Sect-Or Three

Sect-Or Three live i Halmstand 1986 under turnén med Glädjetåget. Foto: Jari Välitalo.

Låt oss för en stund återvända till Halmstad. En stad fylld av Per Gessle och Marie Fredriksson, där livet ska vara sommar och sol. Vi har tidigare nämnt Sect-Or Three som svenska representanter för den tunga, dödsbejakande musik Birthday Party gjorde till sin och i denna anda ångade Sect-Or Three rätt in i den svenska småstadsidyllen. Bandet bestod av Mikael "Gnusten" Gustafsson på gitarr, Benny Carlsson på sång, Stefan Konradsson på trummor och Ioana Zbincu på bas. Tillsammans spelade dom runt i Sverige med Glädjetåget och släppte två skivor som märkligt nog gick relativt obemärkt förbi! Vi har talat med alla i bandet och kan nu presentera den första intervjun med Sect-Or Three:

Mikael: Under 80-talet hade jag spelat i diverse punkband, men jag började tröttna på punken. Den var tråkig musikmässigt och jag upplevde att den hade stelnat i sin form. Fram emot mitten av 80-talet tröttnade jag på brölet och slafset i punken så jag började söka mig bort mot annan musik.

Halmstad var en liten stad och de som ville hålla på med udda musik var inte många. Jag kände en tjej som hette Ioana och vi brukade prata om att vi mådde dåligt men föreslog att istället för att ta livet av oss skulle vi bilda ett band. Vi provade sen flera olika trummisar men det var bara Stefan som dög. Han spelade på ett väldigt speciellt sätt.

Gnusten och Ioana ca 1986. Foto: Jonas Langer. Gnusten: Dessa bilder är tagna från en gammal fabrik, Gamla Anppeltofftska bryggeriet, en nedlagd pilsnerfabrik som vi bröt oss in i då och då för vi gillade stämningen där.

Ioana: Intresset för musik har funnits med sen jag var barn men under tonåren blev musiklyssnandet som en livslina, och något som skulle komma att definiera min syn på omvärlden. Mitt första band startade jag i nian. Vi var bara tjejer och jag spelade bas.

Jag träffade först Gnusten, genom gemensamma vänner. Vi startade bandet men behövde en trummis och sångare. Mikael kände till de andra, vi testade några gånger och så klickade det. Benny växte snabbt in i sången och blev en självklar frontfigur på ett sätt som jag tror ingen av oss hade förväntat sig.

Ioana i Gamla Anppeltoffska bryggeriet ca 1986. Foto: Jonas Langer.

Benny: Mikael och Ioana var kärnan i bandet och det var de som började. De skrev också grunden till låtarna som vi andra fyllde på.

Jag kom med 1985. Mikael och Ioana tillhörde ett löst kompisgäng som jag började hänga med kring 79-80. Konrad var mer ordnad, han hade arbete. Vi var mer rotlösa och förde ett väldigt ostrukturerat liv. Det var mycket substanser och mycket festande.

Konrad: Jag var fyra år äldre än de andra i bandet och hade spelat i en massa punkgrupper innan. Jag var en punktrummis men gillade skumma grupper som Birthday Party och Einstürzende Neubauten. Nu har jag lagt av med att spela. Konstnärliga uttryck ska finnas för stunden.

När punken hade ebbat ut sökte jag mig vidare. Jag hade hört Suicide och Velvet Underground. Jag var en sökare - gillade allt som var nytt och häftigt. Clash var alldeles för snälla för mig.

De andra tre i bandet hade redan kört ett tag med en trummaskin och jag följde med till deras replokal. Det var totalt kaos och det gillade jag. Jämfört med hur det lät live låter skivorna snälla.

Vi kom alla från Halmstad. Där ville alla band låta som Gyllene Tider. Vi ville vara en motpol till det skräpet.

Mikael: Först hette vi 'Dead Twice'. Det var inspirerat av min mamma som hade överlevt 2 överdoser. Vi tyckte att livet var så. Men sen bytte vi till 'Sect-or Three'. Det skulle låta mysko, det låg sånt i tiden. Alla hette saker som IS9, RAS-1 och liknande. Dessutom var Benny besatt av siffran 3. Han hade alltid en trea i byxfickan som han hade klippt ur någon tidning.

De känslor vi förmedlade var äkta. Det fanns ingenting påhittat eller några poser. Vi tänkte väldigt mycket på de där ämnena vi sjöng om. Självmord. Perversioner. Ångest. Det låg väldigt nära till hand för oss.

 Halmkärven, före första spelningen.

Konrad: Vår första konsert fixade vi en kväll när 2 garageband spelade. I pausen frågade vi om vi fick spela och det gick bra. Det var en jävligt bra spelning. Oborstad. Stället hette Halmkärven och det var det enda stället som man kom in på om man var punkare. Ett vidrigt ställe!

Sångaren spelade i bar överkropp och hade för vana att skära sig med krossade flaskor. Han stack också fakirnålar i kinderna och kroppen. Folk blev verkligen upprörda när de såg oss. De tyckte att det skulle vara glädje i musik!

Mikael: Halmstad var en väldigt konformistisk stad. Man skulle helst inte sticka ut, men vi gjorde det och det var väldigt medvetet från vår sida. Det fanns några enskilda som gillade vad vi gjorde, såna som var inne på samma musik som vi. Men de allra flesta förstod inte vad vi höll på med och det var det som var meningen. Sen skulle vi också vara anti-goth, så när de körde med svarta kläder skulle vi ha vita! Vi försökte vara anti mot allting.

Därför kände vi inte heller samröre med några andra band i Sverige. Gothbanden i Stockholm kändes så pretentiösa. Som att de läst en massa böcker och kom från medelklassen. Vi var definitivt arbetarklassungar och läste aldrig böcker.

Benny: Mellan 1985 och 1987 var vi ute och turnerade mycket. Det var en rolig tid! Vi hann med att spela väldigt mycket. Jag hade en teaterådra i mig och uppvisade ett rätt så gränslöst beteende, tror jag. Jag skar mig på scenen och stack nålar genom kroppen som en fakir. Jag använde också en docka i vissa låtar på olika sätt. Det var väldigt äkta för mig. Det var ren ångest.

Filmad konsert från Stadt Hamburg i Malmö 1987. Här kan vi se Bennys intensiva scenframträdande!

Nålarna var decimeterlånga hattnålar. De var lagom tjocka för att sticka genom bröstet, armarna och kinderna. I tvåan såg jag ett tv-program om fakirer och efter det började jag praktisera själv. Jag hade hållt på med det rätt länge.

 Jag sydde en docka som såg ut som mig. Jag kallade honom Cowboy Bob och han var ett slags alter ego som jag misshandlade på scen. Jag hade också en upplåsbar docka som kallades Dolly och jag brukade ha med den i 'Hole'-låten.

Vi var en samling galningar och förde ett destruktivt, hårt leverne! Men det skapade mycket kontakter.

Ioana: Vi var ett intensivt liveband, väldigt suggestivt, som en allvarlig komedi och Bennys teatraliska uppträdande bidrog mycket till det.

Konrad: Det var svårt att få spelningar i Halmstad. Vi spelade där kanske 5 gånger. Stan var inte redo för oss. Men vi hade bl.a. en spelning på Stadt Hamburg i Malmö som förband åt Sator Codex. Den konserten finns inspelad på en VHS-kassett.

Den andra låten som finns tillgänglig från spelningen på Stadt Hamburg 1987.

Sommaren 1986 hängde vi på Glädjetåget. De körde till 8 städer i Sverige och vi hängde med nästan hela vägen. De hade 2 husband, ett kanske var Fem Snabba, och så var det vi. I Kalmar var vår spelning helt fullsatt, hela tältet var fullt med folk. Vi valde att börja med den värsta låten vi hade och i slutet stod det kvar kring 5 personer. Då kände vi att vi hade lyckats!

Vi följde också glädjetåget till Hultsfred. Där spelade vi för en mycket större publik än vi var vana vid. Vi brukade inte spela på rockfestivaler. Alla gillade inte det vi gjorde, men det skiter man i som musiker. Vi pratade aldrig musik utan gjorde den bara.

Benny och Stefan under Glädjetåget-turnén.

Mikael: Glädjetåget kom vi med på genom att jag kände Roger Andersson. Jag hade skrivit i hans fanzine och jag kände till att han brukade snatta mat i affärer åt folk som inte hade någon mat. Jag tyckte det var så sympatisk och vi blev vänner.

Vi hoppade på Glädjetåget när de kom till Halmstad och följde med därifrån. Det var väldigt roligt. Vi gjorde en fantastisk spelning i Malmö, som faktiskt gick hem hos publiken också. Överlag var vi mer populära i södra Sverige. Även i Danmark och Tyskland gillade man oss.

När vi spelade live brukade vi börja med de lättare låtarna, de som var mer lättsmälta, för att sedan spela allt mer tungt och deprimerande. Sista låten hette 'Room 14' och var otroligt jobbig. En gång prövade vi att vända på ordningen och spela den tyngsta först. Efter 3 låtar hade alla gått! Sedan prövade vi inte det mer.

Ioanna träffade Kent från Sator Codex på en releasefest en gång och frågade om han mindes när vi spelade förband åt dem. Han sa att han visst mindes det. 'Hur skulle jag kunna glömma det? Det var det galnaste jag sett!' sa han! Det kändes bra.

Vi spelade på den första Hultsfredsfestivalen med glädjetåget. Den gången spelade vi för väldigt mycket folk och det kom fram flera efteråt som sa att de gillade vår musik och att de gillade konserten. Det kändes alltid konstigt när folk gjorde det, för jag tyckte att vi höll på med ångest och riktigt svåra grejer och känslor.

Stefan och Benny. Glädjetåget -86.

 

Benny: Sommarn -86 följde vi med glädjetåget. Jag totalvägrade i Januari och kunde komma bort från det under turnén. Det var 1 eller 2 stora cirkustält och det var performance, spoken word osv. De for till Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Malmö, Karlskrona, Linköping, Hulstfred och sen Stockholm.

Avslutningen var på Gärdet i Stockholm. Där skrek de 'Jävla satanister' efter oss. Jag åkallade satan rätt ofta på scen. Jag var totalt inne i det!

Efteråt fick jag lägga in mig på psyket. Ibland for jag, och andra i bandet, i skytteltrafik till avdelning 19. Jag minns de orangea korridorerna...

Konrad: Vi var inte intresserade av pengar, utan såg hela bandet som ett konstprojekt. Vi visste att det var ett minusprojekt från början.

Alla ville göra skivor. För att ytterligare uttrycka vårt konstprojekt gjorde vi det också. Tryckeriet vi använde hade aldrig tryckt skivomslag förut, så de klantade sig och vände omslaget till tolvan fel! Det är Bennys bröst man ser på omslaget och om man tittar noga ser man alla ärr han drog på sig under spelningarna.

Skivorna släpptes nog i 500 ex men det var mest gitarristen och basisten som höll i det. Det är Ioanas farfar som är med på omslaget. Han var från Transylvanien och hette Zaytan.

"Inside you" från 1986.

Vi fick en recension i någon hi-fi tidning. Lars Aldman i Lilla Bommen spelade oss och gillade vår musik. Vi skickade skivorna till dem och det var allt vi gjorde. En gång när jag var i Pamplona gav jag bort ett ex till en bar som hade en jukebox, så där finns den nog än idag.

Ioana: Omslagen är gamla bilder på min farfarsfar. Vi finansierade skivorna själva.

"Welcome home" från 1987.

Mikael: Självmordet fanns alltid där som ett alternativ. Vi hade en slags dödskult i bandet. Ian Curtis var en stor förebild för alla och de känslor som var i omlopp triggade speciellt Benny på scen. Det var också mycket droger omkring bandet.

Efter Glädjetåget hade vi fått ett visst rykte om oss och vi visste dessutom vilka låtar som gick hem hos folk. Vi kände ett par, Jackie och Thomas, som hade en studio i Halmstad och vi gick dit för att spela in de låtar vi ville ge ut.

