tisdag 7 november 2017

Joe And The Boys From Above


Bandbild från Ettnollett Nr 14 1991
Halmstads musikliv var mer än bara Gyllene Tider. I slutet av 80-talet fanns två intressanta band som representerade två skolor inom gothrocken. Dels fanns Sect-Or Three, med sin vanvettiga Birthday Party-inspirerade heroinmusik, och sedan fanns Joe & The Boys From Above, som lånade attityd och estetik från Sisters of Mercy. Under bandets livstid släpptes ingenting, men 1993 kom en samlingskassett med demos och 2014 släpptes en singel med två låtar på eget bolag. Vi har talat med 3 av medlemmarna för att få historien bakom namnet, singeln och bandet:

Joakim Knutsson: Jag och Micke Pettersson träffades i London 1987. Vi insåg att vi hade ganska många gemensamma musikaliska favoriter. Vi hade båda två, med den tidens mått mätt, ganska bred musiksmak dessutom. Båda var trötta på att lira metal vilket vi hade gjort på olika håll i några år. När jag flyttade från Gislaved till Halmstad sensommaren 1988 dröjde det inte många dagar innan Pettersson och Micke Persson (förvirrande med namnen jag vet och värre kommer det bli) ringde på min dörr och frågade om vi skulle starta ett band som spelade goth rätt och slätt. Jag svarade ja.
Micke Persson var med en kort period kommer inte exakt ihåg hur länge. Han hade svårt att få till det med repningar och så och eftersom ingen av oss (förutom möjligvis han) var överskickliga på instrumenten vi lirade blev det svårt om vi inte repade frekvent. Vi höll på ett tag och gjorde en spelning med bara mig på gitarr. Den finns filmad.

Mikael Pettersson: Jag kände Johan sen tidigare, och spelade ihop med Micke i ett annat band. Enda ändringen i line-upen var att Micke ersattes av en annan gitarrist som också hette Micke.

Joakim: Persson ersattes senare av Nilsson och här har vi anledningen till militärtilltalet med efternamn, han heter nämligen också Mikael så alla de tre fick bli tilltalade med efternamn.

Johan Wiberg: Från början hade vi en kille som heter Mikael Persson på kompgitarr, men han lämnade över gitarren av personliga skäl till Michael Nilsson som jag hade spelat med tidigare i Picture In Delight.

Joakim: Sedan hade vi ju sist men inte minst Johan på sång. Jag hade aldrig träffat honom innan men när Persson och Pettersson kom och snackade med mig om att bilda band hade de honom som ett ess i rockärmen. Det kanske låter konstigt nu men folk som kunde och ville sjunga på det viset fanns knappt då. Johan hade en mystisk aura omkring sig det skall jag erkänna. Han kom från en annan musikkrets än vi. Vi var omgivna av hårdrockare och punkare han var från en annan dimension.


 Johan på scen under spelningen på Metropol 

Johan: Slutet av 1988 började resan med att jag provsjöng för ett band som letade efter en sångare helt enkelt. Jag var grön och hade inte så mycket erfarenhet och i början sjöng jag låtar med Sisters of mercy eftersom något eget material inte var klart ännu. Men de gillade min mörka röst och jag fick jobbet!

Joakim: Vi gillade tung okommersiell musik i allmänhet, Sisters of Mercy, The Mission, tidiga The Cult och tidiga Nephilim i synnerhet. Men vi hade extremt bred musiksmak. Vi var och är t.ex. helt insnöade på Sparks som är allt annat än det jag just beskrivit. Jag vill tillägga här att till skillnad från vad man kan tro idag var det inte vanligt att metalheads diggade Sisters och dylikt då. Det kom flera år senare. När de var som sämst helt enkelt.

Pettersson: Influenserna varierade väldigt mycket från de olika medlemmarna, men den gemensamma nämnaren hamnade i gotisk rock.

Johan: Motorhead, Black Sabbath, Sisters Of Mercy, Bauhaus och Kiss.

Vid den tidpunkten lyssnade jag mycket på Fields of the nephilim och tyckte att det var ett coolt namn. Jag satt och filade ett tag innan jag kom på att kalla mig själv för Joe och de övriga i bandet såg jag som en förvriden version av änglar från ovan. Detta blev så småningom bandnamnet.

Joakim: Det var Johans idé med namnet. Det var som en tvärtom-grej på bandnamnet Dr Evil and the boys from Below. Johan hade koll på industriscenen.

Pettersson: Det lät bra helt enkelt.

