Kai Martin

Kai Martin inför "Röd plåt". Foto: Lauri Dammert.

Det finns ett antal storheter som man kan närma sig i sitt liv. Under ungdomstidens identitetssättande ägnade iallafall jag åt att formulera mig genom att se hur andra hade gjort samma resa. Med hjälp av musiken upplevde jag att en liten pusselbit av världen kunde förklaras och sättas i något slags sammanhang. Den här genren var huvudsaklig och inom denna sfär existerade ett antal av dessa storheter. En av dessa var bandet som släppte skivan "Simmarna": Kai Martin & Stick! 
Cirka 15 år senare ringer jag, inte utan en viss nervositet, upp ett nummer jag fått. Telefonnumret till Kai Martin, sångare i bandet som också bär hans namn. På min balkong under den brännheta sommaren 2018 kunde han svara på en del av de frågor som hopats under åren. Resultatet syns här nedan:

Hur kom det sig att du började med musik?

Kai: Musik har funnits i mitt sinne så långt jag kan minnas. Sen jag var verkligt liten talle har jag alltid dragits som en fluga mot strålkastarljuset. Så jag har haft en dröm om att bli artist som väldigt liten. Jag försökte bli med i band på högstadiet. Tillochmed på låg- och mellanstadiet försökte jag komma med i band och blev ratad för att jag var blond. Beatles var ju mörkhåriga alla fyra. Men det var bara snack-band som man pratade om att bilda, det var ingen som kunde spela eller som hade några ambitioner, men drömmen fanns ju där hela tiden.

På gymnasiet gick jag om ettan och då blev jag klasskamrat med en kille som hette Hans Andersson, som hade börjat spela gitarr och hade stort musikintresse. Han köpte NME och Melody Maker och gick på konserter. Jag klickade väldigt väl med honom. Han hade idéer och drömmar. Vi bildade ett band 1973 eller -74 som hette Hitte-bandet. Och där kom också Ola Brunius med. Han var skolkamrat med mig och hade börjat gymnasiet det året och hade precis börjat spela saxofon så det var väldigt nytt för honom. Där förenades han och jag i musiken. Sen följdes vi åt i olika band i några år innan jag var med och startade Stick.

Idén till stick började redan 1977 ihop med en annan gymnasiekamrat. Vi sa att vi skulle bilda ett punkband. Han föll bort men idén höll jag kvar vid. Sen träffade jag Peter Bryx i mars 1978 i en skivaffär i Göteborg. Vi bestämde att vi skulle träffas och visa varandra våra låtar. Vi var båda väldigt sugna på att spela musik. Så det gjorde vi första april 78. Trots att vi spontant inte var så jätteförtjusta i varandra kände vi att det var väldigt mycket viktigare att skapa ihop och försöka kreera någonting än att titta tjurigt på varandra. Han och jag blev ett låtskrivarteam där nästan med en gång. De låtar som vi visade upp för varandra finns inte längre tror jag. De var inget vidare. Men han och jag hittade någonting som var väldigt spännande. Vi gillade Devo, vi gillade XTC och vi gillade punkens energi och galenskap. Och Pere Ubu gillade vi också. Det var inte helt den givna punkmusiken utan vi ville ha ett annat, knasigare uttryck. Sen ville vi också fjärma oss mot proggtexterna som skulle handla om fabriker och vilda strejker. Nationalteatern och Nynningen... Vi ville skriva lättviktigt som ett slags avståndstagande till det som proggen stod för. Det var starten. Inte långt efter att vi träffades hade vi skrivit ”Jag dansar inte”. Vi skrev också ”Binder min tid” och ”Försent - aldrig försent”, det som blev den första singeln ett år senare.

Inför första singeln. Foto: Lauri Dammert.

Vi fick ihop bandet rätt snart. Det startades en klubb i mitten av april som hette Errols. En av ägarna där blev vår basist och han tog sig namnet Rasta Kaj Farai. Han hade dessutom replokal i källaren så vi hade det så otroligt väl förspänt. Ola hade kommit med som saxofonist väldigt tidigt. Vi letade efter keyboardist och hittade en kille som vi försökte med, men han var inte bra. I augusti fick vi tips om Mats Landahl. Han var tio år äldre än jag, så han var ju runt 30 år då. Och hade sina rötter i 60-tals poppen och hade spelat i efterföljarna till Tages, som kallade sig Blond. Han var ju extremt meriterad och det var också väldigt djärvt av honom att kasta sig in i den här musikformen som ju var helt ny för honom.

Och så hade vi en trummis som vi lånade från Perverts. Där Lollo, som han heter, sa ”vi ska börja spela, men under tiden så kan jag ställa mina tjänster till förfogande”. Han var med i ett halvår ungefär, fram till början av februari 1979, då han gjorde sin sista spelning. Då hade vi sett Ronny och förstått hans skicklighet. Vi lyckades engagera honom lagom tills vi skulle spela in den där skivan i mars. Då hade vi börjat spela ute och vi brukade spela som mellanband på Errols. Exempelvis då Dag Vag var nere och spelade och tog paus, då fick vi låna deras utrustning och så spelade i pausen. Vi var otroligt flitiga. Vi repade säkert 3-4 gånger i veckan och skrev låtar, låtar, låtar. Så det utvecklades ju hela tiden.

Sen hände någonting väldigt spännande. I slutet av 1979, eller om det var i början av 80, gjorde vi musik till en mannekänguppvisning på en bögklubb i Göteborg som hette Bacchus. Det var vanliga modeller och transmodeller som skulle visa upp kläderna, det var bara det att de hann ju inte komma ut på catwalken förrän våra låtar var slut för vi spelade så snabbt. Där och då fick vi arra om, lägga till vers och refräng och dra ned på tempot väsentligt. Då upptäckte vi att det var ju väldigt, väldigt fräckt. Vi hade krånglat oss ut ur den där punkkostymen som vi tyckte var väldigt trång. Vi hade hoppat av Garageligan som ju var en förening som ordnade spelningar. Det var mycket idéer om att man inte fick spela var som helst. Att man inte fick spela in ett album om man ville göra det utan att det var bara singlar som gällde. Så det blev politik i den kreativa verkstan och det var ju verkligen det vi ville komma ifrån. Vi gick vår egen väg rätt snart. Med den här lite långsammare men ändå energistinna musiken så hittade vi vår form. Du kan ju jämföra ”Binder min tid” från singeln respektive hur den låter på albumet så får du en fingervisning hur de skiljer sig i tempo och uttryck.

Det har jag funderat på också. Från varje skiva så är det stort steg framåt hela tiden…

Det händer hela tiden saker. Samtidigt så ser man mycket som förenar också. Om du tar en låt som ”Verklighet mot verklighet” och ”Språk” på ”Biomusik” så är de en slags brygga till ”Röd plåt” egentligen. Och under ”Biomusik”-inspelningen hade jag börjat skriva musiken till ”Swinging moskva”. Det är en pågående process hela tiden som gör att det förenar. Men ”Biomusik” var ju väldigt mycket en samlingsplatta av våra första två år. Även om vi då hade dragit ner på tempot rejält så var det låtar som vi hade skrivit från starten till då.

Det var ju en väldigt häftig resa att få hamna i en studio med en ljudtekniker som var, är fortfarande, så suverän som Anders Lind. Han var ju legendarisk.

Hur kom ni i kontakt med Silence och Anders?

De hade en ung kille, som väl var i vår ålder, och hette Göran Andersson som var ute och letade talanger. Under slottsskogsfestivalen i augusti 1979, då vi var ett av många band som spelade, så var han där och tyckte att det lät bra och tog kontakt med oss. Det var så märkligt, för Nacksving i Göteborg ville ha oss. Stranded ville ha oss och Heartwork, Venants bolag, ville ha oss. Under 1980 så gav vi ut ”Måndag, måndag”-singeln på Heartwork. Vi spelade in den i Lund. Sen var vi med på Strandeds samlingsalbum ”Popjob” hösten 1980, plus att vi då kom med ”Biomusik” på Silence. Det var ett enormt kreativt år för oss. Där stakade vi väl mer och mer ut hur vi skulle låta. Vi gled ifrån det där spastiska som vi hade, till att bli mer postpunk.

Låtarna på ”Popjob” skiljer sig väldigt mycket från, som du nämnde, ”Verklighet mot verklighet” till exempel…

Det hände något där under resans gång. Det hände något under sommaren. Det blev mindre pop, mindre reggae- och skainfluenser i det vi gjorde och mer Simple Minds, Ultravox, Magazine. Vi var helt vidöppna för alla influenser vi fick. Vi censurerade ingenting. Men till slut blir det ju ändå så att man orienterar sig mot en bättre helhetsbild och det var det vi hittade på ”Röd plåt”. Som ju är enhetlig i sitt uttryck. Och 1981 då hade vi gjort ”Vilddjur”-singeln som också var en fingervisning om vilket håll vi var på väg.

En liten parentes där. På ”Biomusik” finns det här lite gömda spåret, som var ett samarbete med Cosmic Overdose. Hur kom det sig att ni gjorde en sån grej?

Om jag kommer ihåg det rätt, så var det nån trend om att ha hemliga spår, som vi snappade upp. Jag kan inte komma på något annat band som hade gjort så, men någonstans finns ju det. Sen så ville vi göra det som en hommage till våra fans som hade följt oss från början och göra den här versionen: en cover på vår egen låt. Jag tror att Gasleben och Cyklon, Dan Söderqvist är inte med på den, var uppe och, om vi hade bett dem att ta med utrustning eller om vi skulle låna nån synth av dem. De var uppe och hade instrument med sig. Vi kunde använda deras taktmaskin och deras syntar och även använda oss av dem som musiker. Det är en jättehäftig version. Den är väldigt, väldigt skruvad och härlig.

Den passar ju bra in på ”Biomusik” på ett bra sätt eftersom det är varierade låtar hela tiden. Det blir inte så märkligt egentligen. Och det är ju en otroligt bra version.

Det var väldigt roligt att göra den och väldigt lek- och lustfyllt att göra den.

Det hörs också. Att det är väldigt lekfullt.

Det var ju hela den inspelningen egentligen. Vi lekte mycket och lärde oss utnyttja studions möjligheter. För oss var det en hel skattkammare av möjligheter som öppnade sig och vi kom in där. Det var härligt.

Jag tycker det är lustigt med ”Biomusik” för det finns olika versioner. Det finns i grön vinyl och sen med klistermärken också?

De första 500 exen är på grön vinyl och med klistermärken. Sen tror jag att nästa 500 också hade klistermärken. Sen tryckte de upp en lågprisvariant, som hette Kultvax, som de satte en klisteretikett på. Innerpåsen är densamma. Jag tror det var en billighetsutgåva på något sätt.

Var det er idé med omslaget?

Ja, det var vår idé. Vi har alltid brytt oss mycket om omslag och design och uttryck. Det har också varit någonting som jag upplevt som lite annorlunda mot våra kolleger. Det var ju mycket med att Peter jobbade som art director så han höll på med mycket sånt där. Ola var också väldigt intresserad av design. Vi hade mycket diskussioner om hur saker och ting skulle se ut och vilket uttryck och vilka signaler det skulle ge.

Det blev ju en del medlemsbyten också. Nästan en gång per skiva förändrades sättningen. Men Ronny var väl konstant?

Ronny har varit med på alla inspelningar, jag har varit med på alla inspelningar och Gomer Explensch har varit med på alla inspelningar. Men då vi skulle mixa ”Röd plåt”, i mars 1982, hade Rasta Kai hoppat av bandet och Henrik Cederberg kom in istället. Han var med fram till 1985 och var också en väsentlig del av bandet. Både att vara med att skriva låtar och genom att han jobbade som ljudtekniker uppe på Silence. Han var en viktig del. Sen när vi hade spelat in ”Simmarna” 1983 meddelade Peter Bryx att han skulle hoppa av. Då letade vi ny gitarrist och hittade Cremonese, 19 år, som kom ned från Hedemora och satte sina avtryck. Han var ju en alldeles fantastisk musiker redan då. Alla som varit med har verkligen gjort sina avtryck och intryck i skapandet. Det tycker jag är häftigt, det är ingen som varit en copycat.

Premiärspelningen för Röd plåt-turnén på  Kåren, Göteborg, i april 1982. Foto Lauri Dammert.

”Röd plåt” blev på något sätt då ni slog igenom på allvar. Har jag uppfattat det rätt då?

”Biomusik” var ett rejält trappsteg i karriären. Då fick vi ett skivbolag bakom oss och vi fick mycket press och vi var med i tv. ”Röd plåt” var något slags genombrott, men det hade ju också kommit med ”Vilddjur”. ”Vilddjur” kom våren 1981 och vi fick mycket radiospelningar och uppmärksamhet kring det. Men absolut, ”Röd plåt” var speciell. Sen hade vi otur då den gavs ut. Den gavs ut i slutet av april och sålde ut den första upplagan. När de skulle trycka nya mitt under att vi var ute på turné, så kunde de inte producera mer för Björn Afzelius hade kommit med sitt nya album som var prio för tryckpresseriet uppe i Östersund. Där förlorade vi två-tre veckor då inte plattan fanns tillgänglig. Nu sålde den väl 6-7000 ex, men jag tror att den hade kunnat sälja väldigt mycket mer. Folk fick inte möjlighet att köpa den och det var ju synd.

Sen följde vi inte upp den succén. Vi gjorde en turné som var rätt omfattande i april-maj-juni där det gick väldigt, väldigt bra. Sen fick vi erbjudande att åka ut i folkparkerna på sommaren och då tackade vi nej och gick in i studio istället för att göra demoinspelningar i Göteborg. Det var inte så strategiskt smart, men kreativt riktigt. Vi hade kunnat få en ännu större publik om vi åkt ut i landsorten och presenterat oss. Det är ju alltid så. Det var ju exempelvis Ebba Grön väldigt bra på. De var ute och spelade överallt.

Hur kom det sig att ni gjorde det valet?

Det fanns väl två orsaker. Dels så kände vi att vi ville skapa nytt med en gång. Vi var inne i en väldigt kreativ fas. Sen blev jag misshandlad i Lund 1980 av raggare så jag var skraj, helt enkelt, för att ge mig ut och spela i landsorten. Jag klarade inte riktigt av att känna den här skräcken över att det fanns raggare där och att vi skulle bli attackerade. Så det präglade lite av det beslutet.

Vad hände med de demoinspelningarna?

Några av de låtarna som ”Lust” och ”Saknar dig” hamnade på ”Simmarna”. Och flera av de spelade vi live. Men de försvann väl sen i urvalsprocessen plus att vi, till ”Simmarna”, hade valt en process då vi skulle skapa väldigt mycket från scratch. Då vi åkte till Silence, för 35 år sen som det är nu, var det också en sån sommar som den här. Det var väldigt varmt och fuktigt.

Därav omslagsbilden kanske?

Från fotosessionen för omslaget till "Simmarna". Foto: Lauri Dammert.

Just den dagen var det inte varmt. Det var precis i början. Men sen skiftade vädret. Vi hade ju den där idén om att vi skulle skapa en stam som kallades simmarna efter en film med Burt Lancaster, ”Simmaren”, som vi såg däruppe och som vi blev väldigt betagna av. Vi skrev väldigt mycket av låtarna däruppe i någon slags kollektiv process. Det var väldigt häftig inspelningssession. Då hade Mats, Tony Vibrato, hoppat av vid 1982 års slut och vi hade bestämt oss för att inte ersätta honom. Vi skulle fortsätta som femmannaband och inte ha keyboard och det har vi ju inte där heller utan vi hade bröderna Wybraniek som spelade stråkar för de effekterna. Det var en rolig inspelning, väldigt kreativ och spännande.

Skulle det vara så spontant som möjligt?

Tanken var att utmana oss själva. Det är det man söker för att hitta ett nytt uttryck. Vi var ju aldrig så trogna publiken egentligen utan vi ville utmana både publiken och oss själva. Det är den inspelningen ett uttryck för. Vi ville inte göra en ”Röd plåt 2”. Jag tror nog att vi förlorade publik på det sättet men det har alltid varit viktigare för oss att skapa nytt.

Simmarna. Foto: Lauri Dammert.

Det har varit lite diskussioner i gruppen om var inspirationen för omslagsbilden till ”Simmarna” kommer. Det har jag diskuterat med mina kompisar ganska mycket genom åren. Är det Virgin Prunes eller?

Det kom ju samtidigt. Jag vet inte exakt när Virgin Prunes kom ut. Bow Wow Wow hade väl kommit innan. Å andra sidan är Bow Wow Wows omslag inspirerad av Manets ”Frukost i det gröna”. Det är alltid så, inspirationerna finns. Men vi hade inga sådana reflektioner utan vi bara gick ned i det här som egentligen var något slags avloppsdike. Det luktade förjävligt men det insåg vi inte förrän vi stod mitt i det. Det var en bild vi tog med en gång och ingen av oss hade hört Virgin Prunes. Det är mycket av zeitgeist, tidsanda, och det var väl det som det handlade om.

Det är ett väldigt effektfullt omslag.

Lauri Dammert var en fotograf som var med oss fram till och med då och tog väldigt många bilder. Han var med oss från 1978 och framåt. Sen flyttade han runt i de nordiska länderna och tillbaka till Finland.

Kai från omslaget till "Simmarna". Foto: Lauri Dammert.

Du producerade en del singlar. Bland annat med Urban Släke från Gotland.

Peter hade upptäckt dem på en semester på Gotland. Han hamnade på en festival och fick höra dem och tyckte att de var jättefräcka. Det är nog den bästa produktionen utanför Kai Martin och Stick! som jag varit med om att göra. Den singeln är en av Sveriges bästa punksinglar. Vi slet rätt hårt med dem för att få dem att förstå sin egen potential. Framförallt deras trummis var väldigt osäker på sin egen kapacitet. Men det blev jättebra! Jag är otroligt stolt över den inspelningen. Om jag kommer ihåg rätt, jag är inte hundra på det, så var Henrik Cederberg tekniker på den plattan, så det var egentligen tre Kai Martin och Stick-medlemmar på den. Men han var ju inte med förrän året efter.

Hur var det att jobba som producent för de här andra grupperna?

Jag fattar inte att jag tackade jag. Jag är ingen tekniker. Jag kan inte skriva arr och sånt där, men jag har ett rätt bra öra för hur saker och ting ska låta. Jag har försökt fråga Attentat eller Slobobans Undergång vad de tyckte, men de var jättenöjda för de fick något stöd i skapandet som jag gav dem som de var nöjda med. Det var häftigt. Då man är ung så har man nog inte så mycket självkritik utan man står på. Mycket av det har ju blivit bra. Jag tycker att mitt jobb med Slobobans Undergång också blev bra, där jag lyckades packa ihop deras musik på ett häftigt sätt.

Var det så att de kom och frågade dig om du ville?

Ja, absolut. Jag fick en förfrågan om att producera Unter Den Linden också, men då hade jag inte tid. Det var när de skulle göra sin debut.

Vid sidan av Kai Martin: producenten, finns det väl också Kai Martin: författaren och lyrikern?

På gymnasiet började jag skriva väldigt mycket dikter. 1976 gav jag ut en diktsamling på eget förlag och sen gjorde jag en ny diktsamling som kom 1980: ”Min dans”. Sen kände jag att texterna mycket väl kunde vara likvärdiga med lyriken så jag har inte skrivit så speciellt mycket poesi sen dess.

Var det som att musiken och låtförfattandet tog över?

Ja, det uttrycket jag hade i poesin insåg jag att jag kunde använda i mina sångtexter istället. Då hade vi lämnat den här lättviktigheten som ju fanns i Kai Martin och Sticks! första låtar till lite mer allvar och tyngd. Då kunde jag skriva texter som var mer likt poesin.

Som en brytningspunkt mellan tyngd och lätthet i början – hur tror du det blev så?

Mycket influenser. Något som var viktigt var att vi, hösten 1979, såg Simple Minds på Errols i Göteborg. Det var den minsta klubb de någonsin har spelat på. De gjorde ett sådant otroligt djupt intryck på oss med den musiken, för de hade gått från debutalbumet som var rätt mycket i Magazines anda, vilket inte var något fel i och för sig, till att hitta in i någon slags krautrock. Det här monotona i musiken som blev deras signum sen, med andra albumet, som jag tror precis var på väg att släppas. ”Språk” är definitivt gjort efter det mönstret. Där ändrades vårt sätt att göra musik. Det gick ju inte på en dag men där gav de oss influenser att skapa någonting annat. Det dröjde en stund, det var som att vända en oceanångare. Från den här spretigheten vi hade till att styra om och hitta något annat mål.

Det var en väldigt fin bild. För det blir ju som en brytningspunkt mellan de tidiga singlarna och ”Röd plåt”…

Ja, absolut. Plus att vi upptäckte mer och mer av de här banden som fanns då, som Magazine, Ultravox och liknande som blev betydelsefulla för framförallt mitt skapande.

Du nämnde kort om misshandeln som skedde i Lund förut. Jag har läst lite om den i olika fanzines och böcker, men vill du berätta om det?

Jag var rätt mycket i Lund och jag trivdes i Henrik Venants sällskap. Jag var med den våren då Cortex spelade in sitt album, så jag är med och sjunger och körar där på några låtar. Rädsla spelade in sin singel samtidigt så jag är med och gästar där också. Det var mycket besök där. Jag undrar om det inte är Rädsla... Att den spelades in där dagarna innan misshandeln. Jag var nere och skulle titta på Clash, som spelade torsdagen innan pingsthelgen. Jag var jättefull och satt mest och pratade med Stry. Men så kan det ju vara.

Sen spelade vi i Malmö på fredagen tror jag. En gräslig spelning. Det har aldrig gått bra för oss i Malmö. Sen dagen efter, pingstafton, så spelade vi Lund. Vi bodde hos Henrik Venant som hade hus i centrala Lund. Då vi kom hem från Malmö skulle vi ta en korv vid Mårtenstorget utan att veta att det var en no-go zone för new wave-killar och punkare för där höll raggarna till. Då vi stod i korvkön kom det fram en kille. De skickade ut kurirer, som skulle retas för att man ska göra någonting och så får de en anledning till att börja slåss och så kommer de stora killarna bakom. Då vi stod där i kön plockade han fram sin kuk och visade den. Då vände sig Peter om och fick se detta och då sa han ”Hit med senapen” vilket gjorde att raggarnas provokation dog fullständigt. Jag tror att det var upprinnelsen till attacken som kom dagen efter på pingstafton. Han hade blivit så jävla förnedrad och så skulle de hämnas på punkarna. Det var en förskräcklig upplevelse. 