Benny: Skivorna vi spelade in fick ingen vettig distribution. Vi skickade iväg några vet jag. Vi kände några som hette Jackie och Thomas som hade en studio vi spelade in i. Vi hade mer material som vi hade planerat att släppa men något kom emellan.

Birthday Party var våra husgudar. Men vi gillade också Bauhaus, Sisters Of Mercy, Joy Division. Jag lyssnade på punk, hårdrock, new romantic. Bara den blaserade ådran fanns där.

Vi spelade enkla 3-ackordslåtar i moll. Blues för trasiga själar med smak för hårfärgningsmedel. Det var aggressivt och självmedvetet. Gärna lite svårt, men inte för svårt. Jag skrev de flesta texterna.

Ioana: Band som vi inspirerades av var Birthday Party, Joy division...

Gnusten och jag skrev musiken. Texterna brukade vi skriva tillsammans, så Benny var helt fri i sin sång.

 Benny: Vi lyssnade väl inte så mycket på svenska band. Men de jag gillade var Johan Johanssons band och svarta grupper som Nevskij Prospekt, Sator Codex och Cortex och Blue For Two.

Vi var nära att spela förband till Cortex en gång. De skulle spela på en scen utanför stan som var öppen sommartid. Men det blev inte av den helgen vi skulle spela, utan istället skulle Peps Persson spela då. Haschröken låg tät i lokalen.

Kring 1987 splittrades vi. Konrad flyttade till Stockholm. Jag hoppade av. Vi levde så ostrukturerat. Vi kunde inte hålla ihop bandet. Saker bara hände.

Konrad: 1987 flyttade jag till Stockholm. De andra försökte fortsätta med en annan trummis men det fungerade inte. Sen drabbades de av existensiella grubblerier och slutade med musiken för ett tag.

Det var mycket droger inblandat. Jag tror det är väldigt inblandat genrellt i den svenska musikscenen. De andra tre i bandet hittade varandra för att de var lika galna. De var helt sjövilda! Jag umgicks inte med dem privat, utan spelade bara i bandet med dem.

I Stockholm slutade jag med musik och fokuserade på andra grejer.

Mikael: Efter skivorna flyttade Stefan till Stockholm. Vi prövade med en ny trummis, Björn Böna, som kom med för att han gillade oss och Birthday Party. Men det funkade inte så bra och bandet rann ut i sanden.

Jag och Ioana fortsatte ett tag på egen hand, men det fanns inte samma gnista där. Bandet hade verkligen brunnit, men vi hade brunnit fort. Eftersom vi var så destruktiva så var det kanske tur att vi slutade innan något värre hände.

Poster som användes för att annonsera gig.

Benny: Sedan dess har jag varit med i massor av band, men Sect-or Three har gjort mest intryck. Det var så olikt alla andra. Ingen lät som vi. Vi hade verkligen ett unikt sound. Men vi var destruktiva för varandra. Det är tur att vi överlevde den tiden.

Jag gillar fortfarande våra skivor, men produktionen känns rätt så daterad.

Mikael: Idag är jag stolt över den musik vi gjorde. Vi fick en recension som jämförde oss med Birthday Party och det tyckte jag var roligt för det fanns inga andra på den tiden som lät som dem. Vi upplevde att vi var först med det soundet.

Radium Records var intresserade av oss. De hade sett oss på någon spelning och vi hade kontakt. Vi åkte upp till deras kontor i Göteborg för de ville träffa oss. Eventuellt hade vi också varit förband till Cortex någon gång men jag är osäker. Sen kom det fram att Radium valde mellan oss och ett annat band att satsa på. De ringde efter ett tag och berättade att de satsat på det andra bandet: Union Carbide Productions. Om vi fått det kontraktet hade vi nog kunnat hålla på lite längre och varit lite mer kända nu.

Ioana: Jag fortsatte med musiken fast det skulle ta ganska många år innan jag spelade live igen. Barn och familj kom emellan. För mig är Sect-or 3 tiden viktig och det var skitroligt att få vara med en tid då mycket hände musikaliskt!

Bandet har gått med på att också låta er få ta del av deras två skivor! De finns att ladda ned HÄR!