torsdag 23 augusti 2018

Vårt behov av Cortex


Klockan är 05.15 på bussen på väg hem från Göteborg. Igår, den 22a augusti 2018, framträdde medlemmarna i den sista upplagan av Cortex framför en hungrande publik på Göteborgs stadsmuseum. Utan att ta en ton på scen fångade de publiken, både med sina anekdoter om tiden som turnerande band och genom den förhandslyssning av skivan som de närvarande bjöds på. På scenen igår satt Anna-Lena Karlsson, Jean-Louis Huhta, Carl Michael von Hausswolff (som framträdde som ersättning för Annika von Hausswolff), Pontus Lidgard, Fredrik Wegraeus och Ola Andersson samt journalisten Fredrik Strage. Bakom dem tornade Freddie Wadling och Uno Wall upp sig som två monument.


Tonen var hela tiden mycket lättsam. Även då Strage inledande frågade Fredrik Wegreaus om inte han och Annika borde ha kunnat tygla sin passion för att skivan skulle ha kunnat släppas, där 1987. Det tycks vara människor som minns tillbaka till en rolig tid i sina liv. En tid som gav dem många positiva upplevelser och formade dem som människor. Också de hemska turneminnena, med bussar som krånglade i rekordkyla blev till fantastiskt roliga anekdoter och fick alla att skratta mitt i den misär de talade om. Tvärt emot den svartsyn som skivorna ger sken av var Cortex ett band som hade roligt.

Gårdagens tillställning var kurerad av Göteborgs stadsmuseum. En värdig avslutning på den utställning, Freddies kabinett, som hängt där sen i juni. En bortglömd, väl förborgad hemlighet hade hittats och getts ut. Under samtalet med Cortex spelas också hela skivan upp. Det låter hårt. Mycket hårdare än vi hittills varit vana att höra Cortex. Men det finns också poprefränger och en sedvanlig trallvänlighet, som vanligt när det gäller Cortex. Under kvällen nämner Pontus och Fredrik nya influenser de hade under tiden de spelade in skivan som Swans, Big Black och Madonna och det hörs också i musiken. Jag fastnar speciellt för skivans sista låt ”Aisle of glory (The devil made me do it)”. Tung och sludgigt släpig. Freddie sjunger teatralisk Captain Beefheart-skräckfilms-blues men det funkar och det blir min favorit på skivan. Fler lär det bli! Vi får höra en ny skiva, dessutom berättar Pontus att det finns fler inspelningar från sessionen, så historien bakom Cortex anno 1987 kanske ännu inte är slut.

Bandet minns också den träffpunkt som Freddies lägenhet var för alla involverade i musikscenen i Göteborg under 80-talet och hur roligt det var att umgås i de kretsarna under den tiden. Det tycks alltså vara med humor och värme medlemmarna ser tillbaka på tiden med Cortex. Ett band som annars sjunger om kyrkogårdar och djävulen.

Monumentet Freddie Wadling i bakgrunden får mig återigen att fundera på vad det var och är med honom som gör att han fått en sådan kultstatus. Bland vännerna tycks det självklart vara hans personlighet som gjort honom till en sådan speciell person i deras liv. Men för oss andra – vad är det som gör Freddie och Cortex så intressant? Även såhär 30 år efteråt?


Det fanns så många bra svenska band under perioden. Band med särpräglade uttryck, karismatiska personligheter, tänkvärda texter och en omgivande mystik. Se t.ex. på Henrik Venant, som faktiskt förekommer på en bild i utställningen. TT-Reuter var ett unikt band i samma genre som Cortex. Ett band som började i punken men snabbt utvecklades för att uttrycka så mycket mer. Ändå tar inte TT-Reuter och Venant alls samma plats i offentligheten på samma sätt som Cortex gör. CD-återutgåvan av TT-Reuters första skiva för några år sedan fick minimal medial uppmärksamhet, likaså de projekt Venant sysslar med just nu (om man bortser från Mannequins of Death – som ju var ännu en fortsättning på Cortex!). TT-Reuter är självklart kult, men inte populär kult.

Vad är det då som gör Cortex till ett så aktuellt band fortfarande? När jag talade med Pontus och Fredrik i telefon för några veckor sedan menade de på att det länge funnits en mystik kring bandet. Att skivorna varit svåra att få tag på och att informationen om bandet varit knapp. Men nu med 2 böcker, stor hype i nutida media och en ny skiva torde väl mystiken vara borta?

Infon om bandet är nu aktuellare än någonsin. Cortex håller sig flytande i dagens mediala träskmarker där det som inte nämns kontinuerligt sjunker ned och drunknar på botten av ditt flöde. Tydligt är det att det finns ett behov av Cortex.

Finns det då ett likhetstecken mellan Cortex och Freddie såsom det ofta framställs? När jag talade med Fredrik och Pontus sa de utan tvekan "Utan Freddie - inget Cortex". Bandet var Freddies verk, det var runt honom som allt kretsade. Men 1987 hade också Fredrik, Pontus och Ola börjat skriva allt mer av materialet i samband med att Freddie ägnade sig åt andra projekt. Även om många kommit och gått i bandet genom åren satte varje personlighet sin särprägel på hur det lät.

Kanske finns svaret på bandets särställning att finna i utställningen om Freddie? Det är en fullspäckad utställning! Vad jag förstår är det lådor med Freddies teckningar, prylar, böcker, filmer, skivor osv. som räddats från branden i paret Wadlings hem och sedan förvarats i ett garage. Dessa delar av Freddies liv ställs nu ut som ”Freddies kabinett”. I ett hörn har det skapats ett titthål genom kartonger där man kan se in den legendariska röran han alltid hade omkring sig. Carl Michael nämner under kvällen också hur fruktansvärt stökigt det kunde vara. Freddies samlande behandlas också, där vattenpistoler, svärd och allt annat han tyckte var spännande ingick. 

 
Höjdpunkten var den vägg med bilder och memorabilia från Freddies 80-tal som prydde en av väggarna i utställningen. Här visades Lars Sundestrands klassiska bilder tillsammans med bilder av de många olika upplagorna av Cortex som funnits (en med Ivarss och Strauss som var rolig att se!) samt massor av flyers, brev, vykort och lappar som Freddie eller hans närstående skrivit. En annan vägg var klädd med Freddies texter, skrivna med hans tunna, snirkliga stil. 

Och så förstås en stor avdelning med Freddies teckningar. Någon beskrev dem som telefonklotter och många av dem har verkligen den karaktären av hastigt tillkommen komposition. Samtidigt blev jag förvånad över hur genomarbetade många av dem var. Freddie tycks ha arbetat i en serietidningstradition i många av sina uttryck. Där kitsch, skräck och humor blandades genom väl balanserade linjer för att skapa ett säreget uttryck. Kanske går också ofullständigheten som en röd tråd genom hans verk och utställningen. Många vittnar om hur Freddie ständigt var en människa i blivande, en rotlöshet som hela tiden förde honom framåt. De serier som ställs ut är också ensides-serier. En sida med en starkt förmedlad känsla men helt utan någon poäng. 

Klart är det att, som det sagts många gånger förut, Freddie var en speciell person. Kanske kan det vara lite som min vän påpekade under utställningen att en av anledningarna till att Freddie Wadling fascinerar så många är var människas önskan att själv vara unik och speciell. Lika unik och speciell som Freddie Wadling var.

Inga kommentarer: