Kai Martin

Kai Martin inför "Röd plåt". Foto: Lauri Dammert.

Det finns ett antal storheter som man kan närma sig i sitt liv. Under ungdomstidens identitetssättande ägnade iallafall jag åt att formulera mig genom att se hur andra hade gjort samma resa. Med hjälp av musiken upplevde jag att en liten pusselbit av världen kunde förklaras och sättas i något slags sammanhang. Den här genren var huvudsaklig och inom denna sfär existerade ett antal av dessa storheter. En av dessa var bandet som släppte skivan "Simmarna": Kai Martin & Stick! 
Cirka 15 år senare ringer jag, inte utan en viss nervositet, upp ett nummer jag fått. Telefonnumret till Kai Martin, sångare i bandet som också bär hans namn. På min balkong under den brännheta sommaren 2018 kunde han svara på en del av de frågor som hopats under åren. Resultatet syns här nedan:

Hur kom det sig att du började med musik?

Kai: Musik har funnits i mitt sinne så långt jag kan minnas. Sen jag var verkligt liten talle har jag alltid dragits som en fluga mot strålkastarljuset. Så jag har haft en dröm om att bli artist som väldigt liten. Jag försökte bli med i band på högstadiet. Tillochmed på låg- och mellanstadiet försökte jag komma med i band och blev ratad för att jag var blond. Beatles var ju mörkhåriga alla fyra. Men det var bara snack-band som man pratade om att bilda, det var ingen som kunde spela eller som hade några ambitioner, men drömmen fanns ju där hela tiden.

På gymnasiet gick jag om ettan och då blev jag klasskamrat med en kille som hette Hans Andersson, som hade börjat spela gitarr och hade stort musikintresse. Han köpte NME och Melody Maker och gick på konserter. Jag klickade väldigt väl med honom. Han hade idéer och drömmar. Vi bildade ett band 1973 eller -74 som hette Hitte-bandet. Och där kom också Ola Brunius med. Han var skolkamrat med mig och hade börjat gymnasiet det året och hade precis börjat spela saxofon så det var väldigt nytt för honom. Där förenades han och jag i musiken. Sen följdes vi åt i olika band i några år innan jag var med och startade Stick.

Idén till stick började redan 1977 ihop med en annan gymnasiekamrat. Vi sa att vi skulle bilda ett punkband. Han föll bort men idén höll jag kvar vid. Sen träffade jag Peter Bryx i mars 1978 i en skivaffär i Göteborg. Vi bestämde att vi skulle träffas och visa varandra våra låtar. Vi var båda väldigt sugna på att spela musik. Så det gjorde vi första april 78. Trots att vi spontant inte var så jätteförtjusta i varandra kände vi att det var väldigt mycket viktigare att skapa ihop och försöka kreera någonting än att titta tjurigt på varandra. Han och jag blev ett låtskrivarteam där nästan med en gång. De låtar som vi visade upp för varandra finns inte längre tror jag. De var inget vidare. Men han och jag hittade någonting som var väldigt spännande. Vi gillade Devo, vi gillade XTC och vi gillade punkens energi och galenskap. Och Pere Ubu gillade vi också. Det var inte helt den givna punkmusiken utan vi ville ha ett annat, knasigare uttryck. Sen ville vi också fjärma oss mot proggtexterna som skulle handla om fabriker och vilda strejker. Nationalteatern och Nynningen... Vi ville skriva lättviktigt som ett slags avståndstagande till det som proggen stod för. Det var starten. Inte långt efter att vi träffades hade vi skrivit ”Jag dansar inte”. Vi skrev också ”Binder min tid” och ”Försent - aldrig försent”, det som blev den första singeln ett år senare.

Inför första singeln. Foto: Lauri Dammert.

Vi fick ihop bandet rätt snart. Det startades en klubb i mitten av april som hette Errols. En av ägarna där blev vår basist och han tog sig namnet Rasta Kaj Farai. Han hade dessutom replokal i källaren så vi hade det så otroligt väl förspänt. Ola hade kommit med som saxofonist väldigt tidigt. Vi letade efter keyboardist och hittade en kille som vi försökte med, men han var inte bra. I augusti fick vi tips om Mats Landahl. Han var tio år äldre än jag, så han var ju runt 30 år då. Och hade sina rötter i 60-tals poppen och hade spelat i efterföljarna till Tages, som kallade sig Blond. Han var ju extremt meriterad och det var också väldigt djärvt av honom att kasta sig in i den här musikformen som ju var helt ny för honom.

Och så hade vi en trummis som vi lånade från Perverts. Där Lollo, som han heter, sa ”vi ska börja spela, men under tiden så kan jag ställa mina tjänster till förfogande”. Han var med i ett halvår ungefär, fram till början av februari 1979, då han gjorde sin sista spelning. Då hade vi sett Ronny och förstått hans skicklighet. Vi lyckades engagera honom lagom tills vi skulle spela in den där skivan i mars. Då hade vi börjat spela ute och vi brukade spela som mellanband på Errols. Exempelvis då Dag Vag var nere och spelade och tog paus, då fick vi låna deras utrustning och så spelade i pausen. Vi var otroligt flitiga. Vi repade säkert 3-4 gånger i veckan och skrev låtar, låtar, låtar. Så det utvecklades ju hela tiden.

Sen hände någonting väldigt spännande. I slutet av 1979, eller om det var i början av 80, gjorde vi musik till en mannekänguppvisning på en bögklubb i Göteborg som hette Bacchus. Det var vanliga modeller och transmodeller som skulle visa upp kläderna, det var bara det att de hann ju inte komma ut på catwalken förrän våra låtar var slut för vi spelade så snabbt. Där och då fick vi arra om, lägga till vers och refräng och dra ned på tempot väsentligt. Då upptäckte vi att det var ju väldigt, väldigt fräckt. Vi hade krånglat oss ut ur den där punkkostymen som vi tyckte var väldigt trång. Vi hade hoppat av Garageligan som ju var en förening som ordnade spelningar. Det var mycket idéer om att man inte fick spela var som helst. Att man inte fick spela in ett album om man ville göra det utan att det var bara singlar som gällde. Så det blev politik i den kreativa verkstan och det var ju verkligen det vi ville komma ifrån. Vi gick vår egen väg rätt snart. Med den här lite långsammare men ändå energistinna musiken så hittade vi vår form. Du kan ju jämföra ”Binder min tid” från singeln respektive hur den låter på albumet så får du en fingervisning hur de skiljer sig i tempo och uttryck.

Det har jag funderat på också. Från varje skiva så är det stort steg framåt hela tiden…

Det händer hela tiden saker. Samtidigt så ser man mycket som förenar också. Om du tar en låt som ”Verklighet mot verklighet” och ”Språk” på ”Biomusik” så är de en slags brygga till ”Röd plåt” egentligen. Och under ”Biomusik”-inspelningen hade jag börjat skriva musiken till ”Swinging moskva”. Det är en pågående process hela tiden som gör att det förenar. Men ”Biomusik” var ju väldigt mycket en samlingsplatta av våra första två år. Även om vi då hade dragit ner på tempot rejält så var det låtar som vi hade skrivit från starten till då.

Det var ju en väldigt häftig resa att få hamna i en studio med en ljudtekniker som var, är fortfarande, så suverän som Anders Lind. Han var ju legendarisk.

Hur kom ni i kontakt med Silence och Anders?

De hade en ung kille, som väl var i vår ålder, och hette Göran Andersson som var ute och letade talanger. Under slottsskogsfestivalen i augusti 1979, då vi var ett av många band som spelade, så var han där och tyckte att det lät bra och tog kontakt med oss. Det var så märkligt, för Nacksving i Göteborg ville ha oss. Stranded ville ha oss och Heartwork, Venants bolag, ville ha oss. Under 1980 så gav vi ut ”Måndag, måndag”-singeln på Heartwork. Vi spelade in den i Lund. Sen var vi med på Strandeds samlingsalbum ”Popjob” hösten 1980, plus att vi då kom med ”Biomusik” på Silence. Det var ett enormt kreativt år för oss. Där stakade vi väl mer och mer ut hur vi skulle låta. Vi gled ifrån det där spastiska som vi hade, till att bli mer postpunk.

Låtarna på ”Popjob” skiljer sig väldigt mycket från, som du nämnde, ”Verklighet mot verklighet” till exempel…

Det hände något där under resans gång. Det hände något under sommaren. Det blev mindre pop, mindre reggae- och skainfluenser i det vi gjorde och mer Simple Minds, Ultravox, Magazine. Vi var helt vidöppna för alla influenser vi fick. Vi censurerade ingenting. Men till slut blir det ju ändå så att man orienterar sig mot en bättre helhetsbild och det var det vi hittade på ”Röd plåt”. Som ju är enhetlig i sitt uttryck. Och 1981 då hade vi gjort ”Vilddjur”-singeln som också var en fingervisning om vilket håll vi var på väg.

En liten parentes där. På ”Biomusik” finns det här lite gömda spåret, som var ett samarbete med Cosmic Overdose. Hur kom det sig att ni gjorde en sån grej?

Om jag kommer ihåg det rätt, så var det nån trend om att ha hemliga spår, som vi snappade upp. Jag kan inte komma på något annat band som hade gjort så, men någonstans finns ju det. Sen så ville vi göra det som en hommage till våra fans som hade följt oss från början och göra den här versionen: en cover på vår egen låt. Jag tror att Gasleben och Cyklon, Dan Söderqvist är inte med på den, var uppe och, om vi hade bett dem att ta med utrustning eller om vi skulle låna nån synth av dem. De var uppe och hade instrument med sig. Vi kunde använda deras taktmaskin och deras syntar och även använda oss av dem som musiker. Det är en jättehäftig version. Den är väldigt, väldigt skruvad och härlig.

Den passar ju bra in på ”Biomusik” på ett bra sätt eftersom det är varierade låtar hela tiden. Det blir inte så märkligt egentligen. Och det är ju en otroligt bra version.

Det var väldigt roligt att göra den och väldigt lek- och lustfyllt att göra den.

Det hörs också. Att det är väldigt lekfullt.

Det var ju hela den inspelningen egentligen. Vi lekte mycket och lärde oss utnyttja studions möjligheter. För oss var det en hel skattkammare av möjligheter som öppnade sig och vi kom in där. Det var härligt.

Jag tycker det är lustigt med ”Biomusik” för det finns olika versioner. Det finns i grön vinyl och sen med klistermärken också?

De första 500 exen är på grön vinyl och med klistermärken. Sen tror jag att nästa 500 också hade klistermärken. Sen tryckte de upp en lågprisvariant, som hette Kultvax, som de satte en klisteretikett på. Innerpåsen är densamma. Jag tror det var en billighetsutgåva på något sätt.

Var det er idé med omslaget?

Ja, det var vår idé. Vi har alltid brytt oss mycket om omslag och design och uttryck. Det har också varit någonting som jag upplevt som lite annorlunda mot våra kolleger. Det var ju mycket med att Peter jobbade som art director så han höll på med mycket sånt där. Ola var också väldigt intresserad av design. Vi hade mycket diskussioner om hur saker och ting skulle se ut och vilket uttryck och vilka signaler det skulle ge.

Det blev ju en del medlemsbyten också. Nästan en gång per skiva förändrades sättningen. Men Ronny var väl konstant?

Ronny har varit med på alla inspelningar, jag har varit med på alla inspelningar och Gomer Explensch har varit med på alla inspelningar. Men då vi skulle mixa ”Röd plåt”, i mars 1982, hade Rasta Kai hoppat av bandet och Henrik Cederberg kom in istället. Han var med fram till 1985 och var också en väsentlig del av bandet. Både att vara med att skriva låtar och genom att han jobbade som ljudtekniker uppe på Silence. Han var en viktig del. Sen när vi hade spelat in ”Simmarna” 1983 meddelade Peter Bryx att han skulle hoppa av. Då letade vi ny gitarrist och hittade Cremonese, 19 år, som kom ned från Hedemora och satte sina avtryck. Han var ju en alldeles fantastisk musiker redan då. Alla som varit med har verkligen gjort sina avtryck och intryck i skapandet. Det tycker jag är häftigt, det är ingen som varit en copycat.

Premiärspelningen för Röd plåt-turnén på  Kåren, Göteborg, i april 1982. Foto Lauri Dammert.

”Röd plåt” blev på något sätt då ni slog igenom på allvar. Har jag uppfattat det rätt då?

”Biomusik” var ett rejält trappsteg i karriären. Då fick vi ett skivbolag bakom oss och vi fick mycket press och vi var med i tv. ”Röd plåt” var något slags genombrott, men det hade ju också kommit med ”Vilddjur”. ”Vilddjur” kom våren 1981 och vi fick mycket radiospelningar och uppmärksamhet kring det. Men absolut, ”Röd plåt” var speciell. Sen hade vi otur då den gavs ut. Den gavs ut i slutet av april och sålde ut den första upplagan. När de skulle trycka nya mitt under att vi var ute på turné, så kunde de inte producera mer för Björn Afzelius hade kommit med sitt nya album som var prio för tryckpresseriet uppe i Östersund. Där förlorade vi två-tre veckor då inte plattan fanns tillgänglig. Nu sålde den väl 6-7000 ex, men jag tror att den hade kunnat sälja väldigt mycket mer. Folk fick inte möjlighet att köpa den och det var ju synd.

Sen följde vi inte upp den succén. Vi gjorde en turné som var rätt omfattande i april-maj-juni där det gick väldigt, väldigt bra. Sen fick vi erbjudande att åka ut i folkparkerna på sommaren och då tackade vi nej och gick in i studio istället för att göra demoinspelningar i Göteborg. Det var inte så strategiskt smart, men kreativt riktigt. Vi hade kunnat få en ännu större publik om vi åkt ut i landsorten och presenterat oss. Det är ju alltid så. Det var ju exempelvis Ebba Grön väldigt bra på. De var ute och spelade överallt.

Hur kom det sig att ni gjorde det valet?

Det fanns väl två orsaker. Dels så kände vi att vi ville skapa nytt med en gång. Vi var inne i en väldigt kreativ fas. Sen blev jag misshandlad i Lund 1980 av raggare så jag var skraj, helt enkelt, för att ge mig ut och spela i landsorten. Jag klarade inte riktigt av att känna den här skräcken över att det fanns raggare där och att vi skulle bli attackerade. Så det präglade lite av det beslutet.

Vad hände med de demoinspelningarna?

Några av de låtarna som ”Lust” och ”Saknar dig” hamnade på ”Simmarna”. Och flera av de spelade vi live. Men de försvann väl sen i urvalsprocessen plus att vi, till ”Simmarna”, hade valt en process då vi skulle skapa väldigt mycket från scratch. Då vi åkte till Silence, för 35 år sen som det är nu, var det också en sån sommar som den här. Det var väldigt varmt och fuktigt.

Därav omslagsbilden kanske?

Från fotosessionen för omslaget till "Simmarna". Foto: Lauri Dammert.

Just den dagen var det inte varmt. Det var precis i början. Men sen skiftade vädret. Vi hade ju den där idén om att vi skulle skapa en stam som kallades simmarna efter en film med Burt Lancaster, ”Simmaren”, som vi såg däruppe och som vi blev väldigt betagna av. Vi skrev väldigt mycket av låtarna däruppe i någon slags kollektiv process. Det var väldigt häftig inspelningssession. Då hade Mats, Tony Vibrato, hoppat av vid 1982 års slut och vi hade bestämt oss för att inte ersätta honom. Vi skulle fortsätta som femmannaband och inte ha keyboard och det har vi ju inte där heller utan vi hade bröderna Wybraniek som spelade stråkar för de effekterna. Det var en rolig inspelning, väldigt kreativ och spännande.

Skulle det vara så spontant som möjligt?

Tanken var att utmana oss själva. Det är det man söker för att hitta ett nytt uttryck. Vi var ju aldrig så trogna publiken egentligen utan vi ville utmana både publiken och oss själva. Det är den inspelningen ett uttryck för. Vi ville inte göra en ”Röd plåt 2”. Jag tror nog att vi förlorade publik på det sättet men det har alltid varit viktigare för oss att skapa nytt.

Simmarna. Foto: Lauri Dammert.

Det har varit lite diskussioner i gruppen om var inspirationen för omslagsbilden till ”Simmarna” kommer. Det har jag diskuterat med mina kompisar ganska mycket genom åren. Är det Virgin Prunes eller?

Det kom ju samtidigt. Jag vet inte exakt när Virgin Prunes kom ut. Bow Wow Wow hade väl kommit innan. Å andra sidan är Bow Wow Wows omslag inspirerad av Manets ”Frukost i det gröna”. Det är alltid så, inspirationerna finns. Men vi hade inga sådana reflektioner utan vi bara gick ned i det här som egentligen var något slags avloppsdike. Det luktade förjävligt men det insåg vi inte förrän vi stod mitt i det. Det var en bild vi tog med en gång och ingen av oss hade hört Virgin Prunes. Det är mycket av zeitgeist, tidsanda, och det var väl det som det handlade om.

Det är ett väldigt effektfullt omslag.

Lauri Dammert var en fotograf som var med oss fram till och med då och tog väldigt många bilder. Han var med oss från 1978 och framåt. Sen flyttade han runt i de nordiska länderna och tillbaka till Finland.

Kai från omslaget till "Simmarna". Foto: Lauri Dammert.

Du producerade en del singlar. Bland annat med Urban Släke från Gotland.

Peter hade upptäckt dem på en semester på Gotland. Han hamnade på en festival och fick höra dem och tyckte att de var jättefräcka. Det är nog den bästa produktionen utanför Kai Martin och Stick! som jag varit med om att göra. Den singeln är en av Sveriges bästa punksinglar. Vi slet rätt hårt med dem för att få dem att förstå sin egen potential. Framförallt deras trummis var väldigt osäker på sin egen kapacitet. Men det blev jättebra! Jag är otroligt stolt över den inspelningen. Om jag kommer ihåg rätt, jag är inte hundra på det, så var Henrik Cederberg tekniker på den plattan, så det var egentligen tre Kai Martin och Stick-medlemmar på den. Men han var ju inte med förrän året efter.

Hur var det att jobba som producent för de här andra grupperna?

Jag fattar inte att jag tackade jag. Jag är ingen tekniker. Jag kan inte skriva arr och sånt där, men jag har ett rätt bra öra för hur saker och ting ska låta. Jag har försökt fråga Attentat eller Slobobans Undergång vad de tyckte, men de var jättenöjda för de fick något stöd i skapandet som jag gav dem som de var nöjda med. Det var häftigt. Då man är ung så har man nog inte så mycket självkritik utan man står på. Mycket av det har ju blivit bra. Jag tycker att mitt jobb med Slobobans Undergång också blev bra, där jag lyckades packa ihop deras musik på ett häftigt sätt.

Var det så att de kom och frågade dig om du ville?

Ja, absolut. Jag fick en förfrågan om att producera Unter Den Linden också, men då hade jag inte tid. Det var när de skulle göra sin debut.

Vid sidan av Kai Martin: producenten, finns det väl också Kai Martin: författaren och lyrikern?

På gymnasiet började jag skriva väldigt mycket dikter. 1976 gav jag ut en diktsamling på eget förlag och sen gjorde jag en ny diktsamling som kom 1980: ”Min dans”. Sen kände jag att texterna mycket väl kunde vara likvärdiga med lyriken så jag har inte skrivit så speciellt mycket poesi sen dess.

Var det som att musiken och låtförfattandet tog över?

Ja, det uttrycket jag hade i poesin insåg jag att jag kunde använda i mina sångtexter istället. Då hade vi lämnat den här lättviktigheten som ju fanns i Kai Martin och Sticks! första låtar till lite mer allvar och tyngd. Då kunde jag skriva texter som var mer likt poesin.

Som en brytningspunkt mellan tyngd och lätthet i början – hur tror du det blev så?

Mycket influenser. Något som var viktigt var att vi, hösten 1979, såg Simple Minds på Errols i Göteborg. Det var den minsta klubb de någonsin har spelat på. De gjorde ett sådant otroligt djupt intryck på oss med den musiken, för de hade gått från debutalbumet som var rätt mycket i Magazines anda, vilket inte var något fel i och för sig, till att hitta in i någon slags krautrock. Det här monotona i musiken som blev deras signum sen, med andra albumet, som jag tror precis var på väg att släppas. ”Språk” är definitivt gjort efter det mönstret. Där ändrades vårt sätt att göra musik. Det gick ju inte på en dag men där gav de oss influenser att skapa någonting annat. Det dröjde en stund, det var som att vända en oceanångare. Från den här spretigheten vi hade till att styra om och hitta något annat mål.

Det var en väldigt fin bild. För det blir ju som en brytningspunkt mellan de tidiga singlarna och ”Röd plåt”…

Ja, absolut. Plus att vi upptäckte mer och mer av de här banden som fanns då, som Magazine, Ultravox och liknande som blev betydelsefulla för framförallt mitt skapande.

Du nämnde kort om misshandeln som skedde i Lund förut. Jag har läst lite om den i olika fanzines och böcker, men vill du berätta om det?

Jag var rätt mycket i Lund och jag trivdes i Henrik Venants sällskap. Jag var med den våren då Cortex spelade in sitt album, så jag är med och sjunger och körar där på några låtar. Rädsla spelade in sin singel samtidigt så jag är med och gästar där också. Det var mycket besök där. Jag undrar om det inte är Rädsla... Att den spelades in där dagarna innan misshandeln. Jag var nere och skulle titta på Clash, som spelade torsdagen innan pingsthelgen. Jag var jättefull och satt mest och pratade med Stry. Men så kan det ju vara.

Sen spelade vi i Malmö på fredagen tror jag. En gräslig spelning. Det har aldrig gått bra för oss i Malmö. Sen dagen efter, pingstafton, så spelade vi Lund. Vi bodde hos Henrik Venant som hade hus i centrala Lund. Då vi kom hem från Malmö skulle vi ta en korv vid Mårtenstorget utan att veta att det var en no-go zone för new wave-killar och punkare för där höll raggarna till. Då vi stod i korvkön kom det fram en kille. De skickade ut kurirer, som skulle retas för att man ska göra någonting och så får de en anledning till att börja slåss och så kommer de stora killarna bakom. Då vi stod där i kön plockade han fram sin kuk och visade den. Då vände sig Peter om och fick se detta och då sa han ”Hit med senapen” vilket gjorde att raggarnas provokation dog fullständigt. Jag tror att det var upprinnelsen till attacken som kom dagen efter på pingstafton. Han hade blivit så jävla förnedrad och så skulle de hämnas på punkarna. Det var en förskräcklig upplevelse. 

Vi hade spelat en rätt tidig spelning och jag hade gått och lagt mig tidigt. Halv två på natten så vaknade jag av att alla rutorna i Venants hus krossades och in stormade x antal raggare. Jag låg i en sovsäck i en soffa. Alla hann fly utom jag som blev slagen av två killar. En som var mest aktiv och hade en gummibatong som han slog mig i huvudet  med och slog mig på armen då jag försökte skydda mig. Det var väldigt traumatiskt och jag blev väldigt, väldigt chockad förstås. Men misshandeln avbröts då det stormade in en kille som sa att han var polis, fastän han inte var i tjänst utan han och en kompis hade sett det där. Om de hade kontaktat polisen i sin tur vet jag inte. Det klingade i alla fall av och jag blev skickad till sjukhus och fick sy i huvudet och på armen. Det satte sina spår det där.

Jag läste att du fick gå till psykolog efter detta.

Då vi sen skulle spela in ”Biomusik” i augusti 1980 var vi ute i de värmländska skogarna och det var ju helt bekymmersfritt. Det var ju bara lek och allvar i den bästa kombination. Men så fick de andra för sig att de ville åka in till Arvika och titta på film, så vi gjorde det. Då vi kom ut därifrån tyckte de andra att vi skulle gå och fika. Det måste ha varit på någon helg misstänker jag och jag tittade ner för backen från biografen och såg raggarbilarna som cruisade fram och tillbaka. Då bröt jag ihop.

Så de fick bära in mig i bilen och åka tillbaka till Koppom. Då kände jag att jag behövde få någon hjälp för att reda ut och sortera ut tankarna. Så jag gick hos en psykolog hösten och våren. Oklart hur mycket det hjälpte. Jag tog det steg för steg och jag fattade ett beslut om att jag hade ett val om jag skulle bli en grå mus och inte synas för att undvika det här eller om jag skulle fortsätta att vara som jag själv ville. Då valde jag ju det senare och det är jag glad för.

Den här rädslan finns ju kvar fortfarande även om den inte är lika stark. Jag är väldigt alert då jag är ute på stan för saker och ting som jag upplever som hot. Man präglas av sådant här väldigt starkt.

Vad jag förstår så har du spelat hockey väldigt mycket i ditt liv?

Ja, jag har spelat hockey sedan 1966-67 nånting och har alltid vart fascinerad av det där. Jag spelade seriesystem fram till 1992, men sen la jag av då jag fick mina barn för att jag riktigt hann med. Sen började jag igen i slutet av 1999 och har väl spelat nu på 2000-talet mer än vad jag har gjort i hela mitt liv. Det är en passion jag har. Jag spelade i seriesystem till och med förra säsongen i division 4. Nu är det mer, som det hette på engelska, recreation hockey. Men det blir en 3-4 gånger i veckan.

Spelar du som målvakt?

Oja. Det händer någonting då jag får på mig målvaktsutrustningen, då glömmer jag att jag inte borde pyssla med det här. Jag är väldigt glad för det. Det är ett bra sätt att slå bort tankar och rena sig på något sätt. För du kan inte stå i målet och fundera på vardagen utan du måste vara här och nu på ett sätt som för mig är lite yogamässigt på något sätt.

Kai i full hockeymundering. Foto: Torndahl.

Jag läste någon intressant intervju från Schlager i början av 80-talet där de tog upp ganska mycket om det här med hockey kontra musik. Finns det någon koppling däremellan?

Det där är svårt. Det vet jag inte. Den likheten som finns för min del är att som sångare är man ju rätt utsatt. Även om du är med i ett band så är du ensam på ett sätt som de andra gruppmedlemmarna inte är. Man är i fokus. Där finns det ju koppling till att vara målvakt: man är i ett lag men man har en väldigt, väldigt speciell position. Och du är på isen hela tiden och det är ju i regel en sångare också i ett band. Så det finns väl lite sådana kopplingar.

Men det jag tycker är häftigast egentligen är att jag, som jag berättade inledningsvis, som väldigt, väldigt liten ville bli artist och sen, från mellan- och högstadiet nånting, ville jag bli NHL-målvakt och sen, på gymnasiet, ville jag bli poet och författare. Och för att bli poet och författare så visste jag att jag var tvungen att livnära mig på någonting, för det var inte så mycket pengar i det där, så då skulle jag bli journalist. Jag har egentligen uppfyllt, och uppfyller fortfarande, de här drömmarna jag hade. Nu kanske jag inte är NHL-målvakt eller någon världsartist och jag är inte världens bästa journalist heller. Men jag har ändå uppfyllt drömmarna jag hade som liten. Av att vara artist, att vara hockeymålvakt och att vara poet och författare. Det tycker jag är fint. Det är jag faktiskt väldigt stolt över.

Viva la Stick. Foto: Lauri Dammert.

1983 eller -84 så släpptes en singel med Viva la Stick, som var någon slags kombination av Stick och Viva.

Jag hade gjort ”Regnperioden” och kände att den inte riktigt passade in i Kai Martin och Stick! men ville inte slänga bort den. Den var lite mer där Simple Minds var med ”New Gold Dream”: det lätta glittriga. Då pratade jag med Ulf Zachrisson i Viva! om vi inte skulle göra den ihop. Vi kreerade och utvecklade den lite grand plus att vi skrev en låt till och bestämde oss för att vi skulle spela in den. Vi övertygade en kille om att vi skulle spela in den och släppa på singel. Vi plockade medlemmar från Viva: Hans Asterberg är med på keyboard, Ulf Zachrisson på gitarr och Ronny från Kai Martin och Stick! och så jag plus Janne Leandersson från Extra. Han tillhörde också den sfären av kompisband i Göteborg på den tiden.

Av tre orkestrar blev det en och så kom jag på namnet Viva la Stick och tyckte det var fyndigt. Sen var det roligt då den kom att den fick lite uppmärksamhet. Men den sålde väl inte så bra. ”Simmarna” kom på hösten men då var inte Sveriges television, som då hade börjat med inspelningarna av Guldslipsen, inte intresserade av ”Simmarna” för de tyckte den var för brötig. För expressiv. De frågade istället om Viva la Stick ville spela. Vi framförde de här två låtarna, varav ”Regnperioden” finns på youtube.

Ja, den är väldigt bra, jag har sett den där. Men då var Viva la Stick som en engångsgrej?

Det blev det. Hade vi fortsatt hade det krävts lite mer engagemang från mig och Ulf och det blev inte mer helt enkelt. Men det är två fina låtar tycker jag.

Javisst, jag gillar den singeln himla mycket. Och sen kom ”Uppståndelse”.

Precis. Det var en lång process. Vi höll på att spela in den i över ett år tror jag. Då hade Henrik flyttat upp för att vara ljudtekniker uppe på Silence så han bodde i Koppom. Ola hade nog flyttat till Stockholm. Vi repade inte med samma regelbundenhet som vi hade gjort, utan det blev mer sejourer. Cremonese hade kommit med i bandet och tagit oss vidare ytterligare. Det var en inspelning som inte var så kontinuerlig och det blev inte så att vi gjorde inspelningen på en kort tid, som kan vara bra, utan att den blev liksom utduttad. Men på det hela då jag lyssnar på den, bortsett från några konstiga mixar, så är jag ju väldigt stolt över den plattan. Den tog oss till nästa fas som vi då aldrig fick utveckla riktigt, för den kom ju 1985, på våren där tror jag, och då kände vi att responsen var väldigt dålig. Vi hade svårt att hålla ihop bandet och kände att har vi ingen publik så fanns det ingen riktig orsak att fortsätta spela. Vi gjorde den sista spelningen den 10:e augusti 1985. Då var Lars Aldman med ”Lilla bommen” där och spelade in. Den sändes i radio. Jag vet inte om den finns på nätet men jag har tejperna hemma.

Promobild inför "Uppståndelse". Foto: Per Brunius.

För mig har det varit så att olika faser i livet har producerat olika Kai Martin-favoriter när det gäller skivorna. Just nu är min favorit ”Uppståndelse”. Jag vet inte vad det är som gör det. Under mina tonår var det ”Simmarna”.

”Simmarna” är ju väldigt mycket sturm und drang. Väldigt mycket kraftiga känslor i den. Jag tycker väldigt mycket om det albumet. Jag gillar ju alla plattorna naturligtvis, var och en på sitt sätt. Det finns ju olika känslor i dem. Men ”Uppståndelse” var häftig för att det är en så stor produktion. Istället för att döda våra darlingar så sa vi ,då vi gjorde alla pålägg med stråkar och blås, att ”Äh, vi har allt”. Och det var väldigt roligt att göra det. Produktionsmässigt så är den ju helt galen, men det finns väldigt fina låtar i den.

Sen hade vi med vår första ballad, undantaget ”Silverskrin” då, ”Bara som du vet” som Cremonese skrivit musiken till. Den blev en väldigt spännande inspelning. I och med att den var så finstämd så kunde vi inte ha saxofonen i studion utan Gomer Explensch fick stå utanför kontrollrummet och koppla in hörlurarna direkt i slutsteget. Problemet var bara att då kunde han inte reglera volymen så det var ju väldigt stark volym. Han hade raggsockar runt hörlurarna och stod ute i det som var biljardrummet där slutstegen stod. Så fick han en mikrofon. Det solot som är gjort där är första tagningen för hans del. Det är helt bländade och det förstod vi, men det förstod inte han för han hade väldigt dåligt studiosjälvförtroende, tyvärr. Han är ju en helt makalös saxofonist. Så han sa ”Det får ni slänga så ska jag gå in och göra nytt”. Men det gjorde inte vi utan vi sparade det, för vi förstod att han aldrig kommer att kunna göra något lika bra. Han höll på där länge och väl utan att göra någonting som blev bättre så det blev det solot. Vi plockade fram det och sa att vi har sparat det och då insåg han att det var väldigt bra. Det är ett väldigt vackert solo. Jag tror aldrig att vi har spelat den låten live. Den är nog inte helt lättspelad men den är väldigt fin. Det var ju också ett kliv vidare i den kreativa processen.

Hade inspirationskällorna skiftat under den här tiden?

Det kommer ju alltid nya band. Till ”Simmarna” hade vi upptäckt Hunters and Collectors, till exempel, där dels deras rytmsektion och blåssektion påverkade låtarna vi gjorde där på vissa spår. ”Vad finns lämnat kvar” är typexempel på det. Sen påverkade Siouxsie and the Banshees oss jättemycket och the Cure kring ”Pornography ”. Det är ju ett helt annat uttryck än Simple Minds, tidiga Ultravox och Magazine hade. Vi hämtade in mycket av det där. Comsat Angels är ett band som vi påverkats mycket av och the Sound. Echo and the Bunnymen var också viktiga influenser. Vi plockade in nytt hela tiden och det speglade sig naturligtvis i musiken samtidigt som jag tycker att vi bibehåller vårt eget uttryck på något sätt.

Det var det som var så spännande med comebacken. Då vi väl bestämde oss för att göra ny musik och inte bara förlita oss på det gamla. Efter comebacken 2013 så sa vi det att vi skulle försöka göra ny musik och då hade vi några nya låtar vi spelade på Liseberg på dagen idag för fyra år sen. Då hade vi med ”Fattar ingenting” och ”Skriet” och det var språnget in till den nya eran med Kai Martin och Stick! där vi skulle försöka knyta an till nervtrådarna från 1985 med där vi var nu utan att tappa energi och kraft. Det var väldigt spännande att försöka göra det.

Hur kom det sig att ni återförenades?

Egentligen var det så att jag träffade Simple Minds gitarrist Charlie Burchill då de spelade i Göteborg 2006. Jag har nämligen träffat dem varje gång de har vart och spelat i Göteborg och just honom har jag haft kontakt med. Då han frågade hur det var och om vi spelade fortfarande sa jag att det gör vi inte längre. Han tyckte att det är ju helt onödigt: ”Ska ni inte ta upp det igen, det är ju så roligt att spela”. Där sattes ett frö. 2007 skrev jag ”Kom över mig” som jag och Cremonese gjorde en demo på med tanke på att vi skulle komma med nytt material till vårt 30-årsjubileum 2008. Så slumpade det sig så att Gomer Explensch flyttade till Egypten och bodde där i 7 år. Vilket omöjliggjorde det en comeback. Vi försökte faktiskt göra ”Röd plåt” 30 år 2012 och hade då en sättning med en basist och en saxofonist och en keyboardist som vi inte hade spelat med tidigare. Men det var tur att det inte blev verklighet.

Jaså, varför det?

Basisten hittade inte uttrycket. Han var jätteduktig, men han hittade inte uttrycket. Saxofonisten var också skicklig men var inte ens i närheten av det uttrycket som Gomer Explensch har. Han är one of a kind. Vi repade under våren och försökte spela hela ”Röd plåt”. Men det lät ju inte som det skulle göra. Sen i slutet av april så invigde Pustervik. Då var jag och Cremonese med och spelade med Augustifamiljen och spelade ”Rör rör rör dig nu”. Det gensvaret vi fick var så starkt att vi kände att vi måste ju göra något av detta. Men basisten och saxofonisten hoppade av och det var väl tur det. Sen fick vi en ny basist på hösten. Keyboardisten Markus Larsson var fortfarande kvar. På hösten kom Alex Gabay med. Och sen, i januari 2013, kom Gomer Explensch hem och ville spela. Sen hade vi ett jävla flyt för vi fick den där spelningen på Grand central och ett band som spelade dagen efter på Pustervik hoppade av, så vi kunde boka in oss där med bara några veckors varsel. Vi hade två spelningar: 6e och 7e april. Påsken, som var helgen innan, ägnade vi åt repetitioner. Det var helt fantastiskt. Jag hade inte träffat Gomer Explensch på 7 år. Jag hade inte träffat basisten tidigare. Det första vi gör är att ta promotionbilder och sen går vi in och börjar spela. Det är helt overkligt, det låter så fruktansvärt bra. ”Passerade dagar” börjar vi med då och det låter helt makalöst bra. Och sen bara fortsatte vi. Det var så häftigt. Så går vi upp och gör den där spelningen på Grand central som kändes helt enorm att få göra. Och dagen efter på Pustervik så var det också väldigt, väldigt starkt. Det var en fantastisk comeback.

Den första bilden på nya Kai Martin & Stick! Foto Helené Furness.

Hur kom det sen att ni började spela in en skiva?

Det var resultatet av de här spelningarna under 2013. Skulle vi fortsätta så skulle vi göra nytt. Vi kunde inte bara lita oss tillbaka på det gamla, då blir det nostalgi och det är inte kreativt. Så började det. Sen skrev vi låtar och jag började skriva lite låtar ihop med Alex också. Han skrev musiken till ”Hjärta av sten”, som ju var en hommage till ”Hjärta av glas” från 1982 och till Japan och Mick Karn. Jag hade en titel då som jag fick förhålla mig och skriva text efter. Cremonese hade lite låtar också som jag fick sätta melodi och text till. Bland annat ”Strändernas svall”, som ju är ett fantastiskt stycke musik.

2015, i slutet på maj, skulle vi in i replokalen för att se om det över huvud taget var någon ide att göra den här inspelningen. Då var vi ett rätt stukat gäng. Jag hade sen något år tillbaka drabbats av utmattningssyndrom och hade ett skov just i maj plus att jag var förkyld. Cremonese hade drabbats av en svår form av astma som slukade all energi. Ronny hade brustet hjärta. Alex hade magproblem som också kommer i skov. Gomer Explensch han hade ju också sina bekymmer. Så den enda som var hel och ren var Markus Larsson egentligen. Men vi går in där i replokalen och kommer ut tre dagar senare och är bara så stolta och känner att det här kommer att bli grymt. Sen spelar vi på Gröna lund och gör en av våra bästa spelningar någonsin. Den var helt magisk. Där vi inleder med ”Strändernas svall”, vilket ju är kaxigt att göra. Men det blev en väldigt, väldigt bra spelning. Det var en måndag, 17e augusti, och torsdagen efter så går vi in i studion och lägger grunderna för det som blev ”Utan titel”. Vi var inne i en väldigt kreativ fas.

Ja, det är en väldigt bra skiva. Många av de banden från 80-talet som gör comeback igen, märker man att det har blivit en viss stagnation i låtskrivandet. Men jag blev så positivt överraskad när jag lyssnade på er för det är inget sådant på er skiva.

Vad roligt! Jag är väldigt stolt över den plattan. Men vi har ju också haft en producent i Charles Storm som har varit väldigt dedikerad i hur det skulle låta. Att det skulle låta 80-tal men uppdaterat. Sen har ju Cremonese slitit som ett djur med inspelningar och produktioner också. Det har varit många dedikerade själar för att nå det här resultatet. Jag tycker det är väldigt häftigt att vi har lyckats, det känns helt fantastiskt.

Det är en sak att ställa sig att sjunga eller framföra gamla låtar med energi som man hade när man var några och tjugo år 40 år senare. Att få fram den energin.

40 år gammal energi på Klubb Död 2016. Foto: Jonas Fransson.

Hur känns det att spela de gamla låtarna nu såhär 40 år efteråt?

Det är helt ok, de har ju en relevans nu också. Det som var roligt med jublieet på Pustervik var att Peter Bryx var med och gästade på ”Hjärta av glas” och även Rasta Kaj var med och spelade bas. Det är ju han som spelar på ”Röd plåt”, så han var med och spelade elektronisk ståbas på den låten. Tony Vibrato var med och gästade på ”Ursäkter”. Det var en kväll som aldrig kommer att komma igen. Det blir inte det i Stockholm, det var liksom en spelning på en och en halv timme.

Att spela de här gamla låtarna: det kände jag ju då vid comebacken 2013, att jag tyckte det var otäckt att så mycket av texterna var relevanta för idag. Det är liksom både fascinerande och beklämmande på samma gång. För jag menar: man hoppas att mänskligheten ska lära sig. Mänskligheten är både ett trögtänkt släkte och fast i sina gamla vanor, samtidigt som vi är väldigt pigga på att anamma ny teknik. Det är märkligt. Jag vill gärna tro att alla trender som vi har är nya men då är det ändå så mycket som går i cirklar.

Ni splittrades 1985, vad hände efteråt?

Vi bestämde att vi inte skulle återförenas. Vi skulle inte gå i den fällan. Jag, Cremonese och Ronny bildade ett coverband som hette Parad. Vi spelade Simple Minds, Magazine, Souxsie and the Banshees, the Sound. Låtar från deras repertoar. Ut ur det blev det sedan egna låtar men de var inget vidare. Jag hade ingen fas på varken komponerandet eller sången. Jag sjöng väldigt ansträngt. Så vi la ner det där. Jag hade också en duo som hette Paria. En syntduo. Det var lite mer häftigt, det var en ny fas. Men det blev inget av det heller.

Sen låg allting nere och jag skrev inte speciellt mycket musik heller. Sen fick jag ett erbjudande, 1989 tror jag, om att bli medlem i ett band som hette Glenn-Yngves, som spelade covers. Bas, trummor, gitarr och sång. Det var väldigt nyttigt för oavsett vilka covers vi körde så lät det som Ramones alltihopa. Det var ett jävla tempo på allting. Och det var väldigt rak sång, inte det där pretentiösa som jag kört med innan. Jag fick skala bort det och det var jättebra. Det tog ner mina pretentioner och mina krav på att försöka använda rösten så mycket som möjligt. Det var mer ett rakt uttryck som var häftigt att göra. Och i den vevan någonstans så började jag skriva musik igen och göra lite demoinspelningar men fick inte riktigt fason på det där. Förrän 2000 då jag träffade en kille som hette Mattias Bylund. Då gjorde jag musik som jag kallade musik för fullvuxna. Inspirerat av Bo Kaspers, Peter Lemarc och Mauro Scocco.

Det roliga var att 2016 fick Mattias, som producerar och arrangerar på den plattan, en grammy för sin insats för Taylor Swift. Det var fascinerande. Då berättade han i en intervju att på mitt album, som han producerade, var första gången han fick veta att han var duktig på att arrangera, och framförallt att arrangera stråkar som är hans grej. Så att jag har bidragit till hans storartade karriär. Han jobbar med Max Martin-gänget där. Så från Kai Martin till Max Martin. Det är väldigt vackert hur det blev.

Apropå ”Regnperioden” är det en sak som jag alltid har tänkt på. Nu vet jag inte riktigt när den kom, men Howard Devoto gjorde ju en skiva…

”Rainy season”, ja.

Ja! Jag har alltid tänk på dig som Sveriges Howard Devoto på grund av detta.

Det finns nog en koppling där men den kom innan ”Rainy season”.

Det kanske är tvärtom, att Howard Devoto är Englands Kai Martin.

Nej, det tror jag inte. Jag har i och för sig träffat honom. Kring 82 gjorde jag en intervju med honom. Då hade den kommit. Vi försökte faktiskt få honom som producent för ”Röd plåt”. Vi skickade en förfrågan till Virgin och fick svar efter att vi spelat in alla grunderna. Jag fick ett julkort från honom 1981. Där stod det att han tackade för det men skrev ”Thank you, but i can’t engineer”. Det har jag kvar nånstans i gömmorna.

De har ju också återförenats – Magazine.

Ja, jag såg deras återförening 2009, men jag undrar om de finns fortfarande.

Jag har faktiskt inte lyssnat på den skivan de släppte.

Den köpte jag. Jag tycker den är helt ok. Den var också en del av inspirationen att våga återförenas och göra nytt. Både Simple Minds och Magazine har funnits som inspiratörer då och nu.

Foto: Lauri Dammert.

Uppenbarligen kommer ett band som Kai Martin & Stick ständigt att vara lika aktuella. Oavsett vilka andra band som också återförenas och oavsett vilket musikjournalistiskt klimat som råder i Sverige. Från och med idag går bandets två bästa skivor att lyssna på genom Spotify. Jag råder alla och envar att bilda sig egna upplevelser med dessa två monumentala skildringar av det mänskliga.

Memento Mori

Memento Mori 1987. Foto: Tom Holmlund.

Innan Eskilstuna sattes på Sveriges popkarta av band som Kent och Yvonne fanns det ett band som lade grunden för allt annat. Memento Mori startade, som så många andra band, med punken men utvecklades till att bli något ännu större. Med hård rytm, vassa gitarrer och Tom Holmlunds stämma blev Memento Mori ett av de större banden i den musikaliska rörelse som kom att kallas postpunk. Tre fullängdsskivor hann det bli innan bandet upplöstes och medlemmarna gick skilda vägar. Sångaren Tom Holmlund, som skrev texterna och tog många foton på bandet, var en mäktig scenpersonlighet och tillsammans med nästan hela det gamla bandet återuppstår Memento Mori för en spelning i Stockholm den 27e oktober. Vi har talat lite med Tom Holmlund om gamla och nya tider:

Vad betydde punken för dig?

Allt! Plötsligt kunde alla som ville spela, ta plats och göra det de trodde på! Sammanhållningen mellan publik och band var fantastisk. Att aldrig sälja sig, att alltid ha ett konstnärligt och innerligt ideal var otroligt befriande.

För mig var det också ett skydd för ett begynnande självskadebeteende. Genom musiken fick jag, helt enkelt, ett positivt utlopp för min negativa energi. Än idag säljer jag mig inte, utan har valt att försörja mig på andra sätt för att kunna ha full frihet i mitt skapande.

Hur var det att vara punkare i Eskilstuna i slutet av 70-talet?

Som i alla andra svenska städer gissar jag. Att synas och höras medförde att punkarna både var hatade och älskade. De ständiga påhoppen från fulla raggare, diskussioner som jag oftast lyckades snacka mig ur.

Innan Memento Mori, som Trick 1981. Foto: Tom Holmlund.

Hur kunde ni, som ungt Memento Mori, fixa att spela in en skiva och singel som slog så hårt?

Den klassiska bandkemin, lust och glädje i replokalen. Vi vågade gå vår egen väg. Mitt intresse för musik från andra kulturer och förmågan att förena dem med punkens energi.

Upplevde du att Memento Mori tillhörde någon specifik genre? Ni rörde ju er bortom punken, till den s.k. postpunken, men var det något ni gjorde medvetet? Var övergången från Trick till Memento Mori ett sådant ställningstagande, mot punken?

För oss var punken språngbrädan och med punkens energi och utlevelse ville vi hitta vårt eget musikaliska språk. Flera av oss gillade att dansa, men tog avstånd från diskomusiken som i våra öron och ögon hade lite torftigt innehåll. Rytmer och slagverk fick ta mer plats i vår musik och på den vägen formades vi. Vi lyssnade även på ska-vågen, nyromantikerna och den gryende hip-hopen. Som kuriosa gissar jag att den första moderna svenska rappen inspelad på skiva, finns i Jag snäll!

Vilka företeelser inspirerade dina texter?

Tillvaron, konsten, litteraturen och givetvis andra textförfattare.

Du skrev ju mycket om svåra känslor, hur kom det sig att det var den tematiken som du rörde dig kring?

Hjärta och smärta. Tillvarons dramatik och behovet att uttrycka och formulera alla dessa känslorna i ord.

Fanns det några speciella influenser för dina texter?

Birthday Party och Talking Heads måste nog ses som ganska viktiga bitar. Diktsamlingen Kråka av Ted Hughes kom in i mitt liv under den här perioden och har följt mig sedan dess.

Memento Mori 1984. Foto: Tom Holmlund.

Vilka band influerades Memento Mori av? Var det annorlunda gentemot hur det var i Trick?

Jag hade min tydliga vision av ett rytmiskt lustkaos och det präglade bandet i hög grad. I övrigt hade vi alla väldigt olika tycke och smak. Men för att nämna ett band där vi alla enades så var det nog The Clash.

Fanns det andra band i Sverige ni kände tillhörighet med? Camouflage, till exempel, spelade ni mycket med och gav ut en kassett med, men hade det varit lika naturligt att spela med Nomads eller Babylon Blues? Fanns det grupperingar inom det alternativa musiklivet?

Jag tror att många var ganska misstänksamma och kanske lite rädda för oss. Vi gjorde ju bara vår grej och brydde oss inte så mycket om andra. Självklart fanns det grupperingar, men det var kanske mer mellan dem som inte behövde göra allt själva och hade uppbackning av skivbolag på alla fronter.

När Camouflage kom in i bilden kändes ”syskonkänslan” ganska omgående och vi kompletterade varandra på ett magiskt vis. Det fanns en fin kamratanda, bland många av banden och de olika musikföreningarna runt om i Sverige.

Memento Mori som liveband 1985. Foto: Jeanette Bragman.

Hur var musikscenen i Eskilstuna när Trick började? Ni var ju med och startade Pipaluckbolaget, vad betydde bolaget för musikscenen?

Det var ett levande musikliv med en mängd band och en stark musikförening, Club Dolores. Pipaluck gjorde så vi kunde spela in vår debut utan att behöva skicka ut en massa demos till andra skivbolag.

Hur förändrades Eskilstunas musikliv genom 1980-talet? Var det någon skillnad när punkens energi hade falnat av?

Vi hade ett starkt musikliv långt in på 2000-talet sedan har det nog svalnat en aning. Men då i slutet av 80-talet och början av 90-talet var det enormt vitalt, nämner band som Kent och Yvonne av många.

Hur ser du på begreppet postpunk idag? Kan du se hur Memento Mori tillhörde en grupp nya band som utmanade musikhistorien?

För mig är postpunken idag bara ännu en genre av många. Att utmana musikhistorien tänkte nog ingen i bandet på. Vi gjorde helt enkelt det vi brann för och som hos många bra band, fanns det en stark vänskap i botten.

Ni blev ju väldigt hyllade för den första skivan. Fanns det stor press på er under inspelningen av uppföljaren?

Det fanns ingen press överhuvudtaget. Vi lät oss signas av MNW ovetandes om att Mistlur tydligen också var väldigt intresserade. MNW gjorde egentligen ingenting för att promota eller peppa oss.

Vi saknade Dagge Lundkvist något enormt efter att ha jobbat med MNW:s totalt ointresserade ljudtekniker. Dagge såg och tog tillvara på vår kraft och disciplin i studion, vilket vi hade behövt till Paradiset. I stället gjorde vi det mesta själva efter att teknikern gått hem för dagen. Hos Mistlur hade musikhistorien garanterat tagit en annan vändning.

Memento Mori 1985. Foto: Lou Rehnlund. 

Mellan den andra och tredje skivan är det ett stort glapp. Vad hände med bandet under den här tiden? Jag har sett i musikpressen att ni spelade in material och att ni spelade ute en del.

Vi hade otur med bokningsbolag bland annat och utan någon som helst uppbackning tog vi helt enkelt slut. Allt slit kostade i slutändan mer än vad kicken på scen gav oss. Och våra liv tog andra vändningar.

Våga leka gjorde vi mest för att Stefan Wistrand och jag tyckte att vi hade ett antal bra låtar som borde dokumenteras på vinyl. Ett Phonogram-bidrag gjorde det möjligt, samt att det lilla entusiastiska skivbolaget Frequent Frentzy ville släppa skivan.

Hur var Memento Moris relation till musikpressen? Upplevde du att ni fick uppmärksamhet, bra recensioner etc.?

Jag tror att Sundsvalls-maffian på Schlager/Slitz hade det lite svårt för oss och gav ett visst annat band allt för mycket uppmärksamhet på gott och ont. I övrigt var det både ris och ros.

Varför upplöstes bandet? Vad hände med alla medlemmarna efter upplösningen? Har ni kontakt idag?

Vi var nog ganska trötta på att alltid göra allt själva, våra liv tog andra vändningar och när själva kärnan i Memento var borta tynade vi helt enkelt bort. Nu och då korsas våra vägar och det känns alltid bra att träffas igen.

Foto: Torndahl.

Hur kom det sig att ni återförenades för några år sedan? Hur fungerade det, med spelningar och samlingsskivan som släpptes?

2007 startade Pipaluck på ny kula under namnet Undefined Sounds och tyckte att det var dags att släppa en samlings-cd med Memento. Första repet var magiskt, all vår kraft och styrka fanns där ögonblickligen. Vi gjorde en fantastisk releasespelning och några spridda framträdanden. Sedan dog det hela ut på grund av att det var omöjligt att få sju bandmedlemmars tider att synka.

Hur kom det sig att det blev ett litet reunion-gig i våras?

Lite av en slump faktiskt. En god vän till oss driver en krog i en gammal biograf. I anslutning till stället finns även en bar där jag arrar lite olika temakvällar. När jag såg att George skulle spela med sitt U2 tributeband, fick jag lite puls och lust att hoppa in och göra ett par Memento-låtar som bonus. George tyckte att vi skulle höra med Jerker (bas) och Johan (trummor) för en mer komplett sättning av Memento. De hakade glatt på och på den vägen är det.

Spelningen på Klubb Död 27 oktober kan nog ses som det absolut sista vi gör.

Med förhoppning om att Memento Mori kan visa oss vår egen dödlighet fler gånger än på lördag, finns det också en möjlighet att lyssna på två av skivorna på Spotify:

Syster Lycklig

Petter och Lunkan ca. 1984. Foto: Torndahl.

Vid kanten av en av stadens kyrkogårdar ligger de dödas bar. Hit flockas de vänner som gått bort men envist lever sig kvar bland de efterlevandes minnen och här kan levande och död mötas för att dryfta gamla tider igen. En kväll stod jag också utanför portarna, men den här gången för att tala med de levande. Det kom att handla om det nu återuppstådda bandet Syster Lycklig. Samma Syster Lycklig som, under några intensiva år på 80-talet, hann med att släppa två skivor och spela en hel del konserter runt om i Sverige. Ett band som är relativt bortglömt idag, men har den stora stämpeln KULT mellan varje rad.  Det här året träffades tre musiker i en replokal. Lång tid hade gått sedan de spelat tillsammans, men efter en djävulsk nydebutspelning på Snövit i maj visade de att återföreningar inte alltid behöver handla om gubbighet och en dragning åt bluesen. Det var helt enkelt en mycket bra spelning. Syster Lycklig är helt enkelt ett mycket bra band.

På något sätt börjar samtalet att handla om den nu bortgångna Göran Linderoth. Göran, liksom Anders Jansson och Petter Brundell, kom från Jakobsberg. I Jakobsberg fanns det en hel del punkare i slutet av 70-talet: Pink Champagne, där Anders syster spelade, kom från de trakterna, likaså Kommo, där Göran spelade, Myrmark, Dokument och så förstås: Ståålfågel. Erik Fritjofsson, Anders och Petter bodde i samma område där Petter gjorde sig uppmärksammad av de andra då han gick ut med familjens stora, lufsiga hund.

Petter: En bearded collie. Den såg ut som jag, men var gladare än vad jag var.

Med punken kom en rörelse som fångade upp de flesta som var involverade i musiken. Och eftersom alla tre i bandet hade spelat musik innan var steget inte långt till att kliva på det rusande tåg som satts igång. Därmed inte sagt att musiken behövde förändras. Anders ”Lunkan” Lönnkvist hade sedan länge spelat invecklad progg i Myrbein, Anders och Petter förnekar bestämt att de någonsin spelat punk.

Lunkan på Långholmen. Foto: Johan von Sydow.

Petter: Jag var hippie redan på den tiden och jag är fortfarande hippie. Syster Lycklig var inget punkband!

Anders håller med: Det som var då var att man skulle spela. Det var själva attityden. Man behövde inte vara ett underverk av teknisk skicklighet för att spela i band. Själva grejen var att göra grejer tillsammans.

Som ett ideologiskt paraplybegrepp fungerade punken som en enande rörelse. Olika former av uttryck kunde rymmas under ett samlat begrepp och punken framstår snarare som en ideologi än en speciell musikstil. Punk kunde vara viljan att spela, viljan att ge fan i traditioner, eller att anamma dem för att skapa något helt nytt ur dem. Men fanns det något enhetligt punk-sound?

Petter förklarar: Det var ju absolut inte den där klichéartade punkenergin, som inom parentes nästan inga hade när det begav sig. Jag kommer ihåg när Ståålfågel lirade. Det var 79-80 och alla sa att punken föddes 77. Yeah right att den gjorde! Det var kanske ett band, som Malcom Mclaren hittade på, som föddes då. Det var inte en käft som lirade sådan punk då. Dom enda som var något bra och lät så då var ju Ebba. Sen fanns det en massa folk som skrek också. Som Skabb som var rätt ok. Det var ju ingen som hade, vad man tänker idag, den där typiska punkenergin.

Genom den gamla musikrörelsen, som fortfarande var relativt aktiv, och den kommunala musikskolan kunde de flesta band få både kompetens och ställen att spela på. Den gräsrotsrörelse som proggen trots allt byggt upp funkade fortfarande utmärkt när punken gjorde intåg i Sverige. Som ett nytt band kunde man komma ut och spela, också i andra städer runt om i Sverige. Punken innebar att fler fick chansen att pröva sina idéer, då kompetens inte var huvudsaken utan det uttryck man förmedlade.

Anders: Jag tror på sätt och vis att det som skiljer idag från igår är att man då faktiskt ställde sig tillsammans och började från scratch. För att se vad det kunde bli. Sen hittar man något och får fatt i något som alla gillar och så bygger man vidare på det.

Det var väl det att vara i en replokal och faktiskt få saker och ting att fungera: Det kräver en jävla massa tid.

Petter: Då var det fem dagar i veckan. Med spelningar och repningar var det lätt 5 dagar. Inte 9 till 5 eller så men man levde med gitarren på magen och då blir det till slut något.

Lunkan: [Punken] kändes väldigt uppfriskande när den kom. Gillade energin, öset och enkelheten. Jag var ju inbiten symfoni-, avantgarde- och jazzrockare när punken kom. Musik skulle vara så avancerad och krånglig som möjligt. Med punken så började jag frångå det tänkandet. Men jag fortsatte själv att spela krånglig musik i några år till. 

Foto: Hatte Stiwenus.

Fenomenet Syster Lycklig blev resultatet av Jakobsbergsborna Petter och Anders behov av en bra trummis. Efter att Ståålfågel slutat hade Anders och Petter bildat Syster Lycklig tillsammans med en trummaskin och spelat i några månader tillsammans. Redan när Petter spelade i Stååffågel hade Petter träffat Östersundsbon Lunkan, som var inbladad i musikforums arrangemang i sin hemstad. Efter att ha flyttat till Stockholm i början av 80-talet och börjat spela enklare musik än förut, exempelvis med Skallarna, blev han rekommenderad av Anders Jogstam till Petter och en dag blev han uppringd och ombedd att komma och provspela.

Anders förklarar vad som är speciellt med bandet: Det handlar absolut inte om avancerade kompositioner eller virtuost spe,l utan det handlar mer om att bli samspelta och att en konstellation får utkristallisera sin stil eller sin egen art. Som i vårt fall är det de här tre personerna och hur vi kan hantera våra instrument, med både våra förmågor och begränsningar. Jag hade inte spelat bas innan Petter frågade om jag ville vara med. Jag hade spelat gitarr, så egentligen är vi två gitarrister.

Petter: Vi står alla tre som kompositör och textförfattare på alla låtar och det var likadant med Ståålfågel. Det kanske inte tillhör vanligheterna.

Syster Lycklig, liksom Ståålfågel, var ett band med attityd. Alla medlemmarna var lika mycket medverkande i den skapande processen. I ett nummer av tidningen Schlager liknades systrarnas musik vid moderna protestsånger, vilket verkar rimligt. Texterna sa mycket, både om sin tid och framtiden.

Petter: När vi körde ”Djuret” på Snövit kändes det som någon jävla miljölåt. Men det tänkte man inte på för fem öre. Då var det någon utanförskapsgrej. Det är väl så att konsten uppstår i betraktarens öga, eller öra i det här fallet. Om du spelar den om 20 år, om planeten finns kvar då, kommer den att betyda någonting helt annat.  Det är det som är det tuffa. Tillsammans skapar man någonting som har bäring åt massa jävla håll och så är det folk därute som tar till sig olika delar av det.

Syster Lycklig 1984. Foto: Hatte Stiwenius.

Jag har alltid uppfattat Syster Lyckligs musik som högst politisk. Det är ett ständigt ställningstagande för människan, där människan positionerar sig gentemot samhället. I många fall är det hård samhällskritik, som den ovan nämnda ”Djuret”, andra gånger är det tidsenlig oro för atombomben (Sirenernas sång), men i de flesta fall är det den enskilda människans kamp mot ett samhälle som inte är anpassat efter människan. Ta texten till ”Pingviner i storm”, som visar människan som ensam och utsatt i natten, eller ”Tuggad” där den enskilde befinner sig på botten men väntar på att slå tillbaka. Slaget tillbaka tycks vara att skapa en egen verklighet, en möjlighet för människan att göra sig en plats på jorden. Som ”Den lycklige” gör. Som i ”Mig mot himlen”. Detta är dock bara hur jag uppfattat Syster Lycklig i alla år, samtidigt som de betytt väldigt mycket för min uppfattning om hur samhället är. När jag frågar Anders och Petter om Syster Lycklig var ett politiskt band svarar de nekande.

Petter: Nej. Bandet som sådant är ju en musikorkester. Jag är avgrundsvänster. Du kan inte ens föreställa dig. Om du vaknar på natten och har en fruktansvärd mardröm om en vänstertyp så är det jag. Men det är inte en individualistisk utan en kollektivistisk utgångspunkt. Men sen, vi hade en svartröd skiva, och ”Pingviner i storm” har inte jag skrivit utan det är ett Bakunincitat…
Men jag är inte anarkist. Vi är ju inte ett politiskt band på det sättet.

Anders: Om du lyssnar på ”Dörren till sommaren”, den handlar ju om att komma bort från en plågsam vardag. Visst man kan läsa in politik om man vill men det är lite långsökt. Det handlar om en vilja att kunna fly.

Petter: Om vi vill skriva politik då skriver vi en pamflett.

De två skivorna de gav ut på 80-talet spelades in under samma session. I en källare någonstans i Huddinge sattes den mobila inspelningsutrustningen från skivbolaget Urspårs buss upp . Syster Lycklig hade repat intensivt i flera veckor för att få låtarna att sitta ordentligt, sen gick de in i källaren och körde låtarna, i princip live.

Petter: Det är nästan live rakt igenom, den plattan. Det är bara tjoff in.

Första plattan, Syster Lycklig, släpptes 1984 och ett år senare kom uppföljaren ”Dörren till sommaren”. Även om grunderna till båda skivorna spelades in samtidigt blev mixningen av ”Dörren…” utförd av en annan mixare. Anders och Petter håller med om att den andra skivan är mer utvecklad.

Anders: Då hade vi kanske fått lite distans till den också. Sen så fanns grunderna där de fanns. Vi visste att det var det här materialet vi har att jobba med.

Båda plattorna gavs ut på det lilla oberoende skivbolaget Urspår, drivet av Thomas Gabrielsson. Efter att ha smyglyssnat utanför replokalen där Syster Lycklig repade tog han kontakt med bandet.

Lunkan: Vi repade vid Sankt Eriksplan och Thomas repade med sitt band Förklädd Gud i lokalen bredvid vår. Han brukade tjuvlyssna på oss utanför vår lokal och en dag knackade han på och sa att vi lät väldigt bra och frågade om vi hade någon spelning snart. På vår nästa spelning var Thomas där och lyssnade och efter konserten så erbjöd han oss ett skivkontrakt.

Foto: Hatte Stiwenius.

Efter två skivor sprack bandet. Lunkan spelade samtidigt i både Syster Lycklig och Skallarna och när tiden inte räckte till valde han att fortsätta i det senare bandet. Efter att Skallarna också upplöstes har han spelat i band som Tugga Terrier och Kretsen. Idag spelar Lunkan, vid sidan av Syster Lycklig, också i en hop andra band, bland annat ett också återuppstått Skallarna. Petter och Anders fortsatte ett tag som duo men fortsatte sen till andra projekt. Anders började spela teater och håller fortfarande på och sätter upp pjäser. Petter klipper numera dokumentärer för TV, jobbar med tidningen ETC och spelar i sitt andra band: Fågel Roc.

Petter: Vi i Fågel Roc skulle inte finnas utan nätet. Våra flesta lyssnare finns i Mexico City, i Chile, Sao Paolo och Turkiet och Grekland såklart. Utan internet skulle de inte veta ens att vi fanns. Sen så tror jag att det är en mänsklig drivkraft. Sverige är så extremt rikt. Det är ju mycket rikare nu än när vi var små. Jag kommer ihåg när jag tjackade min första Marshall-top. Då hade jag jobbat i ett år för det. Nu behöver man jobba mindre och grejerna blir billigare. Och i sin laptop har man en skivstudio. Det är lättare och alla gör det. Då fler gör det är det fler som ska dela på marknaden. Alla gör bra grejer. Jag kommer ihåg när jag lyssnade på demositer runt 98-99 och det var så jävla dålig musik överallt. Sen så hände det något. Plötsligt fick alla verktygen. Myspace kom, folk langade upp låtar och började lyssna på varandra. Så bara höjs nivån. Det blir inte mer lönsamt eller fler spelställen, men musiken blir bättre. Det är ingen som sjunger falskt längre och det sitter tio gånger bättre. Det blir som en skola. Men det kanske inte är så mycket fysiska mötesplatser.

Anders: Det är den riktigt stora skillnaden. Att man kanske möts i mer nischade platser.

Mycket har förändrats på de 30 år som Syster Lycklig legat vilande. Internet, skarpare subkulturer, blixtsnabb distribution av låtar, Spotify. Musikmarknaden är i ständig omvälvning. Petter sammanfattar:

Fågel Roc får in 10-15000 om året på Spotify och då har vi ändå 100000 spelningar. Det blir inga pengar. Det blir så man kan göra lite annonser. Men man slipper göra skivor, man slipper trycka, man slipper skivbolagen. Den här singeln vi gett ut nu [Stilla / De dödas bar] och även återutgivningen av skivorna ges ut på mitt skivbolag som är otroligt litet. Men då har man en direkt kanal. Först dog skivförsäljningen: runt 2000-2010 så försvann den helt. Sen har även nedladdning försvunnit. Det är ingen som laddar ned skivor längre. Såklart. Varför skulle de göra det? Det är bra tycker jag, att musiken sprids. Folk lyssnar på många låtar får impulser. Allting blir bara bättre och bättre.

Men varför återuppstod då Syster Lycklig i år som en fenix ur det svenska kulturlivet?

Dagens Syster Lycklig.

Anders: Det har väl vart lite på tapeten. Det är Lunkan som har frågat: ”Ska vi inte?” Men sen har Petter haft en massa jobb, med Fågel Roc, och barn.

Petter: Barn, framförallt. Det är ett jävla otyg. Nu har jag barnbarn och det är lite lättare.

Anders: Men plötsligt så kände vi att: varför inte? Vi prövar. Så vi bestämde att vi repar några gånger så får vi se hur det känns. När vi väl gjorde det gick det ganska snabbt att känna att det var roligt. Och då bestämde vi oss att för att vi skulle spela.

Lunkan: Jag frågade Petter och Anders redan 2012 om de intresserade av att träffas och gå ner i replokalen och testa att spela lite Syster Lycklig-låtar för skojs skull och eventuellt göra något reunion-gig om det funkade bra. Det var dom men det fanns inte tid då, men gärna senare. Nu frågade jag igen hösten 2017 och då hade dom tid och det funkade väldigt bra och var kul att spela låtarna igen, så nu kör vi på.   

Men mycket har förändrats under de här åren. Från ett etablerat kontaktnät med spelställen som satsade på en bred variation av ungdomsmusik, ser läget helt annorlunda ut idag. Tanken var att Syster Lycklig skulle spela på PSB i september, men klubben lade hastigt ned och systrarna stod utan lokal.

Petter: Det roligaste med att spela det är att repa. Sen när man har konserter så är det kul precis när man står och spelar för publiken, men allt runtomkring är ganska outhärdligt. Att prata med idioter till ställen som plötsligt stänger, som PSB. Way back kunde man boka spelningar någon månad fram i tiden. Nu är det ett halvår! Fan vet jag om jag ens är i landet om ett halvår. Även på små, små ställen som Southside här. Vi ringde till dom i maj, då var det uppbokat till oktober. Det är helt bisarrt. Det är rätt långt från spontant.

Anders: När vi spelade på de större musikfesterna utomhus var det ändå ganska mycket olika band som var med, även om det var någon slags postpunk eller vad du nu väljer att kalla det för. Så var det när vi gjorde musikfester i Jakan. Då plockade vi några band inom våra kretsar. Kända band. Det vill säga såna som någon gång hade gjort en skiva eller blivit omskrivna. Sen var det de lokala banden och de kunde låta hur olika som helst, men alla kunde vara med och spela. Den sortens diversifierad subkultur känns det som att det inte finns idag.

Petter: Allting finns samtidigt nu. Som när punken kom, eller som när hiphopen kom. Hiphopen var väl den sista breda vågen som verkligen svepte golvet. Jag lyssnade väldigt mycket på hårdrock när jag var 16-17, typ Black Sabbath och så, och sen efter punken kommer jag ihåg att helt plötsligt upptäckte man: ”Shit, de finns fortfarande! De försvann inte.” Nu finns allting samtidigt. Det finns reaggeband, det kommer alltid att finnas. Det finns edm-musik och det finns punk. En polare på jobbet, han är 40 bast, spelar i ett band som låter som punk lät förut. Ingenting försvinner. Då blir det ju heller inte några breda rörelser.

Anders: Man har sin nisch. Där kan man hålla igång saker och kanske åka på turnéer i Europa. Det var ju inte att tala om då.

Syster Lycklig live på snövit maj 2018.

Hur upplever då medlemmarna att det är att spela i Syster Lycklig idag, jämfört med hur det var under 80-talet? Förutom att spelställena blivit mindre spontana, att det både är lättare och svårare att komma fram i bruset bland allt annat som finns och att varje subkultur blir mer och mer sluten gentemot varandra kvarstår tre människor som fortsätter på ett värv de började på för mer än 30 år sedan. Petter berättar hur han skriver flera låtar i månaden, att det finns ett oändligt förråd av låtar att ta av. Att det finns fler inspelningsplaner. Anders minns vissa av sina texter och hur de framstod då och hur de framstod nu. Vissa gamla låtar har de valt att inte spela, eftersom ingen av dem känner att de kan stå för texterna idag.

Anders: Att det här kan jag inte med bästa vilja i världen läsa in något annat än att det är en pretentiös 23-åring som undrar vart han ska ta vägen i livet. Där är inte jag längre, om man säger så. Sen finns det andra som är skrivna av den personen men som ändå har något som gör att man 35 år senare kan känna att den berättar någonting som gör det värt att ställa sig och sjunga.

Till exempel är ena sidan av den nya singeln, ”Stilla”, en gammal låt i ny tappning. En låt som spelades in under den där källarsessionen i Huddinge men som nu har omarrangerats och spelats in på nytt.

Anders: Vissa saker är sig likt, men vi krånglade till det lite för mycket tror jag. Vi slog väl knut på oss för att få det att låta lite originellt. Medan nu så är det mer pang på. Lunkan kör ett enklare trumkomp och gör det inte krångligare än vad det behöver vara.

Med den nya singeln befäster sig Syster Lycklig återigen som ett band att räkna med. Från att ha gjort två fantastiska skivor för 35 år sedan, tar de upp kampen och glädjen igen. Lunkan sammanfattar känslan av att spela nu och vad som förändrats:'

Musik är då som nu min passion här i livet men numera en ren hobbyverksamhet. Men det måste kännas kul och kännas bra och vara på en lagom nivå. Det får inte vara för intensivt. Jag har en ganska avslappnad attityd till hela mitt musicerande nu för tiden och det tycker jag är skönt. Det blir roligare då.

På väg mot tunnelbanan berättar Petter om Göran. Om den maximala otur som gjorde att han förlorade en av sina närmaste vänner. Göran var på fel plats vid fel tillfälle, men höll flaggan i topp till slutet. Därför är ”De dödas bar” dedikerad till Göran. Men den handlar också om de prövningar som möter en i livet. Om de prövningar som mött medlemmarna i Syster Lycklig. Det är inte bara tungt att förlora en nära vän, det är också tungt att själv närma sig döden, på de många sätt det går att göra det på. Men Syster Lycklig har, för mig, alltid varit protestens band. Ett band som vägrar ge med sig, utan envist letar sig fram till den plats som den utsett till den bästa. Därför handlar ”De dödas bar” också om motstånd, till och med mot den dödskalle som grinar emot en på omslaget. Jag tror att Syster Lycklig kommer hålla på ett bra tag till.

Hela Syster Lyckligs produktion finns, tack vare Petters mikroskopiska skivbolag, på Spotify!