhuset slutade att ge ifrån sig ljud i slutet av 80-talet men släppte ifrån sig en nyinspelad låt bara för några månader sen och är dessutom på gång med ännu en inom kort. Vi talade lite med Cathrine för att få reda på mer om Dockhuset:

När jag var barn ville jag alltid spela på föräldrarnas vänners pianon och orglar, för det verkade så lätt att knåpa ihop melodier då dom tyckte jag. Vi hade inget instrument där jag växte upp, det var dyrt och mina föräldrar hade inte råd med såna instrument på 70-talet. Något piano fick jag aldrig. Däremot kom det att bli att jag jobbade ihop till ett eget trumset och blev trummis istället. Det var ett rödglittrigt gammalt fint Ludvig med riktiga djurskinn. Det var ju så på gamla trummor. På en Finlandsfärja över till Wasa när jag var 8 år så blev jag helt fascinerad över bandets trummis och trumspelet. Sedan den resan vill jag bli trummis. Jag började med att köpa trumpinnar som jag satt på min säng med kuddar utplacerade där pukor, virvel och cymbaler står. Sen satt jag och tränade till musik från stereon dagligen. När jag var 14 köpte jag mitt första trumset, och hade då tränat så länge på kuddar att när jag satt upp trummorna kunde spela direkt.

Cathrine under punkfestivalen i GA-Skolan 1979 (från www.punksvall.se)

Sundsvalls punkmiljö var ju unik! Så många band som fanns då fanns nog inte i någon stad i Sverige på den tiden. Det var i den perioden livet började, som det brukar göra när man slutar grundskolan. Det var en bra sammanhållning och det blev ett självklart val att bli punkare. Det var en pusselbit som kom på plats. Hela ideologin med punken - det att alla kunde starta band, oavsett om man kunde spela instrument eller inte, och det att man får vara den man är och se ut som man har lust med. Jag började spela i Vacum 1979 efter att ha fått kontakt med Mats Hammerman. Han blev tipsad av en gemensam vän till oss att jag spelade trummor. Mats kontaktade mig och vi träffades i vår kamrats källare där vi började spela. 

Cathrine sjunger med Vacum på Torkhold 1980 (från www.punksvall.se)

Den första LP:n spelades in i Proffsljuds musikstudio i Sundsvall. Vi hade tidigare spelat in singel och en samlings-Ep, så det var ju inte helt nytt. Det var en rolig tid men också jobbig då det var ansträngande och man fick ta om hela låtarna varje gång det blev fel, och då kunde man ju bli lite nervös att man skulle göra fel igen. Med dagens teknisk är det ju bara att klippa och klistra, så var det inte då.vAllt spelades in på rullband. Distributionen var det mest Mats Hammerman som skötte. Han packade skivor, satte porto och skickade till folk som beställt skivan. Det var också vanligt att man hade med sig skivor på konserter och sålde där, och på stan där man sålde till kompisar.

Efter första LP:n spelade vi mest i Sundsvall. Efterhand så blev det fler och fler spelningar utanför stan. I Härnösand, Gävle och Stockholm mm. Någon turné blev det inte direkt efter just första Lp:n.

Det fanns ju många fanzines på den tiden, samt musiktidningen "Schlager" - som vi var med i och fick mycket publicitet av. Vi fick också stor uppmärksamhet när vi var med i tv-programmet ’’Midvinterrock’’ där vi spelade en låt. Utbudet av tv-kanaler var ju inte så stort på den tiden. Det fanns ju inget internet då heller.

Jag tycker fortfarande väldigt mycket om ’’Sista Vintern’’ och låten Kyssa Döden. Skivan är ju väldigt synth-baserad och jag fick ta mycket plats med min fina Roland Juno-6 och det var ju det jag gillade mest, att göra syntmusik. Vi hade fått ett kulturbidrag och valde att spela in skivan på MNV i Waxholm, och bodde där samtidigt som vi spelade in skivan. Vi var ganska rutinerade och kunde ju varandra bra. Vi hade varit ute och spelat en hel del och var samspelta. Vad jag minns så var vi nöjda med resultatet. Det blev nog bättre än vi hade tänkt oss vill jag minnas. Det var en knepig tid eftersom stora förändringar låg framför oss. Vi i började dra åt olika håll musikaliskt och trummisen Ulf Sandqvist hade redan börjat spela med Die Stinct och hade redan lämnat bandet. Inspelningstiden var både rolig och spännande där på MNW, men samtidigt lite sorglig då vi visste att vi skulle komma att splittras. Vi hade spelat länge och ägnat hela fritiden åt bandet. Vi var ju som en familj.

Krank var mitt egna lilla synt-projekt. Jag satt hemma och komponerade musik för mig själv och fick chansen att spela in en av de låtar jag hade på samlings-Lp:n ’’Andra Bränder’’ som gavs ut 1981. Jag hade lånat en Roland trummaskin av Sundsvallsbandet ’’Fordringsfulla Gäster’’ och Mats Hammermans Moog Prodigy och min egen Roland String machine. Mer blev det aldrig med synth-projektet Krank. Vart de andra låtarna tog vägen vet jag inte. Förmodligen blev de kastade när Jag gjorde sig av med alla rullband och sålde min rullbandspelare i slutet av 80-talet. Det var ju lite synd kan jag tycka nu.

Kenneth & Cathrine 1983

Då jag tagit in synten så kände jag att jag ville komponera på egen hand och skriva renodlad syntmusik. Det var då jag startade DOCKHUSET. 





Livebilder från en spelning som förband till Ragnarök på Musikforum i Sundsvall 1983

Efter att ha tagit in syntar i Vacum så kände jag efter ett tag att jag hellre ville spela renodlad syntmusik.
Jag blev via en vän introducerad för Kenneth Cosimo som hade en studio i sin lägenhet, en massa syntar.. en hel maskinpark!! Vi bestämde oss för att starta ett band.

Dockhuset var i början bara jag och Kenneth Cosimo, sen förändrades konstellationerna några gånger. Björn Lindenbaum kom sen in på trummor, Ulrika Sandqvist spelade timbaler och koskälla och körade.
Nästa konstellation blev med Richard Smith på gitarr och Bo Sjöbom på synth och Björn Lindenbaum på trummor.

Dockhuset 1984. Cathrine Fandén, Björn Lindenbaum, Kenneth Cosimo, Ulrika Sandqvist och Kristina Gillström. Foto: Per Mattsson

De band som inspirerade mig i slutet av 70-talet och i början av 80-talet var ju det mesta inom post punken. Depprock- eller dark wave som det kallas idag.
Jag har alltid gillat ett brett spektra av musik, men de största av alla var: Patti Smith, Bowie, Siouxie & The Banshees, The Residents, Kraftwerk, Jean Michelle Jarre, Depeche Mode b.l.a.

Fish Circus spelade jag och Kenneth in på en rullbandspelare i en källare till en Hifi-butik i Sundsvall. I den lokalen repade vi och hade alla våra syntar, trummaskiner och övrig utrustning. Det var betongväggar överallt, och man fick ofta kraftiga elstötar på när man skulle sjunga, då det blev någon slags spänning mellan väggarna minns ja. Det var läskigt!

Omslaget till kassetten "Fish circus"

Kassett var vanliga på den tiden- och billiga. Vi fick en liten annons i rocktidningen Schlager som var knappt synlig, men  sålde ändå slut på alla kassetter vi tryckt upp inom några veckor!!
Vi blev omtalade i hela landet och fick även beställningar från Norge, det trots att vi inte gjort just så många spelningar.
Många hade hört talas om oss, men få hört oss. Så sa man.
Cathrine Fandén, Björn Lindenbaum, Bosse Sjöbom, Richard Smith.

Den mest oförglömliga spelning var nog den vi gjorde som förband till Dead Can Dance på Kolingsborg i Stockholm.
Konsertlokalen låg i det sorgligt nog just rivna gamla runda byggnaden i Slussen. Det norska industribaserade bandet Holy Toy spelade samma kväll och projicerade film på en insaltad kohud. När vi spelade var konsertlokalen var fullsatt!! Vi fick så bra respons och blev blev inapplåderade för ett extranummer- vilket var ovanligt. Förband brukade aldrig få göra extranummer. Det var stort!

1985 gjorde Dockhuset en miniturné. Vi var då ett fullstort band och spelade runtom i Sverige och även i Danmark. 

Live på Musikforum 1984

Inspelningen av Shadowplay gick väldigt bra, men jag saknade Kenneth Cosimo och hans egensinniga och skruvade gitarrspel som jag var väldigt förtjust i. Produktionen blev väldigt tung och bra, och blev i våras 2017 nymastrad och utgiven på Spotify, YouTube och Soundcloud.
Skivan fick ett väldigt bra mottagande och många bra recensioner. I samband med utgivningen upplöstes tyvärr Dockhuset då ett par av medlemmarna skulle börja plugga i Stockholm. Jag själv flyttade också till Stockholm 1986.
Jag tycker fortfarande lika mycket om plattan nu som då- när vi gav ut den!!

När det kommer till musiklivet I övrigt i Sundsvall så fanns det inte så mycket nya band under den tiden. Musiklivet i dog av lite just efter 1985. Det var i stort bara Krunch, Motorjoke, Gina Jacobi och välfriserade ungdomar i tighta trikåer.

Inspelning av låtarna till samlingsskivan En samling rock från Sundsvall

Jag har alltid spelat musik, men mest för mig själv hemma. I Stockholm spelade jag med ett industriband ett tag, skrev musik till någon enstaka konstinstallation åt vänner på Konstfack b.l.a.
Ett tag spelade jag trummor i popbandet Pampusch, samt körade på skivinspelningar med Kretsen, Shades Of Orange och Kjell Höglund i Atlatis studion där Vacums tidigare trummis Ulf Sandqvist jobbade som inspelningstekniker. 

På senare år har jag jobbat med olika musiker som behövt sång, dels över nätet, men också hoppat in och spelat live samt gjort en del jinglar och reklaminspelningar till tv.
Nuförtiden sjunger jag mest i kyrkor på begravningar och bröllop. Mest begravningar.

När det kommer till digitalt musikskapande så köpte jag en sampler Ensoniq EPS 1989 som jag lade undan när jag fick barn. Jag tog fram den 1992 igen och kopplade in den till en gammal Atari där jag hade Cubase. Det var då jag blev digital.

2005 började jag spela musik med Red Meccas Jan Strandqvist. Vi startade bandet Daughter och gjorde några livespelningar. Jag började då insjukna i kronisk trötthetssyndrom och fick sämre ork, och kunde inte längre repa och spela.

Jag har nyligen kommit igång så smått igen, och bestämt mig för att börja ge ut något av det jag skrivit. Jag har massor av musik som aldrig blivit klar. Sjukdomen sätter käppar i hjulet, men jag försöker så gott jag orkar att böra ge ut lite material, gammalt och nytt som Andreas Öhlén i Nevo Studios mixat åt mig.
Jag skriver hela tiden ny musik. Dockhuset med den nya låten Portia är det jag ensam som skrivit.
Dockhuset vill jag som inte släppa taget om. Det var ju mitt egna band som jag brann för på 80-talet, och gör fortfarande!!

Någon skiva vet jag inte om Dockhuset kommer att ge ut fysiskt, men Jag funderar på att ge ut en begränsad upplaga av Fish Circus på kassett någon gång till våren.

Jag gillar min 80-tals musik och har nog aldrig lämnat den helt, även om jag skriver olika genrer av musik nu.
Den musikgenren präglade mig starkt, så jag vill nog fortsätta med den.
Jag känner mig nöjd med mitt musikskapande -även om det går väldigt långsamt.

Dockhusets nya låt komplett med musikvideo! 

Dessutom finns nu Fish Circus och Shadowplay på spotify: