Ett samtal med Linus Kuhlin, författaren till "Skuggorna kommer"

Den andra augusti 2018 hålls en releasefest på Bengans fik i Göteborg för boken "Skuggorna kommer", en bok om det legendariska bandet Cortex, skriven av Linus Kuhlin. Vid sidan av den oumbärliga biografin "Freak" av Robert Lagerström finns det nu alltså en bok om bandet Cortex! Vi var tvungna att tala en stund med författaren för att få reda på hur han gjorde det, varför han gjorde det och om Cortex verkligen är hans favoritband. En sommarkväll på en balkong skedde ett telefonsamtal:
 

Jag måste ju börja med att fråga: är Cortex ditt favoritband?

Ja, det är det kanske. Svårt att sätta favoritband. Jag började skriva den här boken för 7 år sen när jag gick på gymnasiet fortfarande och gjorde det som ett projektarbete i ett år. Då var jag naiv nog att tro att jag skulle skriva en bok. Vilket jag iofs gjorde. Jag är inte lika passionerad över musik generellt nu som jag var då. Men det är klart att Cortex är topp tre favoritband. Det stannar som alltid kvar. De favoritband man hade då hänger kvar genom livet.

Det brukar väl sägas att de favoritband man hade på gymnasiet hänger kvar genom livet och det kan jag känna själv att det stämmer på nåt sätt. Men om jag säger såhär då: varför skriver du en bok om just Cortex?

Jag tror inte jag formulerade mig just då utan får gå tillbaka nu och göra det nu. Det fanns liksom ingen information om Cortex då. Jag hade läst biografin om Freddie Wadling och blev helt golvad av den. Den var ju väldigt uttömmande och bra men jag kände att jag ville ha mer. Då fanns det ju inte några liveklipp på Youtube eller någon digitalt tillgänglig musik alls. Om man bildgooglade Cortex kom det på sin höjd upp några skivomslag. Det fanns mycket mindre info än om andra samtida band. De var så mystiska på grund av detta tyckte jag. Så det var nog av egoistiska skäl, för jag ville veta mera om bandet.

Sen gick jag bild på gymnasiet så man skulle väl inte skriva en bok egentligen. Men då kunde jag koppla det till att Cortex hade en sån tydlig estetik. 

Jag har precis skrivit en bok om humorgruppen Killinggänget av precis samma skäl. Jag vill veta allt om det här och det finns ingen bok om det så får jag göra det själv.

Det är ju två helt motsatta fenomen: Killinggänget och Cortex. Hur går det ihop?

Ja, det känns ju jätteoväntat såklart. Men för att svara på din första fråga lite mer så kan det vara lite så att det här med att ha Cortex som favoritband. Att man gjorde det så mycket större för att det inte fanns så mycket information.

Det fanns en tid då jag bestämde mig för att det var mitt favoritband. När jag hörde ”The freaks” för första gången så var det så mycket bättre än allt jag nånsin hört. När det sen inte fanns så mycket information så kan man göra det så mycket större i sitt huvud än om jag hade lyssnat på Ebba grön. Där fanns ju hela historien att tillgå.

Ja, man kan ju inte göra ett band till sitt på samma sätt, vilket kan vara en viktig känsla. Jag känner igen det där själv, för Ebba grön har ju varit viktiga för mig också. 

Hur mycket av projektarbetet från gymnasiet finns kvar i boken som kommer nu?

Det är ganska mycket. Alla intervjuerna gjordes då. Jag skrev hela boken då också men sen låg den på is ganska länge. Och jag hade nog inga litterära ambitioner på den tiden. Jag tänkte inte att jag skulle ägna mig åt skrivande. Så då fanns det en hel bok. När dom skulle göra den här återföreningsspelningen för 3 år sen hade det alltid legat i bakhuvudet på mig att jag hade en hel bok att ge ut. Sen när återföreningen skulle bli av tänkte jag att nu måste jag ju skriva klart den för nu finns det en anledning.

Så då skrev jag om hela boken på några veckor. Jag tog stycke för stycke för det var ju inte så bra skrivet. På ett sätt är det samma bok eftersom stommen är densamma men jag har skrivit om hela brödtexten. 

Så du har inte gjort några nya intervjuer?

Nej det har jag inte. Lite research gjorde jag ju om återföreningsspelningen och när ”Spinal injuries” gavs ut på nytt. Sen har det ju dykt upp lite saker längs vägen som att jag hittat något nummer av Schlager och tänkt: här var ju en recension, då kan jag ju bifoga den. Så visst har det tillkommit saker men intervjuer om saker som hänt för 40 år sen har gjorts då för 7 år sen.

Hur gick det till att kontakta folk för intervjuerna?

Jag bara sökte på deras namn på Eniro och ringde upp och frågade ”Är det du, Anna-Lena, som spelade i Cortex?” och sen bara hoppades att de skulle svara ja. Det känns som något som bara en 17-åring skulle göra. Det finns något naivt över det, att bara göra det.

Är inte det lite så att vara ett fan. Att vara lite naiv?

Jo, det är det ju och det har jag nog inte nuförtiden. Inte på samma sätt. Det är väl ganska klassiskt att inte ha idoler på samma sätt när man blir äldre. 

Men då ringde jag bara upp dem. Vissa var svårare att få tag på. Men då fick jag fråga någon om de hade numret till den och den. Men de flesta fick jag tag på via Eniro.

Det var inte någon av dem som var död då?

Freddie och Uno gick bort med bara några månaders mellanrum. Men när jag gjorde intervjuerna var ju alla i livet. Det var också lite av en morot för mig att skriva klart den: att jag hade dem med i boken.

Jag hade skickat boken till ett förlag vid tiden för Freddies begravning och sa det till Uno, men han hann inte se boken heller och det var ju väldigt synd.

Hur har det annars funkat med förlag? Var det svårt att få tag på någon som ville ge ut boken?

Ja, det kan man säga. Jag ger ut den själv nu, via ett tryckeri som hjälper till med mycket. Jag fick inte tag på något förlag. Inte för att ha hybris och så men jag tycker det var konstigt. Om man ska se det cyniskt så hade Freddie Wadling precis gått bort så det borde funnits intresse.

Hur funkar det att ge ut det själv?

Det har jag verkligen ingenting emot. Om man kommer från punk och en D.I.Y.-tradition så är man ju van vid det. Har spelat i band och släppt skivor och legat ute med pengar så jag är ganska van vid det. Om man har något som man tror på och rent objektivt är något att ha kan man göra det. Hittills har responsen för boken varit över förväntan. Jag tycker det är lite kul att pyssla med det. Sen kommer den gå att köpa som en vanlig bok så egentligen ges den ju ut som en vanlig bok. Det är som med Youtube och Spotify nu så det är inte så stor skillnad mellan att ge ut något själv eller via förlag idag. 

Sköts distribution och så av tryckeriet?

Marknadsföring får jag sköta själv. Men den kommer att gå att köpa i bokhandlarna och gå att köpa in till bibliotek och sådär.

Är det då tryckerigrejen som köper den tjänsten?

Ja, man köper den tjänsten av tryckeriet och det är inte alls speciellt dyrt. Sen sköts utgåvorna on demand så det finns inget begränsat antal heller. Det är otroligt lätt, jag trodde att det skulle vara mycket mer omständigt. Jag är glad att jag hittade det är.

Jag måste fråga hur mycket det kostar, för jag går ju själv i såna tankar.

Det kostar 800kr. Det beror ju sen på vad boken säljer för, men oftast behövs det inte många böcker för att få det att gå runt.

800 spänn bara?

Billigt. Ja, det är faktiskt konstigt. Sen är det klart att det är skillnad om du är en författare som släpper en skönlitterär bok. Men med fackböcker om relativt populära fenomen så är det ju en rätt liten risk. 

Det där måste jag kolla upp!

Du ska releasefest på Bengans i Göteborg. Hur har folk som varit involverade tyckt om boken?

Det är ju många som ställt upp på intervju. Jag har ju intervjuat folk runt omkring också. Det var också några som det inte blev någon intervju med, men det var inte att de inte ville eller så utan helt enkelt för att ibland får man inte till det rent praktiskt. Alla har varit väldigt positiva och kanske mest förvånade, speciellt då för 7-8 år sen då Cortex låg under radarn, att det dyker upp en tonåring som intresserar sig för det. Det hade nog varit annorlunda idag då skivan har getts ut igen och Freddie varit med i ”På spåret”. 

Men eftersom det var så länge sen är det ingen direkt som varit involverad i arbetet sen dess. Vissa fick läsa lite för att kolla att jag inte felciterade och så. Det har jag lite dåligt samvete för: att jag borde haft mer kontakt med alla under tiden jag skrev boken. Men i vissa perioder har det legat helt på is och sen har det gått väldigt fort. Jag håller just nu på att meddela alla att det blir en bok. Dom jag har hört nåt från har alla varit positiva. 

Jag har märkt själv att återge intervjuer är inte alltid det enklaste. Även om det är roligt att återge ordagrant eller att skriva ihop det som en berättelse. Jag googlade på din bok och det fanns på Google books och det fanns några sidor där.

Det var inget jag visste om men det är ju jättekul för de som vill ha en trailer.

Jag läste några sidor där och som jag såg det har du lagt upp det på samma sätt som ”Svensk punk -  Varför tror du vi låter som vi låter” med berättelser och citat från de intervjuade. Eller?

Nja, det vill jag nog inte riktigt påstå. I vissa stycken är det många citat, men jag har nog skrivit det mer som en vanlig biografi med brödtext som pekar på citat som berättar och beskriver något. Det är klart på vissa ställen är det många citat och på vissa ställen är det långa partier med brödtext. 

Jag kanske bara såg de sidor precis där det är många citat.

Men det är klart, det är många citat. Jag läser en bok om Zarah Leander nu som är skriven i princip enbart med brödtext. Det är en annan sorts biografi. Jag försökte nog kopiera Freddie Wadling-biografin. Jag hade ju ingen journalistisk eller litterär utbildning utan jag chansade mest. Jag härmade helt enkelt.

Jag tycker själv det är knepigt att avväga citat och egen text.

Men har det blivit annorlunda nu efter 7 år, du sa att du skrivit om boken nu?

Man lär sig väl hela tiden. Nu har jag utbildat mig till journalist och är verksam som det. Jag hade ingen ambition om att vara journalist då och nu när jag utbildat mig ser jag att jag gjorde i princip som man skulle. Jag tyckte att citaten fortfarande höll, de skrevs precis som man skulle. Medan brödtexten inte gjorde det på samma sätt. Väldigt gymnasial text.

Jag har fortfarande kvar blocket efter intervjuer. Jag försökte nog citera så ordagrant som möjligt vill jag minnas och det funkade uppenbarligen eftersom jag fortfarande är nöjd med det.

Den estetiska sidan av cortex och materialet, hur gestaltar du det i boken?

Kanske inte så mycket som min bildlärare hade önskat. Jag beskriver projektionerna de använde på scen och hur Freddie och de andra i viss mån var inspirerade av film och bildkonst lika mycket som musik ibland. Man vill inte skriva det rätt ut att det är fint packeterat för då blir det en åsikt. Jag hade väl en del sanningar om Cortex som jag hade som jag ville formulera och förmedla. Och det var väl en av dom: de få bilder man såg så tänkte man på hur snyggt det var.

Är det mycket bilder med?

Ja, det är ganska mycket bilder med. För det var ju också en väldigt rolig del av boken att få tag på de där bilderna som kanske ingen hade sett. Att få ansikten på personerna. Och så pass många livebilder att fantasin blir tydligare då man läser. Men sen exakt vad de bilderna säger om Cortex är svårt att säga också.

Jag har fått intrycket att just den estetiska paketeringen som du talar om torde ha ändrats mellan de olika versionerna av Cortex. Som mellan ”Spinal injuries” och ”You just cant kill the boogeyman” så är det rätt olika uttryck som möts. Men det kanske hade med skivbolagen att göra?

Både och kanske. Skivbolaget Radium Records hade en otroligt tydlig estetik som skivbolag sett. Som få skivbolag idag har. Det skildras en del i boken. Det är nåt citat i boken av någon att man såg från långt håll att det var en Radiumskiva. Det påverkade såklart Cortexskivan. Att det blev mer stilrent och minimalistiskt. Jag kan ändå se en röd tråd genom omslagen. Det ser ut som det låter på något sätt fortfarande. 

Ja, som med att Freddies teckningar är väldigt speciella. T.ex. i bildbladet som följer med ”Boogeyman”: man ser ju att det är han.

Och där kan man ju se spår av det gamla.

Det känns ju på något sätt mer som Cortex, utan Radium.

Ja, precis.

Rent praktiskt med bilderna: hur har du samlat ihop dom? Är det de som du intervjuat som rotat hemma?

Dels det. Vissa av de jag intervjuade blev jag vän med på Facebook och då kanske det var någon fotograf som hade taggat dem i någon bild. Någon som varit ambitiös nog att scanna in gamla bilder och taggat sina kompisar. Och då kom man in på den personens sida och hör av sig till den. Det var lite olika sätt, som detektivarbete. Det är svårt att veta vilken person i Sverige som sitter på bra Cortexbilder. Sen fanns det vissa pressbilder jag kunde ta. Men också bara fråga om de hade någon bild hemma som jag kunde ta.

Ja, det blir ett himla pusslande av att få ihop något från så många olika källor. Jag tänker ofta på det att måste ligga tusentals bra bilder i källarförråd runt om i Sverige som ingen har sett.

Jag har sett något filmklipp av Annika von Hausswollf när hon går ner i sitt källarförråd…

Det var ju i ”Eran”!

Ja just det! Där har hon bara högar av negativ. Jag har hört att hon har sagt att hon alltid hade kameran med sig på 80-talet, så där finns det säkert jättemycket. Sen var ju hon med i bandet så det kanske inte finns så många livebilder kanske.

Det hade säkert blivit en helt annan bok om jag hade varit utbildad och lärt mig hur man gör olika typer av research och hur man gör intervjuer på bästa sätt. 

Den här boken är ju mycket vad det är. Och det finns väl nån charm i det också men det är kanske inte det jag kommer vara mest stolt över om 10 år när det gäller litterär kvalité. Men det är ju nånting annat.

Frågan är ju om det går att skriva en slutgiltig bok om Cortex.

Ja, det känns lite som att dom alltid pågår. På något sätt.

Även om man hittar allt så undrar man ju om någon skulle orka läsa det.

Men vad är din relation till genren? Vad var Cortex? Vad ska man säga? Postpunk? Goth? Punk? New wave?

Var går skillnaden mellan postpunk och goth? Nej, jag har nog alltid beskrivit dom för mig själv som postpunk. För mig har det alltid varit intressantast när de slutade gapa och spela med dist i punkvågen. På den tiden när jag var punkare och hängde med punkare så var jag den enda som snöade in på postpunken och tyckte att folk låg fem år bakåt i tiden fast det ändå var 30 år försent. Du förstår hur jag menar. Och mitt favoritband, ett band som jag fortfarande håller som favoritband, är Tant strul. Även om de bildades 78-79 så lät de aldrig som punk-punk utan hade ett helt eget uttryck. Om man ska kalla det för något så får man väl kalla det postpunk. Musiken kan man väl säga vad man vil om men att det finns fler lager i postpunk är nog ganska objektivt.

Hur menar du med lager?

Punken är plattare. Postpunken tar det ett steg längre. Har fler dimensioner. Mer känslor, mer arrangemang, mer av allt. Det kanske var luddigt sagt.

Jag tror man måste vara luddig när det gäller att fånga in ett sånt begrepp. Alla definitioner jag hört av begreppet har varit väldigt luddiga. Det är väldigt brett. Det är svårt att fånga in det på rätt sätt.

Jag har hört ett bra citat om vad som var skillnaden mellan Sex Pistols och The Clash. Sex Pistols sa: det här är problemet och vi är förbannade på det. Medan Clash sa: det här är problemet, vi är förbannade på men vad kan vi göra åt det? Och lite så kan man beskriva skillnaden mellan punk och postpunk också. För mig tog punken slut så fort. Det var vad det var. Det fanns mer eftertanke i postpunken både när det gällde musik och texter. För mig så var väl det mer intressant. Och kanske sen att estetiken tilltalade mer.

Jag håller absolut med. Punkestetiken har ju sin charm med. Men det är ju något visst när Joy Division kom till exempel och hur deras omslag såg ut. Det är ju ett knepigt begrepp med postpunk. Men det är ju också ett anakronistiskt begrepp och det talades ju inte mycket om det 1979, men det fanns i tidigt 80-tal. Däremot så kanske det inte var så vitt använt. Det var vissa som använde det. Vissa hade andra ord för att uttrycka det. Modernistisk musik kunde man t.ex. säga. 

Jag tror inte att de tidiga postpunkbanden visste vad de gjorde själva.

Jag tror de visste vad de gjorde men inte hur man skulle benämna det.

Nej precis. Det var nog en naturlig utveckling. Det är svårt att benämna något när man är mitt uppe i det. 

Jag har läst en massa roliga benämningar som banden själva har försökt beskriva sin musik med eller de som hört bandens musik har försökt komma på. Bara ”space punk” är ju bra för det låter ju fantastiskt.

MNW släppte 2 samlingar typ 2009: en med svensk punk och en med svensk postpunk. Jag tyckte det var intressant för det var 10 band som var med på båda skivorna. TT-Reuters första singel var med på svensk punk och något från den sista skivan var med på svensk postpunk.

Det var väl så för många. Jag menar, tidiga Wire var ju ganska punkiga och sen på 154 är det helt space. Helt modernistiskt. 

Det var väl den typen av band som jag fastande för då. Punkattityden har jag alltid älskat och gör det fortfarande. Så de banden som hade den attityden och hade någon slags nerv i spelet och samtidigt utvecklades till något som i mina öron var mer intressant – där trivdes jag väldigt mycket.

Hur hittade du den musiken?

Jättebra fråga. Det började väl med Ebba grön som det gör för de flesta. Så börjar man intressera sig för hela den eran och hela den kontexten. Och så får man reda på att Ebba grön spelat med ett band som heter Pink Champagne och så får man reda på att de har spelat med ett band som heter Tant strul och så hittar man att det här är ju riktigt bra. Och så kanske man hittar en samling med jättemånga band från den tiden och så lyssnar man på den tills man hittar sina favoriter. Och det var ju så att, det låter som att man är jättegammal, Spotify fanns ju inte på samma sätt på den tiden. Det fanns ju inte lika mycket då. Vissa av de band som jag gillade hade jag bara 2-3 låtar med väldigt länge.

Ja, det har ju verkligen ändrats nu. På bara några få år. 
 

Då var man överlycklig om man hittade en Tant strul-LP nånstans. Då kunde jag lyssna på 10 låtar!

Då skulle man ha skivspelare bara. 

Jag hade tur som kunde sno pappas.

Det gjorde jag också.

Det gjorde nog de flesta.

En svår fråga: varför tror du folk fortfarande är intresserad av den här musiken som gjordes för 40 år sen. Varför är Cortex så aktuella idag?

Musiken i stort, postpunk som genre, kan jag inte svara på. Jag är nog inte så intresserad av att svara på det heller. Jag har inte tänkt på det så att jag kan ge något bra svar. Jag tror det är så med alla musikgenrer. Vissa är ju helt galna i obskyr 60-talspop. Bra musik är ju alltid bra musik. Men om man ska prata om just Cortex så tror jag det är att det är så jävla bra låtar. 

Så enkelt och så svårt är det. 

Skulle du säga att de är tidlösa?

Beror ju på. Låtarna är nog det. Även de senare om man bryter ned till text och ackord. Mycket av 70 och 80-talet är det, för de hade växt upp med 60talspopen - en av de mest tidlösa musikgenrerna. Men sen om man pratar om produktion också så är första Cortex LP:n väldigt tidlös.

Slutet av 80-talet är ju väldigt daterat. Det är ju lite så med det sena materialet av Cortex.

Jag har ju lyssnat väldigt mycket på Imperiet, för jag tyckte dom hade kvalitéer som Ebba grön inte hade. Där är det ju ett problem att det mesta är väldigt daterat. Men det är också därför jag gillar den tidiga postpunken för där hade det inte hunnit bli så daterat än.  Skivor som är gjorda 81-82-83 där gillar jag mycket just av den anledningen. Jag kan älska att lyssna på en superdaterad skiva också, men det var något annat då när de inte hade fått koll på tekniken ännu.

Har det uppstått situationer där personer har beskrivit en situation på olika sätt och hur har du förhållit dig till det?

Nej, det har inte varit så mycket så. Inte att det har varit helt olika. Upplevelser går ju isär ibland och då får båda parter komma till tals. Det behöver ju inte vara en konflikt heller men att någon säger ”skivinspelningen var jobbig, det var så kallt” men nån annan säger ”gud vilken bra stämning vi hade då”. Ibland har det väl dykt upp att två har sagt nånting och så har en tredje sagt något som skiljer sig lite och då har man ju fått gå på de två. Vissa datum har varit riktigt svåra att placera. Nån säger att ”Jag tror vi spelade i Stockholm nån gång 1982”. Jag har fått höfta på vissa ställen, på ställen som man kunnat häfta om. Eller där det är rimliga antaganden. 

Men de låtar som gavs ut som bonuslåtar på ”Spinal injuries” hade jag hört innan och informationen jag fick var att de var från en demoinspelning på Errols 1980. Sen fick jag de här låtarna från Henrik Venant och de visade sig vara från inspelningen av ”Spinal injuries” så då kunde inte det stämma och då undrar man om de ens har varit på Errols och spelat in en demo 1980. Det kanske de har liksom. Och nån annan inspelning som vissa säger var gjord våren 1983 eller våren 1982.

Sen kanske man har fått en livespelning nånstans och så säger nån att ”Anna-Lena var så jävla bra på den spelningen!” och så hör man ingen cello. Det är ju så med minnen, hon var säkert fantastisk nån annan kväll så placerar man den där. Eller så kan det vara fel information på inspelningen. Så det blir mycket pusslande. Det är länge sen och man själv inte var med. Så det kan absolut finnas faktafel men det är inga betydande faktafel och jag tror inte heller att det spelar någon roll. Sen kommer man aldrig få reda på den absoluta sanningen heller.

På vissa ställen har jag gått in själv och skrivit att nu säger den här personen såhär men det är inte så. Som på ett ställe säger en av gitarristerna att ”Det riffet kom jag på och då var Freddie jättesnäll och skrev in mig så jag får stim för det” och så går man in och kollar och så får han inte alls stim för det. Och det har jag skrivit med. 

Det är kanske inte helt koscher att säga när man ska vara en seriös journalist men när man ska berätta en historia som en helhet, som i det här fallet och man ska täcka 8 år av skapande i bandet, så är i stort helheten viktigare än detaljerna.

Ja, på det stora hela är det så. Annars skulle det väl inte gå att skriva.

Sen ska man ju såklart inte slarva med det. Jag vet ju att vissa gillar detaljer. I vissa fall går det ju inte att kolla alla fakta heller. Folk minns olika och det finns inga andra källor.

Med just Cortex var det ju ingen som hade koll eller speciell drivkraft utan saker skedde ju bara. Det var ingen som förde loggbok eller bestämde att nu ska vi göra såhär. Det var nån annan lirare som frågade om de ville komma och spela in en singel nån kväll och så gjorde man det. Så var det i princip hela tiden. Sen har ju vissa bättre minne än andra men om det hade varit ett mer uppstyrt band mer generellt hade det nog varit lättare.

Ja, sen hade väl Freddie Wadling inte den bästa kollen. Med tanke på bilder jag sett från hans lägenhet och så. 

Nä. Att saker och ting faktiskt blev av var ju inte Cortex förtjänst. Och speciellt inte Freddies. Han ville ju bara lira med sina kompisar. Sen var det andra som såg till att saker hände.

Freddie har ju blivit folkkär nu och helgonförklarad efter sin död. Hur förhöll sig Freddie till cortex? Han har ju nästan alltid varit frontfiguren.

Såklart är jag ju inte bäst person att svara på det. Min uppfattning är att han levde otroligt mycket i nuet. Jag har ju pratat med Robert Lagerström som skrivit biografin om honom att det var ett jättesvårt arbete för han pratade bara om det han ville. Det gick inte att säga ”berätta från början nu” utan en dag berättade han om småskolan och en annan dag något som hände förra året och sen långt senare något barndomsminne. Och bara det han själv ville säga. Jag tror inte han tänkte så mycket på Cortex alls. Han umgicks inte med nån av dom heller. Han har sagt själv att han aldrig nånsin lyssnar på sig själv. När vi släppte den här ”Spinal injuries”-nyutgåvan så var vi hemma hos honom jag, Henrik Venant och Per Simonsson som varit med och mastrat skivan och spelat med Freddie på slutet och då var han väldigt glad och tyckte det var väldigt kul. Och det var väldigt kul att han uppskattade det och inte bara sa ”åh det där gamla skitbandet” som det kunde ha varit. Och sen gick han ju med på att återförena bandet så uppenbarligen han hade ju en positiv inställning till det.

Hur kom det sig att MNW gav ut ”Spinal injuries” igen?

Dom köpte upp Heartwork. Venant äger fortfarande bolaget och kan ge ut skivor när han vill men de har något ägande över det. På något sätt hade de hand om Heartwork-katalogen i samråd med Henrik Venant då. Sen var jag i kontakt med dom kanske 2013 om att släppa en box med Cortex som jag pitchade in. De var lite intresserade och lite på gång. Men det mynnade ut i en idé om att släppa första skivan igen och lite bonuslåtar som jag vet att Venant hade. Och då skrev jag en text som skulle vara med på den här skivan. Sen rann det också ut i sanden.  Jag hörde ingenting på ganska länge. 

Sen 2 år senare hörde de av sig och sa att nu ska vi släppa det här och vi ska ha med den där texten du skrev. Vad som hände däremellan dom 2 åren vet jag inte. Det kanske tog sån tid att få tag på taperna och digitalisera för det är ju mycket jobb. Jag vet inte exakt vad som hände där. Det kan ju vara så att nån annan på skivbolaget kom med en ide också, men det är vad jag vet i alla fall.

Det är ju också en sån sak man har gått och drömt om: När jag gjorde boken hade folk pratat om att de hade gjort 10 låtar till och nån sa ”Vi tog bort de bästa låtarna”. Att äntligen få höra det var stort. 

Vad är nästa projekt efter Cortex?

Det kan hända att jag ska skriva ett extra kapitel och om ett år släppa en ny version om en grej. På nåt sätt kommer väl projektet att fortsätta. Det är inte över nu. Och marknadsföra och hålla vid liv. Förhoppningsvis kommer boken att leva längre än ett par månader. Annars har jag inte så många offentliga projekt på gång.

Kommer du skriva mer om musik?

Jag vet faktiskt inte. Som det känns nu kommer jag inte det. Jag skriver för Hymn, men det är ju kortare saker. Där försöker jag mest skriva humor men om musik. Så det är inte riktigt samma sak. Jag har ingen biografi om ett band på gång. Då kommer jag nog att angripa musik på ett annat sätt. Och sen så är jag nog inte så intresserad av musik på det sättet längre, som jag var då. Man ska ju helst ha den passionen, som jag hade då, som många andra har för att göra det bra. Jag tror jag kan göra andra saker bättre. 

Missa inte releasefesten på Bengans den 2/8! Boken finns sedan tillgänglig överallt där böcker kan tänkas säljas. Omslag och foto på Linus: Isabell Kirstinä.

Svensk Postpunkshistorisk Tidskrift #1

Nr 1 av Svensk Postpunkshistorisk Tidskrift finns nu att beställa!
32 sidor av FEM SNABBA, KABINETT DÖD, DANSE MACABRE, MAO, THE GATHERING & ALL STEEL COACHES! Dessutom: krönika om hår av Gilbert Johansson, texten till spränglistefavoriten "Höst" av Marina Krig m.m.
Den kostar 80kr och kan beställas från herrsax på hotmail punkt com.

Temp

Vilka var TEMP? Tung punkfunk med texter som särskiljde dem från alla andra band någonsin. Ett band från Göteborg som exploderade med sin episka dansmusik under några år i början till mitten av åttiotalet. En grupp som bestod av Karl-Henrik "Sula" Hofgren, sång och text, Magnus Björklund, gitarr, Bengt-Olof "Beo" Gejsmark, bas, och Staffan Lindahl, trummor. Dessutom med en femte medlem, den mystiska Prins Perkoff, egentligen Per-Anders Hofgren och bror till Sula, som skötte allt från ljud till marknadsföring. Förbi kom också Michael Ilbert, keyboards, från Papaï på väg till Hansa studios i Berlin. Ett band som under några år släppte en singel, två maxisinglar och en LP och omskrevs i de flesta musiktidningar. Här följer en intervju med detta band, som lät som inga andra:

Magnus: Temp utvecklades från ett annat band som kallades The Mean. Vi höll på i 2 år under det namnet, Jag, Beo, Sula och en annan trummis samt en kille som spelade saxofon. The Mean spelade mest covers och var ett band som vi hade bara för att träffas och ha kul.

Då vi startade Temp ville vi skala ned musiken. Vi hade massor av idéer kring en grundläggande kärna av musiken. Det skulle vara bas-trummor-gitarr. Jag är lite osäker på när Staffan kom in, men det måste ha varit i slutet av The Mean-perioden.

Sula: Vi började nog 1981. Staffan, Beo och jag hade varit med i ett annat poppunkband. Vi hade gjort spelningar och så men ville lämna popen och uttrycka mer. Vi kände en kille som spelade gitarr och en som spelade sax. Så vi skapade ett nytt set med låtar. Vi hade en tyngre stil: ”Kärlekssång” och såna låtar. Vi ville göra hårdare musik. Sen blev det mer och mer syntmusik. Vi försökte variera soundet mer. Punkfunk var idén från början. Det föll sig naturligt.

Temp 1981

Beo: Vi började med olika covers – Clash, Bowie. Sen började vi spela eget material. De mest ambitiösa fortsatte, andra föll ifrån. Det var lätt att få tag i en replokal på den tiden och vi gick tidigt med i garageligan. Efter ett tag kom Staffan med och bandet blev en tight enhet.

Staffan: Jag och mina högstadie- och gymnaseikompisar fick för oss att starta ett band 1977, trummor blev det naturliga valet då jag trodde att man kunde spela det direkt till skillnad från stränginstrument eller klaviatur. Jag hade fel men det gick ju ändå.

Sula: Punken passade oss inte även om vi var från punken. Vi gick tidigt med i Garageligan, men det var det dummaste vi gjort. Vi hade inte samma inställning som dom. Vi tittade mot engelska punkbanden och tänkte att punk var en attityd, inte en bestämd musikstil.

Temp 1981 

Vi umgicks mycket med bandet Aptit. Jag tror inte vi borde gått med i Garageligan. Ute i landet hade vi dock en stämpel som punk. Alltså, vi gjorde typ 2 spelningar som TEMP med Garageligan, spelade 2 ggr på Kåren och Errols,  totalt i femton städer, över 30 spelningar, så detta med Garageligan hade ingen påverkan på vår musikaliska resa, men det gav en sorts punkstämpel som vi led av.

Staffan hos Prinsen 1982

Staffan: Som konstform betydde punken inte mycket, det råkade bara vara den musik bland annat som passade ihop med den tiden jag växte upp i. Jag lyssnar mer på riktig punk från den tiden nu. Riktig proletärrock och mycket av det är mer relevant nu än nånsin: Trump istället för Thatcher osv. 

Eftersom jag i mitt första band (TT Garderob 100) gled direkt in i garageligan och spelningar liksom blev en del av schemat så var det lätt att få spelningar i början, sedan blev det svårare. Då det började jämföras och vissa andra band skulle göra karriär.

 Beo hos Prinsen 1982

Beo: Vi stod lite för oss själva som band. Själva punkvågen var lite snäv. Svensk punk var för progginfluerad medan engelsk punk var mer rolig. Det var ett helt annat musikklimat i England. Vi ville ha ett vildare sound. Förmodligen hade vi känt oss mer hemma i Skånepunken.

Sula hos Prinsen 1982

Sula: Vi spelade en hel del i Sverige. Men vi kände oss aldrig accepterade i Göteborg. Där fanns det i princip bara en liten krets med folk som gillade oss. Jag tror att det var för att proggen dominerade i Göteborg. Den skapade någon slags sektmentalitet och den la en vante över mycket.

Prins Perkoff: Bandet kände sig väldigt mycket som outsiders i Göteborg. I början var vi med i Garageligan och hade spelningar på Sprängkullen. Men vi kom väl aldrig riktigt med i den där rörelsen.

Magnus hos Prinsen 1982

Magnus: Vi sögs ju in i Garageligan direkt. Vi hade en replokal i fryshuset tillsammans med en massa andra band som också var med. För mig var det ett sätt att komma in i musiksfären. Där tror jag att vi formades som band. Det var där vi insåg att vi var udda och vi stärktes av det.

Vi var inget The Cure-band som spelade den sidan av postpunken. Vi passade egentligen inte in någonstans. Det var så vi fick vår attityd.

Staffan: Jag minns sammanhållningen i Garageligan som bra i början i varje fall, sedan kändes det som att vissa upplevde sig som viktigare. Men det handlade ju om att de också aktiverade sig...

Beo: Jag var ingen föreningsmänniska. Det var bra att lära sig grunderna, med spelningar och så. Men jag kände aldrig någon gemenskap med de andra. Jag gillade Aptit! Sen kände jag att det inte passade oss, men det var kul att vara med ett tag.

Jag gillade Lädernunnan, de stod också vid sidan av allting. Musik kan funka så – den utvecklas på egen hand. Jag tror att det var den hårda dogmatismen som fällde punken.

Sula och Beo i turnébuss -82

Sula: Clash var otroligt bra. Vi gillade Gang of Four och Echo & the Bunnymen. Jag tycker det är musik som står sig än idag. Vi var också väldigt imponerade av Simple Minds, vilket känns märkligt såhär i efterhand. De svenska band vi gillade var Kai Martin & Stick och Cortex. Enstaka grejer med Reeperbahn var bra.

Jag hade väldigt mycket influenser som Patti Smith, Bob Marley, Leonard Cohen. Beo var väldigt inne på soulmusik. Magnus var mer för Echo & Bunnymen-grejer och Ilbert gillade Simple Minds och Spandau Ballet. Staffan var inne på tung slick reggae, likaså Prinsen som också var en Funk Man. Reaggemusikens dub var kul. Den var vi barnsligt förtjusta i.

Vi testade nya sätt att jobba, och andra intryck än bara rockmusik, på "Dancing to the Jailhouse Funk" fick vi hjälp av Christer Ekbom med att få fram "teater- ljud" som vi lyckades passa in i låten, den är en av våra bäst lyckade inspelningar. Borde blivit en vrålhit!

Beo: Vi var influerade av new wave och postpunk. Jag gillade Gang Of Four. Den bästa konsert jag varit på var när jag såg Gang of Four 1981. Vi gillade också Echo & the Bunnymen och Teardrop Explodes. The Doors gick igenom all new wave som kom. Simple Minds, Talking Heads och the Clash såklart. Bland de svenska gillade vi Viva!, Reeperbahn och banden som kom lite senare.

Magnus: Jag gillade Echo & the Bunnymen väldigt mycket. Sen var det Gang Of Four, Talking Heads, Thåströms band, The Jam, U2, The Clash.

Staffan: Oj, vilka influenser vi hade vet jag inte. Jag skrev inga låtar, ville bara spela!

 Promotionbild tagen i hamninloppet i Göteborg 1982

Sula: I 80-talsmusiken fanns ett direkt tilltal. Ett försök att uttrycka någonting. Den var inte så gråtmild som dagens musik.

Beo: Vi lyssnade mycket på musik. Vi ville nog få med allting vi hörde. Därför var vi öppna och ville komma ikapp den musikaliska utvecklingen. Vi borde nog startat tidigare för att ha hunnit med att utvecklats.

Staffan: Vi var annorlunda, alltså inte dumma i huvudet men lite äldre och med en ambition om en riktning. Inte för att jag styrde, jag åkte mest med men jag tror bandet ville nåt och det upplevdes inte som OK. På ytan skulle man i Garageligan bry sig mer om alla än sin egen rockstjärnekarriär. Även om alla brydde sig om just sin karriär, fast det var inte uttalat. Vissa spelade mer och ville mer, andra inte. Det kan ju analyseras sönder, men det var då det!

Sula: Den musik som vi gillade och spelade skulle vara skoj, men inte banal. Den skulle dessutom skapa eftertanke. Vi ville underhålla, inte bara chocka. Men vi kanske var bäst på att chocka…

Beo: Vi har inte haft en enda låtskrivare. Låtarna växte fram genom improvisationer. Det är nog en svårare metod att jamma fram låtarna. Men vi kör samma metod idag. Ibland kan det sitta riktigt bra.

 Promotionbild från hamninloppet i Göteborg 1982

Sula: Vi var ganska attackerade kändes det som. Vi behövde slå först! Det kom otroliga refuseringsbrev från bolag och radio. De skrev att vi var idioter! Vi vart ju ledsna, men idag förstår jag att vi borde vänt på det. Om man ska göra ett eget uttryck är det alltid någon som kommer att tycka att det är riktigt dåligt. Vi borde ha använt det. Jag fick också mycket skäll för sången.

Prins Perkoff: Jag var med i kompisgänget runt Temp eftersom brorsan spelade där. Sen fungerade jag som roadie och tekniker när de skulle spela ute och på de kortturnéer bandet gjorde. Vi åkte till Eskilstuna och Katrineholm. Jag har något minne av att vi lyssnar på radion på väg till Vänersborg. Michael Jacksons ”Billie Jean” hade precis kommit.

Jag försökte stå bakom reglagen, men inte alltid med så stor framgång. Däremot fixade jag omslagen till skivorna och var ofta med i replokalen och tyckte till.

Prinsen med en av hans pojkar (Magnus) 1982

Sula: Vi gjorde ett par stora misstag. T.ex. på första singel var vi egentligen jättedåliga. Det var svårt att få våra soundidéer genomförda. Vi var uppe i Stockholm, i Solna någonstans, på ett mastringsställe. Innan hade vi gjort själva inspelningen hos Henryk Lipp. Jag tyckte basen hade för dåligt tryck, men Lipp sa att ”den höjer du i mastringen”. Jag sa det till teknikern som skulle mastra och han drog på många db. Jag hade med mig Talking Heads ”Fear of music” och jämförde med ”I zimbra”. Men det var ju en pressad skiva! När vår singel sedan kom var basen alltför hög och sången hördes knappt!

Magnus: Jag hittade det där gitarrspelet jag ville åt. Rakt, enkelt, rytmiskt och inte så mycket effekter.

Jag tyckte att det blev för mycket effekter på gitarren på första singeln, men det var vår producent, Henryk Lipp, som ordnade det. Han var ju mycket för synth-effekter.

Beo: Jag har knappt träffat Iggo. Tydligen blev singeln svår att finansiera. På grund av något projekt som inte blev av kom inte singeln på bolaget.

Många startade bolag, men det var svårt att leva på.

Sula: Singeln skulle getts ut på Castor records. Men sen dog Peter Ivarss och han var den som höll ihop Cortex. Stranded höll i Castor och drog öronen åt sig på grund av detta, så vi fick till slut ge ut singeln själva.

Staffan: En singel var liksom trappsteg ett i karriären, ledde till radiospelningar och en möjlighet att spridas. Det var liksom en stämpel för ett riktigt band så det gav säkert nåt gig.

Laddar inför spelning i Katrineholm -82

Sula: Brorsan skickade ”Tusen och en natt” till EMI och ville att de skulle distribuera den och dom sa ja. Brorsan; ”Prinsen” för sitt funk intresse, hade en ide att lansera ny musik med maxisinglar. De hade ett stort omslag, men litet behov av fakta (låttitlar etc), och plats för lyfta fram texter och olika budskap. Prinsen gjorde också alla omslag. Doing the Alcatraz/Jailhouse Funk var ”The Break Out Package”. Tusen och en Natt var i ”Sens-serien”. Singlarna kom tätt inpå varandra och vi fick dålig respons. Vissa anklagade oss för att vara trendiga. Vi tyckte att det var orättvist för det kändes som att vi hade hittat något musikaliskt.

Prins Perkoff: Vi skickade ut demos till en massa olika bolag. Det blev ett avtal med EMI till slut. Brorsan och Beo fick kontakt med bolaget och åkte upp dit. I samband med det så gjorde brorsan en intervju med Susanne Ljung. Det kan ha varit för Veckorevyn.

Efter ett tag satte bandet ihop ett handelsbolag. Tror det var jag, brorsan och Beo som skötte det. I det läget hade Staffan i princip slutat. Det var kring maxisinglarna och LP:n.

För maxisingeln ”Tusen och en natt” tror jag bandet influerades mycket av Frankie Goes To Hollywood.

Promobild inför "Tusen och en natt" 1984 

Magnus: Sula och prinsen skötte formgivning och marknadsföring och sånt. De hade väldigt bra idéer. På det viset var vi också lite annorlunda gentemot de andra banden i Garageligan.

Utseendet på skivorna och hela den biten var också en viktig del i Temp. Det fanns verkligen idéer på alla plan. Vi jobbade mycket med hela vårt framträdande.

Beo: EMI distribuerade singeln. Vi försökte inte att sälja den så hårt men vi fick många positiva recensioner. Vi kanske var för personliga ibland och jag tror recensenterna hade svårt att kategorisera vår musik.

Sula: Vi hade mycket taper så brorsan ville att vi skulle göra en LP. Vi återanvände gamla låtar till skivan. Det blev ganska konstigt: en engelsk och en svensk sida. Jag tror att vi gjorde många fel vid den tiden.

Staffan och Ilbert inför LP:n 1985

Prins Perkoff: Jag har för mig att vi fick hyfsat bra recensioner för maxisinglarna.

LP:n spelades in i 2 omgångar. Jag var med som producent och tyckte till på skivorna.

Såhär i efterhand kan jag känna att vi blev stressade att få ut något efter maxisinglarna så LP:n blev inte 100%. Jag tror att det gick för fort.

Magnus: När vi skulle spela in LP:n ville vi utveckla vårt sound. Ilbert togs in på keyboard live under samma period. Keyboards var annars mitt huvudsakliga instrument. Man kan säga att det var jag och Beo som var musikskaparna i bandet. Vi arrangerade låtarna. Sången och texterna var helt Sulas område. Han brukade improvisera fram många texter på repen. 

Promobild på Sula inför LP:n 1985

Sula: Alla pengar vi fick stoppade vi in i bandet. Till studiotid. Vi kom till ett läge där vi hade 6-7 låtar. Brorsan tyckte att han skulle sätta igång och bekostade maxisinglarna. Han fick tejperna av oss. ”Tusen och en natt” fick så mycket radiospelningar att den gick ihop. Brorsan ville att vi skulle göra en LP. Han var på Beo och mig och gick själv in med pengar. Vi spelade in 5 låtar till och gav ut LP:n.

Vi vart lacka efter LP:n. Vi tyckte inte vi fick någon respons. Så vi började jamma för oss själva och höll på länge så. 2007 drog vi igång ett band med 3 st. från Temp: Your Light Now. Då kändes det som att våra musikaliska idéer vi haft nu var gångbara. Vi har spelat in en LP som vi inte skickat till något bolag. Vi slutade aldrig med låtskrivandet. 

Michael Ilbert, som gick med efter "Kärleksång" och spelade keyboard på ”Tusen och en natt” och LP:n,  driver nu Hansa-studion i Berlin. Staffan jobbar  med event, festivaler och som turneledare  ”för ett större internationellt namn inom hårdrock”.

Utan tvivel fanns det musik och potential i TEMP.

Magnus: Det blev mer och mer att jag spelade keyboards. Under tiden för LP:n ville vi bredda soundet så vi hade gästmusiker som Annika Blennerhed på kör och Ilbert då som tog mer plats och tyckte till om saker. Vi försökte också göra mer på scenen genom att ta in samma musiker.

Jag tror vi hände på tidsandan mycket och blev en spegel för det som hände. LP:n är väl mer tidstypisk än singeln egentligen.

Lunch på Weises (pyttipanna) 1983

Beo: Det skrevs ganska mycket om oss så vi blev lite kända. Det kanske inte tog fart mer för att vi inte bodde i Stockholm. Vi borde spelat ute mer, men det fanns inte så bra ställen. Egentligen gillade jag inte att spela ute, så jag drev på utvecklingen mot att vara mer av ett studioband.

Sula: Vi i Temp fick rätt mycket uppmärksamhet i pressen. De spelade oss rätt mycket i radio men då i smalare program som Ny Våg och Rockdepartementet.

Jag minns speciellt en spelning i björns trädgård i Stockholm. Vi var förband till Reeperbahn. Det var helt fullsatt, men fanns ingen sceningång. Vi spelade och min bror hade glömt att sätta på medhörningen. Det fanns nog någon rivalitet mellan Stockholm och Göteborg. Alla bara satt där. Vi avslutade med en svensk version av ”Doin the alcatraz” som avslutades med ett enormt funkjam. Jag tyckte det var pest så jag samlade ihop mina pinaler och gick ute men var tvungen att gå genom hela publiken. Det blev ett triumfartat ögonblick. Folk reste sig upp och dunkade mig i ryggen och sa ”Fan va bra!”.

Temp live! Fr.v. Ilbert, Staffan, Magnus, Sula, Beo.

Magnus: Jag minns ”Dansa med fig 13” och att den var en mängd olika stilar som blandades. Det blev ändå en helhet av det som sammanfattade den tidsandan tror jag. 

Vi var uppe i Stockholm och gjorde en spelning tillsammans med Reeperbahn. Jag minns den som rolig, men det var många som var störiga under tiden vi spelade.

Sula: Det var nog bara vi och Cortex som Stockholm kunde med. Vi hade några små ögonblick när vi funkade.

Magnus: I Lund skulle vi spela som förband till Cortex, men Cortex kunde inte spela för att ingen kunde hitta Freddie Wadling. Så vi fick spela själva den gången.

Prins Perkoff: Jag minns en spelning i Björns trädgård i Stockholm. På soundchecket lät det väldigt tight och bra. Men sen när spelningen skulle börja hade någon fipplat till det och bandet fick dålig medhörning på scen. Vi blev väldigt frustrerade!

Beo: Vi fick inte bra kritik för texterna, vilket jag tyckte var märkligt. Det kanske var för att folk ville kategorisera och vi var jävligt svåra att kategorisera. Vi kände aldrig att vi ville gå in i någon speciell genre.

Sula: Jag skrev alla texterna. Det var mitt sätt att uttrycka mig. Jag läste mycket böcker som var i den riktningen. Jag kan bli helt förstummad över vad folk kan uttrycka. I Sverige ska det vara så personligt – att tjejen gjorde slut.  Jaha det var ju tråkigt- väldigt sällan det sker, typ. Är det personligt?  Då måste det göras intressant . Jag vill också att det ska gå att känna igen, men ändå inte bli banalt. 

När jag fyllde 12 år fick jag Kurt Vonneguts Slakthus 5 av farsan. Jag läste redan då Steinbeck, Stringdberg, Henry Miller, Dagerman. Har också en förmåga att tänka mig in i vad folk kan känna i olika situationer. Texterna kom väldigt lätt, och jag tyckte inte det var så märkvärdigt, jämfört med riktig litteratur, så jag pratade aldrig texter. Det var förstås ett misstag, också att vi mixade sången för lågt, vi förstod inte värdet av texterna.

Magnus: Våra texter stod definitivt ut bland de andra banden. Sula är en enorm textförfattare. Musiken kände jag att det ändå gick att hitta vissa influenser till, men med texterna är det svårare. De känns väldigt unika.

Sula: Nu ser jag att vi uppnådde rätt mycket, men inte såg det just då. Vi kom in rätt snett – skulle anfalla för att försvara. Det blev nog också mer förändring än vad som var nyttigt. Vi drevs av en vilja att utvecklas, men den kanske drevs för hårt. Men vi var ju tvungna att lära oss. Jag ser positivt på det! Men ett tag där var det jobbigt att tänka på.

Prinsen med Perfekt Alibi 82, Katrineholm-Eskilstuna

Prins Perkoff: Jag gillade schyssta rytmer och R&B så jag försökte få in lite mer rytmer. Bandet i övrigt var med på samma spår så jag kunde få vara med och tycka och tänka.

Mitt intresse för bandet ökade väl gradvist. När handelsbolaget tillkom fick jag en mer aktiv roll. Jag gick också en kurs i ljudteknik.

Jag tyckte att det var kul så länge det varade. Men det är svårt att veta hur det hade gått. De fick aldrig ur sig potentialen de hade!

Staffan: Tiden med Temp var några roliga år! Såhär i efterhand var det ett band som faktiskt hade en egen identitet. Vi kopierade ingen, något som många andra gjorde. Det är inget jag skulle vilja ha ogjort. Men vi skulle kommit från Bristol, då jävlar!

Magnus: Det var 2 år då allt hände! Vi satsade hårt och ägnade väldigt mycket tid åt bandet. Det var ingen splittring i studion, alla ville åt samma håll. Vi ville nog bli något större än innan, när vi gjorde LP:n. 

Efter LP:n hände det en del grejer i medlemmarnas privatliv. Andra saker fick mer fokus. Det var ett nytt skede i livet. Jag, Sula och Beo fortsatte med musiken men mer småskaligt. 

Beo: Vi har aldrig lagt av. Vi som är kärnan har fortsatt med musik. Först spelade vi in på en portastudio, sen på en gammal Atari, sen med datorer. Just nu håller vi på med nytt material.

Temp lever vidare... Du kan lyssna på exklusivt remastrade versioner av "Dancing To the Jailhouse Funk" och "Doin the Alcatraz" på bandets sida på reverbnation. 

Följ bara länkarna! Dessutom kan bandet och den här bloggen stolt presentera Temps första demo! Med en oemotståndlig version av "Kärlekssång" och hits som "Födelsemärket" och "Grovt våld"!

Tanka ned den i MP3-format på den här länken!

Om det sedan är någon som vill höra mer bör ni genast kontakta Karl-Henrik för att införskaffa Temps restlager. Alla vinyler ska finnas tillgängliga!

Vidare äventyr för prinsens pojkar hörs genom bandet Your Light Now och Garden!