I Schlagers radannonser under 80-talet kunde läsarna ibland stöta på gruppnamnet Danse Macabre som försökte sälja sin musik genom att likna sig vid Sisters of Mercy och Dead Can Dance.
De kom från Motala och släppte ingenting på vinyl, men väl 2 kassetter och hamnade på radioprogrammet Lilla Bommens spränglista med sin låt Höst. Danse Macabre bestod av bröderna Anders och Erik Håkansson på gitarr respektive trummor, Marina Krig på sång och Johan Lewholt på bas.Vi har talat med tre av medlemmarna för att få reda på mer om detta bortglömda band! 
Anders
Anders: För min del var det framför allt den mer ’’vackra’’ delen av gothrocken som intresserade mig. Så det var det mesta som gavs ut på skivbolaget 4AD, framförallt Dead Can Dance, Coteau Twins och This Mortal Coil. Sister of Mercys 12:or och singlar var liksom Joy Division andra band jag tror kan ha haft inflytande på oss. Vid den här tiden så lyssnade jag på allt möjligt inom den alternativa rockmusiken. Jag tror t.ex. att Simple Minds repetitiva inslag kring tiden för Sons and Fascination och Sister Feeling Call också påverkade mig.
Marina
Marina: 4AD, Reeperbahn. TT Reuter, Sisters of Mercy, Bauhaus, Killing Joke, Commando M Pigg, Iggy Pop, Siouxsie and the Banshees. Jag var väldigt intresserad av poeten Mare Kandre (och hennes band Global Infantalists), Edgar Allen Poe, romantiken kring existentialisterna, Kerouac och delar av amerikanska 60-talister, Edith Piaf, Patti Smith. För mig var det nog viktigt att hitta en kvinnlig röst att identifiera mig med som var spännande och utvecklande.
Erik
Erik: Under Danse Macabreperioden var det framförallt Siouxsie, The Cure, Bauhaus som gällde och även Joy Division, Sisters Of Mercy, Play Dead.
Johan
Anders: Erik och jag hade i flera år spelat i ett band som hette The Odds. Marina anslöt kort innan Danse Macabre bildades. The Odds var nog influerade av rätt mycket av den alternativa rockmusiken och det var betydligt mer spretigt än Danse Macabre. Ska man säga något mer konkret så kan man väl säga att ett nytt skivsläpp av Reeperbahn satte tydliga avtryck i hur våra kommande låtar skulle bli.
Anders: För min del var det framför allt den mer ’’vackra’’ delen av gothrocken som intresserade mig. Så det var det mesta som gavs ut på skivbolaget 4AD, framförallt Dead Can Dance, Coteau Twins och This Mortal Coil. Sister of Mercys 12:or och singlar var liksom Joy Division andra band jag tror kan ha haft inflytande på oss. Vid den här tiden så lyssnade jag på allt möjligt inom den alternativa rockmusiken. Jag tror t.ex. att Simple Minds repetitiva inslag kring tiden för Sons and Fascination och Sister Feeling Call också påverkade mig.
Marina
Marina: 4AD, Reeperbahn. TT Reuter, Sisters of Mercy, Bauhaus, Killing Joke, Commando M Pigg, Iggy Pop, Siouxsie and the Banshees. Jag var väldigt intresserad av poeten Mare Kandre (och hennes band Global Infantalists), Edgar Allen Poe, romantiken kring existentialisterna, Kerouac och delar av amerikanska 60-talister, Edith Piaf, Patti Smith. För mig var det nog viktigt att hitta en kvinnlig röst att identifiera mig med som var spännande och utvecklande.
Erik
Erik: Under Danse Macabreperioden var det framförallt Siouxsie, The Cure, Bauhaus som gällde och även Joy Division, Sisters Of Mercy, Play Dead.
Johan
Anders: Erik och jag hade i flera år spelat i ett band som hette The Odds. Marina anslöt kort innan Danse Macabre bildades. The Odds var nog influerade av rätt mycket av den alternativa rockmusiken och det var betydligt mer spretigt än Danse Macabre. Ska man säga något mer konkret så kan man väl säga att ett nytt skivsläpp av Reeperbahn satte tydliga avtryck i hur våra kommande låtar skulle bli.
Anders: Termen gothrock var nog inte den mest använda termen vid den här tiden. Snarare svartrock och postpunk där svartrock mer var en beteckning för musik där det även fanns en image med smink, svarta kläder och stort tuperat hår. Postpunk var mindre image och Joy Division är väl det mest typiska exemplet på detta.
Marina: Det vi, och andra, höll på med var mera ”indie” eller underground. Det fanns ingen självklar scen/plats i svenskt musikliv för detta. Ungefär som poetryslam, musik från förorten idag, eller för några år sedan. Musiken vi gillade och lyssnade på spelades aldrig på radio, absolut inte på tv – det fanns inget internet. Det gjorde naturligtvis att man blev sedd på som annorlunda och obskyr.
Erik: De svenska band vi kände någon gemenskap hade väl utmejslade personligheter men var egentligen rätt lik varandra. Band vi lyssnade på, såg live och ibland spelade tillsammans med vid den här tiden var bl.a. Cortex, Twice a man, Camouflage, Commando M Pigg, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Underjordiska Lyxorkestern, Brända Barn, Dansdepartementet, Houses and Gardens, Commando M Pigg.
Marina: Det fanns ingen självklar scen eller plats i svenskt musikliv för detta. Ungefär som poetryslam, musik från förorten idag, eller för några år sedan. Musiken vi gillade och lyssnade på spelades aldrig på radio, absolut inte på tv – det fanns inget internet.
Anders: Personligen identifierade jag mig nog inte som gothrockare, jag gillade nog för mycket annan musik. Men visst såg vi annorlunda ut i Motala, där vi kom ifrån. Jag har på senare år hört termen ’’kultare’’ användas som en sammanfattande term för folk som på 80-talet klädde sig annorlunda och gillade alternativ rockmusik. Det kunde vara allt möjligt: Goth, indiepop, punk, ska, mods etc. Så ’’kultare’’ är nog snarast det som jag så här i efterhand skulle kunna identifiera mig som.
Marina: Subkulturen var bred. Kanske beroende på att Motala och Östergötland inte befolkades av så värst många likasinnade – man kände i princip alla som var inne på samma grej.
Erik: Stilmässigt var jag absolut en ”svartrockare”. Mycket rotande i second handaffärer och turer till London. Så man stack väl ut en del i Motala, (även om där behövdes det inte mycket för att bli jagad av raggare…).
Danse Macabre 1985
Erik: Vi existerade bara mellan 1985 och första halvåret 1986 så det blev inte så väldigt många spelningar. Egentligen mest i Östergötland men jag har också minne av en spelning på en skruttig båt i Stockholm och en festival någonstans i Småland. Höjdpunkten var nog avskedsspelningen i Mjölby med Cortex och Camoflage.
Marina: Lägger till Motala Folkets park: förband till Tant Strul, Motala Folkets Hus: förband till Lolita Pop och Twice A Man.
Erik: Vi släppte två kassetter, En självbetitlad och Pickmans Model. Den första kassetten var inspelad i vår replokal med en fyrakanalig bandspelare och får nog ses mer som en förövning till den andra studiesinspelade kassetten.
Anders: Vi var nog rätt ivriga att få ut musiken och vad jag minns gjorde vi inget större utskick till skivbolagen. När jag funderar på det har jag något vagt minne att jag kollade upp adressen till 4 AD och adresserade en kassett till dess ägare Ivo. Att trycka upp en egen vinylskiva var nog för dyrt för oss. Vi var mellan 18-22 år och hade nog helt enkelt inte de pengarna. Så kassett var det andra alternativet där vi kunde sitta och kopiera omslag och kassetter själva. Detta var inte så ovanligt vid den här tiden. Radannonserna i tidningen Schlager var försäljningsstället. Vi sålde väl inte några stora mängder av kassetter men det var ändå en del kassetter som gick iväg. Särskilt efter låten Höst var med i radioprogrammet Lilla Bommen topplista. Det är så här i efterhand svårt att förstås vilken betydelse detta program hade för den alternativa rockmusiken.
Marina och Anders. Foto: Peter Kagerland.
Marina och Anders. Foto: Peter Kagerland.
Marina: Man behöver förstå att det enda sättet att höra musik man var intresserad av, och för den delen träffa likasinnade, var att gå på konsert, köpa kassetter eller lyssna på Lilla Bommen. Vi låg etta på Spränglistan i fyra veckor, före Blue For Two, med låten Höst, om jag inte missminner mig. Jag ser det fortfarande idag som en av de största framgångarna i mitt liv.
Anders: Jag gick till folkets hus bibblan och lånade vad de hade av HP Lovecraft. Jag gillade hans historier om de ondskefulla varelser som bodde i underjorden, i en parallellvärld till vår. Sedan gillade jag hans språk där mycket var " onämnbart", "ohyggligt" osv. Men min influens från honom stannade nog vid kassettiteln Pickmans model, som ju är en av hans noveller.
Anders; När Marina och Johan flyttade till Göteborg så började Erik och jag fundera på att starta något ett nytt band. Det blev Send No Flowers. Ett Linköpingsbaserat band som i början jämfördes med mer poppig goth som All about eve och Mission men ganska snart drog musiken mot en någon form av indiepop med new wave-inslag. Send No Flowers gjorde två egna EP och en singel på A West side fabrication samt medverkade på en rad samlingsskivor.
Marina: I Göteborg spelade Johan och Marina i ett band som hette Baby Kitsch Ltd. Bandet förändrade sammansättning under ungefär 3 år och bestod av Marina Krig, Johan Lewholt, Peter Kagerland, Michael Levine, Henrik Andersson (från William), Roland Hallberg, Jimmy Lundberg, Petter Bryneson (från Dobermann). Jag slutade gymnasiet och ville lämna den lilla staden för den stora. Göteborg var vid den här tiden den mest intressanta staden när det gäller musik ur min synvinkel.
Erik: Jag fortsatte ihop med Anders i Send No Flowers och senare med Mismates. Är fortfarande aktiv i bandet Bodies.
Anders: Jag lyssnade igenom låtarna för första gången på ett tag när jag kopierade ned dem till dig. Jag tycker fortfarande att det är bra. Om jag försöker analysera varför tror jag följande är viktiga beståndsdelar i min positiva bild :
Bra sång. Svagheten bland de band som inte var i ’’eliten’’ bland svenska alternativa band vid den här tiden var ofta sången. Däremot tycker jag att Marinas sång aldrig känns tveksam på något sätt utan rakt igenom väldigt självsäker. Sedan har den någon form av finns det en hypnotisk ton i rösten som är väl anpassad till musiken.
Välarrangerade. Låten är i regel rätt långa och varje del spelas lång tid. Trots detta så händer det intressanta saker i arrangemangen som gör att det inte blir tråkigt att lyssna.
Direkthet. Det finns ovanligt många melodiska ’’hookar’’ i låtarna för ett vara ett band i denna genre.
Även om det finns en del effekter som Delay och Flanger på gitarrer och bas så blir det aldrig huvudsaken. Band som dränkte låtarna alltför mycket i de effekter som var så populära i mitten av 80-talet har nog svårare att appellera till en nutida lyssnare.
Så här i efterhand verkar det lite udda att sjunga på båda språken. Men då var det inte så konstigt. Svensk musik har nog aldrig känts mer spännande än under de första åren av 80-talet. Tyckte nog att de svenska varianterna såsom Reeperbahn, Underjordiska lyxorkestern, Commando M Pigg och Docent död (som alla sjöng på svenska) var minst lika lockande som sina engelska kollegor. Men jag har för mig att vi ungefär halvvägs i vår korta karriär tog ett beslut om att vi skulle sjunga på engelska. De låtar som är på svenska är ju bland våra tidigare. Varför gav vi inte ut en singel? Dålig initiativförmåga eller brist på pengar? Så här i efterhand borde vi väl satsat på det.
Marina: Daterad möjligtvis på det sättet med ”det malande” som var typiskt för genren kanske, men jag tycker fortfarande att det är välarrangerade låtar. Vackra, tydliga. Jag är lite imponerad över att det faktiskt var 30 år sedan och att det fungerar fortfarande. Jag kan fortfarande identifiera mig med musiken på det sättet att den har präglat min musiksmak för resten av livet. Det finns en ton som jag fortfarande följer som man kan finna hos exempelvis PJ Harvey, Groove Armada för att ta några olika exempel.
Åsa, sångerska på sista spelningen som Danse Macabre i Linköping. Sedan blev bandet Send No Flowers. Foto: Peter Kagerland.
Anders: Jag gick till folkets hus bibblan och lånade vad de hade av HP Lovecraft. Jag gillade hans historier om de ondskefulla varelser som bodde i underjorden, i en parallellvärld till vår. Sedan gillade jag hans språk där mycket var " onämnbart", "ohyggligt" osv. Men min influens från honom stannade nog vid kassettiteln Pickmans model, som ju är en av hans noveller.
Anders; När Marina och Johan flyttade till Göteborg så började Erik och jag fundera på att starta något ett nytt band. Det blev Send No Flowers. Ett Linköpingsbaserat band som i början jämfördes med mer poppig goth som All about eve och Mission men ganska snart drog musiken mot en någon form av indiepop med new wave-inslag. Send No Flowers gjorde två egna EP och en singel på A West side fabrication samt medverkade på en rad samlingsskivor.
Marina: I Göteborg spelade Johan och Marina i ett band som hette Baby Kitsch Ltd. Bandet förändrade sammansättning under ungefär 3 år och bestod av Marina Krig, Johan Lewholt, Peter Kagerland, Michael Levine, Henrik Andersson (från William), Roland Hallberg, Jimmy Lundberg, Petter Bryneson (från Dobermann). Jag slutade gymnasiet och ville lämna den lilla staden för den stora. Göteborg var vid den här tiden den mest intressanta staden när det gäller musik ur min synvinkel.
Erik: Jag fortsatte ihop med Anders i Send No Flowers och senare med Mismates. Är fortfarande aktiv i bandet Bodies.
Anders: Jag lyssnade igenom låtarna för första gången på ett tag när jag kopierade ned dem till dig. Jag tycker fortfarande att det är bra. Om jag försöker analysera varför tror jag följande är viktiga beståndsdelar i min positiva bild :
Bra sång. Svagheten bland de band som inte var i ’’eliten’’ bland svenska alternativa band vid den här tiden var ofta sången. Däremot tycker jag att Marinas sång aldrig känns tveksam på något sätt utan rakt igenom väldigt självsäker. Sedan har den någon form av finns det en hypnotisk ton i rösten som är väl anpassad till musiken.
Välarrangerade. Låten är i regel rätt långa och varje del spelas lång tid. Trots detta så händer det intressanta saker i arrangemangen som gör att det inte blir tråkigt att lyssna.
Direkthet. Det finns ovanligt många melodiska ’’hookar’’ i låtarna för ett vara ett band i denna genre.
Även om det finns en del effekter som Delay och Flanger på gitarrer och bas så blir det aldrig huvudsaken. Band som dränkte låtarna alltför mycket i de effekter som var så populära i mitten av 80-talet har nog svårare att appellera till en nutida lyssnare.
Så här i efterhand verkar det lite udda att sjunga på båda språken. Men då var det inte så konstigt. Svensk musik har nog aldrig känts mer spännande än under de första åren av 80-talet. Tyckte nog att de svenska varianterna såsom Reeperbahn, Underjordiska lyxorkestern, Commando M Pigg och Docent död (som alla sjöng på svenska) var minst lika lockande som sina engelska kollegor. Men jag har för mig att vi ungefär halvvägs i vår korta karriär tog ett beslut om att vi skulle sjunga på engelska. De låtar som är på svenska är ju bland våra tidigare. Varför gav vi inte ut en singel? Dålig initiativförmåga eller brist på pengar? Så här i efterhand borde vi väl satsat på det.
Marina: Daterad möjligtvis på det sättet med ”det malande” som var typiskt för genren kanske, men jag tycker fortfarande att det är välarrangerade låtar. Vackra, tydliga. Jag är lite imponerad över att det faktiskt var 30 år sedan och att det fungerar fortfarande. Jag kan fortfarande identifiera mig med musiken på det sättet att den har präglat min musiksmak för resten av livet. Det finns en ton som jag fortfarande följer som man kan finna hos exempelvis PJ Harvey, Groove Armada för att ta några olika exempel.
Åsa, sångerska på sista spelningen som Danse Macabre i Linköping. Sedan blev bandet Send No Flowers. Foto: Peter Kagerland.
Danse Macabres utmärkta kassett Pickmans Model finns att lyssna på deras bandcamp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar