torsdag 9 november 2017

Påskharen

Från det mörkaste Lund kom en märklig skiva i mitten av 80-talet. Med det, för genren, mycket udda namnet Påskharen kom ett udda band med en singel som tog ut de flesta svängar. Allt rymdes: depprock, fusionjazz, österländsk folkmusik och texter om hyckleriet i att hylla en ond människa bara för att denne är död. Bandet bestod av Anders Palmqvist och Lars-Olof 'Lulle' Ivarsson och båda kan nu berätta lite om Påskharens existens:

Lars-Olof Ivarsson: 1980 började jag spela i band i Hässleholm. Det första jag var med i hette Maskinerna. Samtidigt spelade Anders Palmqvist och Stig Berthelsen i Marble Index. Bandet utvecklades sen till det som kom att kallas Die Zuckerfabrik och jag kom med kring hösten 1981. Vi hade både psykedeliska influenser som Jefferson Airplane och Pink Floyd men lyssnade också på den samtida New wave-musiken. TT-Reuter betydde väldigt mycket. Vi kunde spela långa malande låtar.

Anders Palmqvist: Påskharen bildades ur skärvorna av Die Zuckerfabrik som splittrades 1984. Sångaren Stig Berthelsen snöade in på stämsång och americana, medans Lulle och jag ville bejaka avantgarde och bångstyrighet i musiken. Han gick sin väg, vi gick vår.

Vi hade ett par konstellationer igång i Hässleholm innan det blev just die Zuckerfabrik, men på sätt och vis var det mitt första riktiga band…

Die Zuckerfabrik uppstod ur Hässleholms punk / new wave-scen.  1981 spelade jag, Lulle och Stig Berthelsen tillsammans med en tidig variant av trummaskin. Vi existerade som resultat av några tidigare kraschade bandkonstellationer, hade en del låtar men aldrig spelningar.

1982 gjorde jag vapenfri tjänst på annan ort. Då plockade dom andra in Tina Quartey som vikarie på keyboard. Med på köpet kom hennes pojkvän Niklas Hedin på riktiga trummor. Dessa två kom från annat håll än punksvängen, nämligen folkmusik / jazz.

När jag kom tillbaka ett år senare hade trumpositionen bytts ut mot Sven Andersson, också från den lokala punk / new wave-scenen.

1983 flyttade jag och Stig till Lund, vår replokal flyttades dit och snart även Lulle. Och så höll vi på till splittringen 1984 när jag och Lulle blev Påskharen och Stig gick åt sitt håll.
Musikaliskt plockade vi bland olika individuella influenser. TT-Reuter, Underjordiska Lyxorkestern, Garbochock från lokala scenen och olika varianter av new wave, 60-talspsykedelia osv.

Lulle: Sommaren 1984 flyttade jag till Lund. Efter ett tag sprack Zuckerfabrik men jag och Anders fortsatte att göra låtar med hjälp av en trummaskin. Venants senaste projekt, Underjordiska Lyxorkestern och speciellt den första MPn, inspirerade oss väldigt mycket. Vi ville båda ha in mer postpunk i vårt sound.

Anders: En del av Henrik Venants och Stry Terraries musicerande i området färgade såklart av sig även på oss. Annars inspirerades jag för egen del, tidstypiskt, av - Joy Divison, New Order, Echo & the Bunnymen, Teardrop Explodes osv. Och 60-talspsykedelia. Lägg därtill vår bångstyriga sida med österländsk och annan folkmusik, vals, pisstaking på jazzrock mm.
Och så alla begränsningar vad gäller spelteknik och avsaknad av riktig trummis som också formade ”vårt sound”.

Vi flyttade ju från Hässleholm till en ”scen” i Lund som vi själva influerades av. Sen var det ju andra tider med annan zeitgeist - hot om kärnvapenkrig och jordens undergång. Kalla kriget, öst och väst. Vi kände nog att vi ingick i någon slags tradition, samtidigt som vi revolterade mot allt och alla…

Jag har alltid fascinerats av den österländska tonskalan och har rest en hel del till Marocko, Egypten, Turkiet, Indien osv. och köpt musikkassetter på gatan innan dom moderna tider vi lever i nu där allting är tillgängligt via internet.

Vi kände en viss samhörighet med scenen i lund, men mycket av vår identitet var att särskilja oss från andra… Vi kom ju båda från punksvängen, men alla uppror skaffar ju sig förr eller senare sina egna normer, som man då vill göra uppror mot…

Lulle: På de tidiga spelningarna vi gjorde använde vi inspelade band för bas och trummor.
Vi gjorde kring 12 spelningar. I Lund, Malmö, Halmstad och en på Ultrahuset i Stockholm. Den största spelningen var nog som förband till Sonic Youth i Malmö på Stadt Hamburg. De hade precis släppt "Bad Moon Rising", men var inte speciellt populära just då. Det var främst i efterhand som det var häftigt att tänka på.

 Utanför Delphi-pizzerian juni 1986. Lulle, Anders och Vera Svenda.

Anders: Vi fick studiotid som gage för en spelning i Landskrona och bestämde väl oss redan på förhand att ge ut resultatet som en singel, på egen hand om ingen annan ville. Baskermannen var en legend uppe på Norra Fäladen i Lund där vi bodde, ett gammalt original som alltid hade basker, pratade med sig själv och gjorde en massa lustiga udda saker.
Så vi döpte vårt bolag efter honom, Fox kommer jag inte ihåg hur det åkte med på båten…

Lulle: Baskermannen var ett gammalt orginal som åkte runt med buss i norra fäladen i Lund och skrek åt folk. Fox hette egentligen Räven och var en alkis som gick runt på kryckor i Lund. Så fick vårt skivbolag heta Beretman & Fox. Om du tittar på symbolen på singeln så är det två kryckor och en basker. Sån var vår humor.

Vi lyckades nog sälja kanske 100-150 ex av singeln. Jag tror Anders slängde en hel del av dem sedan. Vi annonserade i Schlager och Slitz. Slitz recenserade oss också och de tyckte vi var lite udda. Många tyckte vi var underliga!
På den tiden tänkte jag att det skulle vara roligt om någon hittade singeln om 10-15 år och gillade den.

Anders: Vi fick några positiva recensioner, av idag etablerade journalister. Men det var väl det hela, inga radiospelningar.
Jag var väl sådär nöjd med resultatet. Studioovana, tidspress, utelämnade till andras kunnande osv.
Låtarna var dom som kändes mest aktuella och signifikativa just då.

Lulle: Vi hade ett drag av att göra narr med artister som spelade fusion. Vi tänkte på de som repade i 5 år och sen gjorde en spelning för att sedan åka tillbaka till replokalen och repa i fem år till. Så vi hade med lite såna drag i vår musik, som ett skämt.

Påskharen spelade in mycket. Vi hade en portastudio som vi experimenterade med. När vi spelade in materialet till singeln hann vi spela med in en låt till, som inte kom med på singeln av utrymmesskäl.
Vi spelade också in en video med Påskharen. Det var en kompis som hade tillgång till kamerautrustning så vi passade på.

Jag tycker det mesta av Påskharens låtar är bra, men jag kan känna att vissa låtar höll på för länge.
Jag hoppade av hösten 1986. Anders fortsatte med Påskharen och flyttade så småningom till Stockholm.

Anders: Inte mycket hände efter singeln, vi skaffade en basist, Vera Svenda, och efter ytterligare ett tag splittrades vi. Jag flyttade till Stockholm och fortsatte med musik med hjälp av sequencers, samplers och datorer som var på gång då.

Jag fortsatte på egen hand under namnet Easterbunny. Ett tag med en annan gitarrist och lite livespelningar, men därefter bara studiobaserat. På 90-talet drabbades jag av den elektroniska dansmusiken, vilken jag pysslar med fortfarande idag under namnet Sarolta Monspart. Det har blivit en del skivsläpp och på senare tid ljudfilssläpp på tyska och israeliska bolag, dj-set på olika håll i världen, arrangerande av en del egna psykedeliska dansfester och jag har en festivalspelning i Portugal på gång i nästa vecka.
Ett helt annat ballgame idag där man numera kan producera färdig, utgivningsbar musik på egna datorn, helt oberoende av externa aktörer…

Lulle: Ett tag spelade jag i Politbyrån. De fanns innan jag kom med och gjorde en hel del fyndiga grejer. Vi släppte en kassett där vi drev en hel del med Sovjet.

Sedan gick jag med i That Barnes Woman. Namnet kommer från en fras från Dallas. Han, J.R., brukade säga det. Vi släppte en skiva på Heartwork, men också en kassett innan, som är mycket bättre. Det tog så lång tid för skivan att komma ut. Vi hade spelat in den redan 1988. Venant var inne på ny teknik under den perioden, så den lät kanske inte direkt som vi ville att den skulle göra.

Jag gick med i bandet för jag ville göra något rakare än Påskharen. TBW var inspirerade av Monochrome Set, Go-Betweens, Feelies, Church och såna band. Det var tänkt att vi skulle spela förband till Go-Betweens en gång. Lilla Bommen skulle spela in hela konserten dessutom. Men trummisen i Go-Betweens ändrade sig i sista stund, så vi fick inte vara förband. Det var surt och Lars Aldman tyckte också det var synd. Vi låg på spränglistan ett tag. Men Aldman gillade aldrig Påskharen. Vi bombarderade honom med kassetter, men han svarade alltid att Lilla Bommen spelade rock, inte konstmusik!

Jag spelade med TBW fram till 1990, sen kom jag med i Babies till 1991. Sedan dess har jag spelat i en rad småband. Sedan 2006 spelar jag med Problem! Jag har känt Stefan länge och efter att hela orginalbandet återförenats, men basisten slutat, frågade de mig om jag ville vara med.
Dessutom har jag bandet Fosie Industriby. Jag har spelat med dem sedan 2002 och vi har släppt en singel och tre EP.

Tack vare Lulle, som varit behjälplig med att öppna sina arkiv, kan vi här presentera en hel del inspelningar med Påskharen. Både den försvunna låten som spelades in i studion i Landskrona, men också portainspelningar och liveupptagningar.
The Collected Works of Påskharen kan hämtas HÄR

Inga kommentarer: