fredag 29 september 2017

The Gathering, All Steel Coaches & All Orange

All Steel Coaches 1988

Jag (Nils Mikaelsson) och Ola Jeansson träffades när skateboardingen tog fart på riktigt i Sverige, på slutet av 1970-talet. I samma veva hade punken slagit igenom stort. Vi skejtade all vår fritid utom när det regnade. Då hade vi inget att göra förutom att lyssna på musik som hörde ihop med skejt-trenden. Band som Dead Kennedys, Ramones, Black Flag, Bad Brains för att nämna några. Lyssnandet övergick till att vi själva försökte spela. Jag köpte elgitarr. Ola köpte elbas.

Sedan spelade vi sönder stereoapparater hemma. Köpte gitarrförstärkare och fick grannarna och klaga. Vi fick hjälp att fixa en replokal och en trummis. Vi gjorde en replokalsdemo i Anti Silentiums replokal/studio 1982. Sedan dess blev vi goda kamrater och vi gjorde flera gig tillsammans.

Ytterligare en gitarrist anslöt och vi tog namnet Subside. Första giget blev i slutet av 1982, då också Voodoo Dolls spelade.Vi bytte trummis och gitarristen ersattes av en basist. Sångaren Ola fick då en fri roll som enbart sångare. Vi spelade sporadiskt på olika ställen i och runt Hallsberg.

1985 gjorde bandet sin första demokassett med två låtar, Bloodthrone och When Skies Are Torn Apart. Inspirationen kom vid denna tiden från band som Joy Division, U2, Play Dead och Killing Joke. Vi bytte också namn till The Gathering efter just Killing Jokes låt med samma namn. Vi spelade in två st demos 1986 och ytterligare en demo 1987 under namnet The Gathering.
Sättningen för The Gatherin var: Ola Jeansson – sång, Nils Mikaelsson - gitarr, Anders Stålsby – bas, Anders Drakenberg – trummor. Vi blev uppmärksammade i radioprogram som Cult Strip av Mats Lundgren och Bommen av Lars Aldman. Radioframträdanden hade en mycket stor genomslagskraft vid den här tiden. Det ramlade in hundratals brev från intresserade som undrade hur de kunde hitta vår musik.

Svensk och utländsk musikpress skrev mycket positivt om oss och ett engelskt indiebolag (Dave Hendersons bolag ”Dead Man´s Curve”) ville ge ut en av våra låtar, Oblivion Days, på en samlings-LP, Music From The Dead Zone, som också blev vår skivdebut.
Vi kom 1987 i kontakt med Joker Records och skrev kontrakt med dem. 1988 inför skivdebuten hörde ett annat band från England av sig, som också hette The Gathering, och gjorde anspråk på namnet. Vi tyckte det kändes begränsande att ett annat band hade samma namn så vi beslöt oss för att byta namn. Vi ändrade också vårt sound inför skivdebuten. Det gamla postpunksoundet med stora gitarrkaskader med delay började kännas förlegat och samarbetet med andra ljudtekniker och en producent som ville ha ett tyngre sound ledde till soundet på vår debut-LP. The Gathering var ett band av sin tid. Influerad av samtida band som U2, Play Dead, Chameleons, Bauhaus mm. Soundet med delay och andra effekter på gitarren var påtaglig. Den eran gick mot sitt slut när vi började arbetet med vårt debutalbum. Vi följde med i trenden, men samtidigt köpte vi större och bättre gitarr- och basförstärkare. Mitt gitarrdelay gick sönder och jag hade inget behov av det så jag köpte inget nytt. Istället blev soundet torrt och avskalat. Eddie Svavarsson som fungerade som producent gjorde också att ljudet blev tyngre. Joker jobbade samtidigt med ett annat band som hette In The Colonnades, som kanske var det tyngsta bandet i Sverige då. Vi alla fick naturligtvis intryck från dem. Vi lät också äldre inspirationskällor och band lysa igenom i vår musik. Band som Ramones, The Clash, Killing Joke, Led Zeppelin, The The var stora inspirationskällor. 
Ola under en spelning på Grottan i Hallsberg 1986

Debut-LPn spelades in i Recording House i Nacka under ganska stressiga förhållanden. Jag tror vi åkte till studion fem helger i rad och spelade in och mixade allt. Soundet blev för den tiden ett ganska tungt och torrt sound och ganska tidlöst. Jag tror vi tappade många fans som gillade vårt tidigare sound från Gathering-tiden.
Det nya namnet ”All Steel Coaches” hämtade vi från en dikt från 1916 av Carl Sandburg kallad ”Limited”. Det är en kort skildring från en tågresa där resenärerna åker i fina vagnar av stål. Det passade bra för oss då Hallsberg är en stor järnvägsknut!
I samband med skivdebuten turnérar vi runt i Sverige och spelade på några festivaler, bl a på EBU-festivalen 1989 i Novi Sad, Jugoslavien. Det var i direktsänd Jugoslavisk TV och konserten bandades för både svensk radio och TV. Strömmen gick i tredje låten, flera kvarter i staden slocknade och det blev kalabalik en stund. Aftonbladet skrev om ”Stålbussarna som släckte halva stan”. Vi fick med ljudinspelningen hem. TV inspelningen skulle skickas senare, men kriget kom och troligen förstördes banden. Vi har försökt att hitta någon kontakt som kan leda fram till info ifall banden finns i något arkiv, men förgäves. Vi har fått info att troligen bombades TV-stationen. Men man vet aldrig. Finns banden kvar kanske de kommer fram en dag? Det skulle vara fantastisk kul att se!!
1990 släpptes vårt andra album ”Switch”, både som LP och CD. Här hörs våra Ramones och Satorinfluenser ganska tydligt, men också spår av bl a The The, Foetus och Freddy Wadling och Blue For Two. Allt material till Switch spelades in i Studio Kuling i Örebro och mixades i Studio City Recording i Stockholm. Switch fick ett mer kommersiellt sound som ledde till ännu mer livegig och radiospelningar. Vi var t o m ”bubblare” till Kaj Kindvalls Trackslista med en låten och singeln ”Wave Of fame”!
1991 gjorde All Steel Coaches sin sista spelning. Bandets basist lämnade bandet och Ola tog åter upp basen. Vi bytte namn till All Orange och soundet blev med popigt.
1993 släpptes en 6 spårs-CD ”Radiate”. Vi gjorde ett tiotal gig i mellansverige men energin avtog och bandet las på is. Familjeliv och andra intressen tog över.

Jag startade ett skivbolag 1994 som jag kallar Playwood Productions och började bygga upp en studio. All Orange gjorde några demos i min studio under 90-talet. Först 2002 började studion bli färdig för riktiga produktioner. All Orange tog fart och spelade in nytt material i Playwood Studion. Albumet ”Mite” släpptes på det egna bolaget år 2003.
2006 startade jag projektet ”Punk & Osfug”. En serie samlings-skivor där både All Steel Coaches och All Orange bidrar med nyinspelat material.

Punk & Osfug vol 3 från 2010, innehåller 14 coverversioner av amerikanska punkhits där All Steel Coaches och All Orange fungerar som kompband och en rad lokala sångare pch sångerskor deltar. Vi har sedan dess fortsatt att träffas som goda kompisar och spelat in en massa brittiska punkhits som ska resultera i en ny samling som kommer, kanske under 2018. Vi får se?
- Nils Mikaelsson

The Gatherings demoinspelningar och All Steel Coaches skivor finns att lyssna på i spotify:

fredag 22 september 2017

Facebookgrupp

Gå gärna med i vår facebookgrupp också.
Nyheter, musiktips, onödiga diskussioner. Välkomna.
https://www.facebook.com/groups/792931424189852/

torsdag 21 september 2017

Fem Snabba

Fem Snabba 1987

Under 80-talet fanns det ett band som, dolda bakom ett mystiskt namn, spelade vacker musik med naturromantiska texter. De hette Fem Snabba och spelade in skivor och gjorde konserter främst under den senare delen av decenniet. Vi har talat med Torsten, Sophie och Gilbert och bett dem redogöra för Fem Snabbas historia:

Torsten och Sophie: 1981-1982 spelade Mårten, Torsten, Birger och Gilbert en del tillsammans i ett rockband under namnet 4D Rockers. Inspiration kom från Johnny Thunders och The Clash, bland andra. Samtidigt repade Gilbert och Sophie med en annan tillfällig konstellation på Fribergagården i Mörby. 1982 gjorde Sophie gjorde en inspelning för Radio Stockholm med Mårten på trummor och ett soloframträdande i skolans aula som imponerade stort. På nyårsafton 1983 lärde Torsten och Sophie känna varandra, via gemensamme vännen Gilbert. Veckan därpå fick Sophie frågan om hon vill börja sjunga med bandet. Svaret blev ja - fast bara om Anne också fick vara med.

Så, i januari 1983, uppstod den första sättningen av Fem Snabba. Det var Sophie på sång, Anne på klaviatur, Torsten på gitarr, Birger på bas, och Mårten på trummor. Vi började repa i Mårtens källare i Enebyberg där hade hade sitt trumset, ett metallic-rött Pearl som sedan kom att hänga med lika länge som bandet.


Sophie 1983

Vi lyssnade på all möjlig brittisk och svensk post-punk och new wave. Men den viktigaste inspirationen kom utan tvekan från Siouxsie & The Banshees. Sommaren 1982 hade de gjort en majestätisk konsert på Gärdet i Stockholm. Otroligt suggestivt. Vi lyssnade andlöst på deras nyligen utkomna "A Kiss in the Dreamhouse" och försökte klura ut Budgies trumspel och hur de byggde upp sitt sound. För att få till något av den känslan på repen kopplade vi in ett lånat reverb i sånganläggningen. Sophie undrade alltid: har vi reverbet idag? Echo & The Bunnymen gillade vi också skarpt. Tidiga Lolita Pop med deras rockpoesi på svenska. Och en gammal dysterkvist som John Holm. Vår första låt tillsammans var delvis influerad av ”Den öde stranden”.

Namnet Fem Snabba kläcktes av Anne över några öl på Restaurang Marilyn (nuvarande greken Mykonos på St Eriksgatan). Man kan fundera över vad namn kan göra och inte göra för ett band, men många trodde nog att vi var ett punkband rätt och slätt. Inom någon månad, i mars 1983, gick vi in i en åttakanalsstudio (Studio Instant) som drevs av Billy Madden i en källare under Restaurang Prinsen på Mäster Samuelsgatan. På några timmar spelade vi in fyra låtar, två av dem hette "Älska i bombens sken” och "Jag vågar”, skrivna av Sophie och Torsten. Känslan att gå därifrån sent på kvällen med en splitter ny mastertape och en egen kassett i bergsprängaren var ganska så underbar.

Efter sommaren 1983 kom Gilbert med på gitarr och Torsten tog över rollen som basist av Birger. Sammantaget blev ett rejält lyft. Gilbert var en driven gitarrist med en helt egen stil. Vi började repa i Gilberts garage, i ett kedjehus i Stocksund. Låtskrivandet delades nu mellan Torsten, Gilbert och Sophie. Från oktober till december spelade vi in åtta nya låtar i Billy Maddens studio.


Live på Ultrahuset 1984

Gilbert: Vill minnas att jag kom med i bandet någon gång sent 1983. En tidigare konstellation av Fem Snabba hade gjort en kassettbandsinspelning som jag gillade. Mycket choruseffekt på bas och gitarr, det lät The Cure. Nytt och spännade liksom. Vi träffades i högstadiet och hängde i samma kretsar sprungna ur ett slags utanförskap, delvis självutnämnt. Jag hade för min lite för unga ålder haft rätt grava utflykter i punk och new wave och spelat en del i lokala pop och punkband och repat i Fribergagården. Fribergagården var en musikaliskt aktiv ungdomsgård som bland annat stoltserade med Mörbyligan. Vi hade en aktiv musikförening där jag verkade. Vi arrade också konserter. Lustans Lakejer samsades med lokala förmågor, som ”tjejbandet” Parasit.

Tidiga Fem Snabba var åtminstone ytligt sett klart influerad av vissa samtidsband: Siouxsie & the Banshees, Cure, Magazine, Echo & the Bunnymen, Cocteau Twins och andra mindre kända i samma anda. De svenska band vi kände mest musikalisk samhörighet med var väl Lolita Pop, Commando M Pigg, Camuoflage och Syster Lycklig. Vi hade dock alla ett musikaliskt bagage. Och det var en turbulent tid med stort musikaliskt sökande och många influenser. En vecka snöade man in på nån ny grej. Jag lyssnade mycket på John Holm, Lou Reed, Television och Brian Eno för att nämna några. The Sound och Chameleons var två samtida band som jag gillade. Vi hade alla lämnat punkens utveckling som blivit alltför fyrkantig och förutsägbar med sin Oi! och hardcore.

Jag hade en period där då jag skrev och läste mycket. Främst poesi. Det var mycket en fortsättning på den svenska punktexten. En skola som öppnade ögonen för annat av mer ”litterärt” snitt. Svårt att nämna några tydliga inspirationskällor här. Även om jag kanske då inte fattade det hade jag starka barndomsminnen av typ Harry Martinsson och Nils Ferlin. Sen plockade jag fram lite ”tyngre” grejer. Gunnar Ekelöf, Gunnar Björling, Edith Södergran. Psyket och naturen blev tacksamma och tidlösa teman. Allt tar sig olika uttryck och tjänar olika syften, både identitetsmässigt och mer kvalitativt. Jag sökte väl innehåll och form i största allmänhet men jag var nog aldrig så litterär som jag hade velat, aldrig akademisk. På åttiotalet fanns klara formexperimentella strömmingar i litteraturen och främst poesin. Man kan kalla det postmodernt. Även om jag inte hängde i kultursalongerna tog jag väl till mig det där för att det liksom fanns i luften. Detta smittade väl av sig även i sångtexter. En reaktion på den politiska budskapsorienterade som följt med proggen och senare punken.

Torsten och Sophie: Under åren 1984 och 1985 spelade vi mer och mer live i Stockholm med omnejd, särskilt på Krogen Tre Backar. Vi lärde snart känna andra band, som Gröna Hissen (senare Nina Letar Ufo). Vi gjorde våra egna affischer och affischerade överallt på stan med tapetklister. Efterhand bytte vi replokal till en källare på Grev Turegatan 55, där vännerna i Korova Milkbar också repade. Hösten 1985 deltog vi i ockupationen av ett rivningshotat hus på Skaraborgsgatan och gjorde stödkonserter för den sakens skull.

1985 gjorde vi en fyralåtars demo i Studio Rub-a-Dub med Tom Hofwander och Brynn Settels som tekniker. Den gick vi till skivbolaget Mistlur med. Vi blev refuserade eftersom de tyckte att "materialet inte hade digniteten för en skivutgivning”. Troligen var både demon och nobben starkt bidragande till att vi bestämde oss för att ta inspelningarna i egna händer och ge ut oss själva istället. Under tiden hade vi också fokuserat på att arbeta enbart med Gilberts texter (egentligen dikter) som vi kände var bättre.


Gilbert 1985


Mårten 1985


Sophie 1985


Torsten 1985

I början av mars 1986 gick vi in i en liten åttakanals studio som Richard Tersaeus hade i trakten av Solna Centrum. Där spelade vi in "Vårda ditt skrik”, ”Saknad”, "I ditt land” och ”Sinnesplats”. Vi blev så nöjda med resultatet att vi beslöt oss för att ge ut en fyraspårs tolvtums EP på egen hand. Eftersom vi repade med stöd av Studiefrämjandet kunde vi få viss hjälp därifrån med att betala räkningarna för mastring, pressning och tryckning av omslag. Tavlan på omslaget gjordes av vännen och konstnären Andreas Ribbung som då gick på Mejan. Fotosessionen med Eva Johansson genomfördes i den gamla dynamitfabriken i Vinterviken som vid den tiden var något av en ruin.


Omslaget till Sinneplats, EP:n som gavs ut 1986

Gilbert: DIY-kulturen låg nära. Jag tror vi blev peppade efter en liten notis i tidningen Schlager om att vår demo var utmärkt och lovade mer. Jag tror inte vi ens försökte få materialet utgivet av något bolag. Vill minnas att det fanns nått svagt intresse från Mistlur, men det kanske mer var en tolkad förhoppning.

Upplagorna var inte stora. Runt 500 st, LP:n kanske något mer. Men det mesta såldes tror jag, märkligt nog. Viss kompisbackning såklart. Slående dock att det faktiskt fanns en distribution av ”smal” musik innan det digitala paradigmet. Detta är ju faktiskt innan datorer och smarta telefoner. Vinylerna hade nån slags distribution till alla gängse återförsäljare. Min mor beställde ett stort antal via skivavdelningen på Åhléns.


Fem Snabba 1986

Torsten och Sophie: ”Sinnesplats” kom ut i april 1986 som tolvtums EP. Den pressades av Audiodisc i Kungsängen - omslaget tryckte General Printing i Botkyrka - och distribuerades, precis som så mycket annan svensk alternativ musik, via SAM-distribution. Vi hade lyckats övertala att dem ta sig an skivan, trots att vi inte var något skivbolag. De skickade ut ett nyhetsblad till skivaffärerna varannan månad, med presentationer av nya utgåvor. Vi pressade 500 ex till att börja med. Förmodligen sålde den inte mycket mer än så. Men tack vare skivan började vi äntligen få spelningar utanför Stockholm. Sommaren 1986 åkte vi med det anarkistiska alternativprojektet Glädjetåget (mer skraltig buss än tåg) till en handfull städer ute i landet.

Det fanns såklart en ganska stor svartklädd scen i Stockholm, med rockklubben Ritz som nav. Och en lite mindre scen med en undervegetation av lokala band. Vi lärde känna varandra på gemensamma konserter, på Tre Backar till exempel. Vi gillade varandras inställning och emellanåt även varandras musik. Vi blev vänner.

I augusti 1986 åkte vi på turné till Helsingfors tillsammans med Nevskij Prospekt. Vi hade blivit inbjudna av Echo-föreningen och ett fantastiskt finskt band vid namn Shadowplay. Vi spelade bland annat på Tavastia Klub, ett stort ställe mitt i Helsingfors som fortfarande finns kvar. I november gjorde vi också en turné till Köpenhamn, Lund och Borås tillsammans med Nevskij Prospekt. Den gamla landsvägsbussen hyrde vi hos firma Manganus på Västmannagatan, ett legendariskt ställe där vi oftast också brukade hyra PA-anläggning när det behövdes. Chaufför och ljudtekniker var Benis, en äldre hippie som var på gott humör så länge det fanns tillgång till röka.

I maj samma år gick Nevskij Prospekt in i studion hos Richard Tersaeus i Solna. Bandet spelade in sex låtar som Torsten sen mixade. I efterhand var det kanske den bästa musik som hamnade på band med Nevskij Prospekt, men låtarna kom tyvärr aldrig ut på skiva. Kassetterna kom ändå till nytta, i Lars Aldmans radioprogram Lilla Bommen samt för att boka spelningar. I oktober 1986 gick Fem Snabba in i samma studio för att spela in ”Gnistrande" och ”Under” som kom ut på singel i januari 1987. Omslagsbilden var även här signerad Andreas Ribbung och skivan distribuerades av SAM-Distribution. Troligen såldes singeln i cirka 500 exemplar.


Omslag till singeln Gnistrande från 1987

Gilbert: Jag vet inte om man kände så mycket släktskap egentligen. Eller snarare, man kanske inte riktigt ville erkänna det. Alla var nog lite för upptagna av sitt eget, ibland höga på sig själva. Det kunde råda ett rätt ängsligt revirtänkande. Men vi delade ju en scen och någon slags värdegemenskap. Mer än vi då fattade.

Fem Snabba blev ibland påhoppade för att vara typ pretto och kvasi. Jag minns hur jag en sen kväll på Ritz både blev både utskälld och bokstavligen bespottad av medlem ett i av Stockholms mer hårda Sisters-Of-Mercy-skolade band. Allt är förlåtet, det var nästan gulligt. För vissa var vi ett ocoolt band som typ fick kulturstöd för att de hade med tjejer och sjöng poetiska texter på svenska. Vi var inga tunga rock´n´rollers direkt.


Fem Snabba: Inga tunga rock'n'rollers direkt!

Torsten och Sophie: 1987 blev ett år med många spelningar, bland annat på Hultsfredsfestivalen. Hösten 1987 lyckades vi på egen hand boka ihop runt 35 konserter, mestadels på ställen som var anslutna till Kontaktnätet. Det blev också ett återbesök i Köpenhamn. Vi spelade på ställen som Huset/Bar Blue (finns fortfarande kvar) och det stora Ungdomshuset på Jagtvej 69 (revs senare). Känslan att spela för hundratals danska och tyska anarkopunkare och svartrockare var ganska så grym. De hade lagt allt krut på ljus och ljud, vi fick betalt i typ sju backar öl.

Nu fick ett blygsamt turnéstöd från Statens Kulturråd à 20 000 kr och skaffade oss en egen turnébulle. Killarna i Sator Codex hade talat väl om sin Fiat Ducato när vi spelade förband i Vänersborg. Vår Ducato var en ombyggd skåpbil med nio fåtöljer och rejält med lastutrymme. Äntligen fanns det plats att ha med både chaufför och ljudtekniker på turné.

Det var sommaren 1987 som vi lärde känna Lennart Ökvist. Han bodde på Kapellgränd nedanför Mosebacke och drev etiketten Parabellum, ett pyttelitet nystartat skivbolag som verkade stämma rätt bra med vår konstnärliga inriktning. Det var troligen John Gordon från Ping Pong Show som förmedlade kontakten med Lennart. Torsten hade nyligen börjat boka spelningar åt Gordons band, liksom åt Tugga Terrier, Korova Milkbar och This Perfect Day. Parabellum hade gett ut en singel med göteborgsbandet Brand som vi gillade. Sångerskan i Brand, Tinna Möller, var ihop med Ola Jörhall i Camouflage, ett av våra mesta favoritband. Lennart och Torsten tog tåget till Göteborg och gick på svartklubben Draupner med Tinna och deras basist Ulf Andersson. Han jobbade som bandbokare på DMR (idag Live Nation), vilket vi förstås var intresserade av. Tinna stod för övernattning i deras lägenhet, som hon kallade för Hotell Kaos. Efter ett par dagars festande och kontaktskapande åkte vi hem till Stockholm med Ulf och Freddie i Ulfs gamla Amazon. Freddie gjorde melodisnuttar på en liten Casiosynt och rökte brass som ett lokomotiv.

Gilbert: Min relation till Parabellum har jag liksom glömt. Vi var ute och drack öl ibland med direktören. Det var nog inte min grej det där mer taktiska. Mannen bakom Parabellum sökte upp oss vill jag minnas. Det fanns ju rätt många aktörer som fiskade nya artister på olika grunder. Vi trodde nog att det fanns mer resurser än vad de de facto fanns. Fem Snabba var ett ambitiöst band, säkert lite knepiga att ha att göra med.

Som jag minns det skrev jag all musik och text till Fem Snabbas tidiga material (12” Sinnesplats, 7” och LP:n Pupiller). Sen blötte vi och stötte arrangemang etc. i replokalen tillsammans. På den tiden var man ju rätt främmande inför inspelningsteknik. Dvs det gängse var att man gick till en dyr studio med inrepat material och la det i händerna på mer eller mindre oförstående och inte inkännande tekniker eller producenter. Vi misslyckade ett antal gånger med studioinspelningar. Det smärtade alltid att lyssna på det där som ju skulle blivit så bra. Så inför skivorna var vi måna om att ta hand om produktionen i möjligaste mån. Här blev det främst Torsten som tog plats. Slående hur tiderna förändrats här. På åttiotalet var det närapå en utopi att spela in sin musik. Däremot repade man friskt. Idag känns det ofta tvärtom. Enkelt att dokumentera, svårare att få till det live.

Pupiller spelade vi in i en liten studio i Aspudden, Stockholm som hette Tom Tom Studio. Minns att vi hade en del problem med studiotekniker som inte fattade vad vi ville. Torsten och Lars Thomasson liksom kuppade och satte sig bakom mixerbordet. Mixarna saknade mycket i basregistret. Så minns jag det. Den första 12” Sinnesplats spelade vi in i en studio i Solna. Den drevs av b.l a. Richard Tersaeus, som ju kom att bli medlem i bandet senare. Den inspelningen kändes mer spontan och det fanns en mer påtaglig ”punkattityd” kvar.


Omslaget till Fem Snabbas första LP Pupiller som kom 1988

Torsten och Sophie: Vintern 1987-88 började vi spela in det som skulle bli ”Pupiller". Den lilla studion TomTom låg i en källare i Aspudden och hade både motivtapet och heltäckningsmatta. Vår studiotekniker Lasse Thomasson hade vi lärt känna när vi bytte replokal till Alphyddan i Nacka hösten 1986 (Korova Milkbar repade också därute, samt de spirande dödsmetallarna Entombed och Dismember och ett ska-band vid namn Skandalites). Lasse var en duktig keyboardist och dessutom intresserad av ny teknik i studion. I början av 1987 hade vi tillsammans spelat in en lyckad demo med bland annat ”Kurragömma" och "Jord och stad”, där vi använde D-drums, digitala reverber och en del andra syntar än våra egna. Soundet blev ganska så mäktigt och på sitt sätt faktiskt enklare och bättre än samma låtar senare lät på "Pupiller". Hur som helst tillbringade vi väldigt många timmar nere i den där källaren i Aspudden. Vi spelade in med påläggsteknik på en 1-tums sextonkanalsbandare och mixade ner till en tidig digital videomaskin. Rummen var små och totalt avdämpade, så det fanns inte mycket till naturlig akustik. Det var ett väldigt petande med maskiner, midi, reverber och diverse pålägg. Vi valde att mastra på Polarstudion vid Sankt Eriksbron, de hade nyligen satt upp ett rum för mastering. Så här i efterhand är det lätt att säga att vi borde spelat in i en mer levande miljö och arbetat fortare, mer spontant. Men det var så nytt för oss med alla tekniska möjligheter.


Fem Snabba 1988

Skivan distribuerades via SAM-Distribution och sålde inte något särskilt. Den fick rätt välvilliga recensioner, mest i landsortspressen och av Kjell Häglund i musikmagasinet Slitz. Utgivningen kändes som ett antiklimax och lockade inte direkt till en fortsättning med Parabellum. Fast Nevskij Prospekt kom senare att ge ut sina två skivor den vägen 1989 och 1990, båda producerade av Torsten i Studio Largen.

Efter ”Pupiller” var Gilbert trött på både bandkemin och sin roll som elgitarrist, så han hoppade av bandet. Vi bad Richard Tersaeus att ta över som gitarrist, men vi fortsatte ändå att arbeta med Gilberts texter.

Gilbert: Vi spelade mycket ute för att vara ett sånt ”litet” band. Tror vi var uppe i över 150 spelningar när vi la ned. Vi fick mestadels goda recensioner både för spelningar och skivsläpp och hade en liten publik, inte bara i Stockholm.

Jag minns inte riktigt varför jag lämnade bandet. I största allmänhet var jag nog rätt less på att spela samma låtar på samma sätt om och om igen och sedan upplevde jag nog problem med typ låsta roller som ju ofta uppstår i samarbeten, på gott och ont.

Jag slutade aldrig prompt i Fem Snabba. Gick över till att spela akustik gitarr och hade en mer ”ledig” roll. Men det känns som att jag var en del av bandet ungefär som tidigare. Men jag skrev inga mer låtar. Jag tyckte om att mina texter hamnade i sånger. Kanske det ibland blev lite argumentering kring nån rad hit och dit.


Fem Snabba 1989

Vi blev klart mer musikaliskt öppna och lämnade de uppenbara post-punk-influenserna. Mindre depprock och mer folkton kan man säga. Vi blev också i en bemärkelse mer konventionella. Jag vill minnas att låten September till och med var bubblare på Svensktoppen. Det var andra ljudbildsideal som smugit sig på. Daniel Lanois - Acaide, The Triffids - Calenture för att nämna några skivor som jag vill minnas vi pluggade. Efter att Richard Tersaeus lämnat bandet kom gitarristen Anders Holm (från Thirteen Moons etc) med i vårt slutskede. Vi sökte oss mer åt det ”mogna”, lite luftigare. Lyssnade på folkmusik, Joni Mitchell och Nick Drake. Nu i backspegel känns det som att vi kunde gjort något spännande därifrån. Det fanns öppningar mot något annat.

Torsten och Sophie: Vi kom in ett riktigt bra flöde av nytt musikskapande under tidig höst 1988. Känslan blev mer folkmusikalisk. Sophie kom till nya insikter om sin sång. Det handlade mer om att beröra. På några veckor skrev Torsten och Sophie "Stenströdd sång”, "Lövet är luftens hand”, ”Varje sten varje ord” och ”Inåtspegel” utifrån Gilberts texter. Inom kort hade vi spelat in demos i Richards studio. Gilbert blev så förtjust i den nya utvecklingen att han snart var med på ett hörn igen, fast nu med akustisk gitarr. Under tiden tog vi de livespelningar som dök upp. Nu var vi alltså sex personer på scenen. I början av 1989 kontaktade vi göteborgsproducenten Henrik Cederberg, som tidigare hade arbetat med Camouflage i Silence-studion. Han kom upp till Stockholm för att producera en inspelning i Studio Largen ute i Roslagen, men han gillade varken teknikern eller studion. I mars 1989 befann vi oss alltså i Silence-studion i Koppom för att spela in ”Stenströdd sång” och "Lövet är luftens hand”. Det var en upplevelse. Henriks ambitioner var höga, men resultatet blev till slut rätt grötigt och övermixat.


Fem Snabba 1990

I slutet av 1989 blev vi kontaktade av Anders Jönsson på lilla LaMent Records i Klippan. Han lockade med en uppgörelse han hade på gång med Air Music Scandinavia/Chrysalis. Det skulle ge bättre budget, distribution och rentav lite resurser för marknadsföring, releaseparty och videoinspelning. Den hopplöse entusiasten Jönsson berättade om sin vision av videon: att Sophie skulle snurra runt i skogen och släppa en vit duva ur sina händer. Lyckligtvis blev den videon aldrig inspelad, inte någon annan heller förresten. Under tiden arbetade vi vidare med nya inspelningar och mixning med Roger Skogh i Studio Largen. Vi betalade själva för att ha kontroll, men arbetet drog ut på tiden och det kom att kosta oss en hel massa pengar. Richard lessnade under tiden och hoppade av. Vi provade med en ny gitarrist, Fredrik Cerha, men den kemin funkade aldrig riktigt. Mot slutet kopplade vi in Lasse Thomasson för att mixa. Skivan mastrades av Janne Hansson på Atlantis. I arbetet med omslagen anlitade vi Cecilia Billström som hade gjort fina omslag åt skivbolaget Alice. Vi föreställde oss ett dubbelkonvolut med poetisk känsla och fotokonst av Inger Arvidsson. För första gången blev det också cd och föregående singelsläpp (”September”).


Omslaget till Om Hösten som kom 1991

Hösten 1990 hade vi lärt känna Anders Holm, tidigare gitarrist i duon Thirteen Moons. Anders spelade med Fem Snabba vid releasepartyt för "Om Hösten” på Rotundan Operaterrassen, och under vårturnén 1991 på ställen som Melody i Stockholm och Smålands Nation i Lund. När han var i bra form kunde det uppstå helt magisk musik ur hans gitarr. Vi gjorde en fyraspårs demo sensommaren 1991, men tyvärr gick det väldigt trögt att jobba med Anders. Den här tiden och flera år framöver turnerade Torsten med This Perfect Day som PA-mixare, och hade producerat några skivor åt andra band under 1990. Sophie uppträdde i andra sammanhang med improvisationsmusik till fridansföreställningar.




2 bilder från 1991

Gilbert: Jag tror vi var lite uttröttade, hade svårt att hitta ny energi och framförallt svårt att få till nya låtar.

Efter Fem Snabba hade jag en paus från musiken i några år. Kände mig trött på popmusik. Sen insåg jag att musiken präglat mig så djupt att jag alltid på något vis kommer att ägna mig åt den. Jag har gjort några inhopp i olika konstellationer och liknande. Idag har jag en liten lokal där jag spelar och spelar in. Jag har delvis gjort musik som finns utgiven under namnet ” a gilbert play”. Ett egoprojekt i nån slags organisk elektronika/post rock. Jag har också senaste åren jobbat (producerat/spelat etc) och givit ut skivor med Karl Jonas Winqvist (Blood Music, First Floor Power, Hope Singers etc). Sen är jag stolt medlem av det stora öppna musikkollektivet The Great Learning Orchestra. Tiden är en stor bristvara dock. Jag har aldrig fått någon krass ekonomi in i min musik.

I dagsläget har jag inte lyssnat på skivorna på många år. Jag minns det som att vi var ett betydligt bättre liveband än vad som lät sig fångas i studio. Ibland lyssnade jag på en reptejp som vi gjorde i slutskedet när Anders Holm kommit med på gitarr. Den var fin. Det finns också några radioinspelningar som P3 gjorde som jag minns att jag var rätt nöjd med.

Torsten och Sophie: En kväll på Kvarnen vintern 1991 med Sophie, Mårten, Torsten och Helena från Nevskij Prospekt föddes idén om någonting helt annat. En tribut till vår barndoms popmusik. Stars on Mars.

Sophie blev med tiden sångpedagog, musiklärare och körledare. Torsten sysslar med ljudläggning och mixning av film och tv, mest dokumentärer.

En intressant skivproduktion efter Fem Snabba var den med Mismates (Anna Järvinens första band) 1996. Och senare skivorna med The Sweptaways 2006-2008.

Vi gjorde mer än 150 spelningar [med Fem Snabba] under åren 1983-1991. Från Kiruna i norr till Köpenhamn i söder. En ansenlig del av konserterna arrangerades av lokala musikföreningar ute i landet som var medlemmar av Kontaktnätet. Vi fick verkligen ett stort och varmt stöd från det hållet. Vissa konserter var fantastiska upplevelser tillsammans med publiken. Några spelningar var förstås rena rama ökengigen. Men Statens Kulturråd såg vilka envetna ansträngningar vi gjorde och delade ut både turnéstöd och utgivningsstöd under åren 1986-1991.

Relationen med media var väl i stort sett sval. Landsortspressen skrev, men stockholmspressen teg. Kanske bidrog det till att vi uppskattades ute i landet? För att det inte fanns någon stockholmshajp.

Från 1988 fick vi bra stöd från P3 Live där gamla punkare som Bosse Löthen och Nisse Fagerberg jobbade, och i synnerhet av Staffan Hellstrand som producent av live-program. Slutligen skrev Kjell Häglund en riktig hyllning av "Om Hösten" i Slitz. Fast grundtanken med bandet var ju inte att försöka synas i media utan att kunna hålla på med vår musik och få spela den inför publik.

Vi har hur mycket material som helst från replokalen som vi knappt hört på 30 år. Sedan har vi ett antal studioinspelningar som aldrig kom ut.

Gilbert: Det finns nog rätt mycket material om man börjar, orkar eller vill leta. Vissa misslyckade studioinspelningar och liknande. Dock har kassettband en begränsad livslängd (mastertejperna borta). Det finns några radioinspelningar som P3 gjorde från Tre Backar. Staffan Hellstrand var ansvarig. Sen gick vi in i studion med Anders Holm på gitarr precis innan vi la av. Tror det blev några råmixar på ett antal låtar som jag aldrig hört. Vore ju lite spännande att höra hur det blev.



Fem Snabba hann med att släppa två fullängdsskivor, två singlar och en ep under sin livstid. Med sin sköra, känslosamma musik som kunde dansa över gungfly lyckades de med att förmedla ett speciellt uttryck inom svenskt musikliv.

Vi som lever idag kan skatta oss lyckliga över att alla deras skivor finns tillgängliggjorda av bandet på deras Soundcloud
: https://soundcloud.com/fem-snabba

torsdag 14 september 2017

Pausunderhållning

På grund av Livet utgår dagens avsnitt av denna konkreta kniv. Istället följer en liten programförklaring som egentligen borde behandla metod, teori och de rättsliga aspekterna.

Tanken med detta påfund är att presentera den svenska postpunken. Främst från perioden 78-90 men även små exkursioner in på det förvirrande 90-talet kommer att tas. Postpunk är ju ett fränt begrepp. Blev poppis i början av 2000-talet och används nu i vardagligt tal, men vad jag förstår: ses ned lite på i hipsterkretsar. Post-punk brukar definieras som den musik som byggde på punken, men utvecklade den med hjälp av de som kom före (Beefheart, Can, Velvet Underground, Stockhausen osv.) och "punkade mot punken". Jag kommer att använda begreppet lite som jag vill, utan historisk förankring, och diskussioner om vad som är postpunk eller inte får gärna föras! Framförallt kommer bra band att behandlas. Till postpunk kommer också minimal synth, industri, bra pop, punk, new romantic, synthpop, indierock, noiserock, alternativ rock i olika former etc. att läggas till. Är det bra musik från 80-talet? Ja, men då måste vi ju få veta mer om det!
Tanken är således att presentera dessa numera rätt bortglömda band. Vissa är legendariska idag. Vissa gav ut en singel lokalt i Kalmar och är mer mytiska. Jag hoppas kunna avhandla alla, likt en yngre Peter Kagerland (fast en skillnad oss emellan är att jag gärna tar med band som bara gjorde en kassett eller bara några spelningar).
Mycket är på gång. Många har varit snälla nog att svara.

Den här bloggen är tänkt som en knutpunkt. Egentligen vill jag ha ett fanzine på papper, men går det i dessa dagar? Först: den här bloggen. Som ni redan märkt är intervjuerna knepigt designade som ett gammaldags fanzine (och lite svåra att läsa). Mer material kommer att finnas i själva fanzinet. För det kommer också, som ett slags komplement till bloggen men också publicerad här på bloggen. Jag hoppas också kunna skriva ut några ex och sälja på riktigt - i skivaffärer.
Jag har också planer på att göra en s.k. podd. Det vore ju kul. Tänk om det fanns tid till det!

Varje torsdag (utom den här) kommer en ny uppdatering här. Förhoppningsvis alltid med något att lyssna på knutet till posten. I dessa dagar finns det ju både bandcamp och Youtube etc. etc.
Det är några riktigt bra band på gång. Det kommer bli kul.

PS. Om du som läser detta spelade (eller känner någon som spelade) i ett bra band på 80-talet får ni gärna höra av er!

torsdag 7 september 2017

Mao


Mao bildades 1985 av fyra högstadieungdomar från Karlskrona. Under den senare hälften av 80-talet släppte de två utmärkta singlar.
Där den första, An Hour / Strange Girl från 1987 är kall, gotisk postpunk med hög internationell klass! Kalla gitarrer, bra produktion och två utmärkta låtar.


Love Train / Belladonna från 1988 är betydligt poppigare, men behåller ändå så pass mycket av det alternativa och kalla att musiken inte faller i andra-singeln-fällan.


Båda singlarna finns, som synes, på Bandcamp och enligt bandet kommer det att hända mycket mer inom kort på den sidan. https://maomusic4.bandcamp.com/

Under tiden vi väntar på fler livstecken har vi gjort en intervju med Johan Peterson (Trummor) och Martin Elmberg (Bas) om deras tid i Mao. Varför bandet hette som det hette, varför det inte blev mer än två singlar och liknande frågor. Tack Johan och Martin!



Martin: Mao bildades våren-sommaren 1985. Det började med gitarristen och keyboardisten (Roger och Tobbe) som bildade band. Johan och jag (trummis och basist) började lite senare, ca maj-juni gissar jag.

Johan: Vi var fyra vänner på ett stort högstadie i en förort till Karlskrona. Det var trångsynt och man såg ner på folk som inte var enligt normerna. Man skulle hålla på med idrott och lyssna på hårdrock. Att läsa böcker var något konstigt. Vi ville något annat. Vi bestämde oss för att bilda ett band 1985 som reaktion mot detta. Vi lärde oss spela tillsammans.

Martin: Första repningen gjorde vi hemma i Tobbes föräldrars vardagsrum. Som tur var hade föräldrarna åkt till sommarstugan!
Det som var lite speciellt var att vi var fyra kompisar som bestämde oss för att börja spela musik, annorlunda musik, sån musik som vi gillade. I en intervju kommenterade reportern också detta - hon hade aldrig förut träffat ett band där alla pratade lika mycket (ingen som dominerade), vi var liksom alltid ett jämlikt och demokratiskt band som beslutade saker tillsammans och till stor del även skrev låtar tillsammans - även om det ofta var Roger eller jag som kom med en mer eller mindre förarbetad låt-idé.
Sen ska man inte glömma de andra som hjälpte till med bandet. Framförallt Fredric Hagström som var vår mixer-kille på många av spelningarna. Men även Per Gunar-Opulous som var producent på andra singeln, Peter O Nilsson som tog många band-foton och skrev tidningsartiklar om oss, m.fl.
Vi hade väldigt många influenser helt enkelt. Vi hade så många olika influenser att det inte går att lista dom alla, minst över 100st. Många olika stilar från rock, pop, synth, ska, avantgarde, jazz, you name it. Självklart var vi influerade av populära post-punkband från den tiden, men det är att göra det alldeles för enkelt för sig att säga att "dom låter som The Cure", som en del journalister gjorde (ofta bara för att vi spelade Cures A Forest som cover, på några av de första spelningarna).

Mao Live 1987

Martin: Karlskrona hade musikföreningen Noice (senare Oden) och ett rätt så rikt musikliv. Musikhuset Oden blev ett ställe att spela på (from 1986 när kommunen tog över huset efter Flottan), annars var det tunnsått med ställen - diskoteket Ritz och Stadshotellet möjligen. Det här var ju på 80-talet, det var svårt för ställen att få alkohol-tillstånd så det fanns ytterst få ställen som anordnade live-spelningar. Inga större skivbolag, men seriösa band gav ut egna skivor.
Det band som var närmast oss musikaliskt var nog Babies, ett Karlskronaband som gav ut två LP och sen flyttade till Malmö. De sista åren 88-90 spelade vi en del spelningar ihop med Karlskronabandet Mystery, som väl var mer av Imperiet än den rock vi spelade. Det hade funnits andra band före oss, typ 1981-83 som var i ungefär samma genre, men dom var "borta" när vi började.

Johan: Det var väldigt aktivt. En musikförening med 10-20 band, ett musikhus med replokaler och en liten scen hade precis blivit verklighet. Men även där var vi outsiders. Där var det punk och blues som gällde

Martin: Har tappat bort listan med alla spelningar vi gjorde, men 50+ blev det runtom i södra Sverige.
Hultsfredsfestivalen -87, vi agerade ersättning för ett band som ställde in med kort varsel. Det lär ha varit över 1000 pers i tältet för 500pers och minst 1000pers till utanför som inte kom in, enligt de som var där (vi stod ju på scen, svårt att räkna då). Att berätta om alla spelningar tar flera timmar, vi spelade självklart i alla städer i Blekinge, spelade förband till Sator i Alvesta och Karlskrona, gjorde en "Stockholms-turné" april 1988 (Ultrahuset i Handen, Tumba, Gamla stan och nån nation i Uppsala).
Bästa spelningen måste ha varit Lidköping 1988, vi gjorde väl tre extranummer och den många hundra personer stora publiken stod minst 15-20 min och ville ha ett fjärde (vår gitarrist vägrade göra ytterligare ett extranummer).

Live på The Carnival 1988

Johan: Vi var väldigt på hugget från början och spelade ute så mycket vi kunde. Det fanns muslkföreningar i de flesta städer, fritidsgårdar etc. Allt möjligt från discotek till punkarnas Ultrahus utanför Stockholm. Vi gjorde 10-15 spelningar om året ungefär. Ibland arrangerade vi själva spelningar, tog bjöd in andra band som fick vara förband till oss eller var vi förband. 1987 spelade vi på Glädjetågets scen på Hultsfreds festivalen.
Första singeln spelades in 1987 i den nybyggda studio SMM i Karlskrona. Tekniker var Mats Flax Johansson, studions ägare. Utrustningen var ny och modern (för tiden). En-tums 24-kanalare, 32-kanals mixerbord om jag minns rätt. Jämfört med de flesta studios var själva inspelnings-rummet gigantiskt. En stor, modern, fräsch och luftig studio helt enkelt.
Som det demokratiska band vi var så fick Roger sjunga en låt och jag en. Det blev An Hour på förstasidan, som också hade varit första-låt på vår första riktiga demotape som kom våren 1987 och som vi fått bra respons på (många spelningsbokningar).
Första singeln blev på ett sätt avslutet på första fasen av Mao, den lite mörkare tiden. Då kändes det bara som ett steg på vägen, när vi spelat in och tryckt den var siktet redan inställt på nya låtar och nya demokassetter. Idag känns det som en viktig milstolpe i bandet och den håller väl på ett sätt fortfarande vilket är kul.
 Mao 1988.

Johan: Vi spelade in den i en lokal studio, Studio SMM med en tekniker som blev lite ställd inför vår musikstil och att vi inte var så ... speltekniskt kunniga. Vi valde de låtar som funkade bäst live. Det var bra att få en singel gjord, att kunna använda den för att få spelningar men den mottogs svalt av radio och tidningar. Före grungen spelades aldrig någonsin alternativ musik på radion, det var bara ren skit. Sedan blev ju indie en etablerad genre.
Det var väldigt mycket gör-det-själv. Vi gjorde omslagen själva, kontaktade de som pressade vinyl, skickade ut singlarna med vanlig post alla upptänkliga spelställen, radiokanaler, skivbolag.
Första singeln An Hour / Strange Girl.

Martin: Det fanns firmor som erbjöd tryck av singel eller LP så det var egentligen inget svårt att trycka skivor, däremot var väl kostnaden en tröskel att ta sig över. Bara att spela in låtar i studio kostade stora summor. Vi hade finansiering med en egen kassa i bandet, dit t.ex. gage från spelningar gick så det var så vi finansierade det.
Det svåraste på den tiden var att få spridning (distribution) av sin musik. Första singeln sålde vi själv och i skivaffärer i närheten. Andra singeln fick Pet-sounds -distribution, vilket var en skjuts på vägen.
Mao var ett band som utvecklades hela tiden. Under perioden 87-89 gick vi mot lite pop-rockigare sound genom nya låtar, inspelningar. Åren 87-88 var åren då vi också spelade mest live-spelningar och det var egentligen live-spelandet som var vår huvud-grej.

Johan: Vi spelade mycket mer live och blev mer sammansvetsade och modiga att stå för det vi gjorde.

Martin: Vi försökte få första singeln spelad i Riksradion (SR) men misslyckades med det så vitt jag minns. Fanns ju bara P1-P3 på den tiden - inga som helst andra radiokanaler utom små lokalradiostationer med 4km räckvidd... i P3 fanns det program som spelade pop/rock med sammanlagt ca 2-3 timmars speltid per vecka. Resten var dragspel, hawai-musik eller dansband (möjligen spelade man melodifestivalslåtar ibland). Ungefär så var det i 80-talets musik-Sverige.
Andra singeln var ett försök att visa att vi "platsade" i Riksradion. Vilket vi också lyckades med, den blev spelad minst två gånger efter att den släpptes 1988. Lars Aldmans spelade den t.ex. i sitt radioprogram Lilla Bommen. Låter inte så mycket idag, men med dåtidens Riksradio var det ett stort framsteg.
Till skillnad mot första singeln - där vi försökte göra två minst lika bra låtar på vardera sidan - så gav vi medvetet ut en som vi tyckte svagare låt på baksidan. Vissa recensioner höll dock inte med oss om det utan gillade även baksidan, vilket ju inte alls var vår avsikt.
Live på Carnival 1988

Johan: Vi hade börjat lyssna på andra genrer och blev säkert påverkade av det, liksom att vi föll för vad som gav respons på spelningarna.
1988-90 fortsatte vi att skriva låtar och spela live. Vi skulle ha splittrats redan hösten 1988 pga studier men det blev lyckligtvis inte så. Hösten 1989 måste däremot trummisen Johan lämna bandet pga värnplikt. Han ersattes av Roger Ohlson, en erfaren trummis från Karlskrona. i gjorde flera live-spelningar och inspelningar i den sättningen. Sista inspelningen hade dock Tobbe (keyboardisten) lämnat bandet och ersatts av Sven-Gunnar Petersson, som också spelade keyboard på sista spelningen, i Karlskrona juni 1990. (Tobbe gick till vårt "syster-band" Mystery och fortsatte med det bandet när dom flyttade till Göteborg 1990, om jag minns rätt).
Vi splittrades i slutet av juni 1990. Det lär vara så att några veckor senare fick gitarristen löfte om skivkontrakt (tror det var Silence Records) men då var det försent, bandet var redan splittrat.

Johan: Vi fick fler spelningar, skrev fler låtar och hade kontakt med några bolag men det lyfte inte liksom. Och sedan gjorde vuxenlivet sig påminnt med värnplikt och studier och sånt så, ja, vi splitrades.
Det finns 3 demotaper, inspelat material som skulle varit med på samlings-LP som aldrig blev av och några live-inspelningar av dålig kvalité. De flesta master-taper är däremot borta så det som finns kvar är nog av dålig kvalité, förutom singlarna.

Johan: Vi spelade in ca 10-15 låtar i studior av varierade kvalitet. Det mesta för demokassetter.

Martin: Vi spelade ihop med Nevskij Prospekt några gånger, dom var ju i samma genre som vår tidiga mörka period. Vi spelade förband till Göteborgs-bandet Camouflage nån gång också, det var ungefär samma genre, fast vi var ju lite annorlunda och sjöng på engelska (vi fick mkt skäll för det i början, nu i efterhand är jag glad att vi valde att göra så).

Johan: Vi var förband ibland till banden på Radium, som Cortex, Sator, Union Carbide. Då tyckte vi att vår musik passade bra in i ett större sammanhang. De tyckte väl att vi var ett gäng lantliga småglin.

Martin: Det var en kul tid. Och jag är lite imponerad på den energi vi hade att skriva, repa, spela så mycket som vi gjorde. Helt otroligt egentligen, allt vi hann med på dom där 5 åren.
Man ska ju komma ihåg att när vi började som band kunde vi egentligen ingenting om hur man gör. När vi slutade kunde vi... allt!
I efterhand kan jag tycka att det är lite intressant att se hur vår musik speglar tiden. Vi började som ett mörkt, deppigt band. Det var mitt under kalla kriget, vi levde under det ständiga hotet om kärnvapenkrig eller bli anfallna av "ryssen" (minns U-137 i Karlskrona, jag såg den själv). 88-89 blev vi mer och mer ett band med "gladare" musik och det sammanfaller med Berlin-murens fall och den "glada era" som blev 90-talet.
Vi försökte också alltid att vara ett annorlunda band, som gjorde musik som vi själva tyckte var bra men som samtidigt inte liknande nåt annat band alltför mycket. Det där är naturligtvis svårt, men vi valde ofta att prova nya grepp för att förnya vår musik. När Roger köpte en "sampler" t.ex. kunde vi göra lite annorlunda saker, vi provade också t.ex. att lägga in rapp i en låt och i samma låt försökte jag ta inspiration från ett nytt okänt band som vi hört talas om på Hultsfredsfestivalen 1988 - Guns and roses... Det jag på ett sätt är stoltast över är när "vår" studio-tekniker Mats Flax ska lägga ner sin studio och blir intervjuad av Blekinge Läns Tidning. När reportern frågar vilket av banden han tyckte mest om att jobba med, av alla hundratals som han spelat in med, så väljer han oss. Som han själv sa, "en slags hat-kärlek" och "dom vågade göra annorlunda saker". För det var så det var, inledningen till An hour mixade t.ex. Mats om en sen natt, den skulle inte alls ha låtit så om vi fått göra som vi brukade. 

Johan: Nu, trettio (!) år senare gillar jag vårt tidigare material bättre. Det har mer nerv och är mer konsekvent än det senare materialet som jag tycker spretar åt alla håll. Det är fortfarande bra men inte så personligt. Vi repade först i ett garage där vi fick köra ut en bil först för att få plats. Vi brukade tävla om att få göra det, ingen hade körkort. Bokstäverna på nummerskylten var MAO. Sedan gillade vi det då det gav en klang av österländsk mystik och av dogmatiska sanningar, att heta som en kinesisk diktator. Vi hade kinesiska tecken på affisher och demokassetter och sånt också. Nu i efterhand känns det lite gymnasialt.

Martin: Tack vare Facebook. Eller egentligen, mest tack vare den utställning som Blekinge museum gjort, Rockscen Blekinge (bl.a. på Facebook). Det var genom utställningen som vi letade upp varandra igen, på Facebook. Det roliga med den utställningen är att mycket började hända runt bandet. Vi har bland annat blivit kontaktade av ett skivbolag, så här 30 år senare. Vi får se vart det leder.