Svensk Postpunkshistorisk Tidskrift #1

Nr 1 av Svensk Postpunkshistorisk Tidskrift finns nu att beställa!
32 sidor av FEM SNABBA, KABINETT DÖD, DANSE MACABRE, MAO, THE GATHERING & ALL STEEL COACHES! Dessutom: krönika om hår av Gilbert Johansson, texten till spränglistefavoriten "Höst" av Marina Krig m.m.
Den kostar 80kr och kan beställas från herrsax på hotmail punkt com.

Temp

Vilka var TEMP? Tung punkfunk med texter som särskiljde dem från alla andra band någonsin. Ett band från Göteborg som exploderade med sin episka dansmusik under några år i början till mitten av åttiotalet. En grupp som bestod av Karl-Henrik "Sula" Hofgren, sång och text, Magnus Björklund, gitarr, Bengt-Olof "Beo" Gejsmark, bas, och Staffan Lindahl, trummor. Dessutom med en femte medlem, den mystiska Prins Perkoff, egentligen Per-Anders Hofgren och bror till Sula, som skötte allt från ljud till marknadsföring. Förbi kom också Michael Ilbert, keyboards, från Papaï på väg till Hansa studios i Berlin. Ett band som under några år släppte en singel, två maxisinglar och en LP och omskrevs i de flesta musiktidningar. Här följer en intervju med detta band, som lät som inga andra:

Magnus: Temp utvecklades från ett annat band som kallades The Mean. Vi höll på i 2 år under det namnet, Jag, Beo, Sula och en annan trummis samt en kille som spelade saxofon. The Mean spelade mest covers och var ett band som vi hade bara för att träffas och ha kul.

Då vi startade Temp ville vi skala ned musiken. Vi hade massor av idéer kring en grundläggande kärna av musiken. Det skulle vara bas-trummor-gitarr. Jag är lite osäker på när Staffan kom in, men det måste ha varit i slutet av The Mean-perioden.

Sula: Vi började nog 1981. Staffan, Beo och jag hade varit med i ett annat poppunkband. Vi hade gjort spelningar och så men ville lämna popen och uttrycka mer. Vi kände en kille som spelade gitarr och en som spelade sax. Så vi skapade ett nytt set med låtar. Vi hade en tyngre stil: ”Kärlekssång” och såna låtar. Vi ville göra hårdare musik. Sen blev det mer och mer syntmusik. Vi försökte variera soundet mer. Punkfunk var idén från början. Det föll sig naturligt.

Temp 1981

Beo: Vi började med olika covers – Clash, Bowie. Sen började vi spela eget material. De mest ambitiösa fortsatte, andra föll ifrån. Det var lätt att få tag i en replokal på den tiden och vi gick tidigt med i garageligan. Efter ett tag kom Staffan med och bandet blev en tight enhet.

Staffan: Jag och mina högstadie- och gymnaseikompisar fick för oss att starta ett band 1977, trummor blev det naturliga valet då jag trodde att man kunde spela det direkt till skillnad från stränginstrument eller klaviatur. Jag hade fel men det gick ju ändå.

Sula: Punken passade oss inte även om vi var från punken. Vi gick tidigt med i Garageligan, men det var det dummaste vi gjort. Vi hade inte samma inställning som dom. Vi tittade mot engelska punkbanden och tänkte att punk var en attityd, inte en bestämd musikstil.

Temp 1981 

Vi umgicks mycket med bandet Aptit. Jag tror inte vi borde gått med i Garageligan. Ute i landet hade vi dock en stämpel som punk. Alltså, vi gjorde typ 2 spelningar som TEMP med Garageligan, spelade 2 ggr på Kåren och Errols,  totalt i femton städer, över 30 spelningar, så detta med Garageligan hade ingen påverkan på vår musikaliska resa, men det gav en sorts punkstämpel som vi led av.

Staffan hos Prinsen 1982

Staffan: Som konstform betydde punken inte mycket, det råkade bara vara den musik bland annat som passade ihop med den tiden jag växte upp i. Jag lyssnar mer på riktig punk från den tiden nu. Riktig proletärrock och mycket av det är mer relevant nu än nånsin: Trump istället för Thatcher osv. 

Eftersom jag i mitt första band (TT Garderob 100) gled direkt in i garageligan och spelningar liksom blev en del av schemat så var det lätt att få spelningar i början, sedan blev det svårare. Då det började jämföras och vissa andra band skulle göra karriär.

 Beo hos Prinsen 1982

Beo: Vi stod lite för oss själva som band. Själva punkvågen var lite snäv. Svensk punk var för progginfluerad medan engelsk punk var mer rolig. Det var ett helt annat musikklimat i England. Vi ville ha ett vildare sound. Förmodligen hade vi känt oss mer hemma i Skånepunken.

Sula hos Prinsen 1982

Sula: Vi spelade en hel del i Sverige. Men vi kände oss aldrig accepterade i Göteborg. Där fanns det i princip bara en liten krets med folk som gillade oss. Jag tror att det var för att proggen dominerade i Göteborg. Den skapade någon slags sektmentalitet och den la en vante över mycket.

Prins Perkoff: Bandet kände sig väldigt mycket som outsiders i Göteborg. I början var vi med i Garageligan och hade spelningar på Sprängkullen. Men vi kom väl aldrig riktigt med i den där rörelsen.

Magnus hos Prinsen 1982

Magnus: Vi sögs ju in i Garageligan direkt. Vi hade en replokal i fryshuset tillsammans med en massa andra band som också var med. För mig var det ett sätt att komma in i musiksfären. Där tror jag att vi formades som band. Det var där vi insåg att vi var udda och vi stärktes av det.

Vi var inget The Cure-band som spelade den sidan av postpunken. Vi passade egentligen inte in någonstans. Det var så vi fick vår attityd.

Staffan: Jag minns sammanhållningen i Garageligan som bra i början i varje fall, sedan kändes det som att vissa upplevde sig som viktigare. Men det handlade ju om att de också aktiverade sig...

Beo: Jag var ingen föreningsmänniska. Det var bra att lära sig grunderna, med spelningar och så. Men jag kände aldrig någon gemenskap med de andra. Jag gillade Aptit! Sen kände jag att det inte passade oss, men det var kul att vara med ett tag.

Jag gillade Lädernunnan, de stod också vid sidan av allting. Musik kan funka så – den utvecklas på egen hand. Jag tror att det var den hårda dogmatismen som fällde punken.

Sula och Beo i turnébuss -82

Sula: Clash var otroligt bra. Vi gillade Gang of Four och Echo & the Bunnymen. Jag tycker det är musik som står sig än idag. Vi var också väldigt imponerade av Simple Minds, vilket känns märkligt såhär i efterhand. De svenska band vi gillade var Kai Martin & Stick och Cortex. Enstaka grejer med Reeperbahn var bra.

Jag hade väldigt mycket influenser som Patti Smith, Bob Marley, Leonard Cohen. Beo var väldigt inne på soulmusik. Magnus var mer för Echo & Bunnymen-grejer och Ilbert gillade Simple Minds och Spandau Ballet. Staffan var inne på tung slick reggae, likaså Prinsen som också var en Funk Man. Reaggemusikens dub var kul. Den var vi barnsligt förtjusta i.

Vi testade nya sätt att jobba, och andra intryck än bara rockmusik, på "Dancing to the Jailhouse Funk" fick vi hjälp av Christer Ekbom med att få fram "teater- ljud" som vi lyckades passa in i låten, den är en av våra bäst lyckade inspelningar. Borde blivit en vrålhit!

Beo: Vi var influerade av new wave och postpunk. Jag gillade Gang Of Four. Den bästa konsert jag varit på var när jag såg Gang of Four 1981. Vi gillade också Echo & the Bunnymen och Teardrop Explodes. The Doors gick igenom all new wave som kom. Simple Minds, Talking Heads och the Clash såklart. Bland de svenska gillade vi Viva!, Reeperbahn och banden som kom lite senare.

Magnus: Jag gillade Echo & the Bunnymen väldigt mycket. Sen var det Gang Of Four, Talking Heads, Thåströms band, The Jam, U2, The Clash.

Staffan: Oj, vilka influenser vi hade vet jag inte. Jag skrev inga låtar, ville bara spela!

 Promotionbild tagen i hamninloppet i Göteborg 1982

Sula: I 80-talsmusiken fanns ett direkt tilltal. Ett försök att uttrycka någonting. Den var inte så gråtmild som dagens musik.

Beo: Vi lyssnade mycket på musik. Vi ville nog få med allting vi hörde. Därför var vi öppna och ville komma ikapp den musikaliska utvecklingen. Vi borde nog startat tidigare för att ha hunnit med att utvecklats.

Staffan: Vi var annorlunda, alltså inte dumma i huvudet men lite äldre och med en ambition om en riktning. Inte för att jag styrde, jag åkte mest med men jag tror bandet ville nåt och det upplevdes inte som OK. På ytan skulle man i Garageligan bry sig mer om alla än sin egen rockstjärnekarriär. Även om alla brydde sig om just sin karriär, fast det var inte uttalat. Vissa spelade mer och ville mer, andra inte. Det kan ju analyseras sönder, men det var då det!

Sula: Den musik som vi gillade och spelade skulle vara skoj, men inte banal. Den skulle dessutom skapa eftertanke. Vi ville underhålla, inte bara chocka. Men vi kanske var bäst på att chocka…

Beo: Vi har inte haft en enda låtskrivare. Låtarna växte fram genom improvisationer. Det är nog en svårare metod att jamma fram låtarna. Men vi kör samma metod idag. Ibland kan det sitta riktigt bra.

 Promotionbild från hamninloppet i Göteborg 1982

Sula: Vi var ganska attackerade kändes det som. Vi behövde slå först! Det kom otroliga refuseringsbrev från bolag och radio. De skrev att vi var idioter! Vi vart ju ledsna, men idag förstår jag att vi borde vänt på det. Om man ska göra ett eget uttryck är det alltid någon som kommer att tycka att det är riktigt dåligt. Vi borde ha använt det. Jag fick också mycket skäll för sången.

Prins Perkoff: Jag var med i kompisgänget runt Temp eftersom brorsan spelade där. Sen fungerade jag som roadie och tekniker när de skulle spela ute och på de kortturnéer bandet gjorde. Vi åkte till Eskilstuna och Katrineholm. Jag har något minne av att vi lyssnar på radion på väg till Vänersborg. Michael Jacksons ”Billie Jean” hade precis kommit.

Jag försökte stå bakom reglagen, men inte alltid med så stor framgång. Däremot fixade jag omslagen till skivorna och var ofta med i replokalen och tyckte till.

Prinsen med en av hans pojkar (Magnus) 1982

Sula: Vi gjorde ett par stora misstag. T.ex. på första singel var vi egentligen jättedåliga. Det var svårt att få våra soundidéer genomförda. Vi var uppe i Stockholm, i Solna någonstans, på ett mastringsställe. Innan hade vi gjort själva inspelningen hos Henryk Lipp. Jag tyckte basen hade för dåligt tryck, men Lipp sa att ”den höjer du i mastringen”. Jag sa det till teknikern som skulle mastra och han drog på många db. Jag hade med mig Talking Heads ”Fear of music” och jämförde med ”I zimbra”. Men det var ju en pressad skiva! När vår singel sedan kom var basen alltför hög och sången hördes knappt!

Magnus: Jag hittade det där gitarrspelet jag ville åt. Rakt, enkelt, rytmiskt och inte så mycket effekter.

Jag tyckte att det blev för mycket effekter på gitarren på första singeln, men det var vår producent, Henryk Lipp, som ordnade det. Han var ju mycket för synth-effekter.

Beo: Jag har knappt träffat Iggo. Tydligen blev singeln svår att finansiera. På grund av något projekt som inte blev av kom inte singeln på bolaget.

Många startade bolag, men det var svårt att leva på.

Sula: Singeln skulle getts ut på Castor records. Men sen dog Peter Ivarss och han var den som höll ihop Cortex. Stranded höll i Castor och drog öronen åt sig på grund av detta, så vi fick till slut ge ut singeln själva.

Staffan: En singel var liksom trappsteg ett i karriären, ledde till radiospelningar och en möjlighet att spridas. Det var liksom en stämpel för ett riktigt band så det gav säkert nåt gig.

Laddar inför spelning i Katrineholm -82

Sula: Brorsan skickade ”Tusen och en natt” till EMI och ville att de skulle distribuera den och dom sa ja. Brorsan; ”Prinsen” för sitt funk intresse, hade en ide att lansera ny musik med maxisinglar. De hade ett stort omslag, men litet behov av fakta (låttitlar etc), och plats för lyfta fram texter och olika budskap. Prinsen gjorde också alla omslag. Doing the Alcatraz/Jailhouse Funk var ”The Break Out Package”. Tusen och en Natt var i ”Sens-serien”. Singlarna kom tätt inpå varandra och vi fick dålig respons. Vissa anklagade oss för att vara trendiga. Vi tyckte att det var orättvist för det kändes som att vi hade hittat något musikaliskt.

Prins Perkoff: Vi skickade ut demos till en massa olika bolag. Det blev ett avtal med EMI till slut. Brorsan och Beo fick kontakt med bolaget och åkte upp dit. I samband med det så gjorde brorsan en intervju med Susanne Ljung. Det kan ha varit för Veckorevyn.

Efter ett tag satte bandet ihop ett handelsbolag. Tror det var jag, brorsan och Beo som skötte det. I det läget hade Staffan i princip slutat. Det var kring maxisinglarna och LP:n.

För maxisingeln ”Tusen och en natt” tror jag bandet influerades mycket av Frankie Goes To Hollywood.

Promobild inför "Tusen och en natt" 1984 

Magnus: Sula och prinsen skötte formgivning och marknadsföring och sånt. De hade väldigt bra idéer. På det viset var vi också lite annorlunda gentemot de andra banden i Garageligan.

Utseendet på skivorna och hela den biten var också en viktig del i Temp. Det fanns verkligen idéer på alla plan. Vi jobbade mycket med hela vårt framträdande.

Beo: EMI distribuerade singeln. Vi försökte inte att sälja den så hårt men vi fick många positiva recensioner. Vi kanske var för personliga ibland och jag tror recensenterna hade svårt att kategorisera vår musik.

Sula: Vi hade mycket taper så brorsan ville att vi skulle göra en LP. Vi återanvände gamla låtar till skivan. Det blev ganska konstigt: en engelsk och en svensk sida. Jag tror att vi gjorde många fel vid den tiden.

Staffan och Ilbert inför LP:n 1985

Prins Perkoff: Jag har för mig att vi fick hyfsat bra recensioner för maxisinglarna.

LP:n spelades in i 2 omgångar. Jag var med som producent och tyckte till på skivorna.

Såhär i efterhand kan jag känna att vi blev stressade att få ut något efter maxisinglarna så LP:n blev inte 100%. Jag tror att det gick för fort.

Magnus: När vi skulle spela in LP:n ville vi utveckla vårt sound. Ilbert togs in på keyboard live under samma period. Keyboards var annars mitt huvudsakliga instrument. Man kan säga att det var jag och Beo som var musikskaparna i bandet. Vi arrangerade låtarna. Sången och texterna var helt Sulas område. Han brukade improvisera fram många texter på repen. 

Promobild på Sula inför LP:n 1985

Sula: Alla pengar vi fick stoppade vi in i bandet. Till studiotid. Vi kom till ett läge där vi hade 6-7 låtar. Brorsan tyckte att han skulle sätta igång och bekostade maxisinglarna. Han fick tejperna av oss. ”Tusen och en natt” fick så mycket radiospelningar att den gick ihop. Brorsan ville att vi skulle göra en LP. Han var på Beo och mig och gick själv in med pengar. Vi spelade in 5 låtar till och gav ut LP:n.

Vi vart lacka efter LP:n. Vi tyckte inte vi fick någon respons. Så vi började jamma för oss själva och höll på länge så. 2007 drog vi igång ett band med 3 st. från Temp: Your Light Now. Då kändes det som att våra musikaliska idéer vi haft nu var gångbara. Vi har spelat in en LP som vi inte skickat till något bolag. Vi slutade aldrig med låtskrivandet. 

Michael Ilbert, som gick med efter "Kärleksång" och spelade keyboard på ”Tusen och en natt” och LP:n,  driver nu Hansa-studion i Berlin. Staffan jobbar  med event, festivaler och som turneledare  ”för ett större internationellt namn inom hårdrock”.

Utan tvivel fanns det musik och potential i TEMP.

Magnus: Det blev mer och mer att jag spelade keyboards. Under tiden för LP:n ville vi bredda soundet så vi hade gästmusiker som Annika Blennerhed på kör och Ilbert då som tog mer plats och tyckte till om saker. Vi försökte också göra mer på scenen genom att ta in samma musiker.

Jag tror vi hände på tidsandan mycket och blev en spegel för det som hände. LP:n är väl mer tidstypisk än singeln egentligen.

Lunch på Weises (pyttipanna) 1983

Beo: Det skrevs ganska mycket om oss så vi blev lite kända. Det kanske inte tog fart mer för att vi inte bodde i Stockholm. Vi borde spelat ute mer, men det fanns inte så bra ställen. Egentligen gillade jag inte att spela ute, så jag drev på utvecklingen mot att vara mer av ett studioband.

Sula: Vi i Temp fick rätt mycket uppmärksamhet i pressen. De spelade oss rätt mycket i radio men då i smalare program som Ny Våg och Rockdepartementet.

Jag minns speciellt en spelning i björns trädgård i Stockholm. Vi var förband till Reeperbahn. Det var helt fullsatt, men fanns ingen sceningång. Vi spelade och min bror hade glömt att sätta på medhörningen. Det fanns nog någon rivalitet mellan Stockholm och Göteborg. Alla bara satt där. Vi avslutade med en svensk version av ”Doin the alcatraz” som avslutades med ett enormt funkjam. Jag tyckte det var pest så jag samlade ihop mina pinaler och gick ute men var tvungen att gå genom hela publiken. Det blev ett triumfartat ögonblick. Folk reste sig upp och dunkade mig i ryggen och sa ”Fan va bra!”.

Temp live! Fr.v. Ilbert, Staffan, Magnus, Sula, Beo.

Magnus: Jag minns ”Dansa med fig 13” och att den var en mängd olika stilar som blandades. Det blev ändå en helhet av det som sammanfattade den tidsandan tror jag. 

Vi var uppe i Stockholm och gjorde en spelning tillsammans med Reeperbahn. Jag minns den som rolig, men det var många som var störiga under tiden vi spelade.

Sula: Det var nog bara vi och Cortex som Stockholm kunde med. Vi hade några små ögonblick när vi funkade.

Magnus: I Lund skulle vi spela som förband till Cortex, men Cortex kunde inte spela för att ingen kunde hitta Freddie Wadling. Så vi fick spela själva den gången.

Prins Perkoff: Jag minns en spelning i Björns trädgård i Stockholm. På soundchecket lät det väldigt tight och bra. Men sen när spelningen skulle börja hade någon fipplat till det och bandet fick dålig medhörning på scen. Vi blev väldigt frustrerade!

Beo: Vi fick inte bra kritik för texterna, vilket jag tyckte var märkligt. Det kanske var för att folk ville kategorisera och vi var jävligt svåra att kategorisera. Vi kände aldrig att vi ville gå in i någon speciell genre.

Sula: Jag skrev alla texterna. Det var mitt sätt att uttrycka mig. Jag läste mycket böcker som var i den riktningen. Jag kan bli helt förstummad över vad folk kan uttrycka. I Sverige ska det vara så personligt – att tjejen gjorde slut.  Jaha det var ju tråkigt- väldigt sällan det sker, typ. Är det personligt?  Då måste det göras intressant . Jag vill också att det ska gå att känna igen, men ändå inte bli banalt. 

När jag fyllde 12 år fick jag Kurt Vonneguts Slakthus 5 av farsan. Jag läste redan då Steinbeck, Stringdberg, Henry Miller, Dagerman. Har också en förmåga att tänka mig in i vad folk kan känna i olika situationer. Texterna kom väldigt lätt, och jag tyckte inte det var så märkvärdigt, jämfört med riktig litteratur, så jag pratade aldrig texter. Det var förstås ett misstag, också att vi mixade sången för lågt, vi förstod inte värdet av texterna.

Magnus: Våra texter stod definitivt ut bland de andra banden. Sula är en enorm textförfattare. Musiken kände jag att det ändå gick att hitta vissa influenser till, men med texterna är det svårare. De känns väldigt unika.

Sula: Nu ser jag att vi uppnådde rätt mycket, men inte såg det just då. Vi kom in rätt snett – skulle anfalla för att försvara. Det blev nog också mer förändring än vad som var nyttigt. Vi drevs av en vilja att utvecklas, men den kanske drevs för hårt. Men vi var ju tvungna att lära oss. Jag ser positivt på det! Men ett tag där var det jobbigt att tänka på.

Prinsen med Perfekt Alibi 82, Katrineholm-Eskilstuna

Prins Perkoff: Jag gillade schyssta rytmer och R&B så jag försökte få in lite mer rytmer. Bandet i övrigt var med på samma spår så jag kunde få vara med och tycka och tänka.

Mitt intresse för bandet ökade väl gradvist. När handelsbolaget tillkom fick jag en mer aktiv roll. Jag gick också en kurs i ljudteknik.

Jag tyckte att det var kul så länge det varade. Men det är svårt att veta hur det hade gått. De fick aldrig ur sig potentialen de hade!

Staffan: Tiden med Temp var några roliga år! Såhär i efterhand var det ett band som faktiskt hade en egen identitet. Vi kopierade ingen, något som många andra gjorde. Det är inget jag skulle vilja ha ogjort. Men vi skulle kommit från Bristol, då jävlar!

Magnus: Det var 2 år då allt hände! Vi satsade hårt och ägnade väldigt mycket tid åt bandet. Det var ingen splittring i studion, alla ville åt samma håll. Vi ville nog bli något större än innan, när vi gjorde LP:n. 

Efter LP:n hände det en del grejer i medlemmarnas privatliv. Andra saker fick mer fokus. Det var ett nytt skede i livet. Jag, Sula och Beo fortsatte med musiken men mer småskaligt. 

Beo: Vi har aldrig lagt av. Vi som är kärnan har fortsatt med musik. Först spelade vi in på en portastudio, sen på en gammal Atari, sen med datorer. Just nu håller vi på med nytt material.

Temp lever vidare... Du kan lyssna på exklusivt remastrade versioner av "Dancing To the Jailhouse Funk" och "Doin the Alcatraz" på bandets sida på reverbnation. 

Följ bara länkarna! Dessutom kan bandet och den här bloggen stolt presentera Temps första demo! Med en oemotståndlig version av "Kärlekssång" och hits som "Födelsemärket" och "Grovt våld"!

Tanka ned den i MP3-format på den här länken!

Om det sedan är någon som vill höra mer bör ni genast kontakta Karl-Henrik för att införskaffa Temps restlager. Alla vinyler ska finnas tillgängliga!

Vidare äventyr för prinsens pojkar hörs genom bandet Your Light Now och Garden!

The Preachers of Neverland

1990-talet var inte bara ett decennium av popmusik från England och dålig smak. I underjorden fortsatte musiken att spira i nya, intressanta vändningar. Åttiotalets tunga svartrock kom att inlemmas i en större internationell tradition och omdöptes till Goth. En av de bättre företrädarna för denna sorts mörka, cowboyhattsbärande musikstil var Preachers of Neverland, som släppte ett antal fina skivor under mitten av 90-talet. Företrädare för bandet i det här fallet är Nick Holmquist som berättar för oss om Västerviks kvalitéer:

- Hur och när bildades bandet?

Lång historia kort: Under 1987 spelade jag och Jörgen Rengren i The Same och pratade om att göra något mörkt och lite tyngre. Samtidigt spelade jag och Anders Svensson i The Minor Splits (existerar fortfarande) och vi hade i stort sett samma samtal varför vi slutligen beslutade oss för att sammanföra våra krafter. Jörgen bytte från keyboards till bas, jag bytte från bas till gitarr och Anders fortsatte veva gitarr. Alla trummisar i hela världen var upptagna, så vi tog min gamla trummaskin som jag hade köpt av trummisen i New Echo. 

Under tiden som vi försökte hitta vårt sound tröttnade Jörgen på att spela bas och ville gå tillbaka till keyboards igen. Det var helt ok, eftersom han då även kunde sköta trummaskinen. Jag hade hört att Krister Rylander var en kompatibel basist och som också ville göra lite mer dyster och jobbig musik, så jag ringde hans bästa polare som frågade om jag inte ville ha honom på köpet. 3 gitarrister kan borga för mycket oväsen, tänkte jag och tackade ja. Av någon anledning kom Jörgen lite i skymundan i samband med detta och eftersom vi andra kämpade vidare så var det nog ingen som la så stor vikt vid detta, vilket var synd eftersom Jörgen slutligen hoppade av. 

- Vilka var med?

Jag fick spela de lättare grejerna på gitarr eftersom jag också skulle sjunga, Anders Svensson var ju gitarrfantom så han fick spela mycket gitarrsolo och krångligheter, Patrik Akterhall hade också tid med att leka så han fick ofta spela den 12-strängade elgitarren och slutligen Krister Rylander som försökte dista sin basgitarr så ofta han kunde. Vi testade många olika trummisar vid olika tillfällen, men var nog bortskämda med en lydig och taktfast trummaskin, eftersom vi aldrig hittade lämplig trumslagare.

- Vilka andra band influerade musiken?

Jag såg upp till Discharge och Dead Kennedys, men var uppvuxen med The Beatles och Pink Floyd, så jag var ju lite kluven. Anders verkade mest lyssna på Black Sabbath och Led Zeppelin, vilket ingen begrep sambandet med. Patrik var hårt inne på flummig britpop och Manchester, vilket jag hatade med hjärtat, men jag förlät honom när han lärde mig att lyssna på Fudge Tunnel... Krister lyssnade mycket på Bolt Thrower och Dismember, så vi lät honom vara ifred.

De få saker som band oss samman var nog kanske Sisters of Mercy och The Mission och lite sådant. Jag vill minnas att vi även hade nån stackars låt som påminde om The Cure!

- Ni kom från Västervik, va? Hur var musikscenen där? Fanns det ställen att spela på? Fanns det skivbolag? 

Ack ja, Slemboda och Stinkby, fyffan! Med tanke på att Västervik var en typisk sommarstad så var den stendöd resten av året. Kommunen levde på sommaraktiviteter såsom Visfestivalen, Lysingsbadets camping och sportevenemang och var ytterst lite intresserad av kulturaktiviteter. Musikscenen bestod av eldsjälar och ett par studieförbund. Men naturligtvis var ju scenen fullsmockad med band som inte kunde få något annat att göra. Spelställen fanns faktiskt några stycken som vi försökte frekventera och eftersom klimatet var ganska hårt för ungdomar utan fokus, så försökte studieförbunden arrangera lite spelningar då och då. 

Mig veterligen fanns det inga skivbolag som sådana, vilket egentligen var anledningen till varför vi startade skivbolag. Kunskapen om hur man blir rockstjärna fanns inte tillgänglig för någon i en inskränkt liten småstad där jantelagen gällde, så man fick gissa sig fram. Mina pannavtryck sitter kvar i de flesta ekarna i området...

- Hade du spelat i något band innan?

Ja, Men inget känt annat än möjligen New Echo, som mycket väl hade kunnat bli ett riktigt stort syntband i mitten av 80-talet. Märklig flytt från synt till sludge metal idag, haha! Jag började min musikbana -84 med rockbandet Windwalker ihop med Fredrik Roos. Han var även med och grundade poprockbandet The Same, som också borde ha kommit så mycket längre. Jag spelade också i tjejfrontade bandet HARP, som vann nån rockbandstävling nånstans. Vann nån annan rockbandstävling med syntduon Vigilanz. Fan, jag har spelat i säkert 100 band och minns knappt en tiondel...

- Varför valde ni det namnet? Det känns väldigt mycket som Fields of the Nephilim. Det fanns ju dessutom ett band som hette Sons of Neverland - Vilken relation hade de till er?

Minns inte hur vi fick det namnet, men tror att det inte var nån av oss som kom på det. Som om vi satt och festade med andra och spånade ihop det tillsammans med dem? Minns dock att tanken handlade om tröstlöshet och hopplöshet. Neverland som i Never EVER land, alltså Aldrig-landet och att vi alltså då predikade om detta Aldrig-land: The Preachers Of Neverland! Tror nog att vi syftade på Västervik, haha!

Just det, Fields of the Nephilim hade vi ju också! Att vi jämfördes med dem fick vi höra ständigt och jämt av olika skäl. Det var ju hattar, rockar, damm och en konstant snegling mot metal och hardcore. Sen var det nån som kom på att Fields hade nån låt som hette nånting med Preacher, så då var ju det kört, haha!

Jag träffade sångaren i Sons of Neverland på Hultsfredsfestivalen. Tror att det var sångaren i Ashes And Rain som presenterade oss. Det var som att se sig själv komma lullandes: Hatt, bar överkropp, solglasögon med en flarra whiskey i näven! Jag vill minnas att jag drev med honom och tyckte de skulle byta till något mer passande som Pink Chicks on Fire eller Gay Guys From Hell eller nåt sånt där barnsligt, haha!

Jag klargjorde att jag bara larvade mig, så vi skildes åt som vänner. Innan dess hade jag faktiskt aldrig hört talas om dem.

 

- Ni var med på en samlingsskiva med band från Västervik - Hur kom ni med på den?

Tror att det var Mikael Claesson, som även är medlem i The Minor Splits, som beslutade sig för att göra något kreativt. Han lyckades dra in nåt studieförbund som hjälpte till med att sponsra och IL-studion, som ställde upp med studiotid gratis och att hitta band var ju inte svårt. Han tog de närmast sörjande vännerna, samt band han ansåg behövde en push i rätt riktning. I vårt fall var det nog att vi hade lirat ihop i The Minor Splits som satte spiken i kistan och nu när jag tänker efter, så var han med och lekte lite i absoluta början av The Preachers of Neverland! Vill minnas att han lånade min dubbelhalsade SG och sedan gjorde vi en fantastisk cover på ”Comfortably numb” med Pink Floyd!

- Berätta om tolvan ni släppte. Hur funkade det att släppa en skiva på egen hand i början av 90-talet? Sålde den bra?

Att släppa en vinyltolva var som en dröm som kom i uppfyllelse! Jag och Patrik satt uttråkade hemma hos mig nån tidig morgon och beslutade oss för att supa till det. Det ringer på dörren, vi öppnar dörren och där står en postgubbe och säger att han har 8 kollin till oss. Vi inser att det är skivan och insisterar på att hjälpa till med att bära medan vi sjunger på låtarna högt och ljudligt i svalen, haha! Har fortfarande ett par ospelade ex kvar i hyllan. Jag var uppvuxen i IL-studion, så studiotid fick vi genom att jag jobbade där då och då.

Omslaget var ett klassiskt magiskt pyssel som de använde sig av förr för att åkalla nåt eller skydda sig, minns inte, men som jag naturligtvis sabbade genom att blanda in både interskämt och låttitlar. "Bitch" baklänges till exempel, haha! Mycket moget.

Att göra den själv var ganska självklart, eftersom ingen visste hur man fick andra att göra det åt en. Att få skivkontrakt fanns inte på kartan med tanke på vår musik och eftersom de som hade makt inte var förstod så fick man ju ingen hjälp där heller. Det vara bara att sätta sig och ringa runt till skivtillverkare och fråga vad de ville ha för material och hur jag skulle göra. Det blev mycket klippa och klistra kan jag berätta, haha!

Den sålde förhållandevis väl trots att vinylen i princip hade konkurrerats ut av CD. Vi hade nog turen att vi slank in på goth-rockslinjen där det hörde till att samla på vinyler. Nu är den slut i alla fall, haha!

- Vad är gothcore?

Gothcore är gothrock fast mycket hårdare och tyngre. Vi ville ju vara lite tuffare än alla mumlande och tonårsgriniga gothrockare som tyckte de var djupa eller svåra. Därför försökte vi dista till det lite extra, ökade farten när vi kunde, samt mangla loss när det passade. Nu i efterhand med som allt annat samtida, så var det väl ett coolt sätt att påstå att man är cool och hänger med eller nåt sånt. Bandet som kom efter The Preachers of Neverland kallades weirdcore av en journalist i Uppsala, vilket var kul men konstigt. 

Jag är även involverad i ett mjukrockband som heter Windymills och där fick vi höra att vi spelade slowcore...vad fan är slowcore?! Core inom musikvärlden är för mig något som på ett eller annat sätt är extremt, men jag trodde aldrig att det kunde gå åt bägge hållen!

- Vem gjorde vad i bandet?

Förutom de instrument vi spelade, så försökte väl alla bidra musikaliskt med så mycket som möjligt och om du frågar mig så tycker jag nog att de bästa låtarna var de som vi skrev tillsammans. "Raison d'être", "Damned if they do" och "Cyanide euphoria" är ganska bra exempel på det. Jag tror att jag var nog den mest drivna i bandet, vilket har en förmåga att leda till att man blir mer eller mindre utsedd till ledare. Det var aldrig min plan, men det blev en naturlig följd av att vara den som pushar och tjatar och ordnar saker. Sedan försökte väl alla ordna spelningar och hjälpa till med olika saker på olika sätt ändå. Jag försökte alltid tänka att det inte spelade någon roll vem som gjorde vad så länge som resultatet blev bra. 

Sen hjälptes vi ofta åt med att programmera maskinerna både tillsammans och ensamma vid sömnlösa nätter. De flesta tokiga ljud och samplingar var Patrik som kom på och genomförde.

- Fanns det andra band i Sverige som ni gillade? Det fanns ju en hel del gothband vid denna tid. 

Den var svår. De enda svenska akterna som åtminstone jag och Anders hade gemensamt var Dansdepartementet och Sixten redlös. Skum postpunk kontra kängpunk: fina grejer! Vad gäller konkurrenter och tillika kollegor, så kan jag inte påstå att vi hade någon slags inbördes beundran vad gäller just gothrock. Vi var nog så hårt inne på att skapa musik själva, så vi visste nog knappt om att det fanns andra gothband ute i Sverige förrän senare. Det var någon kille som fick tag i oss och ville starta någon slags nätverk för gothband och då fick vi upp ögonen för att det fanns fler liknande band: Darkside Cowboys, Funhouse, Dawn of Oblivion, Malaise, osv, men fortfarande inget som vi lyssnade på eller samarbetade med. 

Annat var det ju med banden från Västervik. Där samarbetade vi ganska tätt på ett eller annat sätt med till exempel Silent Echo och Catherines Cathedral, som vi även släppte på bolaget. Utöver det, så har jag nästintill fördomar mot svenska artister...

- Spelade ni mycket live?

Jovars, det blev ju en del, men mest gillade jag de inofficiella spelningarna i våra olika replokaler.

Jag kände ofta att när vi kom till Uppsala till exempel, så satt alla som frågetecken och undrade vad vi höll på med. De verkade inte hänga med på att vi hade trummaskin i stället för trummor och ändå spelade vi inte synt med tanke på gitarrerna, haha! Viss skillnad var det i Örebro när det kunde stå fyra personer som hade full koll, men alla andra stod och tittade på varandra medan de misslyckades med att dansa!

- Hur förhöll ni er till begreppet goth?

Från början var det väl ganska självklart att tillhöra gothgenren: en massa coola attribut som solglasögon, cowboykläder, rockinstrument, samt hård musik. En tonårings våta dröm! Efterhand började vi tröttna på det. Vi ville göra mer och kände oss inmålade i ett hörn och var inte säkra på om det var vi eller publiken som gjort det. 

Jag tror nog att vi ville skylla ifrån oss. Minns att en journalist i Örebro frågade mig vilken genre vi tillhörde och jag tvekade men föreslog ändå gothrock. Han sa: Om jag säger att gothrock är ute, vad säger du då?

Då revolterade jag och sa: Då tillhörde vi definitivt gothrocken och var då det levande beviset på att den kan utvecklas, haha! Vilken rebell...

- Berätta om andra EPn.  Hur gick inspelningarna? Sålde den bra?

Den andra EPn "Incision" spelades ursprungligen in som "The Artificial paradise", men efter långa samtal om huruvida den blev särskilt lyckad, så bantades den ner till den EP som den är idag. "The Artificial paradise" spelade vi in ännu en gång året efter i Oskarshamn. Inspelningen var kaotisk minst sagt. Alla var fulla och/eller pårökta hela tiden och vi själva försökte spela in den. När jag skulle lägga sång på "Damned if they do..." var festen i full gång, vilket hörs på inspelningen. Det pågick i en vecka och resultatet finns nu dokumenterat på återutgåvan på Spotify och iTunes med hjälp av samtliga låtar vi spelade in då. Jag kan inte påstå att det blev särskilt dåligt, snarare mycket bättre än jag vill minnas den, men kontinuiteten fanns bara inte där, så jag förstår varför vi kapade. Inspelningen i sig finns också dokumenterad på Youtube, filmad av Robert Friberg under ett par dygn. 

Jag tror att vi först släppte 500 exemplar och när de tog slut släppte vi 300 till om jag inte minns fel, men sedan dess har vi inte gjort fler förrän nu. Med andra ord sålde den bra för att vara en gothrockplatta av ett Svenskt band.

Det berodde kanske till stor del på att vi denna gång släppte den som CD, trots att vi helst ville lägga den på vinyl. Vill fortfarande helst lägga saker på vinyl, haha!

- På fullängdsskivan ni släppte har ni ett hårdare sound. Vad fick er att ändra er?

Det tog bara vinyltolvan och alla spelningar i samband med den under det följande året att inse att vi målat in oss i ett hörn som vi inte riktigt uppskattade. Åtminstone jag ansåg väl att gothrock var ganska begränsat och när vi försökte tänja på gränserna lite, så sa publiken liksom ifrån. De tittade på varandra och skruvade på sig som det var obehagligt metallade loss eller punkade till det. Musik är en kreativ process i ständig utveckling, men samtidigt vill gärna människor göra det lätt för sig och kategorisera saker och sedan försöka hålla sig till dessa kategorier. Vi var nog inte hel och hållet inne på den filosofin på samma sätt. Dessutom var vi ju arga unga män med mycket bagage, så det räckte inte med att vara surpuppor. Dessutom lyssnade vi ju helt annan musik själva.

- Finns det fler inspelningar av tidiga Preachers of Neverland? Typ demos etc.

Faktum är att det finns så mycket inspelningar på kassett att jag nästan mår lite illa och fler dyker upp hela tiden. Däremot är samtliga seriösa studiospelningar faktiskt släppta officiellt nu. Låtarna vi gjorde till "Autoskopia", "Stjärnor i öster", "Incision" och "The Artificial paradise" ligger på återutgåvorna, till och med de absolut första inspelningarna vi gjorde på "Bleed for me" och "Xkayp" på 7 minuter vardera, haha! Sedan spelade vi in varje rep med The Naked And The Dead som vi hette innan det blev The Preachers of Neverland och där finns det ju mycket intressanta grejer också!!

 

- När och varför splittrades bandet?

Det var en naturlig följd 1994 av att alla i bandet flyttade till Göteborg utom Anders och att köra på utan honom kändes inte helt bra. Dessutom var vi trötta på vår musikstil och ville byta till något som vi var mer bekväma med, samt att namnet var för långt och så vidare. Så, lång historia kort: Vi kortade ner namnet, bytte stil och körde vidare.

Det fåniga var att "The Artificial paradise" släpptes postumt 1995 utan krusiduller och The Preachers första EP släpptes 1996, så vi var lite kluvna för ett ögonblick. Men vi fortsatte få många spelningar på grund av namnet, men alla blev lika chockade när vi dök upp och spelade vår nya musik, haha!

- Fortsatte du att spela musik efter Preachers?

Oh ja! Att sluta med musik skulle få mig att tappa konceptet helt. Jag skulle sluta fungera i samhället, haha! 

The Preachers of Neverland är naturligtvis grunden för den jag är idag och har fått mig att förstå att det är just därför som jag är en diametralt motsatt person mot vad jag var då. Jag pratade nyligen med Dan Borg från Deathstars och Bay Laurel och när han råkade nämna att han slutat helt med att spela musik så var det som om han bytte språk mitt i meningen! Plötsligt förstod jag inte vad han pratade om och eller ens vem han var, haha!

Jag spelar för närvarande i sludge/noiserock-bandet Grate (finns på Spotify och CD), sludge/postmetal-bandet Aisumasen (finns på CD och snart på Spotify), hardcore-punkbandet Schyttfock (snart på Bandcamp pga upphovsrättsproblem), samt poprockbandet Windymills (CD och Spotify). Dessutom kommer jag att dyka upp på ett flertal skivor med gamla bekanta och återskapa lite gamla synder...

- Hur ser du på Preachers of Neverland idag?

Jag ser högre på The Preachers of Neverland idag än vad man skulle kunna tro. Jag kan faktiskt stå för musiken på något sätt. När jag lyssnar på ”The Artificial paradise” hör jag inte bara plattan som faktiskt blev inspelad utan även många tankar och planer som skulle ha spelats in, men som inte kom med av olika skäl. Då tänker jag först och främst på produktionen, som vi beslutade att lämna över till Robert Wiktorzon och Sonny Mellström (R.I.P.) på H&W Studio. Det är som sagt grunden till den jag är och även om jag utvecklats, så inser jag att de som uppskattar The Preachers of Neverland bör respekteras.

Dessutom är de fler idag än vad det var då, så jag är så illa tvungen.

- Era skivor finns på Spotify och Preachers Catch drivs vidare med elektroniska releaser - Hur känner du att det digitala klimatet påverkar musiken?

Folk runt om i världen verkar vara väldigt tacksamma över att musiken är tillgänglig på så många plattformar. Själv känner jag att jag hellre hade kunnat fortsätta med både vinyl och CD snarare än bara nedladdningar och streaming. Det är inte längre frågan om att vara stolt ägare till en diger samling av rariteter i bokhyllan eller i skivstället. Det känns inte längre som om det är värt lika mycket idag. Dessutom är det så mycket lättare att skapa vilken jävla rappakalja som helst, tanka upp på Spotify och få tusentals nedladdningar bara för att man råkar vara på rätt plats vid rätt tid. Lite som vanligt naturligtvis, men det har blivit mer (läs: värre!) och jag känner till hundratals artister som suger bakdel, men som har tusentals fans på FB eller på något annat socialt media. Saker förändras och jag kan väl inte påstå att det var bättre förr, men det var jävlarimig lättare. Det är därför jag alltid säger "det var bättre förr när det var sämre!"

- Hur kom det sig att ni släppte Dansdepartementet digitalt?

Det var en ren slump att vi överhuvudtaget fick kontakt med Dansdepartementet faktiskt. Jag och Andreas, min dåvarande kompanjon, startade en sida för dem på FB, eftersom vi tyckte att de förtjänade mer uppmärksamhet. Andreas la upp ett internskämt om att jag hade köpt Dansdepartementets sångares (Mike Syrén) gitarr (vilket jag inte hade visade det sig), varpå Mike kom in på sidan och frågade om gitarrens fabrikat. Jag förvandlades naturligtvis till en fangirl på två röda! Men vi började språkas vid (Mike är en riktigt trevlig jävel!) och efter nåt år, så började fundera jag på om man inte kunde få ut deras musik på nåt sätt. Den var viktig då och av olika skäl och på olika sätt är den viktig nu om inte annat för att postpunk fått en fet revival! Jag satt och funderade på om mitt bolag kunde hjä...ja, du fattar ju själv hur bäng jag kände mig när jag insåg saker och ting. Sagt och gjort, jag frågade Mike rakt ut och han sa "ok, kör på". Jag la i alla växlar jag kunde hitta, anlitade extrafolk och har nog skickat fler mejl och brev än jag gjort sammanlagt under hela min karriär som skivbolagsdirektör (?) för att inte tala om alla telefonsamtal och ÄNDÅ fick de inte mer än ett tiotal radiospelningar. Visst toppar de statistiken, men jag känner ändå att de borde fått mer med tanke på att vi gjorde så mycket. Är världen fortfarande inte riktigt redo för dem månne?

Alla Preachers of Neverlands skivor finns på spotify! Passa även på att gilla deras sida på facebook, samt att köpa CDs på deras bandcamp.