Joakim: Scenen i Halmstad var ganska bra om än med en rådande jantelag. Vi hade högre ambitioner än att bara lira som tidsfördriv. Ja, det fanns ju lite fritidsgårdar mm att lira på och det närmaste skivbolag vi kom var väl när Marko Runnö skulle starta bolag. Jag tycker att det fanns många bra band som aldrig kom någonstans.

Johan: Vi var det enda bandet i Halmstad som spelade goth/postpunk. För det mesta var det hårdrock, punk, synt eller pop som de övriga Halmstadbanden spelade.

Vi gjorde vår första spelning i Gislaved och den var väl halvlyckad men mottogs väl av publiken som faktiskt verkade nöjda med oss. Det andra framträdandet var i Halmstad på ett ställe som heter Metropol och där gick det mycket bättre och kändes mer stabilt från vår sida. Vi hade en spelning på gång på Marquee Club i London men den ställdes in av någon anledning.


Bilder från spelningen på Metropol

Skivbolaget Fateful Release är vårat eget och har uppkommit i samband med att vi släppte singeln Angel Dust. Det fanns lite olika band med kompisar som alltid var roliga att lyssna på och se live, Dead Flowers och Sector Three bland annat.

Pettersson:  Det har alltid varit ett aktivt musikliv i Halmstad, men det fanns inte många band  som spelade den musiken vi spelade. De vanliga bonnrockarna fattade aldrig vad vi höll på med. Det fanns ett antal spelställen att spela på, men inga skivbolag.
Det fanns mycket bra musik i Sverige då! Nästan allt på Radium gillade vi, och sen kom All That Jazz.

Joakim: Nja jag vet fan inte. Tror många fegade lite och inte ville hamna i något Sisters-fack därför blev det varken hackat eller malet med banden. Jag gillade ju Stillborn, Blue for two, In the Collonades, All Steel Coaches mm men jag skulle inte säga att man hade någon gemenskap med dem på det personliga planet.
Det här är ju strax före svensk Death Metal blev uppmärksammad. Vissa från den scenen var nog mer intresserade av typ det vi höll på med än vad band som spelade liknande musik var. Men det märkte man inte riktigt av förrän vi hade slutat.

Johan: Det blev bara 2 spelningar live men vi var sugna på fler givetvis, men det blev aldrig av innan jag lämnade bandet. Konserten på Metropol var bra. Jag hade en levande orm i min hand medans jag sjöng, kolla bilderna.

 Joakim: Ja det e ju 96 kronor historien då, haha! När vi skulle spela på ett ställe i Falkenberg som på något vis var finansierat av typ pengar från kommunen eller ABF el dyl så fick vi bara bensinpengar. Jag kommer ihåg att den exakta summan vi fick var 96:-. Jag skulle säga att det mellan tummen och pekfingret är 48km mellan Halmstad och Falkenberg och bensinpengarna blev kort och gott 96kr, dvs 10 spänn milen. Vi brukade skoja om det att fan kunde de inte ge oss en hundring så att vi fick en spänn var men det gick tydligen inte. Byråkrati är jävligt underhållande ibland! Sedan drack vi en hel låda Blue Nun på tre pers när vi lirade i Anderstorp det tycker jag är rätt imponerande än idag.
Vi spelade in ganska mycket. I nuläget ligger det väl åtta låtar på Spotify. Men det finns mer material och andra versioner på vissa låtar. Pettersson hittade originalband som vi mixat om och så. Låten High Gate t ex släppt vi aldrig tidigare den är fan skitbra.

Pettersson: Vi spelade in material för en singel och tolvtummare, men vi splittrades innan vi hann ge ut dem.

Joakim: Jag tror det var ekonomin som gjorde att de aldrig släpptes. Det blir problematiskt i ett band om inte alla är med och pyntar. Jag menar på den nivån är det bara utgifter.

Pettersson: Vi fick en del uppmärksamhet i media, mest i alternativ musik tidningar och i den lokala tidningen i Halmstad.

Johan: Ett reportage i den lokala tidningen Hallandsposten men vi finns även i ett rocklexikon och vi är kultförklarade som band.

Joakim: Vi blev både hyllade och sågade. Sound Affects starke man sågade oss rejält. Det är underhållande än idag.
Jag vet inte vad vi kallade vår musik. Goth? Vi använde termen doom extremt mycket när vi diskuterade låtar. Sedan är ju jag fullt medveten om att det inte är doom i Candlemass-bemärkelsen.

Pettersson: Tung Rock`n´Roll.

Johan: Dark Goth men egentligen så var det mer en mix av hårdrock, synt och goth/postpunk.

Joakim: Så som jag minns det var det trots allt en drös som tyckte vi var lite coola. Vi stack faktiskt ut lite det måste jag säga.

Pettersson: Vi gjorde som sagt inte så många gig, men publiken gillade vad de såg.

Johan: Vi hade många fans och nya tillkommer tydligen också!
Sent på vintern 1989 knakade det lite i fogarna och 1990 hade jag lämnat bandet för att jag tröttnade på att låtmaterialet hade förändrats till det sämre enligt mig. Min favoritlåt är fortfarande "Pirates" som för mig är Joe and the boys from above.

Pettersson: Johan tröttnade på bandet så vi splittrades 1990.

Joakim: Vi splittrades 91 eller möjligen tidigt 92. Nu ska jag vara helt ärlig: Johans mystiska aura blev för mystisk för mig och Pettersson tror jag. Han kom inte på rep mm. Med det sagt så är det no hard feelings numera.

Pettersson: Jag och Jocke bildade bandet Joyful Deadbeat ihop med en annan sångare.

Joakim: Jag och Pettersson körde Joyful Deadbeat ett tag. Efter det har jag spelat i diverse band bland annat Rise and Shine sedan 1993. Vi håller fortfarande på, det är ju mer retrorock/doom men det finns lite av mitt gothlirande på gura även där. Även fast det kanske bara är jag som tänker på det, haha!

Johan: Jag har idag ett band som heter Angel Of Dust och som är en blandning av olika genrer, mycket inspirerat av både synt, industri och black metal fast mest melodimässigt och inte så aggresivt än.

Pettersson: Jag och Jocke fick kontakt igen efter drygt 20 år, och då tycket vi att vi kunde ge ut materialet när det ändå fanns inspelat. Vi hade kvar en massa originaltejper med bl a outgivet material. Vi gav ut Angel Dust på vinylsingel, och har även gett ut 3 singlar till på Spotify.

Joakim: Även här är väl svaret att när ”the lost tapes” kom fram tyckte vi det var kul att ge ut något. För mig personligen hade det varit B om inte något fanns på vinyl så jag pushade det lite. Tanken var ju att det skulle komma fler singlar även fysiskt men det har delvis med ekonomi att göra. Det har funnits intressenter att ge ut låtar men inget har blivit av. Du måste beakta att vi är lata också.

Johan: Idén om att ge ut material har alltid funnits med i bilden, varför det dröjde så länge var väl mest att det glömdes bort och att pengarna inte fanns till för det.
Efter första singeln som var lite svårsåld och pengarna inte riktigt strömmade in som vi hade tänkt, så har vi lagt det på hyllan tillsvidare i alla fall.
Den har inte spelats i radio vad jag vet, men det finns en och annan butik som har ett par exemplar för försäljning.

Joakim: Nja, singeln kanske inte har fått så mycket uppmärksamhet i ”media”, däremot har mörkermusikpersonligheter som Rob Coffinshaker och Jonka från Tribulation hyllat den. Men det kanske mest är för att de är rädda för att åka på stryk om de inte säger väl valda ord till mig jag vet inte haha!

Johan: Det var en väldigt rolig och givande tid för mig, som fick mig att våga ta steget fullt ut och ställa mig på en scen inför publik. Tiden i studion där vi har spelat in allt material utom det som spelades in 2016 var en rolig och bra erfarenhet som jag har kunnat ta med mig idag. Bandet var en tid med vänner som har gjort mig till den artist jag är idag helt enkelt.

Pettersson: Jag tycker musiken håller fortfarande, ligger rätt i tiden, och låter förvånansvärt tidlöst.

Joakim: Jag blev faktiskt förvånad över hur bra det håller. Numera dräller det av band som låter lite åt det där hållet men fan vet om de är bättre. Vi va ju 19-20 bast när vi drog igång det där och tycker vi fick till det jävligt bra. Vi var helt hämningslösa och försökte inte dölja våra stora gotrocksinfluenser. Det tror jag gör att det står sig. Jag menar att jag satt och vred och vände på nåt Mission-riff 88 är ju ingen som bryr sig om idag. Jag är stolt och jag är sugen på att göra musik av det här slaget igen. Jag har ju aldrig slutat riktigt men det krävs rätt folk att spela med. Att få ihop ett sådant gäng som Joe… 88 i Halmstad, det är fan otroligt alltså. Jag menar om jag skulle få ihop något liknande idag så skulle jag behöva plocka folk från åtminstone hela södra Sverige.


På spotify finns det en hel del outgivet med Joe och hans pojkar, bland annat den singel de släppte 2014. Om någon vill köpa nämnda singel går det utmärkt att kontakta Joakim genom mailadressen jockeno1 snabel-a hotmail punkt com.


Inga kommentarer: