Memento Mori

Memento Mori 1987. Foto: Tom Holmlund.

Innan Eskilstuna sattes på Sveriges popkarta av band som Kent och Yvonne fanns det ett band som lade grunden för allt annat. Memento Mori startade, som så många andra band, med punken men utvecklades till att bli något ännu större. Med hård rytm, vassa gitarrer och Tom Holmlunds stämma blev Memento Mori ett av de större banden i den musikaliska rörelse som kom att kallas postpunk. Tre fullängdsskivor hann det bli innan bandet upplöstes och medlemmarna gick skilda vägar. Sångaren Tom Holmlund, som skrev texterna och tog många foton på bandet, var en mäktig scenpersonlighet och tillsammans med nästan hela det gamla bandet återuppstår Memento Mori för en spelning i Stockholm den 27e oktober. Vi har talat lite med Tom Holmlund om gamla och nya tider:

Vad betydde punken för dig?

Allt! Plötsligt kunde alla som ville spela, ta plats och göra det de trodde på! Sammanhållningen mellan publik och band var fantastisk. Att aldrig sälja sig, att alltid ha ett konstnärligt och innerligt ideal var otroligt befriande.

För mig var det också ett skydd för ett begynnande självskadebeteende. Genom musiken fick jag, helt enkelt, ett positivt utlopp för min negativa energi. Än idag säljer jag mig inte, utan har valt att försörja mig på andra sätt för att kunna ha full frihet i mitt skapande.

Hur var det att vara punkare i Eskilstuna i slutet av 70-talet?

Som i alla andra svenska städer gissar jag. Att synas och höras medförde att punkarna både var hatade och älskade. De ständiga påhoppen från fulla raggare, diskussioner som jag oftast lyckades snacka mig ur.

Innan Memento Mori, som Trick 1981. Foto: Tom Holmlund.

Hur kunde ni, som ungt Memento Mori, fixa att spela in en skiva och singel som slog så hårt?

Den klassiska bandkemin, lust och glädje i replokalen. Vi vågade gå vår egen väg. Mitt intresse för musik från andra kulturer och förmågan att förena dem med punkens energi.

Upplevde du att Memento Mori tillhörde någon specifik genre? Ni rörde ju er bortom punken, till den s.k. postpunken, men var det något ni gjorde medvetet? Var övergången från Trick till Memento Mori ett sådant ställningstagande, mot punken?

För oss var punken språngbrädan och med punkens energi och utlevelse ville vi hitta vårt eget musikaliska språk. Flera av oss gillade att dansa, men tog avstånd från diskomusiken som i våra öron och ögon hade lite torftigt innehåll. Rytmer och slagverk fick ta mer plats i vår musik och på den vägen formades vi. Vi lyssnade även på ska-vågen, nyromantikerna och den gryende hip-hopen. Som kuriosa gissar jag att den första moderna svenska rappen inspelad på skiva, finns i Jag snäll!

Vilka företeelser inspirerade dina texter?

Tillvaron, konsten, litteraturen och givetvis andra textförfattare.

Du skrev ju mycket om svåra känslor, hur kom det sig att det var den tematiken som du rörde dig kring?

Hjärta och smärta. Tillvarons dramatik och behovet att uttrycka och formulera alla dessa känslorna i ord.

Fanns det några speciella influenser för dina texter?

Birthday Party och Talking Heads måste nog ses som ganska viktiga bitar. Diktsamlingen Kråka av Ted Hughes kom in i mitt liv under den här perioden och har följt mig sedan dess.

Memento Mori 1984. Foto: Tom Holmlund.

Vilka band influerades Memento Mori av? Var det annorlunda gentemot hur det var i Trick?

Jag hade min tydliga vision av ett rytmiskt lustkaos och det präglade bandet i hög grad. I övrigt hade vi alla väldigt olika tycke och smak. Men för att nämna ett band där vi alla enades så var det nog The Clash.

Fanns det andra band i Sverige ni kände tillhörighet med? Camouflage, till exempel, spelade ni mycket med och gav ut en kassett med, men hade det varit lika naturligt att spela med Nomads eller Babylon Blues? Fanns det grupperingar inom det alternativa musiklivet?

Jag tror att många var ganska misstänksamma och kanske lite rädda för oss. Vi gjorde ju bara vår grej och brydde oss inte så mycket om andra. Självklart fanns det grupperingar, men det var kanske mer mellan dem som inte behövde göra allt själva och hade uppbackning av skivbolag på alla fronter.

När Camouflage kom in i bilden kändes ”syskonkänslan” ganska omgående och vi kompletterade varandra på ett magiskt vis. Det fanns en fin kamratanda, bland många av banden och de olika musikföreningarna runt om i Sverige.

Memento Mori som liveband 1985. Foto: Jeanette Bragman.

Hur var musikscenen i Eskilstuna när Trick började? Ni var ju med och startade Pipaluckbolaget, vad betydde bolaget för musikscenen?

Det var ett levande musikliv med en mängd band och en stark musikförening, Club Dolores. Pipaluck gjorde så vi kunde spela in vår debut utan att behöva skicka ut en massa demos till andra skivbolag.

Hur förändrades Eskilstunas musikliv genom 1980-talet? Var det någon skillnad när punkens energi hade falnat av?

Vi hade ett starkt musikliv långt in på 2000-talet sedan har det nog svalnat en aning. Men då i slutet av 80-talet och början av 90-talet var det enormt vitalt, nämner band som Kent och Yvonne av många.

Hur ser du på begreppet postpunk idag? Kan du se hur Memento Mori tillhörde en grupp nya band som utmanade musikhistorien?

För mig är postpunken idag bara ännu en genre av många. Att utmana musikhistorien tänkte nog ingen i bandet på. Vi gjorde helt enkelt det vi brann för och som hos många bra band, fanns det en stark vänskap i botten.

Ni blev ju väldigt hyllade för den första skivan. Fanns det stor press på er under inspelningen av uppföljaren?

Det fanns ingen press överhuvudtaget. Vi lät oss signas av MNW ovetandes om att Mistlur tydligen också var väldigt intresserade. MNW gjorde egentligen ingenting för att promota eller peppa oss.

Vi saknade Dagge Lundkvist något enormt efter att ha jobbat med MNW:s totalt ointresserade ljudtekniker. Dagge såg och tog tillvara på vår kraft och disciplin i studion, vilket vi hade behövt till Paradiset. I stället gjorde vi det mesta själva efter att teknikern gått hem för dagen. Hos Mistlur hade musikhistorien garanterat tagit en annan vändning.

Memento Mori 1985. Foto: Lou Rehnlund. 

Mellan den andra och tredje skivan är det ett stort glapp. Vad hände med bandet under den här tiden? Jag har sett i musikpressen att ni spelade in material och att ni spelade ute en del.

Vi hade otur med bokningsbolag bland annat och utan någon som helst uppbackning tog vi helt enkelt slut. Allt slit kostade i slutändan mer än vad kicken på scen gav oss. Och våra liv tog andra vändningar.

Våga leka gjorde vi mest för att Stefan Wistrand och jag tyckte att vi hade ett antal bra låtar som borde dokumenteras på vinyl. Ett Phonogram-bidrag gjorde det möjligt, samt att det lilla entusiastiska skivbolaget Frequent Frentzy ville släppa skivan.

Hur var Memento Moris relation till musikpressen? Upplevde du att ni fick uppmärksamhet, bra recensioner etc.?

Jag tror att Sundsvalls-maffian på Schlager/Slitz hade det lite svårt för oss och gav ett visst annat band allt för mycket uppmärksamhet på gott och ont. I övrigt var det både ris och ros.

Varför upplöstes bandet? Vad hände med alla medlemmarna efter upplösningen? Har ni kontakt idag?

Vi var nog ganska trötta på att alltid göra allt själva, våra liv tog andra vändningar och när själva kärnan i Memento var borta tynade vi helt enkelt bort. Nu och då korsas våra vägar och det känns alltid bra att träffas igen.

Foto: Torndahl.

Hur kom det sig att ni återförenades för några år sedan? Hur fungerade det, med spelningar och samlingsskivan som släpptes?

2007 startade Pipaluck på ny kula under namnet Undefined Sounds och tyckte att det var dags att släppa en samlings-cd med Memento. Första repet var magiskt, all vår kraft och styrka fanns där ögonblickligen. Vi gjorde en fantastisk releasespelning och några spridda framträdanden. Sedan dog det hela ut på grund av att det var omöjligt att få sju bandmedlemmars tider att synka.

Hur kom det sig att det blev ett litet reunion-gig i våras?

Lite av en slump faktiskt. En god vän till oss driver en krog i en gammal biograf. I anslutning till stället finns även en bar där jag arrar lite olika temakvällar. När jag såg att George skulle spela med sitt U2 tributeband, fick jag lite puls och lust att hoppa in och göra ett par Memento-låtar som bonus. George tyckte att vi skulle höra med Jerker (bas) och Johan (trummor) för en mer komplett sättning av Memento. De hakade glatt på och på den vägen är det.

Spelningen på Klubb Död 27 oktober kan nog ses som det absolut sista vi gör.

Med förhoppning om att Memento Mori kan visa oss vår egen dödlighet fler gånger än på lördag, finns det också en möjlighet att lyssna på två av skivorna på Spotify:

Syster Lycklig

Petter och Lunkan ca. 1984. Foto: Torndahl.

Vid kanten av en av stadens kyrkogårdar ligger de dödas bar. Hit flockas de vänner som gått bort men envist lever sig kvar bland de efterlevandes minnen och här kan levande och död mötas för att dryfta gamla tider igen. En kväll stod jag också utanför portarna, men den här gången för att tala med de levande. Det kom att handla om det nu återuppstådda bandet Syster Lycklig. Samma Syster Lycklig som, under några intensiva år på 80-talet, hann med att släppa två skivor och spela en hel del konserter runt om i Sverige. Ett band som är relativt bortglömt idag, men har den stora stämpeln KULT mellan varje rad.  Det här året träffades tre musiker i en replokal. Lång tid hade gått sedan de spelat tillsammans, men efter en djävulsk nydebutspelning på Snövit i maj visade de att återföreningar inte alltid behöver handla om gubbighet och en dragning åt bluesen. Det var helt enkelt en mycket bra spelning. Syster Lycklig är helt enkelt ett mycket bra band.

På något sätt börjar samtalet att handla om den nu bortgångna Göran Linderoth. Göran, liksom Anders Jansson och Petter Brundell, kom från Jakobsberg. I Jakobsberg fanns det en hel del punkare i slutet av 70-talet: Pink Champagne, där Anders syster spelade, kom från de trakterna, likaså Kommo, där Göran spelade, Myrmark, Dokument och så förstås: Ståålfågel. Erik Fritjofsson, Anders och Petter bodde i samma område där Petter gjorde sig uppmärksammad av de andra då han gick ut med familjens stora, lufsiga hund.

Petter: En bearded collie. Den såg ut som jag, men var gladare än vad jag var.

Med punken kom en rörelse som fångade upp de flesta som var involverade i musiken. Och eftersom alla tre i bandet hade spelat musik innan var steget inte långt till att kliva på det rusande tåg som satts igång. Därmed inte sagt att musiken behövde förändras. Anders ”Lunkan” Lönnkvist hade sedan länge spelat invecklad progg i Myrbein, Anders och Petter förnekar bestämt att de någonsin spelat punk.

Lunkan på Långholmen. Foto: Johan von Sydow.

Petter: Jag var hippie redan på den tiden och jag är fortfarande hippie. Syster Lycklig var inget punkband!

Anders håller med: Det som var då var att man skulle spela. Det var själva attityden. Man behövde inte vara ett underverk av teknisk skicklighet för att spela i band. Själva grejen var att göra grejer tillsammans.

Som ett ideologiskt paraplybegrepp fungerade punken som en enande rörelse. Olika former av uttryck kunde rymmas under ett samlat begrepp och punken framstår snarare som en ideologi än en speciell musikstil. Punk kunde vara viljan att spela, viljan att ge fan i traditioner, eller att anamma dem för att skapa något helt nytt ur dem. Men fanns det något enhetligt punk-sound?

Petter förklarar: Det var ju absolut inte den där klichéartade punkenergin, som inom parentes nästan inga hade när det begav sig. Jag kommer ihåg när Ståålfågel lirade. Det var 79-80 och alla sa att punken föddes 77. Yeah right att den gjorde! Det var kanske ett band, som Malcom Mclaren hittade på, som föddes då. Det var inte en käft som lirade sådan punk då. Dom enda som var något bra och lät så då var ju Ebba. Sen fanns det en massa folk som skrek också. Som Skabb som var rätt ok. Det var ju ingen som hade, vad man tänker idag, den där typiska punkenergin.

Genom den gamla musikrörelsen, som fortfarande var relativt aktiv, och den kommunala musikskolan kunde de flesta band få både kompetens och ställen att spela på. Den gräsrotsrörelse som proggen trots allt byggt upp funkade fortfarande utmärkt när punken gjorde intåg i Sverige. Som ett nytt band kunde man komma ut och spela, också i andra städer runt om i Sverige. Punken innebar att fler fick chansen att pröva sina idéer, då kompetens inte var huvudsaken utan det uttryck man förmedlade.

Anders: Jag tror på sätt och vis att det som skiljer idag från igår är att man då faktiskt ställde sig tillsammans och började från scratch. För att se vad det kunde bli. Sen hittar man något och får fatt i något som alla gillar och så bygger man vidare på det.

Det var väl det att vara i en replokal och faktiskt få saker och ting att fungera: Det kräver en jävla massa tid.

Petter: Då var det fem dagar i veckan. Med spelningar och repningar var det lätt 5 dagar. Inte 9 till 5 eller så men man levde med gitarren på magen och då blir det till slut något.

Lunkan: [Punken] kändes väldigt uppfriskande när den kom. Gillade energin, öset och enkelheten. Jag var ju inbiten symfoni-, avantgarde- och jazzrockare när punken kom. Musik skulle vara så avancerad och krånglig som möjligt. Med punken så började jag frångå det tänkandet. Men jag fortsatte själv att spela krånglig musik i några år till. 

Foto: Hatte Stiwenus.

Fenomenet Syster Lycklig blev resultatet av Jakobsbergsborna Petter och Anders behov av en bra trummis. Efter att Ståålfågel slutat hade Anders och Petter bildat Syster Lycklig tillsammans med en trummaskin och spelat i några månader tillsammans. Redan när Petter spelade i Stååffågel hade Petter träffat Östersundsbon Lunkan, som var inbladad i musikforums arrangemang i sin hemstad. Efter att ha flyttat till Stockholm i början av 80-talet och börjat spela enklare musik än förut, exempelvis med Skallarna, blev han rekommenderad av Anders Jogstam till Petter och en dag blev han uppringd och ombedd att komma och provspela.

Anders förklarar vad som är speciellt med bandet: Det handlar absolut inte om avancerade kompositioner eller virtuost spe,l utan det handlar mer om att bli samspelta och att en konstellation får utkristallisera sin stil eller sin egen art. Som i vårt fall är det de här tre personerna och hur vi kan hantera våra instrument, med både våra förmågor och begränsningar. Jag hade inte spelat bas innan Petter frågade om jag ville vara med. Jag hade spelat gitarr, så egentligen är vi två gitarrister.

Petter: Vi står alla tre som kompositör och textförfattare på alla låtar och det var likadant med Ståålfågel. Det kanske inte tillhör vanligheterna.

Syster Lycklig, liksom Ståålfågel, var ett band med attityd. Alla medlemmarna var lika mycket medverkande i den skapande processen. I ett nummer av tidningen Schlager liknades systrarnas musik vid moderna protestsånger, vilket verkar rimligt. Texterna sa mycket, både om sin tid och framtiden.

Petter: När vi körde ”Djuret” på Snövit kändes det som någon jävla miljölåt. Men det tänkte man inte på för fem öre. Då var det någon utanförskapsgrej. Det är väl så att konsten uppstår i betraktarens öga, eller öra i det här fallet. Om du spelar den om 20 år, om planeten finns kvar då, kommer den att betyda någonting helt annat.  Det är det som är det tuffa. Tillsammans skapar man någonting som har bäring åt massa jävla håll och så är det folk därute som tar till sig olika delar av det.

Syster Lycklig 1984. Foto: Hatte Stiwenius.

Jag har alltid uppfattat Syster Lyckligs musik som högst politisk. Det är ett ständigt ställningstagande för människan, där människan positionerar sig gentemot samhället. I många fall är det hård samhällskritik, som den ovan nämnda ”Djuret”, andra gånger är det tidsenlig oro för atombomben (Sirenernas sång), men i de flesta fall är det den enskilda människans kamp mot ett samhälle som inte är anpassat efter människan. Ta texten till ”Pingviner i storm”, som visar människan som ensam och utsatt i natten, eller ”Tuggad” där den enskilde befinner sig på botten men väntar på att slå tillbaka. Slaget tillbaka tycks vara att skapa en egen verklighet, en möjlighet för människan att göra sig en plats på jorden. Som ”Den lycklige” gör. Som i ”Mig mot himlen”. Detta är dock bara hur jag uppfattat Syster Lycklig i alla år, samtidigt som de betytt väldigt mycket för min uppfattning om hur samhället är. När jag frågar Anders och Petter om Syster Lycklig var ett politiskt band svarar de nekande.

Petter: Nej. Bandet som sådant är ju en musikorkester. Jag är avgrundsvänster. Du kan inte ens föreställa dig. Om du vaknar på natten och har en fruktansvärd mardröm om en vänstertyp så är det jag. Men det är inte en individualistisk utan en kollektivistisk utgångspunkt. Men sen, vi hade en svartröd skiva, och ”Pingviner i storm” har inte jag skrivit utan det är ett Bakunincitat…
Men jag är inte anarkist. Vi är ju inte ett politiskt band på det sättet.

Anders: Om du lyssnar på ”Dörren till sommaren”, den handlar ju om att komma bort från en plågsam vardag. Visst man kan läsa in politik om man vill men det är lite långsökt. Det handlar om en vilja att kunna fly.

Petter: Om vi vill skriva politik då skriver vi en pamflett.

De två skivorna de gav ut på 80-talet spelades in under samma session. I en källare någonstans i Huddinge sattes den mobila inspelningsutrustningen från skivbolaget Urspårs buss upp . Syster Lycklig hade repat intensivt i flera veckor för att få låtarna att sitta ordentligt, sen gick de in i källaren och körde låtarna, i princip live.

Petter: Det är nästan live rakt igenom, den plattan. Det är bara tjoff in.

Första plattan, Syster Lycklig, släpptes 1984 och ett år senare kom uppföljaren ”Dörren till sommaren”. Även om grunderna till båda skivorna spelades in samtidigt blev mixningen av ”Dörren…” utförd av en annan mixare. Anders och Petter håller med om att den andra skivan är mer utvecklad.

Anders: Då hade vi kanske fått lite distans till den också. Sen så fanns grunderna där de fanns. Vi visste att det var det här materialet vi har att jobba med.

Båda plattorna gavs ut på det lilla oberoende skivbolaget Urspår, drivet av Thomas Gabrielsson. Efter att ha smyglyssnat utanför replokalen där Syster Lycklig repade tog han kontakt med bandet.

Lunkan: Vi repade vid Sankt Eriksplan och Thomas repade med sitt band Förklädd Gud i lokalen bredvid vår. Han brukade tjuvlyssna på oss utanför vår lokal och en dag knackade han på och sa att vi lät väldigt bra och frågade om vi hade någon spelning snart. På vår nästa spelning var Thomas där och lyssnade och efter konserten så erbjöd han oss ett skivkontrakt.

Foto: Hatte Stiwenius.

Efter två skivor sprack bandet. Lunkan spelade samtidigt i både Syster Lycklig och Skallarna och när tiden inte räckte till valde han att fortsätta i det senare bandet. Efter att Skallarna också upplöstes har han spelat i band som Tugga Terrier och Kretsen. Idag spelar Lunkan, vid sidan av Syster Lycklig, också i en hop andra band, bland annat ett också återuppstått Skallarna. Petter och Anders fortsatte ett tag som duo men fortsatte sen till andra projekt. Anders började spela teater och håller fortfarande på och sätter upp pjäser. Petter klipper numera dokumentärer för TV, jobbar med tidningen ETC och spelar i sitt andra band: Fågel Roc.

Petter: Vi i Fågel Roc skulle inte finnas utan nätet. Våra flesta lyssnare finns i Mexico City, i Chile, Sao Paolo och Turkiet och Grekland såklart. Utan internet skulle de inte veta ens att vi fanns. Sen så tror jag att det är en mänsklig drivkraft. Sverige är så extremt rikt. Det är ju mycket rikare nu än när vi var små. Jag kommer ihåg när jag tjackade min första Marshall-top. Då hade jag jobbat i ett år för det. Nu behöver man jobba mindre och grejerna blir billigare. Och i sin laptop har man en skivstudio. Det är lättare och alla gör det. Då fler gör det är det fler som ska dela på marknaden. Alla gör bra grejer. Jag kommer ihåg när jag lyssnade på demositer runt 98-99 och det var så jävla dålig musik överallt. Sen så hände det något. Plötsligt fick alla verktygen. Myspace kom, folk langade upp låtar och började lyssna på varandra. Så bara höjs nivån. Det blir inte mer lönsamt eller fler spelställen, men musiken blir bättre. Det är ingen som sjunger falskt längre och det sitter tio gånger bättre. Det blir som en skola. Men det kanske inte är så mycket fysiska mötesplatser.

Anders: Det är den riktigt stora skillnaden. Att man kanske möts i mer nischade platser.

Mycket har förändrats på de 30 år som Syster Lycklig legat vilande. Internet, skarpare subkulturer, blixtsnabb distribution av låtar, Spotify. Musikmarknaden är i ständig omvälvning. Petter sammanfattar:

Fågel Roc får in 10-15000 om året på Spotify och då har vi ändå 100000 spelningar. Det blir inga pengar. Det blir så man kan göra lite annonser. Men man slipper göra skivor, man slipper trycka, man slipper skivbolagen. Den här singeln vi gett ut nu [Stilla / De dödas bar] och även återutgivningen av skivorna ges ut på mitt skivbolag som är otroligt litet. Men då har man en direkt kanal. Först dog skivförsäljningen: runt 2000-2010 så försvann den helt. Sen har även nedladdning försvunnit. Det är ingen som laddar ned skivor längre. Såklart. Varför skulle de göra det? Det är bra tycker jag, att musiken sprids. Folk lyssnar på många låtar får impulser. Allting blir bara bättre och bättre.

Men varför återuppstod då Syster Lycklig i år som en fenix ur det svenska kulturlivet?

Dagens Syster Lycklig.

Anders: Det har väl vart lite på tapeten. Det är Lunkan som har frågat: ”Ska vi inte?” Men sen har Petter haft en massa jobb, med Fågel Roc, och barn.

Petter: Barn, framförallt. Det är ett jävla otyg. Nu har jag barnbarn och det är lite lättare.

Anders: Men plötsligt så kände vi att: varför inte? Vi prövar. Så vi bestämde att vi repar några gånger så får vi se hur det känns. När vi väl gjorde det gick det ganska snabbt att känna att det var roligt. Och då bestämde vi oss att för att vi skulle spela.

Lunkan: Jag frågade Petter och Anders redan 2012 om de intresserade av att träffas och gå ner i replokalen och testa att spela lite Syster Lycklig-låtar för skojs skull och eventuellt göra något reunion-gig om det funkade bra. Det var dom men det fanns inte tid då, men gärna senare. Nu frågade jag igen hösten 2017 och då hade dom tid och det funkade väldigt bra och var kul att spela låtarna igen, så nu kör vi på.   

Men mycket har förändrats under de här åren. Från ett etablerat kontaktnät med spelställen som satsade på en bred variation av ungdomsmusik, ser läget helt annorlunda ut idag. Tanken var att Syster Lycklig skulle spela på PSB i september, men klubben lade hastigt ned och systrarna stod utan lokal.

Petter: Det roligaste med att spela det är att repa. Sen när man har konserter så är det kul precis när man står och spelar för publiken, men allt runtomkring är ganska outhärdligt. Att prata med idioter till ställen som plötsligt stänger, som PSB. Way back kunde man boka spelningar någon månad fram i tiden. Nu är det ett halvår! Fan vet jag om jag ens är i landet om ett halvår. Även på små, små ställen som Southside här. Vi ringde till dom i maj, då var det uppbokat till oktober. Det är helt bisarrt. Det är rätt långt från spontant.

Anders: När vi spelade på de större musikfesterna utomhus var det ändå ganska mycket olika band som var med, även om det var någon slags postpunk eller vad du nu väljer att kalla det för. Så var det när vi gjorde musikfester i Jakan. Då plockade vi några band inom våra kretsar. Kända band. Det vill säga såna som någon gång hade gjort en skiva eller blivit omskrivna. Sen var det de lokala banden och de kunde låta hur olika som helst, men alla kunde vara med och spela. Den sortens diversifierad subkultur känns det som att det inte finns idag.

Petter: Allting finns samtidigt nu. Som när punken kom, eller som när hiphopen kom. Hiphopen var väl den sista breda vågen som verkligen svepte golvet. Jag lyssnade väldigt mycket på hårdrock när jag var 16-17, typ Black Sabbath och så, och sen efter punken kommer jag ihåg att helt plötsligt upptäckte man: ”Shit, de finns fortfarande! De försvann inte.” Nu finns allting samtidigt. Det finns reaggeband, det kommer alltid att finnas. Det finns edm-musik och det finns punk. En polare på jobbet, han är 40 bast, spelar i ett band som låter som punk lät förut. Ingenting försvinner. Då blir det ju heller inte några breda rörelser.

Anders: Man har sin nisch. Där kan man hålla igång saker och kanske åka på turnéer i Europa. Det var ju inte att tala om då.

Syster Lycklig live på snövit maj 2018.

Hur upplever då medlemmarna att det är att spela i Syster Lycklig idag, jämfört med hur det var under 80-talet? Förutom att spelställena blivit mindre spontana, att det både är lättare och svårare att komma fram i bruset bland allt annat som finns och att varje subkultur blir mer och mer sluten gentemot varandra kvarstår tre människor som fortsätter på ett värv de började på för mer än 30 år sedan. Petter berättar hur han skriver flera låtar i månaden, att det finns ett oändligt förråd av låtar att ta av. Att det finns fler inspelningsplaner. Anders minns vissa av sina texter och hur de framstod då och hur de framstod nu. Vissa gamla låtar har de valt att inte spela, eftersom ingen av dem känner att de kan stå för texterna idag.

Anders: Att det här kan jag inte med bästa vilja i världen läsa in något annat än att det är en pretentiös 23-åring som undrar vart han ska ta vägen i livet. Där är inte jag längre, om man säger så. Sen finns det andra som är skrivna av den personen men som ändå har något som gör att man 35 år senare kan känna att den berättar någonting som gör det värt att ställa sig och sjunga.

Till exempel är ena sidan av den nya singeln, ”Stilla”, en gammal låt i ny tappning. En låt som spelades in under den där källarsessionen i Huddinge men som nu har omarrangerats och spelats in på nytt.

Anders: Vissa saker är sig likt, men vi krånglade till det lite för mycket tror jag. Vi slog väl knut på oss för att få det att låta lite originellt. Medan nu så är det mer pang på. Lunkan kör ett enklare trumkomp och gör det inte krångligare än vad det behöver vara.

Med den nya singeln befäster sig Syster Lycklig återigen som ett band att räkna med. Från att ha gjort två fantastiska skivor för 35 år sedan, tar de upp kampen och glädjen igen. Lunkan sammanfattar känslan av att spela nu och vad som förändrats:'

Musik är då som nu min passion här i livet men numera en ren hobbyverksamhet. Men det måste kännas kul och kännas bra och vara på en lagom nivå. Det får inte vara för intensivt. Jag har en ganska avslappnad attityd till hela mitt musicerande nu för tiden och det tycker jag är skönt. Det blir roligare då.

På väg mot tunnelbanan berättar Petter om Göran. Om den maximala otur som gjorde att han förlorade en av sina närmaste vänner. Göran var på fel plats vid fel tillfälle, men höll flaggan i topp till slutet. Därför är ”De dödas bar” dedikerad till Göran. Men den handlar också om de prövningar som möter en i livet. Om de prövningar som mött medlemmarna i Syster Lycklig. Det är inte bara tungt att förlora en nära vän, det är också tungt att själv närma sig döden, på de många sätt det går att göra det på. Men Syster Lycklig har, för mig, alltid varit protestens band. Ett band som vägrar ge med sig, utan envist letar sig fram till den plats som den utsett till den bästa. Därför handlar ”De dödas bar” också om motstånd, till och med mot den dödskalle som grinar emot en på omslaget. Jag tror att Syster Lycklig kommer hålla på ett bra tag till.

Hela Syster Lyckligs produktion finns, tack vare Petters mikroskopiska skivbolag, på Spotify!

Stormavdelningen

Stormavdelningen vräkte sig fram som en stridsvagn i det sena 80-talets musikliv. Som ett svenskt Killing Joke blandade de en tematik med avsky för mansideal och amerikansk politik och en svidande samhällskritik i sina texter. Det var tungt, mörkt och rått. Allt tal om ”den nya hårdrocken” som fördes i diverse musiktidningar i början av decenniet, när den nya, mörkare rocken som uppstått ur punkexplosionen skulle döpas skulle lika väl kunna ha handlat om Stormavdelningen.

Bandet började dock redan 1981 och bandet hade, som så många andra under den tiden, sina rötter i punken. Medlemmarna hade varit med i band med namn som Oinks, Skrep, Anti-Rakish och Brutala Bönder. I början av bandets existens var musiken instrumental och experimentell. Bjarne beskriver det som att bandet ännu inte hade hittat sin form. Olika medlemmar kom och gick med åren och det var först med värvningen av sångaren Pär Wickholm 1985 som bandet hittade sin stil. Nu satsades det på tyngre rock och Pär var en lysande sångare.

Dessutom var han djupt involverad i aktivitetshuset Vita Huset som låg i Roslags Näsby i Täby. Vita Huset var en musikförening som fungerade på samma sätt som många av de andra musikföreningshusen som fanns runt omkring i Stockholms förorter. Det mest kända för eftervärlden, som väl blivit en symbol för punkens möjligheter, är Ultrakåken i Haninge, men det kryllade av olika aktiva musikföreningar i hela Sverige under den här tiden. Genom dessa kulturföreningar kunde banden spela, repa eller framkalla fotografier. Vita Huset är ett kapitel för sig, en rivningskåk intill kommunhuset som höll ut några år i slutet av 80-talet. För norrortsborna fanns också Pinkruset i Åkersberga, där Stormavdelningen också gjorde flera spelningar.

Med den nya formen kunde Stormavdelningen slå hårt. De lyssnade och lärde av band som Birthday Party, Joy Division och Killing Joke. Efter att bandet varit en vända och spelat i södra Sverige och Tyskland upplevde de att folk började få upp ögonen för dem. Stormavdelningen började bli ett band att räkna med och spelningarna blev flera.

Från omslaget till första EP:n

Den första skivan med bandet kom 1987, på skivbolaget Studio Otukt som hade flera kopplingar till Vita Huset. De som drev bolaget var involverade i verksamheten och gav ut skivor med flera av de band som spelade där. Debutskivan, som blev en EP med fyra låtar, där bandet förkortat sitt namn till Stormavd. är en ångvält som kör över lyssnaren genom högtalarna. Liknelserna med Killing Joke är svåra att undkomma, men Stormavdelningen tar modellen och anpassar den till sitt eget uttryck.

Framförallt är det rytmen och tyngden som skapar känslan i musiken. Texterna behandlar fenomen som det amerikanska machoidealet och hur det påverkar krigsföringen, något som aldrig tycks bli inaktuellt. I ”Cirkus kax” är människan en förlorare redan innan den börjat. Samhället har helt enkelt inte plats för dig. Tendensen är deprimerande och stenhårt smutsigt, något som går igenom hela bandets produktion.

Från textbladet till första EP:n

Bandet fortsatte att plöja sig igenom framförallt Stockholms musikliv. Bjarne menar att konkurrensen mellan banden i samma liga kunde vara hård. Det gavs ut mycket skivor och det fanns en publik, men utrymmet räckte inte alltid till. Stormavdelningen fick en hel del publicitet, både i radio och tidningar.

Det fanns vid slutet av 80-talet en rad band som också valde den tyngre, mörkare skolan. Band som Gregor Samsa, Man Klan, Dansdepartementet. Band som slog hårt från skuggorna, men aldrig lämnade något större avtryck på det svenska musiklivet, annat än i de människor som hittade dem och tog dem till sitt hjärta. Stormavdelningen stack ut från dessa lokomotivband genom sin närhet till punken, sina udda texter och ett riktigt bra sound. 1990 var det dags för det andra och sista vinylsläppet.

Det blev en singel, på samma bolag, med A-sidan ”Fleischwagen” som skulle kunna vara den mörka hårda rockens ”Autobahn”. Där resan genom Tyskland blir kort och snabb men smärtsam. Soundet är lite mer luftigt än på debuten, en riktning som bandet riktade in sig på mer och mer allt eftersom 90-talet pågick.

Stormavdelningen började känna att det gick bra. Allt eftersom åttiotalet gick mot sitt slut började också nya influenser hitta in, såsom Ministry och Young Gods. Allt rullade på med bandet och de bestämde sig för att satsa fullt ut. Bandet bytte namn och började med texter på engelska istället. Men försökte gav inte vad medlemmarna hade hoppats på, trots experimenterade med ett nytt sound med mycket samplers.

Live på Debaser 2013. Foto: Torndahl.

Kring 1992 gav Stormavdelningen sin sista spelning och kort därefter rann bandets verksamhet ut i sanden. Det var andra saker som krävde uppmärksamhet för alla medlemmarna. Livet gick vidare, som det gör för de flesta, och arbete och familjeliv tog all tid. Det var många som frågade varför bandet lagt av genom åren och hela bandet kände att det aldrig blev något ordentligt avslut. Knappt någon av medlemmarna fortsatte dock att spela överhuvudtaget och hade knappt rört instrumenten, förrän en dag för 5 år sedan.

Live på Debaser 2013. Foto: Torndahl.

Men så, 2013 skulle Brända Barn spela på Debaser i Stockholm. Pär kontaktade Brodde i Brända Barn och frågade om Stormavdelningen kunde öppna för dem. Det gick fint och bandet fick repa in sig på det gamla materialet. Efter 20 år så var det dags igen. Stormavdelningen var tillbaka och gjorde en bejublad spelning. Nytt material är på gång. En ny låt, ”Marianergraven”, är på väg att spelas in och Stormavdelningen hoppas på fler spelningar och ännu mer nya låtar. Stridsvagnen rullar vidare.

Lyckligtvis finns det rester av Stormavdelningens avtryck också i den digitala eran. På Spotify finns deras första EP samt två spår från två samlingar.