Vi hade spelat en rätt tidig spelning och jag hade gått och lagt mig tidigt. Halv två på natten så vaknade jag av att alla rutorna i Venants hus krossades och in stormade x antal raggare. Jag låg i en sovsäck i en soffa. Alla hann fly utom jag som blev slagen av två killar. En som var mest aktiv och hade en gummibatong som han slog mig i huvudet  med och slog mig på armen då jag försökte skydda mig. Det var väldigt traumatiskt och jag blev väldigt, väldigt chockad förstås. Men misshandeln avbröts då det stormade in en kille som sa att han var polis, fastän han inte var i tjänst utan han och en kompis hade sett det där. Om de hade kontaktat polisen i sin tur vet jag inte. Det klingade i alla fall av och jag blev skickad till sjukhus och fick sy i huvudet och på armen. Det satte sina spår det där.

Jag läste att du fick gå till psykolog efter detta.

Då vi sen skulle spela in ”Biomusik” i augusti 1980 var vi ute i de värmländska skogarna och det var ju helt bekymmersfritt. Det var ju bara lek och allvar i den bästa kombination. Men så fick de andra för sig att de ville åka in till Arvika och titta på film, så vi gjorde det. Då vi kom ut därifrån tyckte de andra att vi skulle gå och fika. Det måste ha varit på någon helg misstänker jag och jag tittade ner för backen från biografen och såg raggarbilarna som cruisade fram och tillbaka. Då bröt jag ihop.

Så de fick bära in mig i bilen och åka tillbaka till Koppom. Då kände jag att jag behövde få någon hjälp för att reda ut och sortera ut tankarna. Så jag gick hos en psykolog hösten och våren. Oklart hur mycket det hjälpte. Jag tog det steg för steg och jag fattade ett beslut om att jag hade ett val om jag skulle bli en grå mus och inte synas för att undvika det här eller om jag skulle fortsätta att vara som jag själv ville. Då valde jag ju det senare och det är jag glad för.

Den här rädslan finns ju kvar fortfarande även om den inte är lika stark. Jag är väldigt alert då jag är ute på stan för saker och ting som jag upplever som hot. Man präglas av sådant här väldigt starkt.

Vad jag förstår så har du spelat hockey väldigt mycket i ditt liv?

Ja, jag har spelat hockey sedan 1966-67 nånting och har alltid vart fascinerad av det där. Jag spelade seriesystem fram till 1992, men sen la jag av då jag fick mina barn för att jag riktigt hann med. Sen började jag igen i slutet av 1999 och har väl spelat nu på 2000-talet mer än vad jag har gjort i hela mitt liv. Det är en passion jag har. Jag spelade i seriesystem till och med förra säsongen i division 4. Nu är det mer, som det hette på engelska, recreation hockey. Men det blir en 3-4 gånger i veckan.

Spelar du som målvakt?

Oja. Det händer någonting då jag får på mig målvaktsutrustningen, då glömmer jag att jag inte borde pyssla med det här. Jag är väldigt glad för det. Det är ett bra sätt att slå bort tankar och rena sig på något sätt. För du kan inte stå i målet och fundera på vardagen utan du måste vara här och nu på ett sätt som för mig är lite yogamässigt på något sätt.

Kai i full hockeymundering. Foto: Torndahl.

Jag läste någon intressant intervju från Schlager i början av 80-talet där de tog upp ganska mycket om det här med hockey kontra musik. Finns det någon koppling däremellan?

Det där är svårt. Det vet jag inte. Den likheten som finns för min del är att som sångare är man ju rätt utsatt. Även om du är med i ett band så är du ensam på ett sätt som de andra gruppmedlemmarna inte är. Man är i fokus. Där finns det ju koppling till att vara målvakt: man är i ett lag men man har en väldigt, väldigt speciell position. Och du är på isen hela tiden och det är ju i regel en sångare också i ett band. Så det finns väl lite sådana kopplingar.

Men det jag tycker är häftigast egentligen är att jag, som jag berättade inledningsvis, som väldigt, väldigt liten ville bli artist och sen, från mellan- och högstadiet nånting, ville jag bli NHL-målvakt och sen, på gymnasiet, ville jag bli poet och författare. Och för att bli poet och författare så visste jag att jag var tvungen att livnära mig på någonting, för det var inte så mycket pengar i det där, så då skulle jag bli journalist. Jag har egentligen uppfyllt, och uppfyller fortfarande, de här drömmarna jag hade. Nu kanske jag inte är NHL-målvakt eller någon världsartist och jag är inte världens bästa journalist heller. Men jag har ändå uppfyllt drömmarna jag hade som liten. Av att vara artist, att vara hockeymålvakt och att vara poet och författare. Det tycker jag är fint. Det är jag faktiskt väldigt stolt över.

Viva la Stick. Foto: Lauri Dammert.

1983 eller -84 så släpptes en singel med Viva la Stick, som var någon slags kombination av Stick och Viva.

Jag hade gjort ”Regnperioden” och kände att den inte riktigt passade in i Kai Martin och Stick! men ville inte slänga bort den. Den var lite mer där Simple Minds var med ”New Gold Dream”: det lätta glittriga. Då pratade jag med Ulf Zachrisson i Viva! om vi inte skulle göra den ihop. Vi kreerade och utvecklade den lite grand plus att vi skrev en låt till och bestämde oss för att vi skulle spela in den. Vi övertygade en kille om att vi skulle spela in den och släppa på singel. Vi plockade medlemmar från Viva: Hans Asterberg är med på keyboard, Ulf Zachrisson på gitarr och Ronny från Kai Martin och Stick! och så jag plus Janne Leandersson från Extra. Han tillhörde också den sfären av kompisband i Göteborg på den tiden.

Av tre orkestrar blev det en och så kom jag på namnet Viva la Stick och tyckte det var fyndigt. Sen var det roligt då den kom att den fick lite uppmärksamhet. Men den sålde väl inte så bra. ”Simmarna” kom på hösten men då var inte Sveriges television, som då hade börjat med inspelningarna av Guldslipsen, inte intresserade av ”Simmarna” för de tyckte den var för brötig. För expressiv. De frågade istället om Viva la Stick ville spela. Vi framförde de här två låtarna, varav ”Regnperioden” finns på youtube.

Ja, den är väldigt bra, jag har sett den där. Men då var Viva la Stick som en engångsgrej?

Det blev det. Hade vi fortsatt hade det krävts lite mer engagemang från mig och Ulf och det blev inte mer helt enkelt. Men det är två fina låtar tycker jag.

Javisst, jag gillar den singeln himla mycket. Och sen kom ”Uppståndelse”.

Precis. Det var en lång process. Vi höll på att spela in den i över ett år tror jag. Då hade Henrik flyttat upp för att vara ljudtekniker uppe på Silence så han bodde i Koppom. Ola hade nog flyttat till Stockholm. Vi repade inte med samma regelbundenhet som vi hade gjort, utan det blev mer sejourer. Cremonese hade kommit med i bandet och tagit oss vidare ytterligare. Det var en inspelning som inte var så kontinuerlig och det blev inte så att vi gjorde inspelningen på en kort tid, som kan vara bra, utan att den blev liksom utduttad. Men på det hela då jag lyssnar på den, bortsett från några konstiga mixar, så är jag ju väldigt stolt över den plattan. Den tog oss till nästa fas som vi då aldrig fick utveckla riktigt, för den kom ju 1985, på våren där tror jag, och då kände vi att responsen var väldigt dålig. Vi hade svårt att hålla ihop bandet och kände att har vi ingen publik så fanns det ingen riktig orsak att fortsätta spela. Vi gjorde den sista spelningen den 10:e augusti 1985. Då var Lars Aldman med ”Lilla bommen” där och spelade in. Den sändes i radio. Jag vet inte om den finns på nätet men jag har tejperna hemma.

Promobild inför "Uppståndelse". Foto: Per Brunius.

För mig har det varit så att olika faser i livet har producerat olika Kai Martin-favoriter när det gäller skivorna. Just nu är min favorit ”Uppståndelse”. Jag vet inte vad det är som gör det. Under mina tonår var det ”Simmarna”.

”Simmarna” är ju väldigt mycket sturm und drang. Väldigt mycket kraftiga känslor i den. Jag tycker väldigt mycket om det albumet. Jag gillar ju alla plattorna naturligtvis, var och en på sitt sätt. Det finns ju olika känslor i dem. Men ”Uppståndelse” var häftig för att det är en så stor produktion. Istället för att döda våra darlingar så sa vi ,då vi gjorde alla pålägg med stråkar och blås, att ”Äh, vi har allt”. Och det var väldigt roligt att göra det. Produktionsmässigt så är den ju helt galen, men det finns väldigt fina låtar i den.

Sen hade vi med vår första ballad, undantaget ”Silverskrin” då, ”Bara som du vet” som Cremonese skrivit musiken till. Den blev en väldigt spännande inspelning. I och med att den var så finstämd så kunde vi inte ha saxofonen i studion utan Gomer Explensch fick stå utanför kontrollrummet och koppla in hörlurarna direkt i slutsteget. Problemet var bara att då kunde han inte reglera volymen så det var ju väldigt stark volym. Han hade raggsockar runt hörlurarna och stod ute i det som var biljardrummet där slutstegen stod. Så fick han en mikrofon. Det solot som är gjort där är första tagningen för hans del. Det är helt bländade och det förstod vi, men det förstod inte han för han hade väldigt dåligt studiosjälvförtroende, tyvärr. Han är ju en helt makalös saxofonist. Så han sa ”Det får ni slänga så ska jag gå in och göra nytt”. Men det gjorde inte vi utan vi sparade det, för vi förstod att han aldrig kommer att kunna göra något lika bra. Han höll på där länge och väl utan att göra någonting som blev bättre så det blev det solot. Vi plockade fram det och sa att vi har sparat det och då insåg han att det var väldigt bra. Det är ett väldigt vackert solo. Jag tror aldrig att vi har spelat den låten live. Den är nog inte helt lättspelad men den är väldigt fin. Det var ju också ett kliv vidare i den kreativa processen.

Hade inspirationskällorna skiftat under den här tiden?

Det kommer ju alltid nya band. Till ”Simmarna” hade vi upptäckt Hunters and Collectors, till exempel, där dels deras rytmsektion och blåssektion påverkade låtarna vi gjorde där på vissa spår. ”Vad finns lämnat kvar” är typexempel på det. Sen påverkade Siouxsie and the Banshees oss jättemycket och the Cure kring ”Pornography ”. Det är ju ett helt annat uttryck än Simple Minds, tidiga Ultravox och Magazine hade. Vi hämtade in mycket av det där. Comsat Angels är ett band som vi påverkats mycket av och the Sound. Echo and the Bunnymen var också viktiga influenser. Vi plockade in nytt hela tiden och det speglade sig naturligtvis i musiken samtidigt som jag tycker att vi bibehåller vårt eget uttryck på något sätt.

Det var det som var så spännande med comebacken. Då vi väl bestämde oss för att göra ny musik och inte bara förlita oss på det gamla. Efter comebacken 2013 så sa vi det att vi skulle försöka göra ny musik och då hade vi några nya låtar vi spelade på Liseberg på dagen idag för fyra år sen. Då hade vi med ”Fattar ingenting” och ”Skriet” och det var språnget in till den nya eran med Kai Martin och Stick! där vi skulle försöka knyta an till nervtrådarna från 1985 med där vi var nu utan att tappa energi och kraft. Det var väldigt spännande att försöka göra det.

Hur kom det sig att ni återförenades?

Egentligen var det så att jag träffade Simple Minds gitarrist Charlie Burchill då de spelade i Göteborg 2006. Jag har nämligen träffat dem varje gång de har vart och spelat i Göteborg och just honom har jag haft kontakt med. Då han frågade hur det var och om vi spelade fortfarande sa jag att det gör vi inte längre. Han tyckte att det är ju helt onödigt: ”Ska ni inte ta upp det igen, det är ju så roligt att spela”. Där sattes ett frö. 2007 skrev jag ”Kom över mig” som jag och Cremonese gjorde en demo på med tanke på att vi skulle komma med nytt material till vårt 30-årsjubileum 2008. Så slumpade det sig så att Gomer Explensch flyttade till Egypten och bodde där i 7 år. Vilket omöjliggjorde det en comeback. Vi försökte faktiskt göra ”Röd plåt” 30 år 2012 och hade då en sättning med en basist och en saxofonist och en keyboardist som vi inte hade spelat med tidigare. Men det var tur att det inte blev verklighet.

Jaså, varför det?

Basisten hittade inte uttrycket. Han var jätteduktig, men han hittade inte uttrycket. Saxofonisten var också skicklig men var inte ens i närheten av det uttrycket som Gomer Explensch har. Han är one of a kind. Vi repade under våren och försökte spela hela ”Röd plåt”. Men det lät ju inte som det skulle göra. Sen i slutet av april så invigde Pustervik. Då var jag och Cremonese med och spelade med Augustifamiljen och spelade ”Rör rör rör dig nu”. Det gensvaret vi fick var så starkt att vi kände att vi måste ju göra något av detta. Men basisten och saxofonisten hoppade av och det var väl tur det. Sen fick vi en ny basist på hösten. Keyboardisten Markus Larsson var fortfarande kvar. På hösten kom Alex Gabay med. Och sen, i januari 2013, kom Gomer Explensch hem och ville spela. Sen hade vi ett jävla flyt för vi fick den där spelningen på Grand central och ett band som spelade dagen efter på Pustervik hoppade av, så vi kunde boka in oss där med bara några veckors varsel. Vi hade två spelningar: 6e och 7e april. Påsken, som var helgen innan, ägnade vi åt repetitioner. Det var helt fantastiskt. Jag hade inte träffat Gomer Explensch på 7 år. Jag hade inte träffat basisten tidigare. Det första vi gör är att ta promotionbilder och sen går vi in och börjar spela. Det är helt overkligt, det låter så fruktansvärt bra. ”Passerade dagar” börjar vi med då och det låter helt makalöst bra. Och sen bara fortsatte vi. Det var så häftigt. Så går vi upp och gör den där spelningen på Grand central som kändes helt enorm att få göra. Och dagen efter på Pustervik så var det också väldigt, väldigt starkt. Det var en fantastisk comeback.

Den första bilden på nya Kai Martin & Stick! Foto Helené Furness.

Hur kom det sen att ni började spela in en skiva?

Det var resultatet av de här spelningarna under 2013. Skulle vi fortsätta så skulle vi göra nytt. Vi kunde inte bara lita oss tillbaka på det gamla, då blir det nostalgi och det är inte kreativt. Så började det. Sen skrev vi låtar och jag började skriva lite låtar ihop med Alex också. Han skrev musiken till ”Hjärta av sten”, som ju var en hommage till ”Hjärta av glas” från 1982 och till Japan och Mick Karn. Jag hade en titel då som jag fick förhålla mig och skriva text efter. Cremonese hade lite låtar också som jag fick sätta melodi och text till. Bland annat ”Strändernas svall”, som ju är ett fantastiskt stycke musik.

2015, i slutet på maj, skulle vi in i replokalen för att se om det över huvud taget var någon ide att göra den här inspelningen. Då var vi ett rätt stukat gäng. Jag hade sen något år tillbaka drabbats av utmattningssyndrom och hade ett skov just i maj plus att jag var förkyld. Cremonese hade drabbats av en svår form av astma som slukade all energi. Ronny hade brustet hjärta. Alex hade magproblem som också kommer i skov. Gomer Explensch han hade ju också sina bekymmer. Så den enda som var hel och ren var Markus Larsson egentligen. Men vi går in där i replokalen och kommer ut tre dagar senare och är bara så stolta och känner att det här kommer att bli grymt. Sen spelar vi på Gröna lund och gör en av våra bästa spelningar någonsin. Den var helt magisk. Där vi inleder med ”Strändernas svall”, vilket ju är kaxigt att göra. Men det blev en väldigt, väldigt bra spelning. Det var en måndag, 17e augusti, och torsdagen efter så går vi in i studion och lägger grunderna för det som blev ”Utan titel”. Vi var inne i en väldigt kreativ fas.

Ja, det är en väldigt bra skiva. Många av de banden från 80-talet som gör comeback igen, märker man att det har blivit en viss stagnation i låtskrivandet. Men jag blev så positivt överraskad när jag lyssnade på er för det är inget sådant på er skiva.

Vad roligt! Jag är väldigt stolt över den plattan. Men vi har ju också haft en producent i Charles Storm som har varit väldigt dedikerad i hur det skulle låta. Att det skulle låta 80-tal men uppdaterat. Sen har ju Cremonese slitit som ett djur med inspelningar och produktioner också. Det har varit många dedikerade själar för att nå det här resultatet. Jag tycker det är väldigt häftigt att vi har lyckats, det känns helt fantastiskt.

Det är en sak att ställa sig att sjunga eller framföra gamla låtar med energi som man hade när man var några och tjugo år 40 år senare. Att få fram den energin.

40 år gammal energi på Klubb Död 2016. Foto: Jonas Fransson.

Hur känns det att spela de gamla låtarna nu såhär 40 år efteråt?

Det är helt ok, de har ju en relevans nu också. Det som var roligt med jublieet på Pustervik var att Peter Bryx var med och gästade på ”Hjärta av glas” och även Rasta Kaj var med och spelade bas. Det är ju han som spelar på ”Röd plåt”, så han var med och spelade elektronisk ståbas på den låten. Tony Vibrato var med och gästade på ”Ursäkter”. Det var en kväll som aldrig kommer att komma igen. Det blir inte det i Stockholm, det var liksom en spelning på en och en halv timme.

Att spela de här gamla låtarna: det kände jag ju då vid comebacken 2013, att jag tyckte det var otäckt att så mycket av texterna var relevanta för idag. Det är liksom både fascinerande och beklämmande på samma gång. För jag menar: man hoppas att mänskligheten ska lära sig. Mänskligheten är både ett trögtänkt släkte och fast i sina gamla vanor, samtidigt som vi är väldigt pigga på att anamma ny teknik. Det är märkligt. Jag vill gärna tro att alla trender som vi har är nya men då är det ändå så mycket som går i cirklar.

Ni splittrades 1985, vad hände efteråt?

Vi bestämde att vi inte skulle återförenas. Vi skulle inte gå i den fällan. Jag, Cremonese och Ronny bildade ett coverband som hette Parad. Vi spelade Simple Minds, Magazine, Souxsie and the Banshees, the Sound. Låtar från deras repertoar. Ut ur det blev det sedan egna låtar men de var inget vidare. Jag hade ingen fas på varken komponerandet eller sången. Jag sjöng väldigt ansträngt. Så vi la ner det där. Jag hade också en duo som hette Paria. En syntduo. Det var lite mer häftigt, det var en ny fas. Men det blev inget av det heller.

Sen låg allting nere och jag skrev inte speciellt mycket musik heller. Sen fick jag ett erbjudande, 1989 tror jag, om att bli medlem i ett band som hette Glenn-Yngves, som spelade covers. Bas, trummor, gitarr och sång. Det var väldigt nyttigt för oavsett vilka covers vi körde så lät det som Ramones alltihopa. Det var ett jävla tempo på allting. Och det var väldigt rak sång, inte det där pretentiösa som jag kört med innan. Jag fick skala bort det och det var jättebra. Det tog ner mina pretentioner och mina krav på att försöka använda rösten så mycket som möjligt. Det var mer ett rakt uttryck som var häftigt att göra. Och i den vevan någonstans så började jag skriva musik igen och göra lite demoinspelningar men fick inte riktigt fason på det där. Förrän 2000 då jag träffade en kille som hette Mattias Bylund. Då gjorde jag musik som jag kallade musik för fullvuxna. Inspirerat av Bo Kaspers, Peter Lemarc och Mauro Scocco.

Det roliga var att 2016 fick Mattias, som producerar och arrangerar på den plattan, en grammy för sin insats för Taylor Swift. Det var fascinerande. Då berättade han i en intervju att på mitt album, som han producerade, var första gången han fick veta att han var duktig på att arrangera, och framförallt att arrangera stråkar som är hans grej. Så att jag har bidragit till hans storartade karriär. Han jobbar med Max Martin-gänget där. Så från Kai Martin till Max Martin. Det är väldigt vackert hur det blev.

Apropå ”Regnperioden” är det en sak som jag alltid har tänkt på. Nu vet jag inte riktigt när den kom, men Howard Devoto gjorde ju en skiva…

”Rainy season”, ja.

Ja! Jag har alltid tänk på dig som Sveriges Howard Devoto på grund av detta.

Det finns nog en koppling där men den kom innan ”Rainy season”.

Det kanske är tvärtom, att Howard Devoto är Englands Kai Martin.

Nej, det tror jag inte. Jag har i och för sig träffat honom. Kring 82 gjorde jag en intervju med honom. Då hade den kommit. Vi försökte faktiskt få honom som producent för ”Röd plåt”. Vi skickade en förfrågan till Virgin och fick svar efter att vi spelat in alla grunderna. Jag fick ett julkort från honom 1981. Där stod det att han tackade för det men skrev ”Thank you, but i can’t engineer”. Det har jag kvar nånstans i gömmorna.

De har ju också återförenats – Magazine.

Ja, jag såg deras återförening 2009, men jag undrar om de finns fortfarande.

Jag har faktiskt inte lyssnat på den skivan de släppte.

Den köpte jag. Jag tycker den är helt ok. Den var också en del av inspirationen att våga återförenas och göra nytt. Både Simple Minds och Magazine har funnits som inspiratörer då och nu.

Foto: Lauri Dammert.

Uppenbarligen kommer ett band som Kai Martin & Stick ständigt att vara lika aktuella. Oavsett vilka andra band som också återförenas och oavsett vilket musikjournalistiskt klimat som råder i Sverige. Från och med idag går bandets två bästa skivor att lyssna på genom Spotify. Jag råder alla och envar att bilda sig egna upplevelser med dessa två monumentala skildringar av det mänskliga.