Memento Mori

Memento Mori 1987. Foto: Tom Holmlund.

Innan Eskilstuna sattes på Sveriges popkarta av band som Kent och Yvonne fanns det ett band som lade grunden för allt annat. Memento Mori startade, som så många andra band, med punken men utvecklades till att bli något ännu större. Med hård rytm, vassa gitarrer och Tom Holmlunds stämma blev Memento Mori ett av de större banden i den musikaliska rörelse som kom att kallas postpunk. Tre fullängdsskivor hann det bli innan bandet upplöstes och medlemmarna gick skilda vägar. Sångaren Tom Holmlund, som skrev texterna och tog många foton på bandet, var en mäktig scenpersonlighet och tillsammans med nästan hela det gamla bandet återuppstår Memento Mori för en spelning i Stockholm den 27e oktober. Vi har talat lite med Tom Holmlund om gamla och nya tider:

Vad betydde punken för dig?

Allt! Plötsligt kunde alla som ville spela, ta plats och göra det de trodde på! Sammanhållningen mellan publik och band var fantastisk. Att aldrig sälja sig, att alltid ha ett konstnärligt och innerligt ideal var otroligt befriande.

För mig var det också ett skydd för ett begynnande självskadebeteende. Genom musiken fick jag, helt enkelt, ett positivt utlopp för min negativa energi. Än idag säljer jag mig inte, utan har valt att försörja mig på andra sätt för att kunna ha full frihet i mitt skapande.

Hur var det att vara punkare i Eskilstuna i slutet av 70-talet?

Som i alla andra svenska städer gissar jag. Att synas och höras medförde att punkarna både var hatade och älskade. De ständiga påhoppen från fulla raggare, diskussioner som jag oftast lyckades snacka mig ur.

Innan Memento Mori, som Trick 1981. Foto: Tom Holmlund.

Hur kunde ni, som ungt Memento Mori, fixa att spela in en skiva och singel som slog så hårt?

Den klassiska bandkemin, lust och glädje i replokalen. Vi vågade gå vår egen väg. Mitt intresse för musik från andra kulturer och förmågan att förena dem med punkens energi.

Upplevde du att Memento Mori tillhörde någon specifik genre? Ni rörde ju er bortom punken, till den s.k. postpunken, men var det något ni gjorde medvetet? Var övergången från Trick till Memento Mori ett sådant ställningstagande, mot punken?

För oss var punken språngbrädan och med punkens energi och utlevelse ville vi hitta vårt eget musikaliska språk. Flera av oss gillade att dansa, men tog avstånd från diskomusiken som i våra öron och ögon hade lite torftigt innehåll. Rytmer och slagverk fick ta mer plats i vår musik och på den vägen formades vi. Vi lyssnade även på ska-vågen, nyromantikerna och den gryende hip-hopen. Som kuriosa gissar jag att den första moderna svenska rappen inspelad på skiva, finns i Jag snäll!

Vilka företeelser inspirerade dina texter?

Tillvaron, konsten, litteraturen och givetvis andra textförfattare.

Du skrev ju mycket om svåra känslor, hur kom det sig att det var den tematiken som du rörde dig kring?

Hjärta och smärta. Tillvarons dramatik och behovet att uttrycka och formulera alla dessa känslorna i ord.

Fanns det några speciella influenser för dina texter?

Birthday Party och Talking Heads måste nog ses som ganska viktiga bitar. Diktsamlingen Kråka av Ted Hughes kom in i mitt liv under den här perioden och har följt mig sedan dess.

Memento Mori 1984. Foto: Tom Holmlund.

Vilka band influerades Memento Mori av? Var det annorlunda gentemot hur det var i Trick?

Jag hade min tydliga vision av ett rytmiskt lustkaos och det präglade bandet i hög grad. I övrigt hade vi alla väldigt olika tycke och smak. Men för att nämna ett band där vi alla enades så var det nog The Clash.

Fanns det andra band i Sverige ni kände tillhörighet med? Camouflage, till exempel, spelade ni mycket med och gav ut en kassett med, men hade det varit lika naturligt att spela med Nomads eller Babylon Blues? Fanns det grupperingar inom det alternativa musiklivet?

Jag tror att många var ganska misstänksamma och kanske lite rädda för oss. Vi gjorde ju bara vår grej och brydde oss inte så mycket om andra. Självklart fanns det grupperingar, men det var kanske mer mellan dem som inte behövde göra allt själva och hade uppbackning av skivbolag på alla fronter.

När Camouflage kom in i bilden kändes ”syskonkänslan” ganska omgående och vi kompletterade varandra på ett magiskt vis. Det fanns en fin kamratanda, bland många av banden och de olika musikföreningarna runt om i Sverige.

Memento Mori som liveband 1985. Foto: Jeanette Bragman.

Hur var musikscenen i Eskilstuna när Trick började? Ni var ju med och startade Pipaluckbolaget, vad betydde bolaget för musikscenen?

Det var ett levande musikliv med en mängd band och en stark musikförening, Club Dolores. Pipaluck gjorde så vi kunde spela in vår debut utan att behöva skicka ut en massa demos till andra skivbolag.

Hur förändrades Eskilstunas musikliv genom 1980-talet? Var det någon skillnad när punkens energi hade falnat av?

Vi hade ett starkt musikliv långt in på 2000-talet sedan har det nog svalnat en aning. Men då i slutet av 80-talet och början av 90-talet var det enormt vitalt, nämner band som Kent och Yvonne av många.

Hur ser du på begreppet postpunk idag? Kan du se hur Memento Mori tillhörde en grupp nya band som utmanade musikhistorien?

För mig är postpunken idag bara ännu en genre av många. Att utmana musikhistorien tänkte nog ingen i bandet på. Vi gjorde helt enkelt det vi brann för och som hos många bra band, fanns det en stark vänskap i botten.

Ni blev ju väldigt hyllade för den första skivan. Fanns det stor press på er under inspelningen av uppföljaren?

Det fanns ingen press överhuvudtaget. Vi lät oss signas av MNW ovetandes om att Mistlur tydligen också var väldigt intresserade. MNW gjorde egentligen ingenting för att promota eller peppa oss.

Vi saknade Dagge Lundkvist något enormt efter att ha jobbat med MNW:s totalt ointresserade ljudtekniker. Dagge såg och tog tillvara på vår kraft och disciplin i studion, vilket vi hade behövt till Paradiset. I stället gjorde vi det mesta själva efter att teknikern gått hem för dagen. Hos Mistlur hade musikhistorien garanterat tagit en annan vändning.

Memento Mori 1985. Foto: Lou Rehnlund. 

Mellan den andra och tredje skivan är det ett stort glapp. Vad hände med bandet under den här tiden? Jag har sett i musikpressen att ni spelade in material och att ni spelade ute en del.

Vi hade otur med bokningsbolag bland annat och utan någon som helst uppbackning tog vi helt enkelt slut. Allt slit kostade i slutändan mer än vad kicken på scen gav oss. Och våra liv tog andra vändningar.

Våga leka gjorde vi mest för att Stefan Wistrand och jag tyckte att vi hade ett antal bra låtar som borde dokumenteras på vinyl. Ett Phonogram-bidrag gjorde det möjligt, samt att det lilla entusiastiska skivbolaget Frequent Frentzy ville släppa skivan.

Hur var Memento Moris relation till musikpressen? Upplevde du att ni fick uppmärksamhet, bra recensioner etc.?

Jag tror att Sundsvalls-maffian på Schlager/Slitz hade det lite svårt för oss och gav ett visst annat band allt för mycket uppmärksamhet på gott och ont. I övrigt var det både ris och ros.

Varför upplöstes bandet? Vad hände med alla medlemmarna efter upplösningen? Har ni kontakt idag?

Vi var nog ganska trötta på att alltid göra allt själva, våra liv tog andra vändningar och när själva kärnan i Memento var borta tynade vi helt enkelt bort. Nu och då korsas våra vägar och det känns alltid bra att träffas igen.

Foto: Torndahl.

Hur kom det sig att ni återförenades för några år sedan? Hur fungerade det, med spelningar och samlingsskivan som släpptes?

2007 startade Pipaluck på ny kula under namnet Undefined Sounds och tyckte att det var dags att släppa en samlings-cd med Memento. Första repet var magiskt, all vår kraft och styrka fanns där ögonblickligen. Vi gjorde en fantastisk releasespelning och några spridda framträdanden. Sedan dog det hela ut på grund av att det var omöjligt att få sju bandmedlemmars tider att synka.

Hur kom det sig att det blev ett litet reunion-gig i våras?

Lite av en slump faktiskt. En god vän till oss driver en krog i en gammal biograf. I anslutning till stället finns även en bar där jag arrar lite olika temakvällar. När jag såg att George skulle spela med sitt U2 tributeband, fick jag lite puls och lust att hoppa in och göra ett par Memento-låtar som bonus. George tyckte att vi skulle höra med Jerker (bas) och Johan (trummor) för en mer komplett sättning av Memento. De hakade glatt på och på den vägen är det.

Spelningen på Klubb Död 27 oktober kan nog ses som det absolut sista vi gör.

Med förhoppning om att Memento Mori kan visa oss vår egen dödlighet fler gånger än på lördag, finns det också en möjlighet att lyssna på två av skivorna på Spotify: